Embedded Files
Nedan är en avskrift av Malte Markhedens bok GAMLA BOPLATSER MM I TORPA
Tror nog att min farbror Malte hade uppskattat att hans samlingar hade publicerats på webben.
Össjöa är den sista byn i Torpa socken enligt alfabetisk följd. Men den kan mycket väl vara den första enligt bebyggelsehistorisk synpunkt. Den är sydligast belägen, och med dess vattendrag och sjöar bör området ha varit tilldragande för det från sydväst framträngande stenåldersf olket.
Många belägg finns också, som visar att trakten var befolkad under stenåldern. Man har i jorden funnit yxor och pilspetsar av flinta, och på två platser vid Össjöasjöns södra strand har man haft s.k. flintverkstäder där man bl. a. på 1940-talet grävde fram en mängd flintavfall. Sveriges geologiska undersökning konstaterade, att här fanns flinta både från Kristianstadsområdet och Limhamnsområdet.
Våra första invandrare levde givetvis på vad naturen gav. Man jagade och fiskade samt samlade ätbara växter i skog och mark. Längre fram under stenåIdern samt under bronsålder och järnålder, då man allt mer tog sin föda från odlad mark och från husdjuren, var väl inte grusbackarna i och kring Össjöa särskilt eftertraktade boplatser. Dock har det tidigare funnits gott om ängar, hult och hagar, som har kunnat gynna en avsevärd boskapsskötsel. Även skogar och mossar har förr varit viktiga betesmarker för nötkreatur.
Det har gått sägner om att det under medeitiden och framåt fanns en sätesgård i Össjöa. Rester av bebyggelse på den s.k. Tomtabacken skulle vara minnen från den tiden. Någon historisk bekräftelse härpå har jag inte funnit. Den kände forskaren Per Gunnar Vejde medgav i brev 1953, att det inte är uteslutet att här funnits en medeltida sätesgård. En förmögen bonde har kunnat göra rusttjänst och blivit frälse och hans gård en sätesgård, vilken sedan, när rusttjänsten upphört, åter blivit skattegård.
Närmare uppgifter om Össjöa under Nyare tiden finns i Gustav Vasas jordeböcker från år 1546. Då var bonden Måns ägare till ”Ysia” - Här och i senare dokument kan vi lägga märke till den varierande stavningen, och ännu i våra dagar kan man ofta se exempel på hur svårstavat bynamnet är.
Hur namnet Össjöa uppkommit kan väl ingen bestämt avgöra. Tydligen hänger det samman med sjöns namn. När de första invandrarna kom hit, fanns ju sjön men inte byn. Därför bör sjöns namn vara det ursprungliga. I denna fanns många öar och den kan därför i början ha kallats Öasjön, vilket sedan förvanskats, så att det nu låter, som om sjön fått sitt namn efter byn.
Klart är att vid en Lantmäteriets rågångsåtgjärd år 1821 kallade man byn för Össja samt sjön i byn för Össja sjö. Vid laga skifte 1846 ändrades bynamnet till Össjöa och sjön till Össjöa sjö.
Måns hade åkerjord till 10 tunnor utsäde. En tunna är c:a 146 liter. Han hade naturlig äng till 50 lass hö årligen, han hade kvarn- och smedjeström i bäcken till malning och smide höst och vår. ”Iernsmedio” betyder tydligen även järntillverkning av sjömalm, som rikligt förekommer i sjön. Tillgången på skog och mulbete, var god, ävensom ollon (bok och ek) till gårdens svin. På Måns gård skördades årligen 2 lispund (= c:a 17 kg) humle. Humleodling på gårdarna var sedan äldre medeltid påbjuden i lag.
Kronoskatten f ör Måns tillgångar uttogs i pengar, men även i dagsverken och i foder till kungens och ämbetsmännens hästar. Troligen omvandlades även detta i pengar.
År 1553 ägdes Össjöa av ”Joan i Ödzöö". Han betalade en årlig skatt av 9 skatteören. Men år 1569 var ”Måns i Ödziö" bonde här, och år 1600 var ägaren "Swen i Össiöga". Men 1601 nämnes även ”Lasse i Öijsa”, som ägde bl.a. ett par oxar, S stycken kor och åker för 4 tunnor utsäde.
År 1628 hade skattebonden ”Per i Ösia” 8 kor, 4 stutar, 6 gamla får, 4 unga får, 6 gamla getter, 6 unga getter och 2 unga svin. Han hade åker till 3 tunnor utsäde. Samtidigt hade den nyantagne ryttaren Nils 4 -kor, 2 stutar, 2 kvigor, 4 gamla får och 4 gamla getter. Han hade åker till 4 tunnor utsäde.
