Se hellre sida: https://www.kalmarlansmuseum.se/byggnadsvard/en-levande-skargard/ där fler öar ingår
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
1
Eknö
Natur
Eknö är näst efter Askö den största ön i skärgården. Ön mäter sex kilometer på
längden och ungefär hälften på bredden. Utan konkurrens är det den största ön i
Västrums skärgård. Till den sammanhängande landmassa Eknö idag utgör, har
sedan 1800-talets början också Järsö lagts genom ständig uppgrundning och
vägbank. Tillsammans ritar de en fullständigt oregelbundet och amöbaformad
kustkontur. Eknö utgör en brygga mellan inner- och ytterskärgård. Utanför
östligaste Östra Eknö finns inte mycket annat än öppet hav och utanför västligaste
Västra Eknö finns en djup skärgård med stora öar mellan trånga sund och fjärdar.
En gång för länge sedan var Eknö två separata öar, åtskilda av ett sund som skar
landet söder om nuvarande Östra Eknö by. De båda öhalvorna skiljer sig
naturgeografiskt och karaktärsmässigt egentligen inte från varandra. Samma
bergrund, samma torra hällmarksskog blandad med fuktigare granskog och mattor
av blåbärsris, samma flikiga uppbrutna ständer med många, inte så stora, men
djupa, vikar. Eknölandet är utpräglat småkuperat och uppbrutet. Ingenstans finns
större sammanhängande höjdstråk, inte heller större sammanhängande låglänta
områden. Vid Pepparviken finns enorma slätslipade klipphällar som försiktigt
rinner ut i saltsjön. De bildar ett säreget inslag i den annars djupa barrskogen runt
om. Klippor förekommer också på några andra ställen, om än inte så mäktiga, bl a
vid Östra Eknös yttre hamn.
På en så stor ö som Eknö finns många olika naturtyper med lika förutsättningar
för flora och fauna, alla förstås på olika sätt påverkade och gynnade av
människans framfart genom seklerna. I de många hagmarker runt om på ön har
flera hävdgynnade arter överlevt. Invid bebyggelsen skuggar ännu djupa ekhagar,
med ibland mycket grov ek, marken. Inne i skogarna blänker små vattenspeglar i
kärr och gölar. Stränderna öppnar sig stundom i havsstrandängar med speciell
flora. På öns sydsida, strax ovanför strandkanten vid Oxelås, höjer sig en grusås,
också den med mycket speciell flora. Totalt har 590 olika växtarter karterats på
ön.
Historia
Förhistoria
Eknö är en mycket småkuperad och sönderbruten ö med många bergklackar som
sträcker sig ungefär 25 meter över havet. Ytterst få sammanhängande låglänta
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
2
partier bryter den bergiga terrängen. Tillsammans betyder detta att Eknö varit
vattenbefriad under tidig förhistorisk tid och under i alla fall bronsålder varit en
rejäl sammanhängande landmassa i den yttre skärgården. Det finns dock inte
många tecken på att människor nyttjat denna utö för säsongsvisa fiske- och jaktexpeditioner.
Den enda kända förhistoriska lämning som finns på ön, är en
stensättning på Västra Eknös östra kust. Stensättningen ligger precis ovanför
stranden, helt ensam och med ganska imponerande mått; sju meter i diameter och
knappa halvmetern på höjden. Graven är omplockad och därmed delvis förstörd.
Skattsökare (?) har avtäckt graven så att det idag tydligt syns att den är uppförd
över en skreva i berget. Stensättningar var en vanlig gravform under bronsålder
och långt in under järnålder. I övrigt är inga spår av vare sig förhistoriska eller
medeltida besökare återfunna, med undantag av några båtlänningar på Västra
Eknös östra strand. Däremot finns både tomtningar och husgrunder på skären
utanför Eknö.
Namn
Namnet Eknö betyder precis just det, det låter som; en ö med mycket ek. Önamn
på ek är vanliga i skärgården. De allra flesta Eköar är dock obebodda. Undantagen
är Eknö i Västrums socken och Ekö i Loftahammar socken.
Eknö är idag en stor sammanhängande landmassa, men uppdelad i två jordregisterenheter.
På varje öhalva finns en bebyggelsesamling invid sjön. I äldre
källmaterial benämns de båda byarna Österbo och Västerbo eller Österboda och
Västerboda. Båda dessa byar är i sin tur uppdelade i en Oppby/-gård och en
Nerby/-gård. De ursprungliga gårdarna delades med tiden till flera hemmansdelar
och bildade sakta men säkert en by. Trots de olika namnformerna handlar det
alltså om samma byar som idag på kartan kallas Östra Eknö och Västra Eknö.
Jordnatur
Enligt jordeboken 1544 var de båda hemmanen på Eknö kronogods. Senare under
samma sekel överför kronan jordagods, bl a Eknö, till det sk Stureska grevskapet.
