Farmors mormor Adrienne 1856-1911:
Jag andas in, andas ut, andas in, andas ut.
Andetagen är det hela. Världen, min värld. In…ut, in….ut.
In…ut.
-Adrienne………Adrienne!
Hör det svagt, långt bortifrån.
Det är jag som är Adrienne.
Men jag kan inte svara, kan inte röra musklerna runt min mun.
Har inte heller kraft att öppna mina ögon. Vill inte dit. Kan inte.
Försvinner…bort.
-Hon är inte kontaktbar!!
-Skicka bud efter en läkare!
Vilda osammanhängande, febriga drömmar om ett liv, mitt liv, In…ut, in…ut.
Tiden och rummet är upplösta nu.
-Hon går in i koma!
Minnesfragment yr runt som snöflingor i mitt inre. Ibland gnistrar det till.
Barndomens värld.
Jag är född på den älskade gården Ehd 1856 som det yngsta barnet av 14.
En efter en gifte sig mina systrar. Maria 1870.
Bara drygt en månad efter det bröllopet dog min älskade Papa och ingenting blev sig mera likt.
Jag och de av mina systrar som var kvar giftes också snart bort en efter en.
Jag gifte mig 1874 med en yngre bror
till min svåger,
men det var mer en praktisk överenskommelse.
Jag var oförberedd på vad det innebar att vara gift, hade ändå känt mig ganska fri under min
uppväxt.
Nu är mitt liv kringskuret och instängt. Och några djupare känslor för min man, som alla sa skulle
komma med tiden, har jag inte. Han är inte elak eller något sånt men vi är så olika, möts aldrig på
ett djupare sätt. Min stora fantasi ,kreativitet och rika inre liv får inte någon plats.
Vi har redan fyra barn, Ludvig, Gustav, Jane och den nyfödde Adolf.
Det är klart att jag älskar mina barn, men jag vittrar långsamt bort.
Hamnade i det här tillståndet efter min sista förlossning som var svår. Fick feber och nu är jag i ett
slags limbo. Är både här och inte.
Det är som om jag lämnar min kropp och ser mig själv liggande där i sängen. Ibland är Mama
där och ber för mig på sitt katolska sätt, ibland min syster och någon gång min man Gustav.
De gråter, men jag känner inget. Vill bara sväva tyngdlös och fri ut i oändligheten.
-Babyskrik…….starkare babyskrik……..otröstligt babyskrik.
-Det här går inte, vi måste skaffa en amma till honom!!
Nu ser jag att det finns någon annan i rummet, en ung man jag inte känner igen.
Han rör vid min kropp, varsamt vänder han mig på sidan, känner på magen, ser in i mina ögon
och lyssnar på hjärtat. Men jag är inte där utan några meter ovanför, nära taket.
Så där håller det på, han kommer in, tittar på mig och rör vid min kropp. Jag vet inte hur länge
det pågår, dagar, veckor?
Där jag mestadels befinner mig är tiden upplöst. Någon gång är jag i kroppen när han rör vid mig,
då genomfars jag av en sådan stark energi, den kommer från hans händer och är så olikt allt jag
tidigare upplevt.
Det är bara en liten tråd som håller mig kvar i denna världen. Det vore lättast att bara släppa taget, men den där tunna tråden är på något sätt fäst i honom, i hans energi och
utan att jag vet hur det går till så tjocknar den lite för varje dag. En livlina, en navelsträng till livet.
Jag håller i den och drar mig sakta närmare rummet, ljuset, honom, och rätt som det är så
befinner jag mig där, i min kropp och allt är förändrat. Det finns inte längre någon väg tillbaka tilldet som var innan.
Priset blir oerhört högt, men det handlar om frihet, min själs frihet.
Veckorna går och jag blir långsamt starkare. Ingen kan nog undgå att känna hur laddad
luften är. Den är som ett jordskred vår kärlek, min och Richards, som den unge läkaren heter.
Jag släpper taget och låter mig dras med och föras bort till ett nytt liv.
Vi rymde en mulen sommarnatt.
Jag smög mig ut från mitt sjukrum, som jag gick och stod, utan bagage ned till landsvägen där
Richard väntade i en hyrd vagn. Vi for till Stockholm och sedan vidare med ett skepp till Åland.
Jag var så lycklig att äntligen få förenas med Richard som är så okonventionell,
glödande passionerad och full av infall. Så fri i tanken.
Jag grät och grät, av lycka men också av sorgen och en skärande smärta över att jag aldrig
någonsin skulle få träffa mina barn igen. Det hade varit villkoret för att få ut skilsmässa.
Vi blev persona non grata och vi skulle bli tvungna att bege oss till en plats långt från allt och alla.
Så fort skilsmässan gått igenom gifte vi oss och reste den långa vägen upp till Överkalix där
min nye man fått en tjänst som provinsialläkare.
Vintern närmade sig med sin stränga kyla och sitt kompakta mörker.
Jag var redan gravid igen, med vårt kärleksbarn och i mitten av april 1883, när ljuset återvänt
och snön börjat smälta, föddes vår dotter Ninni.
Mina känslor var i tumult, gladdes ena stunden så mycket för den kärlek jag hade
runt mig och mitt lilla barn, för att i nästa kastas in i avgrundsdjup saknad efter de fyra barn jag
tvingats lämna.
Ninni hade inte ens hunnit fylla ett och jag var redan gravid igen med Pierre när jag den där
bitande kalla februaridagen fick ett brev från min syster Betty. Jag fick veta att minstingen
därnere, Adolf, som precis hunnit fylla 3, hade dött i sviterna av scharlakansfeber och redan låg i
sin kista i familjegraven. Tio månader senare kom ännu ett brev där det stod att även mitt
förstfödda barn Ludvig, hade dött nio år gammal i lunginflammation.
Jag föll djupt ner i mörkret, termometern visade -31 grader och solen hade
vi inte sett ovanför horisonten på länge. Tankarna malde och malde samtidigt som jag hade två
småbarn att ta hand om.
Vi bodde kvar i Överkalix till 1890 då vi flyttade söderut till Hässleholm där Richard fått enny läkartjänst.
Familjen hade då utökats med ytterligare två barn, Elsa som föddes i mitten av februari 1886 och minstingen Nils.
När så vår älskade Ninni strax före sin tionde födelsedag 1893 insjuknade och dog i
kikhosta, brast allt för mig. Också Richard förlorade fotfästet i sin stora sorg och vi bestämde oss
för att återigen börja om och skaffa oss ett helt nytt liv långt borta.
Innan sommaren var över hade vi packat det vi ville ha med oss och klev i Göteborg
ombord på skeppet s/s Rollo med slutdestination New York.
Alla mina döda barn reste också med.