egypten

Geografi

Geografiskt sätt är Egypten väldigt isolerad. Den beboeliga ytan av landet är begränsad till Nildalen och några oaser i öken. I väster sträcker den väldiga öknen Sahara ut sig. I söder och öster finns det berg. I öster bryts bergen av den torra flodsänkan Wadi Hammamat som förbinder Nildalen med Röda havet. I söder bildar floden väldiga vattenfall, kallade katarakter. Den nordligaste av dessa utgjorde en naturlig gräns mot Nubien i söder.

Det var bara i norr, vid Medelhavet och Sinaihalvön som Egypten var lättillgänglig för omvärlden, främst genom handelsstäder på Levantens kust

Nilen flyter genom ett av de torraste områdena på jorden och har på båda sidorna om sig två väldiga öknar. Trots sin karga och obeboeliga yta, var öknarna aldrig helt utan liv. Under de äldsta tiderna jagade egyptierna flera sorters djur som trivdes i buskarna där och mineralfynd ledde till att man, framför allt i östra öknen, började med gruvdrift och anlade stenbrott.

Öknarna var också naturliga gränser som fungerade som ett effektivt sätt att hålla fiender på avstånd. Kalkstensklippor omgärdade Nildalen och förstärkte skyddet utifrån. I öknarna fanns också gått om råvaror som egyptierna behövde och värdesatte högt som stenen de använde till pyramider, kopparmalm, guld och ädelstenar. De flesta som arbetade i gruvorna var fria arbetare, men till arbetet i guldgruvorna dömde man fångar som straff. När floden nådde Egypten fick vattnet plötsligt mer plats och flöt ut över den platta dalens botten och översvämmade stora områden på båda sidor. Vattnet stannade kvar hela sommaren mellan juli och september för att sedan sakta sjunka undan. På landet som återigen blev synligt, lämnade det kvar ett lager av bördigt slam.

Regnet var dock inte förutsättningen för att allt skulle bli perfekt för jordbrukarna. Hela dalen delades in i ett rutnät av kanaler och diken och dammar byggdes för att kunna spara vatten till torrtiden. Det krävdes en stark styrelse för att kunna organisera arbetet på ett bra sätt. Inte bara skulle diken, kanaler och dammar byggas, utan man måste även varje år rensa de som skulle användas igen från slam. Samtidigt måste även gränserna för varje åker på nytt märkas ut sen alla spår av egendomar gått förlorade under översvämningen.

Pyramiderna och de andra gigantiska monumenten har översvämningen att tacka för sin existens. Det var under översvämningen som man byggde och arbetade med dessa. Kungen och staten kallade in arbetarna, som kunde tjäna en extra hacka på dessa jobb. Många arbetare ansåg det också som en ära att få arbeta med något av projekten. Att hjälpa en farao att bli odödlig räckte nämligen långt på vägen mot ens egen odödlighet.

egyptens konst

Konsten från det forntida Egypten var nära knuten till religionen som i sin tur hade till uppgift att upprätthålla den politiska enhet som var en förutsättning för att behärska Nildalens översvämningar. Det forntida Egypten var en isolerad och starkt centraliserad stat, och den egyptiska konsten återspeglar detta genom sin långa och på många sätt statiska, karaktär - den avbildade gudar, gudinnor och faraoner sida vid sida enligt likartade regler under en period på flera tusen år.

De använder sig av rena ytor och enkla former för att uppnå en vanligen statisk och reliefartad verkan.

Narmers sminkpalett

Den tidiga egyptiska bildkonsten (ca 3000 f.Kr), stod redan från första början i dödskultens tjänst, alltså de hade döden i fokus, och hade en besvärjande och predestinerande funktion. Relieferna och målningarna i gravanläggningarna och på sminkpaletterna avbildade inte bara händelser som ägt rum under den dödes livstid - bildsviterna uppgift var att besvärja ödet. och de var bokstavligen gjorda för evigheten

De avbildar det som skulle komma, dödsriket, eller det som ägaren önskade sig i framtiden, till exempel tjänare och prestigeobjekt. På central plats i många gravanläggningar finns själva dödscermonin, garantin för odödlighet, som var orsaken till anläggningens uppförande. Att bli avbildad handlade alltså inte i första hand om att bli ihågkommen - den mest påkostade konsten återfinns i gravkamrarna där det var tänkt att ingen utom den döde och gudarna skulle ha tillträde till den - istället skulle bildernas innehåll förmås att följa med den döde till livet efter detta genom att de placerades inuti graven tillsammans med honom eller henne.

