Vera

Farmor Vera 1910-1998

Jag är Vera, döpt efter Mammas häst, det gillar jag inte.

Jag är äldst av tre syskon och vi tas om hand mestadels av barnjungfrur.

Vill man vara med Mamma kan man sitta under pianot när hon spelar, annars har hon

inte så mycket tid för oss, hon tecknar, målar, spelar och rider med officerarna.

Mina föräldrar är kusiner, så jag är nog halvidiot.

Efter att ha bott i Uddevalla flyttade vi till Stockholm där Pappa fått ett nytt jobb på ett regemente.

Mamma började på Konstakademien och snart skiljde de sig.

Mamma hade unga älskare och Pappa gifte så småningom om sig.

Jag ville flytta hemifrån så fort jag kunde så när jag träffade Deltlof på en thédans på

Strand Hotel, veckan innan han skulle flytta till Sumatra och en tobaksplantage, tyckte jag

han verkade spännande och vi började brevväxla.

Knappt ett år senare, när jag var nitton, satt jag på ett lastfartyg jag klivit på i Hamburg med

destination Singapore. Pappa hade skickat med mig en av sina revolvrar så att jag som ensam

kvinna ombord skulle kunna freda mig. När jag kommer fram är det bestämt att jag ska gifta mig

med Detlof och följa med till Sumatra.

Resan tog mer än en månad, trots att vi genade genom Suezkanalen, och när jag kom fram

kände jag nästan inte igen min blivande man som hade brunrödfärgade tänder för att han hade

tuggat betel. Jag hade ju också bara träffat honom en enda gång.

Efter bröllopet kom hans föräldrar och hälsade på oss från Kanton i

Kina där min svärfar arbetade som ingenjör.De hade bott där i många år, inte åkt hem och helt missat 

sina 3 barns uppväxt.

Barnen hade lämnat kvar i Sverige hos sina morföräldrar på Forsmarks bruk.

Där hade de inte haft en bra barndom, vilket jag efter ett tag förstod då det märkt

Detlof för livet.

Det var en spännande tid på Sumatra men vårt äktenskap var inte vad jag hade hoppats.

Började inse att jag inte skulle stå ut att leva med den här konstiga, skadade människan, så stel

och gammaldags.

Två år senare när vi var tillbaka i Sverige var jag gravid. Jag ville verkligen inte ha det här barnet

och bli fast med min man, så jag försökte i hemlighet göra ett abortförsök.

Det blev istället en fruktansvärd förlossning av min son som föddes i sätesbjudning.

Jag bestämde mig då för att detta ville jag aldrig mer vara med om och lät sterilisera mig.

När jag kom på min man med att gå till prostituerade och förföra barnsköterskan, stod jag inte ut

längre. Gick bara ut genom dörren, kom inte tillbaka och ansökte om skilsmässa.

Jag var duktig på att teckna, så jag fick arbete på Etnografiska museet där jag ritade av

föremål för att katalogisera samlingarna och jag kunde försörja mig.

Min son hade jag lämnat kvar. Han fick ingen bra barndom och det har jag

senare haft väldigt dåligt samvete för, men just då såg jag ingen annan möjlighet.

Året innan andra världskriget bröt ut träffade jag äntligen mitt livs stora kärlek Magnus som

var konstnär och inom några månader hade vi gift oss.

Tidvis var det knapert men jag är väldigt omaterialistisk, saker betyder ingenting för mig, skulle

kunna ge bort nästan allt jag har, bara det finns mat och tak över huvudet.

Om jag skulle vinna pengar på tipset så skulle jag kasta ut en del från balkongen så att

okända människor fick plocka upp dem.

Jag och Magnus fick ju inga barn men mina barnbarn kom att bli viktiga och nära för oss båda.

När han plötsligt dog strax efter sin 80-årsdag tappade jag fotfästet och de nio år jag hade

kvar att leva, saknade jag honom outhärdligt.