sukhoisu311.60-size
Black Horse Sukhoi SU 31 1.60 size
SÅLD
Foto: Per-Erik Back
Detta underbara flygplan köpte jag i mitten av april 2006, efter att ha flugit 1½ månad metanolflyg (en lättflugen 3D-kärra som heter Twist). Orsaken till köpet var att jag fick tips om att en mopedaffär i Vasa hade tagit in ett parti begagnade modellflygplan som delbetalning för en snöskoter.
Jag köpte rubbet (billigt), denna Sukhoi 31 med mottagare och servon, en 40-size Sukhoi 31 med mottagare, servon och GMS .76 tvåtaktsmotor, en Hitec Optic 6-radio och en fältbox med starter, batteri, bränslepump, propellrar, glödare etc. Radion kom väl till pass, eftersom jag dittills flugit min Twist med en Hitec Laser 4. Nu hade jag modellminnen och dual rates och kunde börja flyga 3D med min Twist.
Spännvidd: 178 cm
Motor: Super Tigre G2300
Propeller: APC 16x8
Servon (2 skev, 2 höjd, 1 sida och trottel): Futaba S3003
Premiärflygning: 1 juli 2006
Antal flygningar hittills: 96
Litet orolig har jag varit över sidroderservot. Modellen väger ju ändå 5½ kg. Hittills har det gått bra att köra knife edge, jag använder 5-cells mottagarack, men med ett starkare servo på sidrodret skulle det kännas tryggare. Enda problemet med Sukhoien är att motorn stannar om jag i en vertikalstigning drar ner till tomgång (t.ex. vid ”hammer-head”). Tydligen hålls inte trycket i tanken tillräckligt högt när motorn går på låga varv, och så blir motorn utan bränsle när planet står med nosen uppåt. Men nu har jag ju Yak 54 där motorn har pump, så jag övar IMAC-manövrar med det planet. Sukhoien är numera ett ”kameraplan” för filmning från luften. (Se videoklipp)
Hoppet till en relativt stor Sukhoi 31 från min långsamma lilla Twist kan tyckas stort, men tydligen har träningen vid simulatorn gjort gott. Planet segelflyger inte så värst bra, så att landa med ”dead stick” är alltid en rysare. Det enda missöde jag haft var när jag slog på ”flaperons” under en ”dead stick”. Modellen förlorade förstås farten och stallade. Brandvägg och landningsställ rycktes loss vid nedslaget.
Landningsstället fick jag aldrig riktigt bra reparerat och vårt ojämna fält på Söderfjärden såg så småningom till att det blev nödvändigt att förnya materialet vid landningsstället. Sven-Håkan Backman fixade landningsstället och ny plankning på nosens undre sida. Nu är planet i bättre skick än när jag köpte det (den förra ägaren hade antagligen också gjort en mindre lyckad landning).
I vintras hade jag upp min GPS på planet för att få reda på hastigheten, det blev en ganska kort flygning eftersom skidfästet lossnade och ena skidan började peka rakt uppåt. Jag hade aldrig trott att planet gick så fort som det gick. Hastigheten (i medvind ca 6m/s) blev 157 km/h.
Min Yak-54 har pålitligare motor och jag sålde Sukhoien i augusti 2008 efter att inte ha flugit den på 1 år och en månad.
Nu är Sukhoien ett Kameraplan