Osiris Anubis Horus

Den egyptiska bildkonsten var tvådimensionell. Varje kroppsdel avbildades från det håll som gjorde att dess mest karaktäristiska egenskaper framträdde. Varje figur kom på så vis att bestå av flera delar sedda från olika håll: Huvudet från sidan, överkroppen framifrån och benen från sidan.

Farao Chephren med horusfalken

Även den egyptiska skulpturen var ortogonal (vinkelrät) till sin karaktär. Om man vill, kan man se den som en skulptur i två och en halv dimensioner. De egyptiska skulpturerna kom till så att ett rutnät ritades på de rektangulära stenblockens sidor i vilket gestaltens konturer tecknades enligt samma principer som i måleriet och relieferna. Den del av stenen som föll utanför dessa fyra bilder höggs därefter bort. Ett resultat av denna process är att alla kroppsdelar är riktade längs blockets plan och några rörelsestudier förekommer aldrig i den egyptiska konsten.

En farao visades ofta med den vänstra foten framåt. Det var endast faraoner som fick avbildas på detta sätt. Båda står annars i en stel ställning, som var symboliskt för auktoritet. Deras ansikten är naturliga och rofyllda. De är uthuggna i sten, men ser fortfarande ut som om de är del av stenen.

Sfinxen utanför Giza ca 2500 f.Kr

Ett annat konstverk tillverkat under det gamla riket i Egypten är sfinxen. Sfinxen är en enorm stenstaty som föreställer en lejonkropp med människohuvud. Människohuvudet symboliserar intelligens medan lejonkroppen står för styrka.

Den är uthuggen ur en klippa i ett enda stycke och har en höjd på ca 20m med en bred på ca 6m och en längd på ca 73,5 meter. Framtassarna har en längd på ca 15 m. Funna färgrester vid öronen antyder att Sfinxen från början var målad.

Måleriet beskrivs bäst som färglagd teckning. Några måleriska effekter användes aldrig utan konturerna fylldes med oblandade färger så att släta färgytor ligger kant i kant. Inte heller valdes färgerna för att återge till exempel lokalfärg eller skuggor, utan de hade alltid en symbolisk funktion: rött associerades med män, vit med kvinnor, gult med syrier etc. Något verklig bildrum förekommer inte heller i de egyptiska bilderna.

Dessa bilder förstås bäst om man läser dem tillsammans med de hieroglyfer som i allmänhet ackompanjerar bilderna. Genom att använda ett värdeperspektiv berättade man att farao var viktigast helt enkelt genom att återge honom som större än andra figurer.

Också i kompositionen brukar de viktigaste gestalterna utmärka sig genom att vara vända mot alla andra.

En av de mest kända bilderna som man associerar med gravkammarkonst i det forna Egypten är begravnings scenen, vilken avbildar vad som händer efter döden. Längst upp till vänster visas den avlidne inför en panel av 14 domare som dömer alla de gärningar den avlidne gjort under sin livstid. ”Anket” som symboliserar livets nyckel, hålls av några av domarna. Nedanför domarna sitter schakal guden Anubis (som representerar den undre världen och mumifiering). Han leder den avlidne fram till en vågskål för att väga hans hjärta mot en fjäder från Maat, sanningens och rättvisans gudinna. Om hjärtat är tyngre än fjädern, betyder det att den avlidne har ett hjärta som är tyngt med onda gärningar, vilket leder till att guden Ammit (med krokodilhuvud och flodhästben) kommer att sluka hjärtat och fördöma den avlidne till evig glömska. Om hjärtat är lättare än fjädern betyder det att den avlidne har levt ett rättfärdigt liv och kan komma att föras till Osiris för att leva vidare i efter-livet. Ankh, ”livets nyckel”.