År 1646 var ”Kerstin i Össiöga" bonde här. Hon var troligen änka efter ovan nämnde Ryttare-Nils. Byn var fortfarande ett helt skattehemman, fastän västligaste delen år 1622 avskilts till en egen gård under namnet Rönnö. Denna del hade förut varit ett torp under Össjöa.
Den 10.12.1649 hade fru Christina Törnsköld av Kronan köpt räntan dvs kronoutlagorna till några hemman i Torpa socken, däribland Össjöa. Hon var änka efter residenten Johan Strömfelt, f 1587 d 1644 på Landsjö i Östergötland. Förut nämnda Kerstin var då och även L651 ägare till Össjöa.
Fru Törnsköld hade tydlige fått beskattningsrätten till dessa och andra hemman för fordringar, som hon hade på Kronan (staten).
Vid Karl XI:s reduktioner 1680-82 indrogs den Törnsköldska skatterätten, men 1684 fick fru Törnskölds son, landshövdingen f riherre Harald Strömfelt behålla denna rätt genom eftergifter på annat håll. Från och med år 1703 tycks staten ha övertagit skatterätten i Össjöa.
Man kan f örmoda att de adelspersoner, som hade beskattningsrätten i Össjöa, också ville att det skulle finnas något att beskatta. Det vill säja att bonden eller bönderna producerade så mycket som möjligt. Det är därför troligt att de stora slagghögarna, framför allt den vid Smedjebacken, härstammar från denna tid. Järnframstäliningen har skett i relativt stor skala, och i sjön fanns riklig tillgång på sjömalm, järnhydroxid.
Framställning av trätjära för impregneringsändamål var förr ett nödvändigt arbete på landsbygden. Rester av små tjärbrännor finns ofta vid gårdarna. Själv var jag som barn med när min far, Carl Johansson,brände tjära. Tjärveden låg under en stor uppochnervälvd järngryta på en skålig sten med ett håI, genom vilket tjäran rann ner i ett uppsamlingskärl. Ovanpå grytan eldade man med ved och ris. På många håll var tjärbränning en biinkomst för bönderna liksom kolning i andra trakter.
På Sjöbjär i Össjöa finns en ovanligt lång s.k. tjärdal. Denna är skyltad med en beskrivning, som återges här nedan. Man kan förmoda, att dalen utnyttjades flitigt under den Törnsköld-Strömfeltska eran, vilket kunde ge goda skatteintäkter.
Tjärdal på Össjöa 1:9 på nordsidan av "Sjöbjär". Den är 32 m lång och har SV-NO riktning.
Här har tydligen bränts tjära under lång tid. MöjIigen har dalen anlagts, då Össjöa skatterättsligt löd under adeln (1649-1703).
20 m SV tjärdalens övre ände finns en håla, där man troligen haft en koja för tjärbrännaren.
Tjärdalar har sedan långt tillbaka använts vid utvinning av tjära ur kådrika tallstubbar. Nordligare i Sverige bestod tjärdalen eller "tjärkarlen" av en trattformig anordning. Den sydliga tjärdalen kallades ibland tjärdike. ( se You Tube film)
Tallstubbarna bröts upp på hösten innan jorden tjälades. Vid uppbrytningen använde man långa trästänger, s.k. vikter ("wäjter”). Stubbarna kördes till tjärbacken, där de småhöggs, torkades och staplades till f amnar. En enkelfamn var 3 fot bred, 3 alnar iång och 3 alnar hög (c:a 2,9 m³).
Vid midsommartid staplades veden i dalen och täcktes med ett lager mossa, halm eller granris samt därpå 10-20 cm jord. Detta kallades att 'klä bruden'. En trätrumma, kopplad till en bälg, stacks in i övre änden av dalen, där veden tändes. Bälgen måste jämt vara i gång för att driva elden nedåt. Av värmen pressades tjäran ur veden och rann längs dalbottnen till tapphålet, där den samlades upp och hälldes i träfat.
Första gången man brände i en dal, gick den mesta tjäran åt till att tillsammans med ditlagd kolstybb bilda ett asfaltliknande lager, som blev en tät botten för kommande bränningar.
Då tjärdalen tändes samlades ofta traktens folk dit med förning till kalas och musik, varvid manfolket hjälpte till vid bälgen. Efter 5-6 timmar kom tjära ur tapphålet. Bränningen varade två - några dagar, beroende på dalens längd.
Trätjära var förr det vanligaste impregneringsmedlet för trä, tågvirke och fiskeredskap. Det tjänade även som smörjmedel för vagnsaxlar. Under 1500 – och 160O-talen var trätjära en av våra viktigaste exportvaror. M.M.
