Bierikbakte

Det har varit varmt i flera dagar. Låga svepande moln som stängt värmen inne, även om nätterna. När jag nu slår upp ögonen i min sovsäck känner jag att den här morgonen är annorlunda. Det är helt stilla, och innertältet täcks av ett lager gnistrande rimfrost. Det är en av de där dagarna i Sarek som egentligen aldrig kommer, och när den väl kommer har man åkt därifrån, men den här gången vaknar vi i vårt tält, fortfarande i skuggan av Bierikbaktes kantiga silhuett.

Kalla fötter i frusna pjäxor, och vi skidar iväg i ett alldeles för högt tempo. Det är svårt att spela efter boken när kroppen inte är helt bekväm i sin temperatur. Tur för oss att det är april och att solen stiger snabbt mot himmelen, efter femton minuter träffas vi av dess första strålar. Kylan är borta, dunjackan packas ner och vattnet plockas upp. När vi kommer fram till ravinens utlopp just vid foten av västryggen söker vi snarare skuggan än solen, det kommer bli en varm dag på berget.

Stenar i olika storlekar ligger blandat med gammalt snöras upp genom ravinen. Till skillnad från när vi i morse tvingade oss ur våra varma sovsäckar, är jag nu tacksam för den låga siffra vi igår satte alarmtiden på. Ravinen är exponerad för ras från båda sidor, och att det kommer ligga ett antal fler stenar här i eftermiddag behöver inte sägas två gånger. Även om snön frusit på ordentligt under natten känns det onödigt att bruka allt för lång tid på en utsatt sträcka, hälhöjarna fästs i högläge och det blir några mycket effektiva höjdmetrar upp i den stora gryta som skiljer Bierikbakte från Nilas kam.

Nästan överallt i Sarek ligger topparna cirka tusen meter högre än dalen. Efter några veckors toppturande i området har våra kroppar vant sig vid sträckan och hittat en skön lunk, och stigningen är över just innan benen tröttnar. Kort paus vid sadeln mellan de två topparna där skidorna åker av. En oskyldig förfrågan ”om vi inte skulle ta och skida Nilas Kam först…?” lämnar någons läppar. Och nog ser det stora vita fältet just bakom oss alldeles förträffligt fint ut, som skapat för skidåkning just denna förmiddag i början av april. Men nej, idag är det topp som gäller, och till på köpet kanske Sveriges vackraste. Mycket har vi hört om Bierikbakte, allt från att det skulle vara den enda toppen i Sverige som kräver klättring för att toppas, till att det bara är att gå upp, och med tanke på detta tar vi hellre i överkant på tidsmarginalen.

Nästan framme vid den omtalade passagen kommer en liten topp på kammen och vi får bra överblick över fortsättningen. Framför oss en alldeles torr inbjudande klippa som faktiskt inte alls ser omöjlig ut. Vägvalet skall ändå stötas och blötas en stund innan vi enas om en linje med vad vi kan bedöma två replängder. Ryggsäckarna öppnas, på med selar, fram med säkringar, knäpp hjälmen och snöra stegjärnen. Vi ser på varandra och inser hur det måste se ut; fyra glittrande julgranar i förmiddagssolen. Kontrasten blir monumental när Josef citerar G.W Buchts reseberättelse om hans förstabestigning av Sarektjåhkkå år 1789. ”I hast åt jag min frukost, fattade den oumbärliga fjällstafven och började stiga uppför berget.” Det är avsevärt mycket mer utrustning utöver ”den oumbärliga fjällstafven” vi släpar på i vår färd mot toppen. Långsamt börjar vi röra oss upp mot första stand varifrån Henke glatt gnolandes säkrar upp oss andra.

Klippan värmer mot händerna vilket känns absurt i kontrast till allt det vita runt omkring oss. Vi har sommar mitt i vinterlandskapet. Men, trots allt är det vinter, vilket inte minst märks på vårt klättrande. Ovana som vi är vid klippan och dess tekniker går avancemanget mot toppen trögt och långsamt. Efter kort diskussion beslutas att jag och Josef firar av biten vi just klättrat och i stället satsar på det branta snöfältet direkt upp till toppkammen. Henke och Petter fortsätter på klippan, men nu med mycket större förutsättningar att lyckas då de bara är två personer.

