Ia

Mormor Ia 1910-2001:

Jag är Ingrid eller Ia som jag kallas och är född i Örebro 1910.

Jag vill leka, är modig, lydig, men jag gör det jag vill ibland.

Allvaret i blicken vid fönstret.

Jag älskade min Pappa över allt annat men förlorade honom så tidigt. -Pappa, Mamma har inte

samma humor som du, hon är plikt.

Min värld rasade.

Vill hjälpa Mamma, men hon är så sträng, pedantisk och mycket religiös.

Jag tycker om att gå i skolan och lära mig saker. Jag lyssnar och tänker på dom med svårigheter

och vill hjälpa till. Att klaga tjänar man inget på, viktigare att göra sitt bästa och försöka att varje

dag vara glad och frisk. Älskar att läsa och så musiken, spelar piano och sjunger.

Är inte som Mamma, känner mig mer besläktad med några av mina mostrar som levde

spännande liv i Paris konstnärskretsar.

Jag hade velat studera vidare, läser alla stunder jag kommer åt, men jag

sattes istället i hushållsskola för att bli en god fru och husmor och lärde mig allt om hur man gör

korv och syltar.

Träffade snart därefter Artur som var lantbrukare och ganska mycket äldre än jag, men med

en humor som nog påminde lite om Pappas. Humor är viktigt för mig. Hittade den i Artur,

men inte en jämbördig i intellektet.

Vi gifte oss och jag flyttade in på gården Källvik utanför Stockholm.

Vi hade många djur på gården, 500 grisar, minkar, kor, höns, arbetshästar, en ponny,hundar och katter.

Barnen kom i tät följd. Efter 4 år hade vi redan 4 flickor varav två var tvillingar.

Sedan blev det ett litet hopp på några år innan sonen föddes och så en flicka till.

Det var fullt upp och allt blomtrade. Det var liv och rörelse med alla barn och hundar.

Ibland låste jag in mig för att få tid att läsa.

Efter kriget och väl inne i femtiotalet började allt att krackelera. Artur blev mer och mer

alkoholiserad, tillslut omyndigförklarad och skilsmässan var ett faktum.

Alla djuren måste säljas. Jag bodde kvar på gården några år medan Artur flyttade till en lägenhet.

Han dog några år senare av alkoholen under en utlandsresa. En skam och tystnad lade sig runt

allt detta och hädanefter var det som om han inte funnits.

Vi blev ett slags matriarkat utan förhistoria mina 5 döttrar och jag.

Ett nytt liv tog sin början. Äntligen kunde jag odla mitt litteraturintresse, böckerna formar mig.

Fick arbete på Bibliotekstjänst, gick med i bokcirklar, spelade på mitt piano och reste mycket,

gärna ensam. Jag ser och observerar. Jag är energi och vilja till orden och tanken.

Jag har allt jag behöver och klarar mig fint. Men kom gärna på besök,

alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ta gärna med er hundar också.

Jag var inte rädd där jag låg på min dödsbädd 91 år gammal.

Bara tacksam för mitt liv med alla människor och djur jag fått lära känna och älska.

Jag tror vi ses igen i evigheten.

Är nöjd trots att jag inte kunnat utveckla hela min potential.

Även med allt som hänt och tystnaden, ville jag ligga begravd bredvid min före detta man.

Där låg också redan en av mina döttrar och ett dödfött barn.