SKATTLÄGGNING 1684
Svea Rikes Ständers IJtdrag av äldre skattlägg-
Charta Sigillata ningshandlingar vid Wexic;
3 Sch Lands Contoir.
Össjöa skattehemman ett helt (mtl). Dess vilkohr är som följer, nämligen
1mo Til Byggnad:
Mangården - 3 st. Bostadslängor något gamla , dock
brukliga
1 st Gjästestuga d:o
3 st Bodar något gamla
Ladugården - 2 st Logelador med 4 golf, behållne till
väggar - men taket något förfallet,
1 liten Logelada alldeles förruttnad,
2 st behållna fähus, 1 d:o gammalt,
3 st foderlador, 2 behållna,
2 st Fåhre och Gjetehus.
Gjärdslegårdarne äro ej väl häfdade utan något förfarne medelst åboarne blifvit bortdöde.
2do Utsädet är inalles med - 12 tld åker, dess jordmohn är sandmylla och grusjord med några stenrör.
Ängar består dels av hård- dels mavall och blifver hö efter årgången 32 vinterlass.
3o Dess vilkohr i utägor är som följer, nämligen 1mo Godt mulbete, 2do ymnig Timmer Gjärdsle- och Wedbrandskog, 3tio Ekeskog och Bokeskog till gårdens egna laga Svin när ållon blifver, 4to Tvenne små Qvarnfall, 5tio Tämmeligt godt Fiske i Össjöa sjösom därintill ligger.
Det kan mycket väl vara så att lämningarna på den s.k. Tomtabacken är rester av byggnader, som adelsfolket uppfört för att användas vid deras besök i trakten. En stor källare men ringa odlad mark i närheten kan vara indicier på att ingen bondgård legat här.
I början av 1700-talet hade näringslivet och välståndet i Össjöa blivit dekadent. 3/8 av hemmanet låg öde. Hälften av byn hade blivit skattevrak, dvs man kunde inte betala skatterna. Ändå hade hemmanet t 1712 förmedlats från ett till ett halvt mantal och skatterna alltså reducerats med hälften.
Orsakerna till eländet kunde vara flera, såsom missväxt, boskapsdöd, för stora skatter och utskrivningar till krigen.
År 1717 är f öljande personer kyrkobokf örda i Össjöa: Elias f 1682 och hans hustru Nilla f 1683 med barnen Bengta f. 1707 och Kirstin f 1713. Vidare Sven med hustrun Kirstin, vilka 1719 flyttade till Skärvö. Den tredje familjen var Johan och hans hustru Ingier. Dessutom fanns här änkan Ingeborg f 1638 med pigan Nilla f 1678. Dessa hade inhyses Bengta, som annars bodde i Vrå socken.
Senare på 1700-talet finner vi i Össjöa bl.a. Nils Johansson f. 1740. Hans första hustru var Ingegerd Nilsdotter, som dog 1767 . Nils gifte sej med Pernilla Persdotter f. 1743 i Össjöa. De hade flera barn, födda i Össjöa: Johannes f 1769, Jöns f. 1772, Sven f, 1774, Kierstin f 1777, Ingegerd f. 1779 och Anna f 1782. Nils Johansson dog genom olyckshändelse med ett dragtjuder år 1784. De båda äldsta sönerna flyttade till Årstad i Halland, där de blev bönder. - Johannes Nilssons sonsons sonson Sten Nilsson bodde på 1980-talet i Heberg.
Ödesmålet i Össjöa fortsatte, och därför indrogs hemmanet till Kronan, såsom också skedde med andra gårdar i trakten. Men 1792 kom byn åter i enskild ägo genom att den såldes till tre bönder, som vardera fick 1/6 mantal. Var och en betalade härför 10 riksdaler 42 skiiling och 8 runstycken specie. De tre nya bosättarna var Lars Börjesson, Gumme Gummesson och Jonas Persson.
Jonas Persson f. 1754, avled år 1819. Hans hustru Anna Jonasdotter, f 1760 i Hinneryd, levde till 1831 och var då utfattig. Dottern Johanna f 1768 blev gift med Samuel Nilsson, som inflyttade från Vrå 1819, sonen Sven f 1790 flyttade bort 1818 och dottern Katrina f 1796 utflyttade 1815 men kom tillbaka som piga hos Samuel Nilsson. 1822 utflyttade hon till Hinneryd.
Samuel Nilsson övertog gården. Han var född 1793 i Vrå. 1827 flyttade han till Stackarp. Hustrun Johanna hade avlidit 1826. Men samma år hade han fått en ny hustru, Stina Carlsdotter f 1798 i Norrtorpa Högagård. Barnen som föddes i Össjöa var Helena f 1819, död 1822, Johannes f. 1821, död 1823, och Sven Peter f 1823. En syster till Stina, Pernilla Carlsdotter f 1803
bodde med sin s.k. oäkta son Samuel f. 1825 åren 1826-27 här på gården.