Thoth, ibishövdade guden av vishet, står till höger om vågskålen, i väntan på att räkna ihop resultatet av våg testet.

Den falkhövdade guden Horus leder den avlidne till Osiris, härskaren i dödsriket, som sitter på tronen till höger. Osiris visas som en mumie. Han håller symbolen av en farao i sin hand, -herde staven, symboliserar hans roll att som herde för människorna. I andra handen håller han en hand tröska som symboliserar hans förmåga att skilja vetet från agnen, (de onda och goda människorna).

Bakom honom sår Isis och hennes syster Nephtys som tillsammans med Osiris välkomnar den avlidne till dödsriket.

Anubis- Gud med schakalhuvud Osiris- härskare i dödsriket Horus- Himlens härskare Thoth- vishetens gud

Amarna stilen

Den mycket korta period i Egyptens historia som Echnaton och hans drottning Nefertiti regerade innebar ett totalt brott mot den långa egyptiska traditionen. Echnaton dyrkade solguden Aton och ersatte dödsdyrkan under Amons prästerskap med en livsbejakande bildkonst som rymde större realism och en mer organisk och rytmisk komposition än traditionen

.Echnaton hette tidigare Amenhotep IV, efter att ha regerat med sin far I 20 år. Han tog over tronen år 1353 f.Kr. Han började med att avskaffa all dyrkan av de traditionella egyptiska gudarna, och beordrade att alla skulle dyrka endast en gud, Aton, solguden. Amenhotep bytte då namn till Echnaton. Han förklarade sig själv vara den “gudomliga manifestationen av Aton”. Han stängde alla tempel resta för de gamla gudarna, lät alla deras namn skrapas bort från väggar och monument, avskedade alla präster som gjorde motstånd och uppförde en ny huvudstad som nu kallas Tell El-Amaran efter nya principer som fokuserade på grönska och ljus. Där reste han nya tempel till den ende guden Aton.

.

Väggristning från år 1350 f.Kr.

Efter att ha förbjudit alla de gamla gudarna tillät Echnaton bara att avbilda honom själv och hans familj.

Det som skiljer Amarna stilen från all annan Egyptisk konst är sättet som farao och hans familj porträtteras. De avbildas ofta på ett avslappnat sätt i naturliga positioner som vanliga människor, tillskillnad från det stela opersonliga poseringarna framifrån.

Echnaton lät sig avbildas med en utstående haka, avlångt huvud, tjocka läppar och en mage som hängde ut över klädseln. Ingen annan farao lät sig avbildas så här. Kanske ville Echnaton vara den som utmärkte sig bland de andra faraonerna, vara den som revolutionerade Egyptens religion och samhälle. Varken den konstnärliga revolutionen under Amarna perioden eller dyrkan av Aton överlevde.

Tutankhamons sarkofag

Echnatons efterföljare, den unge Tutankhamon, återvände till den mer traditionella konststilen och de religiösa idéerna. Tutankamon återinförde de gamla gudarna och Echnatons alla monument förstördes. Till och med togs Echnatons namn bort från listan av alla kungar och sågs som kriminell.

Man återinförde det traditionella avbildandet i konsten, frontalismen

Mumier och balsamering

Vid den fjärde dynastin började balsamering tillämpas. Att balsamera och att mumifiera betyder i stort sett samma sak. Att balsamera (”mumifiera” kommer från latinets ”in balsamum”, vilket betyder ”att lägga i balsam”, en blandning av väldoftande kådor) och att mumifiera var likartade processer som innebar att kropparna smordes med salvor, oljor och kådor. Ordet ”mumie” kommer från ett missförstånd av processen. Dåligt balsamerade kroppar (från den Sena Tiden) är ofta svarta och väldigt spröda. Man trodde att dessa hade blivit bevarats genom att de doppats i bitumen – det arabiska ordet för bitumen är mumiya. Numera finns det många metoder för att bevara en kropp (frysning, förvaring i sprit etc), men dessa var inte tillgängliga för de gamla egyptierna, den enda metod de kände till var att torka kroppen utomhus i den torra sanden, vilket lämnade kroppen i ett tillstånd där den inte såg levande ut och inte utgjorde en värdig boning för ”Ka” (själen). Det var dessutom inte ett särskilt vördnadsfullt sätt att behandla en farao. Lösningen på problemet kom från Nilen.

