”Utöver färdigheter eller kompetenser har skolor en nyckelroll då det gäller att utveckla unga människors attityder, karaktärsdrag och läggningar som kommer att stödja dem i att möta framväxande samhällsutmaningar, såsom resiliens, anpassningsförmåga, entreprenörskap eller känslighet för kulturella och personliga skillnader. Att odla sådana resultat kan vara en mer komplicerad process än att utveckla färdigheter och förståelse, eftersom det innebär att engagera eleverna i situationer där dessa egenskaper är viktiga och kan upplevas och reflekteras över.” (Hill & Barber, 2014). Att eleven är motiverad är ett starkt incitament för lärande (Illeris, 2003). Att känslomässigt engagera sig i den aktuella frågeställningen kring ex. någon aspekt av hållbarhet kan medföra att eleven också blir mer motiverad att söka och granska faktakunskap som är aktuell i frågan.

Verkliga problem i samhället är sällan begränsade av disciplinära gränser. Typiskt för olika hållbarhetsfrågor är att de berör flera olika vetenskapsområden. För att få svar på den aktuella frågeställningen måste en viss kunskap och kompetens hämtas från de olika disciplinerna. I synnerhet kunskap går relativt ganska lätt att mäta med traditionella bedömnings- och utvärderingsverktyg. Utöver traditionella instrument för att mäta kunskaper och färdigheter, kräver undervisning och lärande om klimatförändringar/hållbar utveckling också förändringar i värderingar, åsikter och känslor, förändringar som är mycket svårare att mäta hos elever och vuxna. Dessa aspekter kan inte mätas med traditionella kvantitativa testmetoder. Alla fyra nationella läroplaner inom Erasmus-projektet Education for resilience and sustainability beskriver olika former av tvärvetenskapligt lärande under termer som fenomenbaserat lärande, ämnesintegrerat lärande och projektlärande.