Lars Börjesson, f 1739, bodde i Össjöa på 1780-talet, och även han blev alltså ägare till 1/6 mtl år 1792. Hans hustru var Ingjerd Håkansdotter f 1764. Hos dem bodde döttrarna Karin f. 1773 och Kirstin f 1779. Efter 1809 står Lars och Ingjerd på undantag, och de tycks ha överlämnat gården till
Nils Rodricsson, f 1759, med hustrun Lena Danielsdotter f 1758. Dessa hade flera barn: Gudborg f 1789, d 1813, Samuel f 1793, tvillingarna Jonas och Sven födda 1796 och Anders f 1801. Familjen utflyttade 1817. Lars Börjesson och Ingjerd bor kvar på gården
även efter 1817, men från 1822 nämnes de inte.
Gumme Gummesson, f. 1754, var ju en av de tre bönder, som 1792 köpte var sitt 1/6 mtl. Hans hustru Svenborg Johansdotter var född 1766. De är antecknade här även på 1880-talet. Tydligen efterträddes de av
Gumme Carlsson f 1772 i Balkeryd. Han kom 1811 från Torpa med hustrun Kirstin Larsdotter f. 1771 i Torpa samt barnen Lars f. 1793, Johanna f. 1797, Katrina f 1800. Carl f 1804, Anders f 1807. I Össjöa föddes Johannes år 1811. Gumme dog 1826, Kirstin 1839.
Carl Gummesson, den föregåendes son, övertog gården 1826. Denna var nu 1/9mtl. Modern, som anges vara utfattig, levde kvar här till sin död. I början bodde också en del av syskonen kvar.
En dräng (ogift mansperson) med namnet Lars Johannesson, f 1809 i Råaköp, står 1828 skriven för 1/9 mtl, men han flyttade 1829 till en backstuga, möjligen torpet Johansberg.
Anders Gummesson (se ovan) står f rån 1829 för 1/9 mantal. Hans hustru Ingeborg Gummesdotter f 1811 i Vrå, varifrån hon kom hit 1830. Sonen Gudmund f öddes 1834 och Anders 1837. Gummesson avled 1837, och de övriga i familjen flyttade 1842 till Mässeboda.
Lars Gummesson f 1793 (äldste sonen till Gumme Carlsson) var sedan bosatt här. Hans första hustru Bengta Håkansdotter var född 1797 i Esphult. De hade barnen Katrina, Lisa och Carl, födda i Össjöa 1819, 1820 och 1825. De båda sönerna dog unga, och hustrun dog 1833. Lisa flyttade 1838 till Mässeboda, där hon dog redan 1839.
Lars gifte om sej med Catharina Samuelsdotter f 1802 i Vrå. Hon kom hit 1833 från Vrå tillsammans med sin son Johan Anders Johannisson f 1829 i Vrå. Här i össjöa föddes döttrarna Bengta 1834 och Johanna 1836. Syskon till Lars, samt även andra drängar och pigor, bodde tidvis här hos honom.
Några andra familjer i Össjöa under 1800-talets första hälft.
Nils Persson f 1793, gift med Katrina Andersdotter f 1786. De haie barnen Anna f. 1817 och Anders f 1818 samt pigan Anna Ericsdotter f 1799. Denna flyttade bort 1819, och familjen följde hennes exempel 1821.
Johannes Carlsson f. 1797 i Vrå med hustrun Maria Svensdotter f 1796 i Gashult. Sonen Samuel f 1820 i Vrå och dottern Pernilla f 1823 i Össjöa. Famiijen anges vara utfattig. Den flyttade 1826 till Mässeboda.
Arvid Malmstedt f 1789 i Pjätteryd kom hit 1824 från Stackarp(? ). Han ägde 1/9 mantal. Hustrun Stina Carldotter var född i deras förra bostadsort liksom de äldsta barnen Carl f 1815, Peter f 1819 och Wendela f 1822. Dottern Catharina föddes 1826 i Össjöa. Denna familj flyttade 1828 till Markaryd.
Gumme Nilsson f 1801 i Läkterås kom hit 1828 från Vrå. Han hade här skaffat sej 1/9 mantal. Han gifte sej med Catharina Gummesdotter f 1800 (1801, - Se Gumme Carlsson! - Deras barn, födda i Össjöa, var Lisa f 1831, Gustava f 1833 död 1834, Johan Peter f 1837 och Johanna f 1839. Familjen flyttade 1840 till Sunnertorpa.
