Paro är lika stor som en liten sälkut, med mjuk vit päls, stora bedjande ögon och autentiska sälljud. Innanför mjukdjurspälsen döljer sig avancerad teknik, motorer som kan röra huvud, kropp och labbar och sluta ögonen, sensorer som känner av hur man klappar och håller den, mikrofoner som styr åt vilket håll den ska vända sig, ljuskänsliga ögon, och ett element som ger kroppstemperatur. Och hjärnan är förstås en dator laddad med artificiell intelligens så att sälen ska reagera på rätt sätt.
Idén med mjukdjursroboten är att sälen ska ha samma positiva effekter på människors hälsa som ett husdjur, men inte ge allergier, bitas eller kissa inomhus. I slutet av året släpps den i handeln i Japan och beräknas då kosta nånstans mellan 20-30 000 kronor.
Det har gjorts förhållandevis små studier som visar att både sjuka barn och äldre reagerar mycket positivt när de klappar och pratar med Paro. Dels när patienterna själva skattar hur de mår, och dels när man mäter stresshormoner i blodet och studerar deras sociala samspel.
Professor Shibata är själv förbluffad att människor verkligen beter sig mot hans robot som om den vore ett riktigt djur. När robotsälen är avstängd har ingen varit intresserad av den, och inte heller i de första betydligt enklare modeller han testat. Men när nu sälen verkligen reagerar på smekningar och dessutom söker ögonkontakt, så är den svår att motstå, säger han.
Är det rätt att använda Paro-sälar inom äldreomsorgen?
Resonera utifrån regeletiken?
Resonera utifrån konsekvensetiken?
Resonera utifrån sinneslagsetiken?
Ta hjälp av fakta om principerna och artiklarna nedan i dina resonemang.
PUBLICERAD: 2013-05-22
Robotsälen Paro har blivit en glädjespridare och ett samtalsämne på det särskilda boendet Solkullen. Men att köpa en gosdjursrobot väcker både skepsis och nyfikenhet. Beslutet att köpa in sälroboten togs av verksamhetschefen som såg roboten som ett sätt att utveckla äldreomsorgen. Tidningen Skånskan skrev om Paros ankomst och i kommentatorsfälten hördes många negativa kommentarer om dyra robotar. Marie Vansten är enhetschef på Solkullen:
Robotsälen väcker mycket känslor, det är ju något nytt och annorlunda. Men responsen är överväldigande positiv och Paro både lugnar och glädjer de boende här.
Robotsälen är ungefär lika stor och tung som en bebis och lär sig att känna igen olika användare. Den låter som babysäl och svarar nyanserat på olika slags beröring genom ljudnyanser, blinkningar och rörelser. Morrhåren är mycket känsliga. Den lär sig också känna igen sitt namn. Om någon skulle bli för hårdhänt med Paro, så stänger han av sig själv.
Många äldre med demens lider av oro och rastlöshet i kroppen, men när Paro ligger i knät så blir många lugna. Man sitta gärna kvar och klappar. Robotsälen lär sig också att känna igen olika användare. Alla är förstås inte lika förtjusta i Paro på Solkullen, varje individ har sina preferenser.
Två undersköterskor på Solkullen har genomfört en enkel utvärdering på vad de boende tycker om Paro. Personalen har fått utvärdera efter att de har varit inne med Paro hos någon boende. Och de har ofta blivit rörda av den starka responsen.
En dam som förlorat talet vid en stroke sa plötsligt ”Åh så fin du är” när hon fick honom i knät. Innan hade hon bara kunnat säga ja och nej.
Det finns en tanke med att Paro är en säl och inte en katt eller hund. En hundvalp vet man hur den ska uppföra sig, men få kan jämföra en robotsälunge med en vanlig sälbebis. Det känns då mer autentiskt. På Solkullen finns också en katt. Marie Vansten tycker det är viktigt att se Paro som ett komplement till riktiga husdjur, inte som en ersättning. Katten är ovärderlig på sitt sätt. Men visst finns det fördelar med Paro. Marie Vansten:
En katt kanske väljer att gå till någon, men Paro fungerar med alla, han ligger kvar och interagerar på den äldres villkor. Dessutom tål alla honom, ingen blir allergisk.
Nu är det snart dags för namnfest på Solkullen. Paro är tillverkarens påhitt och de vill gärna döpa sin egen säl. Även de boende som inte är så intresserade av att gulla med Paro, engagerar de sig i vad han/hon ska heta. Alla får lämna namnförslag på lappar och så ska ett nytt namn lottas fram.
Att satsa på robotar inom vården är olyckligt, särskilt när det gäller demenssjuka. Det säger Yngve Gustafson, professor och överläkare i geriatrik. – Ett av de största problemen bland äldre är ensamhet. Att försöka lösa det med robotar istället för medmänsklig kontakt kommer att förvärra problemet, säger han.
I en rapport från Statens medicinsk-etiska råd, Smer, välkomnas i dag robotar in i äldrevården. Robotar kan göra äldre mer oberoende och minska arbetsbelastningen för vårdpersonal, konstaterar rådet i rapporten. Dessutom kan robotar finnas som sällskap för dem som inte vill ha eller klarar av ett husdjur. Till exempel handlar det om maskiner som kan hjälpa till med matning eller toalettbesök, eller en katt som reagerar på beröring och din röst.
Men Yngve Gustafson, professor och överläkare i geriatrik, delar inte Smers entusiasm för vårdrobotarna.
– I grunden ska sjuka människor ha vård av utbildad vårdpersonal, inte robotar, säger han.
”Mer ångest och förvirring”
I rapporten understryks att robotarna ska bygga på ett eget val. Äldre ska själva få bestämma om man vill ha en robot och sedan få testa en period. Att avgöra själv är dock svårt när det handlar om dementa eller andra med nedsatt beslutförmåga, och där kan anhöriga vara med och bestämma anser författarna bakom rapporten.
Men att låta dementa få till exempel en robotkatt är olyckligt anser Yngve Gustavson.
– Jag är allmänt skeptisk till att ge demenssjuka att ge artificiell ersättning för mänsklig kontakt. Ibland tror demenssjuka att de har ett levande djur istället för en apparat. Det riskerar bara att skapa mer ångest och förvirring.
Riskerar öka känsla av ensamhet
Att försöka åtgärda problem med underbemanning och hårt belastad vårdpersonal med robotar riskerar snarare förvärra ett annat problem anser Yngve Gustafson.
– Ett av de största problemen bland äldre är ensamhet eller upplevd ensamhet. Att försöka lösa det med robotar istället för medmänsklig kontakt kommer att förvärra problemet, säger han.
Individuell fråga
Gunnar Akner, även han professor och överläkare i geriatrik, är istället försiktigt positiv till robotarnas intåg i äldrevården. Särskilt när det gäller robotar som ska hjälpa med städning eller annan service.
– Det är en väldigt individuell fråga. En del vill absolut ha mänsklig kontakt, andra skulle säkert föredra en robot framför att ha en patrull på fem-sex personer från per dygn från hemtjänsten som ser till dem.
Att ge till exempel en katt- eller sälrobot till en dement kan också vara en lösning om man ser att den har en lugnande effekt, anser Gunnar Akner.
– Jag tycker man ska fråga sig hur mycket umgänge dementa på ett särskilt boende egentligen får i dag. Det är kanske bara måltiderna och gemensamma aktiviteter som gymnastik och sångstund. Man ska inte bara avfärda nyheter för att det låter ovanligt.