Nilen översvämmades varje år. Utan dessa översvämningar skulle Egypten inte ha varit mycket mer än en stor ofruktbar öken som genomflyts av en flod. Det översvämmande vattnet lämnade efter sig näringsrikt dy, vilket gjorde landet fruktbart. När vattnet drog sig tillbaka lämnade det efter sig pölar, vilka torkade ut i solen. Det uttorkade vattnet i pölarna lämnade efter sig ett vitt kristallinskt ämne kallat natron (ett vitt mineralsalt). Det intressanta med detta ämne är att det är kraftigt vattenabsorberande. Under det Gamla Riket avlägsnades drottning Hetepheres invärtes organ och lades i ett kärl med natronlösning (ca 3 procent). När kärlet öppnades återstod endast slam, vilket var allt som återstod av drottningen. Detta och andra tidiga mumifieringsförsök misslyckades totalt. Balsamerarna började därför arbeta med att finna metoder att bevara kroppens form. Metoden de använde var att linda in kroppen i lindor dränkta i bivax eller möjligen kåda. De utvecklade sådan skicklighet att till exempel hovmusikanten Waty, från den femte dynastin, fortfarande har urskiljbara vårtor, valkar, rynkor och anletsdrag.

Historia

Egyptens historia och kultur indelas i tre "riken" med mellanliggande tidsperioder. Till detta tillkommer 30 dynastier ordnade efter de styrande härskarfamiljerna, vilka delvis överlappar varandra.

Det forntida Egypten omfattar Egyptens förhistoria och dess historia under perioden omkring 3000 f.Kr.-332 f.Kr.

Det forntida Egypten framträdde som en enad stat omkring 3000 f.Kr.. Arkeologiska fynd tyder på att ett välutvecklat egyptiskt samhälle har existerat under betydligt längre tid. Omkring 5000 f.Kr.Nildalen. hade stenålderns människor utvecklat ett välorganiserat jordbruk i

Omkring 2900 f.Kr. hade enligt legenden en härskare känd under namnet Menes enat Egypten, och han inledde den långa följd av 30 faraoniska dynastier - den kungalängd som brukar få tjänstgöra som kronologisk referensram tillsammans med Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Pyramiderna, de enda av världens sju underverk som överlevt in i vår tid, byggdes under den fjärde dynastin från omkring 2570 f.Kr. i Giza, och de vittnar än idag om faraonernas enorma makt. Det kom ändå att dröja till det Nya riket innan Egypten hade nått höjden av sin makt omkring 1550 f.Kr. - 1070 f.Kr., och dess kontakter sträckte sig från Kreta i norr till Nubien i söder, från Libyen i väster till stora delar av Främre Orienten i öster.

Egyptens historia är en berättelse om fem tusen år av krig, gudar, pyramiderna och teknik. Det gamla Egypten blev ett faktum för fem tusen år sedan. Det var då som faraonerna började styra landet. Faraonerna lät bygga monument och gravkammare åt sig själva, och stora tempel åt gudarna. Det egyptiska folket trodde att faraonerna var gudar. Farao betyder "Det stora huset" och den regerande faraon var en envåldshärskare. Tronen gick i arv från far till son och några faraoner var bara barn när de besteg tronen. Farao kunde ha många fruar men bara en av dessa var "Den kungliga gemålen". De var betydelsefulla kvinnor, men endast ett litet antal blev själva farao, till exempel Hatschepsut och Nefertiti.

Hatsheputs tempel

Gamla riket

Huvudartikel: Gamla riket

Gamla riket inledde pyramidbyggandets tidsålder.