Lars Carlsson f. 1791, i Stackarp flyttade hit 1827. Hans gård anges först vara 1/6 senare 1/9 mantal. Hustrun Karin Svensdotter var född i Gashult 1802. Sönerna Peter och Johannes var födda i Stackarp 1822 resp. 1827. I Össjöa föddes Lisa 1829, Pernilla 1831 och Carl 1833. Änkan efter förut nämnde Jonas Persson, Anna Jonasdotter f 1760, avled här 1831. Famljen Carlsson flyttade 1834 till Gashult.
Denna gård ägdes tydligen därefter av Johannes Gummesson f 1811 och son till Gumme Carlsson. Han kom tillbaka till össjöa 1834 men flyttade redan 1836 till Enedal i Sunnertorpa.
Jonas Rolig, f.d. linjeinfanterist, f 2.9.1816 i Hallarp, Annerstad blev sedan ägare till Gummessons gård.Han kom 1838 från Vrå. Hustrun Katrina Nilsdotter var född 1812 i Läkterås. (Jfr Gumme Nilsson!). De flyttade 1840 till Stackarp men återkom 1843. Deras barn: Anna f 1840 i Össjöa, Anna Johanna f 1842 i Vrå och Nils Olof f 1844 i Össjöa. De flyttade 1844 till Odensjö. Gården i Össjöa, 2/24 mtl kronoskatte sålde Jonas Rolig och hans hustru Catharina Nilsdotter den 30 sept 1845 till Nils Persson och hans hustru Stina Persdotter i Össjöa för 122 rdr 11 sk 4 rst banko.
Johannes Persson blev 1840 bonde i Össjöa. Han var född 1803 i Vrå, men han kom med familjen från Hoby i Skåne, där barnen var födda: Nils 1829, Elsa 1832, Maria (Mariana) 1835 och Elna 1837. Hustrun Ester Lena Andersdotter hade avlidit, och Johannes hustru nummer två blev Gustafva Gabrielsdotter f 1817 i Hässlehult. Hon kom 1841 till Össjöa.
Nils Jeppsson, född 1816 i Östra Vram, blev 1843 ägare till 1/18 mtl i Össjöa. Hustrun Maria Pehrsdotter var född 1816 i ö. Vram.Där var också dottern Elsa född 1839 Dottern Ingjerd föddes i Träne 1841. Sonen August kom till världen i Össjöa år 1844.
Nils Samuelsson f 1814 i Vrå ägde på 1840-talet 1/27 mtl i Össjöa. Han kom hit 1840 från Vrå. Hustrun Ingrid Andersdotter var också född i Vrå, år 1809.Hon avled här 1844.
Sven Andersson, f. 1817 i Hallarp, blev en tillfällig bonde i Össjöa med 1/8 mtl. Han kom hit 1840. Hustrun Carolina Virginia Söderström var född i Stockholm 1814. Deras son Johan Adolf föddes i Hallarp år 1838. I Össjöa föddes dottern Maria Christina 1841. År 1844 flyttade familjen till torpet Ålaryd i Balkeryd.
John (Jonas) Bengtsson f 1783 i Skärvö kom hit från Gashult år 1844 och dog samma år. Han ägde 2/27 mtl. Hustrun Johanna Jönsdotter var född i Esphult 1782.
En piga, Anna Stina Petersdotter, f 1821 i Tutaryd, bodde här också 1839-40. Hon flyttade till Sunnertorpa Backegård.
Jon Svensson f. 1770 ägde 1/12 mantal. Han kom från Hinneryd 1844 med hustrun Stina Nilsdotter f 1808 och sonen Sven f 1834.
Carl Johannesson, f 1809 i Råaköp, flyttade 1829 till en backstuga i Össjöa. Hustrun Johanna Gummesdotter, f. 1797 i Torpa, var syster till förut nämnde Lars Gummesson. Barnen föddes här i Össjöa: Gumme 1830, Peter 1833, Catharina 1836 och Britta Stina 1841. 1838-45 är antecknat, att föräldrarna är sjukliga och mannen ej arbetsför.
Magnus Pehrsson, f 1816 i Vrå, bodde 1840-41 på torpet Johansberg. 1841 flyttade han till Veinge i Halland.
Johannes Gummesson, f 1811 i Össjöa, som 1836 flyttat till Enedal, kom åter hit 1839. Hustrun Bengta Larsdotter var född i Källshult 1818. Barnen föddes här i Össjöa: Gustava 1839, Maria Christina 1842 och Anna Stina 1844.
Jon Andersson, f 1816 i Hånger, och hans hustru Ingrid Svensdotter, f 1814 i Bökhult, Annerstad, bodde i början av 1840-talet på torpet Lönsboda. Sonen Peter föddes 1844 i Össjöa.
