Källa: Wikipedia
Den kulturella och vetenskapliga pånyttfödelse som inleddes i 1300-talets Italien hade ett av sina viktigaste centra i Florens. Bland annat därifrån spred den sig sedan ut över Europa
Den italienska renässansen växte fram på 1300-talet, och utvecklingen nådde Sverige på 1500-talet. Konstnärerna steg fram ur anonymiteten. Typiska för epoken är universalgenierna Michelangelo Buonarroti och Leonardo da Vinci som båda behärskade en mängd konstarter. Renässansen avlöstes i början av 1600-talet av barocken.
Pånyttfödelsen inom vetenskap, teologi, litteratur och konst började med återupptäckten av äldre texter på grekiska och latin som hade fallit i glömska i väst sedan romarrikets sönderfall. I början av renässansen hämtades dessa texter från lärda i det bysantinska imperiet och från kloster runt om i Europa.
Renässansen har beskrivits som den period då människan upptäckte sig själv, då individen befriades från den romersk-katolska kyrkans ok. Man har då tänkt sig medeltiden som en period då individen var underställd kyrkan och fursten, och var allmänt vidskeplig på grund av bristande kunskap. I motsats till detta har man lyft fram renässansens universalgenier - till exempel Brunelleschi, Alberti, Leonardo da Vinci och Michelangelo Buonarroti. Under senare tid har man i ökad grad försökt lyfta fram likheterna mellan epokerna och se övergången mellan dem som en kontinuerlig process.
På de gotiska katedralerna finns flera exempel på direkta influenser från antiken, och många av de landvinningar som tidigare tillskrivits renässansen tillerkänns nu tidigare perioder. De unga män som utbildade sig till hantverkare, den roll som de flesta konstnärer hade även under renässansen, innebar yrkesvalet att man fick tillbringa första halvan av livet som gesäll hos någon mästare. På detta vis skapas inga universalgenier. Däremot insåg konstnärer som Lorenzo Ghiberti att konstnären kunde vinna social status bara om han kunde tillgodogöra sig alla de fria konsterna. Till dessa artes liberales räknades discipliner som aritmetik, retorik och grammatik, och den som studerade dem kallades artista, det vill säga var en person som var initierad i konst och vetenskap vilket gav honom en självständig position gentemot beställarna. I och med att konstnärerna började studera de antika texterna och ruinerna vann yrket också högre social status.
Inte heller intog konsten någon oppositionsställning mot kyrkan. Den stora uppdragsgivaren var sedan länge (och under lång tid framöver) kyrkan, men under 1400- och 1500-talen började allt fler av beställningarna att komma från privatpersoner, naturligtvis furstar men också enskilda präster och handelsmän, och olika samhällsgrupperingar som engagerade sig i samhällets gemensamma frågor bildade så kallade scuole, några som vann särskilt stort anseende kallades till och med scuole grandi. Som många forskare har påpekat var även under renässansen de flesta bildmotiv religiösa - även om den teologiska formalismen blev mindre rigid så var fortfarande fromhet och själavård den vanligaste motiveringen för att beställa konst.
Dock tillkom inredningsarkitektur hos de rikaste mecenaterna och porträttbeställningar från en betydligt bredare publik som viktiga inkomstkällor för konstnärerna. De var viktiga, dels därför att bildmotiven var profana och därmed mer öppna för de antika motiven än de kyrkliga beställningarna, dels därför att den förutsatte ett bildat skikt i samhället som intresserade sig för till exempel mytologin. Det blev också från denna bildade elit som konstnärerna i allt högre grad fick både inkomster och stöd
Länkar till olika konstnärer:
Leonardo da Vinci (1452-1519) "det universala geniet" var en av de italienska konstnärer som dominerade konsten under högrenässansen. Leonardo ägnade en livstid av studier åt att minutiöst söka notera och återge sina iakttagelser av den naturliga världen. Hans användande av oljefärg som sitt främsta medel gjorde att han kunde skildra ljus och dess effekter på landskap och att få föremål mer naturliga och med större dramatiska effekter, vilket han har visat i porträttet Mona Lisa. Även hans skildring av mänskliga känslor i Nattvardensatte en ny standard för religiöst måleri.
Konstnären Michelangelo (1475-1564) valde en annan riktning med sin konst, som särskilde honom från Leonardo. I varken hans måleri eller hans skulpturer visar han något intresse för observation av varje fysiskt objekt, utan bara för den mänskliga kroppen. Hans uppdrag av Julius II att måla sixtinska kapellets tak resulterade i ett mästerverk av figurativ sammansättning, som skulle ha stor inverkan på varje efterföljande generation av europeiska konstnärer.
Den tredje största konstnären under högrenässansen var den yngre Rafael (konstnär) (1483-1520). Trots sitt korta liv målade han ett antal levande och engagerande porträtt. Däribland många skildringar av Madonna och Jesusbarnet, inklusive Sixtinska madonnan, även porträtt av påven Julius II och hans efterträdare påven Leo X.
Jan van Eyck, Hubert van Eyck, Rogier van der Weyden och Hugo van der Goes var de stora konstnärerna i lågländerna vid denna tiden. Utan inflytande från den italienska renässansen, utvecklades konsten ändå. Måleriet utvecklades ur den medeltida konsten. Konstnärer använde sig av oljefärg, eftersom den var flexibel och relativt hållbar. De tidigaste nederländska oljemålningarna var väldigt noggranna och detaljerade.
De nederländska målarna ville inte närma sig skapandet av en bild via en ram av linjära perspektiv och rätta proportioner och religiös symbolik. Hieronymos Bosch var en målare som använde den typ av fantasifulla former som ofta utnyttjades för att dekorera gränser och bokstäver i upplysta manuskript.
De franska konstnärerna var ofta knutna till hovet. De mest kända franska konstnärerna var Limbourg bröderna, skaparna av Les Très Riches Heures du Duc de Berry. Det fanns ett antal konstnärer vid denna tid som målade många berömda altartavlor, som skiljer sig från både italienska och flamländska. Dessa två är Enguerrand Quarton och Jean Hey (annars känd som "Moulinsmästaren" efter hans altartavla "de Moulins"). I dessa verk har realism och noggrann observation av den mänskliga gestalten, känslor och belysning kombinerats med en medeltida formalitet, vilket inkluderar förgylld bakgrund.
Förkortningar och perspektiv började användas vilket innebar att man målade kortare linjer för att skapa ett djup i målningen. Claire obscure eller ljusdunkelmåleri användes för att ge en illusion av ett djup i bilden men också för att få en 3 dimensionell uppfattning av målningen. Tekniken sfumato använde man när man ville göra en målning utan "linjer". Det skapade fina mjuka övergångar i färg och skuggteknik. Leonardo Da Vinci använde denna teknik till den mycket berömda målningen Mona Lisa