Bex

[Denna tryckta begravningsdikt förvaras bland annat hos Universitetsbiblioteket i Lund.]

Bitter Sorge-Klagan / Utguten / Wid / Härads Höfdingens, / Öfwer / Albo, Norwidinge och Kinnewalds Härader, / Den / Ädle och Höglagfarne Herrens / Herr / LARS BEX / Graf, / den Maji 1745. / Af / En / Innerligen Bedröfwad och / Lydig Son. / LUND, Tryckt hos CARL GUSTAV BERLING.

Ack! Himmel Hur går /

Skal döden i wåhr /

Utsläcka thet liuset /

Nedbryta thet huset

Ther Pelaren står /

Till alt thet jag har /

Af glädie och löije /

Af lycka och nöje /

Min Huldaste FAR:

Är thetta TIN Lag /

TITT höga behag /

När foglarne qwäda / När andre sig gläda

Hwar en i sitt slag?

Då måste jag qwilla /

Och tårarne spilla /

Hwar timma och dag.

Nu är ju then tid /

Wi fägna oß wid /

Thet bästa af åhren /

Then liufwaste wåhren /

Som altid är blid:

Nu löper en saft /

I gren och i knoppen /

I rot och i toppen /

Til fägring och kraft /

Wår hela Natur,

Thet ringesta diur

Af glädie thet spritter /

Af surr’ och af kitter

Rörs backa och bur /

Hur må thet tå witta /

At jag måste sitta

Så ängslig och sur?

Jo ämne är nog

Skull ej wara fog /

At brista i tårar /

Då sinne thet sårar /

At FAR min HAN dog /

Då Syskon och Mor /

Så klämde i brösten

Och hesa til rösten /

Nedhölgde i flor.

Då råd och förswar /

Ej mera är qwar

Då hiertat thet swider

Då upkomsten lider

Och lyckan förfar /

Då hoppet är ute /

Och detta blir slute /

Wi måste wår FAR.

Ty häpna mitt mod

Brist hierta i blod /

Mitt hufwud bli kiälla

Ther tårarna swälla /

I stridaste flod /

Du skiälfwande skiär

Din gierning bli detta

På papperet sätta

Hur ängslig jag är:

Hur’ åtnutit Godt

I stort och i smått

Förbinder mitt sinne

Til tacksammast minne /

Hur häftigt jag trådt

At wisa och lära

Hwad nytta och ära

I FAR min jag fått.

Men stadna man af

Jag skodar ett haf /

Ther hamnar ei blefwo /

Hur flitigt jag skrefwo /

Hwad Titlar jag gaf /

Min hand är förtung /

Min öfning förliten /

Som liknar ei niten

Min tanka förung:

Exempel är rar,

Och freigden så klar

At Themis hin lystra /

Med flera sin Systra

Är sielf theß förswar;

Thet giöre tilfyllest

At Makan til hyllest /

Fans aldrig hos FAR.

Så hwila min Fiär

Ty alt Titt beswär /

Är kraftlöst och ringa

För liuset at bringa

Thet sinnet begiär /

Thet blifwer ther wid /

Fast orden ei tröto /

Fast pennan han flöto /

I hela min tid /

Så feltes doch än /

Ty FAR min war then /

Som ägde SIN ära

Båd’ fierran och nära /

Hos owän och wän /

HAN förde så KLUBBAN

At ingen kund’ rubba’n

Af mäcktiga Män.