Magnus Hjerpe, f.d. soldat, f 1786 bodde med hustru och barn från omkring 1820 på torpet Ledsberg.
Läs mer om ortsnamn i Fridells ortsnamns utredning sid 126.
S m å n a m n i Össjöa 1846.
På en lantgård är det praktiskt med särskilda benämningar på olika åkrar, ängar, backar m.m. Sådana benämningar har ibland blivit kallade s m å n a m n. Vid ändrade förhållanden faller dessa ofta i glömska. De tillhör en svunnen kultur, och de är värda att nedtecknas och bevaras. Här följer några exempel på sådana.
Åkrar:
Skatelien Skatelandet Hals åker
Hampelands Linds åker Hålan
Örlids Sucken Farmorslandet
Svartebacke Örbro Pinsten
Storåker Ärkes äckra Kringeln
Östra äckra Leds åker Västra äckra
Belgen Toften Högäckra
Bökes äckra Svens äckra Bengts äckra
Sjöhålan Hessel Appel
Stridsbuskes Stripen Ladstycket
Steningen Sjöfållen Hjerpes
Johansberg Bols åker Nylännet
Backar:
Vargansberg 56°37'37.8"N 13°27'01.9"E Smedbacken 56°37'24.7"N 13°26'41.2"E
Kuseberg Järabacken Sjöbjär N 56° 37' 47.77", E 13° 26' 26.69"
Svedjebacken Brända backe Gatebacken
Svedjebruk I Torpa socken.
Författat av Malte Markheden år 1956.
VÅRA FÖRFÄDER HADE SÄKERLIGEN ETT HÅRT arbete att vinna sin bärgning i våra jämförelsevis karga trakter. Troligen räckte sällan markens gröda till föda åt befolkningen. Boskapsskötseln var givetvis också en viktig näringsgren, men även jakt och fiske, hantverk, handel och i viss mån småindustri, såsom järnframställning, salpetersjudning m.m., tycks åtminstone tidvis ha haft relativt stor betydelse för folkförsörjningen.
Åkrarna var förr vanligen små, magra och steniga, såsom de helt visst ännu är på vissa platser i vår socken. Som ersättningar för verkliga åkrar - och ängar - har man här som annorstädes sedan urminnes tider tillämpat svedjebruk. Detta tillgick i stort sett så att skogen fälldes på ett område, varefter riset fick torka. Därpå brändes ris och markbetäckning på svedjan, varpå man sådde råg eller rovor i askan. I senare tid odlades även potatis. Den kalihaltiga askan utgjorde gödsel för grödan, men efter två eller tre år var växtnäringen tämligen slut, och svedjelandet fick igengro med gräs och örter. Det tjänade då som mulbete, tills skogen åter bredde ut sej över området.
Svedjan anlades vanligen på utägorna, helst i sydläge och på torr mark. Ofta hopsamlades de Iösa stenarna och kastades i högar. Markytan bearbetades med hacka, stundom med kratta eller harv. ( se you Tube film)
Svedjebruket lär ha varit mycket vanligt under medeltiden, då det främjades av de styrande i landet. Redan på den tiden ville dessa emellertid skydda ekskogarna på allmänningarna. Sedan dess har flera gånger stiftats lagar, som avsett att hindra svedjebruket, vilket nu är förbjudet. Detta har dock trots förbud envist hållit sej kvar, och i Torpa socken lever ännu år 1954 några personer, som varit med om att utöva det. Det upphörde emellertid i allmänhet i slutet av 1800-ta1et, och sedan dess kan endast noteras sporadiska försök att återuppliva det urgamla bruket.
Bland dem som varit med om att utöva svedjebruket kan nämnas f. d. lantbrukaren och lantbrevbäraren Justus Gudmundsson i Össjöa. I början av 1880-talet svedjades ett år ett område av ungefär ett tunnlands storlek på hans faders, Gudmund Carlssons gård i Össjöa. Man svedjade på ett hygge, där man tillvaratagit de träd, som dög till virke, ved eller stängsel. Riset fick vissna till följande år, då bränningen försiggick på våren vid torr väderlek. Därefter flåhackades marken. Stora tunna torvor revs upp med den spadstora hackan. De fick ligga och torka, ofta till följande år, varefter ny bränning företogs. Ibland staplades torvorna i högar för att brinna bättre. Vid bränningen, som vanligen skedde en eftermiddag eller kväll, brukade grannarna hjälpa till. Man hade i förväg rensat svedjans kanter, och tändningen skedde motvind eller stundom runtomkring.