Snöfältet är fast och det går fort uppför, en timme efter att vi lämnat de andra två på klippan står jag och Josef på toppen. Kläderna flyger av i det vindstilla solgasset och vi badar i den overkligt fluffiga nysnön. Otroligt. På 1800 meters höjd mitt i det största Sverige har att erbjuda sitter vi baröverkroppade en dag i början av april. Det är även i det här tillståndet Henke och Petter finner oss när de halvannan timme senare kommer vandrande. Trötta men sprudlande glada över toppen och den väg de tog. Så kan sägas att allt vi tidigare hört om Bierikbakte var sant, klättring eller inte, det ligger i betraktarens ögon och de vägval han gör.

Vi sitter länge på toppen, obekymrade och ovetandes av vad som pågår i världen utanför. Solen börjar sakta dala och initierar att det är dags för oss att börja röra oss igen. Ingen blir ledsen över detta, snarare tvärtom. På väggen upp spanade vi nämligen in vår tilltänkta nedfärd och alla blir genast peppade på åkning. En alldeles rak linje intill Bierikbaktes svarta klippa rätt ner i kvällssolen och den frusna Bierikjávvre. Skuggorna på bergen är mörk mörk blå, fjällplatån under oss som ett fruset hav och mjölksyran i benen plötsligt som bortblåst.

Törnar in med kinderna hettande av sol och med ett alldeles overkligt norrsken,som strålande ut från själva Bierikbaktes topp, uppfyllda av att ha fått uppleva en av de där dagarna i Sarek som egentligen aldrig kommer.

Joel

Dryga ett år efter mitt första besök i Sareks nationalpark stod jag så åter i Ritsem på väg ut. Framför mej över sjön hade Henrik och Marie redan börjat skida i riktning mot Áhkkástugorna, vårt första tilltänkta nattläger. Deras stora ryggsäckar skymmer min sikt framåt samtidigt som de trycker en obevekligt ner mot isen. En ständigt närvarande tyngd som det bara är att vänja sej vid. Förra gången jag var här hade jag pulka och gick nere i dalarna. Denna gång siktar vi på Stora Sarektraversen och valet att bära ryggsäck är egentligen inte så mycket till val.

Två dagar med lite sol, lite vind, en vänlig same och ryggsäckslunk senare gör vi nattläger ett hundratal meter upp på Kantbergets nordrygg; imorgon blir det uppförsbacke! Vaknar till vind och snö i luften, startar med skidorna på fötterna men får snart fästa dem bak på ryggsäcken i stället. Det visar sej bli en ganska slitig dag. 800 höjdmeter, oftast försvinnande liten sikt, småhurven stämning. Tur var det nog, att vi då inte visste att ryggsäckarna vägde upp mot 35 kilo. Ibland tränger solen igenom i ett snöblandat dis, bjuder på glimtar av kammen som vi faktiskt befinner oss på. Anar att det är brant på vänster sida och förmodligen grym åkning åt höger, snön känns närmast himmelsk. Om man ändå fick chansen att åka lite! Och visst får vi det. Från toppen väntar 350 orörda höjdmetrar underbar snö. Lite mindre spänst än vanligt i försöken till hopp-telis-svängar, men ack så roligt ändå.

Nästa dag vaknar vi åter till solsken. Gött! När vi står klara för avmarsch inser Henrik att hans stegjärn måste ligga nånstans i de där 350 höjdmetrarna vi har bakom oss. Antagligen i någon av de dansk-gropar som uppkom under ryggsäckens tyngd igår. Det har snöat, det har blåst och chansen att vi ska hitta stegjärnen är ju förstås minimal. Men va tusan. Följer spåren uppåt, känslorna svallande mellan hopp och förtvivlan. Hoppet segrar! Nästan högst upp sticker en liten rem fram och Henrik kan lyckligt dra tillbaka de båda stegjärnen från snöns grepp. Att åket ner blev ett dunderåk behöver jag väl knappast tillägga..?