Den första trappstegspyramiden uppfördes under tredje dynastin och under fjärde dynastin byggdes de stora pyramiderna och sfinxen i Giza. Under den femte dynastin höggs de första religiösa texterna, Pyramidtexterna, in i gravkamrarnas väggar. Kulten av solguden Ra slog igenom som kungamaktens beskyddare. Egypten knöt såväl fredliga som fientliga kontakter med omvärlden under Gamla riket, framförallt i Nubien och Sinai.

Mot slutet av Gamla riket får vi veta mer om folkets liv genom de mastabagravar som adelsmännen begravdes i. Livfulla reliefer inuti gravarna visar scener från åkerbruk och hantverk. De äldsta naturtrogna statyerna av privatpersoner kommer från femte och sjätte dynastin.

Första mellantiden

Huvudartikel: Första mellantiden (Egypten)

Centralmakten i huvudstaden Memfis försvagades alltmer och självständiga dynastier uppstod i olika delar av landet.

Mellersta riket

Huvudartikel: Mellersta riket

Mellersta riket inleds när elfte dynasti slutligen besegrar tionde dynastin och styr riket från Thebe. Kontakterna med omvärlden återupptogs och guldlandet Nubien i söder erövrades och koloniserades under tolfte dynastin. Konsten blev mer idealiserande med strama porträtt av härskarna. Pyramidbyggandet återupptas men i mindre skala. Till pyramiderna knöts nyuppförda städer med stora lantegendomar av vilka El-Lahun är den mest kända. Genom bevarade dokument från administrationen får vi höra om folkets liv och en ny jordägande medelklass. De äldsta vetenskapliga texterna inom bland annat astronomi och matematik författades under denna tid. Ett litterärt verk är Historien om SinuheDen skeppsbrutna sjömannen.

Andra mellantiden

Huvudartikel: Andra mellantiden (Egypten)

Under trettonde dynastin försvagades centralmakten åter till förmån för lokala härskare. I Nildeltat invandrade semiter som under namnet hyksos grep makten över Nedre Egypten

Nya riket

Arkitekturen utmärkte sig främst i monumentala stenkonstruktioner såsom pyramider och tempel eller kolossalstatyer huggna direkt ur klippan såsom Sfinxen i Giza och klipptemplet i Abu Simbel.

.

.

Från Wikipedia:

Gudarna [redigera]

Länk till sida om egyptiska gudar: http://gwydir.demon.co.uk/jo/egypt/index.htm

De gamla egyptierna hade en stark tro på en gudavärld som styrde allt, solen och månen, kärlek och krig. Just därför var religion en viktig del av egyptiernas liv. En del gudar dyrkades över hela landet men de flesta var lokala gudar som dyrkades i små tempel. Några exempel var Ba, själens gud, och Duamatef, en av Horus fyra söner och Maat, sanningens gudinna.

Den viktigaste guden var solguden Ra (Amun-Ra)^[1], skaparen av världen. Egyptierna trodde att världen från början var ett öppet blått hav. Ur havet steg en kulle. Ur den kullen växte det upp en blå lotus som slog ut, och ur blomman steg Ra, som började skapa världen. De trodde att Ra varje natt gjorde en resa med en båt över himlavalvet, som om han befann sig på Nilens heliga vatten. På natten seglade han bland andarna i den mörka underjorden och kom varje dag fram i soluppgången.

Anubis styrde över balsameringsprocessen och följde de döda in i dödsriket. När de döda dömdes av Osiris, vägde Anubis deras hjärtan mot sanningens fjäder. När Thot (som oftast avbildas som en babian, ibisfågel eller människa med ibisfågel huvud) skrev ner resultaten, som angav om den döde fick inträda i dödsriket eller inte. Anubis var en man med huvudet av en schakal och han var gravarnas och balsamerarnas beskyddare. Han skyddade också medicin och örter, vilka han vid balsameringen försåg Isis och Nephtys med. Anubis mottog mumien i graven, han gjorde munöppningsceremonin och skyddade den döde från Ammit, slukaren av de döda. Anubis var son till Nephtys och Osiris. Mumien lades i en kroppsformad träkista. Kistan dekorerades med gudamålningar, magiska besvärjelser och hieroglyfer som lovordade den döde. På utsidan av kistan fanns ett par ögon målade så att den döde skulle kunna titta ut. På insidan av kistlocket målades en liten dörr så att själen skulle kunna lämna kistan. Träkistan lades sedan i en större kista av sten, en sarkofag.