Efter bränningen sattes potatis. Man lade tre potatisar i en liten triangel och hackade över aska och jord tiII en s. k. kuring. Potatissorten var "den gamla röda" eller den tidiga "Amerikapotatisen" ("Röd rosen"). Då sättningen var tidsödande, skedde den före eller efter det vanliga vårarbetet. ”De som var vidskepliga satte ej potatisen i Kräftan". Helst borde man sätta dem i Tvillingarnas tecken.
Kring svedjan sattes upp ett vanligt "korsstakastängsel". Man hade potatis två år på rad och därpå råg ett år. Rågsorten kallades "Svinråg" ("Sjinaräu"). Den var småkornig och mörk men härdig och tuvade sej mycket. "Larsmässorågen", som kom i bruk på 1880-talet, blev troligen ej använd som svedjeråg.
Utsädet ströddes omkring mellan stubbarna och nedmyllades med lätta hackor eller i äldre tid med träkrattor. Vid skörden skars rågen med skära. Man skar en handfull strån åt gången och samlade dem på marken till en "nek”. Denna stöttes jämn mot marken. Nekerna torkades sedan på högkrakar.
Efter rågskörden fick sveden "ligga för fäfot", d. v. s. den användes som betesmark. Skogen gjorde snart intrång på den. Särskilt trivdes björken, men lövträden hölls nere av de betande djuren, och så blev det i allmänhet barrskogen, som åter tog herraväldet. Även Teodor Svensson i Össjöa, f. 1863, berättar, att han varit med om svedjebruk. Hos hans fader Sven Johansson i Össjöa hade man ett mindre svedjeland år 1878. Detta var då ej brukligt på denna gård, men var eljest vanligt i trakten. Man gick tillväga ungefär som ovan beskrivits. "Svinrågen" såddes sista veckan i sept., när potatisen tagits upp. Den myllades med hacka. Efter skörden torkades säden i halvtravar. Vid potatisupptagningen användes hacka och en träspann. Potatisen förvarades sedan i stuka.
Mammeli Pettersson i Balkeryd, f. 1875, deltog i slutet på 1880-talet vid svedjebruk hos sin fader Johan Karlsson på Rönnö. Hon berättar, att det då var vanligt med svedjebruk på gårdar och torp i trakten. Man brukade i regel svedja 2-3 rutor (9-12 ar) årligen.
Vid bränningen samlades 6-7 personer för att hjälpas åt. Man hade i vatten doppade enruskor att dämpa elden med, om så behövdes. Vid tändningen användes tjärstickor. På "svean" sattes först potatis av den "gammeldags röda sorten". Man hackade upp en 2-3 dm. vid torva, lade 3-4potatisar i hålans ytterkanter och hackade jord och aska över. Även här var man noga med att sätta potatisen "i tvillingen" för att den skulle bli riktigt bra. Potatisen skördades med hacka och förvarades i källare. Därefter såddes råg på svedjan. Den skulle sås vid Mikael eller "mickelsmässa", d. v. s. sista veckan i sept. Man sådde från såskäppa, och rågen harvades ner, där detta var möjligt, eljest myllades med hacka. Man skördade, som ovan nämnts, med skära, varvid män och kvinnor hade samma arbete. Rågen torkades på s. k. "gubbakrakar".
Svedjan kringgärdades med ett korsstakajäre eller med en tät hankgärdesgård, vilken kunde innestänga fåren, som efter två års svedjebruk fick beta på området.
På Björkforsa i Össjöa höll sej svedjebruket länge kvar. Olaus Hindriksson och sedermera hans måg Jonas Svensson hade oftast svedjor, den senare till mitten av 1890-talet.
Mammeli Pettersson var år 1890 med på hackegille på en svedja i skogen hos Jonas Svensson. Man samlades många ungdomar med den gamle Risa-Anders som rolighetsmakare. Det var alltid liv och lust vid sådana hackegillen. Daglönen var 67 öre för kvinnfolken.
Från Gashult berättar Carl August Samuelsson, f. 1870, att svedjebruket höIl sej kvar i denna by till omkring år 1900. Han deltog vid svedjebruk hos sin fader, Samuel Nilsson i Gashult, fram till år 1885. Man brukade här bränna 4-5 rutor varje år. Svedjandet tillgick så som beskrivits för Rönnö, men han nämner, att man även drog ris till svedjan från andra håll. Man satte här en potatissort, som kallades "Blåflator". Dessa förvarades efter skörden i källare, ingrävda i grusbackar. Den använda rågsorten kallades endast "svedjeråg". Det var mest kvinnor som skördade den. Då man haft potatis ett år och råg ett år, fick svedjan växa igen till betesvall.