Såltatjåhkkå i solnedgång, oväntad kamvandring vid Gassatjåhkkå och drivor som blåser sönder och skyfflar snöflak stora som tumvantar omkring oss; två fina dagar fram till Sarektjåhkkås västkam. Om turen hade ett specificerat enskilt syfte, om vägen inte är målet, ja, då stavas det Sarektjåhkkå. Stortoppen ska vi upp på, sen får vi se hur vi fortsätter, ungefär så hade vi sagt. And so be it! Startade vanan trogen i oförskämt bra väder och stod på toppen redan klockan tio på förmiddagen. Vi hade endast med vår lätta dagsturspackning och hade alltså inte möjlighet att knalla vidare mot sydtoppen och Buchttoppen för nytt läger. I alla fall inte idag. Men vadå, klockan är tio, vi står på toppen av Sareks nationalpark och solen skiner som av guld. Ska vi nu bara gå ner igen?! Efter skön fika och samtal hem hade vi fattat ett beslut. Jag och Henrik var sugna på nåt mer, medan Marie kände sej ganska nöjd. Således bäddade hon ner sej med kaffe och nalle i den medhavda sovsäcken för några timmar i solen. Vi andra två trampade iväg mot nordtoppen.

Det blev en spännande utflykt må jag säga! Ganska luftig på sina ställen, skönt att vi hade med kilar och rep. Det räckte nämligen precis. Efter en rappell nerför första hammaren, vilken vi beslöt att vi skulle klara att klättra upp på tillbakavägen, lämnade vi repet vid nästa rappell; där var vi nämligen inte sugna på att leda. Ska sanningen fram så hade det varit skönt med rep på ett ställe till, men nu satt det ju där det satt och ingen av oss ville vända utan att nå nordtoppen. Dumdristigt säger mor, spännande tycker bror. Ansvarslöst säger någon, självförverkligande är ett ord någon annan skulle välja. Meningarna om riskbedömning och om vad man tycker är okej går vida isär och är högst personlig. Alla agerar vi olika inför samma problem. Ofta får den samlade känslan och personliga dagsformen avgöra. Och erfarenhet såklart. Samlad erfarenhet och klokskap. Men hur samlar man då erfarenhet…? Sammanfattningsvis så kan vi i alla fall säga att vi lärde oss mycket och hade en helt fantastisk tur och retur Nord- Stortoppen!

Men där fick det räcka. Ryggsäckarna kändes fortfarande ganska tunga nästa dag och vi beslöt oss för att gå österut över Alep Sarekjiegna och inte fortsätta över topparna. Bergen står ju faktiskt kvar och någonstans känns det onödigt att pressa sej bara för sakens skull. Man skall ju hinna njuta också.

Joel

Sáitaristjåhkkå

Ett par dagar tidigare hade vädret tvingat oss att vända på vår färd över Bårddejiegna, men denna dag, den 30:e mars, lyste solen tryggt från en klarblå himmel och vinden var i det närmsta obefintlig. En perfekt dag för Joel och mig att äntligen försöka ta oss upp på Sáitaristjåhkkå.

Informationen vi i förhand hittat om turen var sparsam, men bilderna hade talat sitt tydliga språk, detta var en topp vi ville upp på. Osäkerheten på om vi skulle lyckas var dock påtaglig då turen på sina ställen beskrevs som relativt utmanande och vi själva snarare vill vara än är några alpinister. Nervositeten blev inte mindre då första åsynen av Sáitaris gav ett minst sagt respektingivande intryck, vi tyckte båda att den spetsiga toppen såg helt livsfarlig ut. Inte heller ändrades intrycket från sadeln, inte heller såg det enklare ut genom kikaren. Således rackade vi på oss både det ena och det andra i form av säkringar och klätterdon och började försiktigt närma oss klipporna, inställda på att vända vilken sekund som helst. Första passagen vi hade förberett repet inför gick galant, vi behövde inte ens knyta in oss. Andra passagen likaså, tredje passagen hade vi i efterhand velat säkra men vips så var vi uppe. Två förvånade men glada noviser stod på toppen och glittrade med all sin utrustning, rackade till tänderna och osäkra på om det verkligen varit så enkelt eller om det blott var okunskap som gjort utrustningen överflödig…