Dokumentation som hör samman med stödinsatsen extra anpassning

Om man gör bedömningen att det finns risk för att kunskapskraven eventuellt inte kommer att nås behöver man fundera över hur man i undervisningen kan ge eleven bättre möjligheter. I första hand handlar dessa möjligheter oftast om extra anpassningar och i andra hand att utreda om eleven har behov av särskilt stöd. Skolverket (2014a, 2014b) definierar extra anpassningar som stödinsatser av mindre ingripande karaktär, som kan hanteras av lärare och annan personal inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det kan exempelvis vara extra tydliga instruktioner, anpassade läromedel eller kortare perioder av mer intensiv färdighetsträning. För extra anpassningar krävs inga särskilda beslut, och inte heller något åtgärdsprogram.

Däremot är det naturligt att i årskurs 1–5 dokumentera de extra anpassningar som pågår i elevens individuella utvecklingsplan, eftersom man i den ändå ska sammanfatta vilka insatser skolan gör eller tänker göra för att eleven ska nå kunskapskraven och utvecklas så långt som möjligt (Skolverket, 2017).

Det är viktigt att det finns rutiner och riktlinjer för hur arbetsgången ser ut när man uppmärksammar att en elev riskerar att inte nå målen, och att inblandade parter känner till hur detta ska dokumenteras initialt och kontinuerligt (jfr Hirsh, 2016; Skolverket, 2014a; 2014b). Mellan de avstämningspunkter som den skriftliga individuella utvecklingsplanen utgör behöver man föra kontinuerliga anteckningar över hur de extra anpassningar man prövar att ge eleven fungerar.

Tiden som går mellan skrivandet av två utvecklingsplaner kan ju vara ett helt år, och både behovet och arten av anpassningar kan variera under den perioden. Dokumentation av extra anpassningar kan dessutom vara viktigt underlag om det skulle bli aktuellt med en utredning om behov av särskilt stöd, eftersom man då gör en genomgripande analys av elevens situation och de anpassningar som tidigare gjorts (jfr Hirsh, 2016).