Elof Karlsson i Gashult, f. 1874, deltog mellan åren 1885 och 1890 vid svedjning hos Påel Nilsson i Gashult. Man brände här omkring ett tunnland åt gången. Bränningen skedde i mars eller april, och man budade upp grannarna till hjälp, så att man var 8-10 man. Omkring svedjan sattes upp ett stängsel av gärdslen med vidjehankar. Potatis odlades 1-2 år och därefter råg ett år. Potatisen sattes i kuringar med tre potatisbitar i triangel. Den förvarades i jordkällare. Rågen höggs delvis med lie av männen, varvid kvinnorna tog upp och band den till neker. Dessa torkades i halvtravar om tolv neker i varje.
Adolf BIom i Rya, f. 1874, hjälpte till att svedja hos sina föräldrar på Lekterås under Haga. Det var på 1880-ta1et. Man svedjade "en ynka bit på ett tunnland eller två”. Gårdens ägare skulle ha betalt därför i form av pengar eller också hälften av grödan. Man svedjade på något,”fälle”, där bonden först tillvaratagit skogen. Sedan riset brunnit upp, samlade man ihop bränderna och tände eld på dem ånyo. Även här odlades potatis i två år och råg ett år. Potatisen sattes i kuringar med tre potatisar i varje. Blom påstår, att upp till 20 potatissorter kunde användas på samma svedja. Där marken var mycket mossbelupen, blev det bara bråte av askan. Detta kallades "bom", och i den blev dålig gröda. Potatisen förvarades i grusgropar nära svedjan. När rågen skördats, fick man bära hem den, såvida man inte kunde köra den i dyavagn. Omkring 1890 hade Bloms fader sin sista svedja.
I Skärseryd svedjade omkr. år 1885 Severin Samuelsson, f. 1851, meddelar dennes son Svante Johansson i Mässeboda, f. 1878. Svedjan användes ett par år och var ungefär ett tunnland stor. Sveden anlades på ett fälle, och man drog dit ris även från hygge i närheten. Bland andra hjälpte Johan Ander på Kärret till, då man tände runt svedjan. Sare Petter Johan, som bodde nära intill, vaktade till slut elden. Potatisen, som sattes i tvillingdagarna, kunde vara av olika sorter t. ex. Gammeldags röda, Gråhallingar eller Augustipotatis. Efter skörden kördes den hem och grävdes ned där hemma. Något stängsel kring svedjan hade man inte här.
På Sjöbo i Mjäla hjälpte Axel Karlsson, f. 1881, flera år i följd sin fader Karl Johan Svensson, f. 1840, att svedja. Skogen höggs året förut, och bränningen skulle ske före maj. Man tände i motvind med tjärbloss. Någon flåhackning nämner han inte. Potatisen sattes i små fåror, som gjordes med en mindre hacka. Då man på hösten omkring den 1 okt. sådde råg, hade man denna i en spann. Nekerna torkades, uppställda vid stänger. Svedjan inhägnades inte.
Svedjebränningen har senare vid vissa tillfällen återupplivats. Undertecknad var med vid sådan omkring 1915. Det var hos min fader Carl Johansson på Björkforsa i Össjöa, där man svedjade en södersluttning. Som medhjälpare vid bränningen minns jag särskilt Carl Johan Gudmundsson i Össjöahult, Vrå. Man odlade potatis på svedjan i 2-3 år. Därefter fick skogen växa upp igen.
Henrik Karlsson i Gashult, f. 1907, var år 1923 med vid svedjning hos sin fader Anders Karlsson i Gashult. Han berättar därom:
"Först avverkades skogen, sedan brändes ris och mossa upp, i askan sattes sedan potatis. Själva sättningen gjordes för hand och gick till på följande sätt: med en flåhacka (= en stor hacka som ett spadblad) hackade man upp en stor rund torva, som lades åt sidan, varefter man samlade ihop aska efter riset och lade i hålan. Sedan lade man tre potatisar i en triangel med 20 cm avstånd, varefter man hackade jord på, så det blev en "kuring" (= jordhög), och lade så på den först upphackade torvan. När potatisen plockats på hösten, sådde man råg."
Svedjebruket levde sålunda kvar ganska länge i vår socken. Kanske var en bidragande orsak härtill den goda kvaliteten på skörden. Flera samstämmiga vittnesbörd säger, att både potatis och råg blev så välsmakande, att man nu ej kan få någon motsvarighet därtill.
I slutet på 1800-talet började man emellertid alltmer odla mossar och ängar. Den på så sätt utökade åkerarealen, de förbättrade jordbruksredskapen och den begynnande bristen på arbetskraft var väl jämte lagstiftningen de viktigaste faktorer, som i det nittonde seklets sista decennium bringade denna urgamla jordbruksmetod att upphöra.
Page updated
Google Sites
Report abuse