Össjöasjön

Össjöasjön. 56°37'49.0"N 13°25'52.2"E

Össjöasjön 56°37'49.0"N 13°25'52.2"E är belägen huvudsakligen i byarna Össjöa i Torpa socken och Össjöhult i Vrå socken. Men även Mosslunda i Vrå når med en flik ut i sjön. Sjöns längd är 1,35 km och största bredden är c:a 700 m. ytan är omkring 0,7 km². medeldjupet i sjön är drygt 1,4 m och största djupet är c:a 3,3 m. Vissa delar av botten är mycket steniga, och mestadels finns en bottenplatta av sedimenterad järnhydroxid. Denna s.k. sjömalm har man förr använt till järnframställning.

Sjön tillhör den näringsfattiga typen, men växtligheten i den blir allt rikligare, och grunda vikar blir allt mer dy- och gyttjefyllda. Olika starrarter, bladvass, sjöfräken, löktåg, notblomster, flotagräs, säv, vit och gul näckros m.fl. arter hjälper till med igenväxningen. Under slutet av 1900 och början av 2000 talet har sjön kalkats, Det tillsammans med bl.a. kanadagäss har gjort att igenväxningen nu har bromsats upp.

Össjöasjön har tydligen en gång varit betydligt större än nu. På vissa platser har man funnit rester av strandvallar omkring 2 m högre upp än den nuvarande medelvattenytan. Det är möjligt, att avloppet då har gått österut för att snart svänga mot söder till den nuvarande bäckfåran. När mossmarken kring utloppet har växt till, kan vattnet ha brutit igenom vid det nuvarande utflödet.

Omkring mitten av 1800-talet lär sjön ha varit utsatt för ett sänkningsförsök. Man har grävt i bäckfåran och delvis rätat den, men något nämnvärt resultat lär inte ha åstadkommits. Kanske för att man stötte på berggrunden.

Enligt traditionen var det Össjöhultsborna, som gjorde grävningen före laga skiftet 1857 i deras by. De ville få mera mark att dela. Dessutom skulle de ta en stor mängd fisk, varav Össjöaborna skulle få sin del. Det blev inte mycket varken av sjösänkningen eller fisk. När de avtågande med sina redskap, tog en gumma i Össjöa farväl med orden: Å så få ni ha så möen tack för all den goe fesken.

År 1874 undersökte lantbruksingenjören O.A. Myrin Össjöasjön med omgivningar för att utröna om nyodlingar kunde löna sej. Han förordade en sänkning av sjön med 1-2 fot (30-60 cm), varvid en del av sjöbottnen skulle bli värdefull äng. Man undrar, om han undersökte även den steniga sjöbottnen.

Össjöasjön har tio små öar, även om ett par av dem på senare tid har förbundits med land. Den största av dem kallas S i s s ö 56°37'45.5"N 13°25'36.9"E , och det finns en gammal sägen, som berättar om hur ön fått sitt namn. En bonde hade gjort sin piga Sissa gravid, och det skulle ha blivit skandal för honom, om saken hade blivit känd. Därför tog han pigan med i båten, då han skulle ut till ön för att hösta. Men utanför ön dränkte han henne. Dådet uppdagades av folket i trakten, och så fick ön sitt namn efter Sissa.

Andra öar har mera naturliga namn. Ormö 56°37'53.7"N 13°25'18.5"E, Gåsö 56°37'47.6"N 13°26'14.3"E , Björkö 56°37'46.2"N 13°26'16.3"E , Hjerpesö 56°37'59.4"N 13°26'18.8"E, Ljungö 56°37'54.9"N 13°26'13.3"E efter växtligheten, Bockö 56°37'54.7"N 13°26'00.3"E troligen efter f ormen, Kalmarön 56°37'55.5"N 13°25'42.9"E efter kalm = stenröse, stenig mark, Lomö 56°37'41.9"N 13°26'02.7"E var tydligen en vanlig häckningsplats för storlommen. Och för att inte tala om "Stengubben" 56°37'45.1"N 13°26'09.1"E.

Det ska även vara möjligt att se en stor sten kallad Blå stenen 56°37'47.8"N 13°25'27.6"E med en inskription utanför Sissö vid lågvatten. Då kan man se årtalen 1899,1961 och 1975 inmejslade i toppen av Blå stenen, Kanske kommer år 2018 även att ristas in av någon. Vem som ristat in 1899 är inte dokumenterat, men 1961 är det troligen Malte Markheden och 1975 är det Hans Åke Samuelsson som besökte stenen sittande där med en huggmejsel. Röde sten är ännu ett extremt lågvatten märke vid Sissö som skulle varit synligt slutet av 1800-talet.

Össjöasjön har troligen sitt namn efter sina öar. Namnet kan från början ha varit Öasjön.