Prästerna [redigera]

De gamla egyptierna trodde att gudarnas andar bodde i templen och många var anställda för att sköta dem. Några var präster som höll i de forntida ceremonierna. Tempelprästerna hade högt anseende i det gamla Egypten. Gudastatyn fanns inne i ett heligt rum inne i det stora templet. Tre gånger om dagen bar översteprästen mat och dryck till gudastatyn. För varje måltid sminkades och tvättades statyn, och den fick nya kläder. När översteprästen lämnade rummet satte han ett sigill av lera på dörren, det var bara översteprästen och farao som fick se statyn. Vanligt folk fick inte se den, de fick lämna sina texter och böner utanför. En gång om året lades statyn i en guldlåda och bars runt templet av prästerna.

Gravkamrarna [redigera]

Alla gravkamrar som hittills hittats utom en plundrades före slutet av den gamla egyptiska civilisationens slut. Endast farao Tutanchamons grav låg ostörd fram till år 1922 då Lord Carnarvon och en engelsk egyptolog, Howard Carter, upptäckte graven.

Upptäckten av farao Tutankhamons grav var ett av århundradets mest fascinerande fynd. Graven hade legat helt ostörd sedan år 1327 f.Kr. Graven hittades i Konungarnas dal, som ligger djupt inne i de västra ökentrakterna, bland bergen nära Thebe. Här lät faraonerna och de rika egyptierna bygga sina gravar efter pyramidernas tidsålder. De hoppades att den isolerade dalgången skulle skydda gravarna från plundring.

En del av gravkamrarna hade hemliga ingångar som var uthuggna högt uppe på bergväggen. Korridorerna i gravkamrarna var dekorerade med scener och texter som beskrev resan till dödsriket. Korridorerna ledde fram till "den gyllene salen" - mumiens slutliga viloplats.

Graven upptäcktes i november 1922 då en brittisk expedition under ledning av egyptologen Howard Carter fann en trappa som ledde ner i berget. Trappan ledde till en förseglad dörr som var igenmurad och hade Faraons orörda sigill. Gången som fanns bakom dörren var fylld med sten och grus. Nästa dörr som var likadan som den första var även den förseglad.

I första rummet glittrade det av guld överallt. I högar på varandra låg kistor, korgar, statyer, sängar, stolar, vagnar och vapen. Gravkammarens dörr var svår att öppna, eftersom den var helt igenmurad. På båda sidor i gravkammaren stod statyer av farao. Ett stort kapell av guld och blått fyllde hela gravkammaren från golv till tak. Farao Tutanchamons mumie var ordentligt gömd. Bakom kapellets stängda dörr fanns fyra kapell och innerst fanns sarkofagen där farao låg begravd. Sarkofagen innehöll tre mumiekistor inuti varandra. Den sista var helt gjord av guld och i den låg farao Tutanchamons 3 000 år gamla mumie med den berömda guldmasken över huvudet.

Golvet i gravkammaren var helt täckt med matförråd och dyrbara konstföremål, helt i guld. Graven innehöll 413 små träfigurer, s.k. shabtis. De var gjorda för att likna honom och skulle ta hans plats om Osiris bad honom utföra något uppdrag. Tutanchamons grav var den minsta av alla gravarna i Konungarnas Dal. Gravarna i Konungarnas Dal byggdes av arbetare som bodde i byn Dayr al-Medina. Byn existerade under alla de 500 år som faraonerna begravdes i Konungarnas Dal. Arbetarna försörjdes av regeringen och de hade ledigt var tionde dag. Lönen var högre än i nästan alla andra yrken i Egypten på den här tiden.