En uppslagen resväska full av färgglada sjalar är det första som fångar 6-åringarnas intresse när de kliver in i sitt klassrum på Sinntorpsskolan en alldeles ovanlig morgon efter rasten. Alla bord och bänkar har skjutits åt sidan och en obekant person väntar på dem på mattan på golvet. Innan barnen ens hinner fråga vem hon är, eller nyfiket dyka ner i väskan med sjalar, har hon raskt förklarat att hon heter Moa och jobbar som teaterlärare på kulturskolan och att hon gillar att spela piano. 

– Hur ser det ut när man spelar piano? frågar hon och det dröjer inte mer än ett par sekunder innan 16 par händer börjar flyga omkring över osynliga pianon med en väldig fart. Och därmed är dagens första övning igång.

Vad gör en skådespelare?

Vart och ett av barnen får i tur och ordning säga sitt namn och något de gillar att göra. Sen ska alla gestalta det som sagts. Hur ser det till exempel ut när man leker familj? När man gosar? När man spelar fotboll eller elgitarr eller dyker ner under vattnet? 

Alla barnen viftar och fäktar och gestikulerar och redan nu har de faktiskt fått prova på att vara skådespelare utan att veta om det. Men vad gör en skådespelare egentligen?

– Går upp på scenen och sjunger, föreslår ett av barnen.

– Spelar in saker, blir ett annat förslag.

Moa förklarar att en skådespelare är en person som spelar någon annan. Och nu ska barnen få spela karaktärerna i en bok som de har läst tillsammans. 

Boken heter Azins längtan och handlar om en fågel som drömmer om att få flyga. Moa visar 6 olika bilder från boken och ber barnen berätta vad de kommer ihåg. Tillsammans förklarar de att ugglorna har förbjudit Azin och de andra fåglarna att flyga, men Azin vågar sig på att flyga i alla fall. Och efter att han hittat bevis på att ugglorna minsann är ute och flyger trots att ingen annan får göra det bestämmer sig fåglarna för att nu får det vara nog.

Hitta till känslan

Moa förklarar att nu ska hälften av barnen få spela en av scenerna i boken medan andra hälften får öva på att vara publik och sedan ska de byta. Det första gänget får dra en av bilderna Moa haft med sig och det visar sig bli slutscenen i boken som de ska få gestalta. Den där fåglarna har flygfest och lyckligt flyger omkring till ugglornas stora förtret.

– Vad tror ni ugglan känner när han upptäcker att fåglarna flyger fast han sagt att de inte får? frågar Moa.

– Han är nog ledsen för att de inte lyssnar, föreslår flera av barnen.

– Tror ni att han kan vara arg också?

– Ja, säger ett av barnen upprört. Men det är orättvist för ugglorna får ju flyga fast ingen annan får. Det är som om några leker och så säger nån annan att man inte får vara med.

Med den känslan i minnet får några av skådespelarna ta på sig färgglada fågelmasker och äntligen dyka ner i resväskan med sjalar för att fiska upp praktfulla vingar åt sig. Tre andra får hämta ugglemasker och göra sig beredda att ilsket storma in på flygfesten. Det finns inga repliker utan allt sker med hjälp av miner och kroppsspråk. Fåglarna flaxar ivrigt omkring tills ugglorna börjar stampa omkring dem med vingarna argt i kors. Då restas fåglarna med dem så att de blir ännu argare och till slut flyger de sin kos. Musiken tystnar och barnen som spelar publik klappar ivrigt i händerna medan skådespelarna bugar och bockar så att maskerna nästan trillar av.

Pirr i magen

Sedan är det dags att byta så att nästa gäng unga skådespelare får ta plats på mattan. De drar en scen där fågeln Azin våndas över om han ska våga kasta sig ut från sitt fönster och flyga.

– Hur tror ni Azin känner sig när han står där i fönstret? undrar Moa.

– Lycklig, tror någon.

– Rädd, säger en annan.

– Ja, det kanske pirrar i magen samtidigt som det är lite läskigt också, sammanfattar Moa. 

Den känslan får barnen nu ta med sig när de alla träder in i rollen som Azin och lägger sig på mattan för att sova. När musiken startar reser sig alla Azin upp och låtsas titta ut genom fönstret. Efter en stunds tvekan kastar de sig ut – alla på en gång – och flyger mer eller mindre vingligt omkring på scenen ända tills musiken tar slut och publikens applåder knyter ihop scenen.