Därmed övergår kronogodset till frälsenatur. 1651 förs båda Eknöhemmanen
vidare till det Königsmarckska grevskapet. När kronan drar in detta 1675, återgår
flertalet av skärhemmanen till krononatur, så troligen också Eknö. Gårdarna på
Eknö skattköps allt eftersom, med början 1708, då Nergården på Västra Eknö
köps för 110 riksdaler. Med skattköpen övergår gårdarna till kronoskattenatur.
Bosättning
Det finns många skäl att tro, att Eknö koloniserades under medeltid. Ett skäl är
förstås det fantastiska läget i såväl inneskärgård som ytterskärgård, nära fastlandet
men också nära stora vatten med alla möjligheter till såväl inomskärs- som
utomskärsfiske. Den stora landmassan erbjöd ett vidsträckt och gott bete. Östra
Eknö låg dessutom nära farleden med alla möjligheter detta erbjöd. I jordeboken
från 1544 upptas både Österboda och Västerboda som två kronogårdar vardera.
Huruvida de, liksom merparten skärgårdshemman, är nybyggen från tiden runt
sekelskiftet 1500, när befolkningen växte och den brukade jorden blev knapp,
eller tidigare vet vi inte. Enligt uppbördslistorna till Elvsborgs lösen från 1571
finns i Österboda en Nils och en Anders i samma gård, alltså by, dessutom ett
okänt antal barn. Österbodaborna var minsann inga fattiglappar, med inte bara
koppar att redovisa, utan också silver. Det framgår också att byn hade en rejäl
flock kor, än fler får och getter, men också några hästar. I Västerboda fanns tre
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
3
män. De hade ungefär samma boskapsstam som grannarna i Österboda, men inget
silver. Alla är redovisade under rubriken kronobönder.
Också enligt boskapslängderna från 1627 fanns det två gårdar i varje by, i
Österboda fanns dock bara en skattepliktig åbo. Överhuvudtaget redovisas ett
mindre boskapsinnehav i Österboda än i Västerboda. Vad gäller kor har man bara
hälften av Västerbodas och inga hästar - att jämföra med grannbyns tre kusar.
Men vad gäller svin, får och getter är siffrorna ungefärligen desamma för båda
byarna. Man kan ana att något hänt i Österboda, kanske en av åboarna gått bort
och inte haft vuxna arvtagare att ta över. Av uppgifterna från Elvsborgs lösen
framgår det ju också tydligt, att man av någon anledning hade det lite bättre ställt i
Västerboda än i Österboda. Och det skulle fortsätta. 1640 har man i Västerboda
brutit åkerjord och redovisar 1/6 tunna utsäde/hushåll, medan man på andra sidan
ön ännu helt håller sig till boskapen och fisket. Så långt tillbaka i historieskrivningen
kan man alltså ana något olika försörjningsbaser. På Östra Eknö invid
farleden och öppet vatten, har man vänt sina blickar mer mot havet i form av fiske
och lotseri än man gjort på Västra Eknö, där man varit lite mer jordnära i ordets
sanna bemärkelse. Till långt fram i tiden kallade Österbodaborna sina grannar i
väst för ”perabukar”.
Man kan fundera över hur mycket gemensamt man hade byarna emellan, förutom
båtsman. Vid sekelskiftet 1800 finns ingen landväg som förbinder den östra byn
med den västra. Inte heller på häradskartan från 1870-talet finns väg utritad.
Styreman
När de första styremännen dyker upp på Eknö vet vi inte. Men förutsättningarna
för Österboda att bli styremansort var de tänkbart bästa; sedan länge bebyggd
kronojord invid farleden Stegeholm - Kalmar och intill farliga passager i skären.
Väserboda låg inte lika bra till.
I fogderäkenskaperna för Tunalän från 1581 är styremännen och deras friheter
redovisade. De visar effekten av Johan III:s välvilliga brev från 1580, i vilket han
lättar skattetrycket på styremännen (plikten att hålla två drängar betalas med att
skärkarlarna är helt fria från utskrivning, gärder och dagsverken). I samma brev
redovisas två styremän vid namn Anders i Österboda, men ingen i Västerboda.
Enligt ett annat kungligt brev daterat 1588, vet vi att det fortfarande fanns två
styremän i Österboda. Brevet berättar att dessa båda tillsammans med andra
styremän inte kommit i åtnjutande av den skattefrihet som kungen påbjudit,
eftersom Eknö lydde under det stureska grevskapet. Över den överhögheten rådde
inte ens kungen. Men Johan III är mån om sina styremän, tillskriver därför fogden
Erik Andersson och ålägger honom att ersätta Anders Åkesson och Oluf Eriksson
uti Eknö, det de genom grevskapstillhörigheten förlorade det skattefria året 1587.
Fortfarande år 1601 finns två styremän i Österboda. 1608 hette den ene av dem
Nils och han hade varit med om den minnesrika lotsningen av drottningen och
den unge hertig Johan. För detta ska han ersättas med två daler, anser ståthållaren
Hans Ericsson (Ulfsparre) i Kalmar. Det var inte alltid var så lätt att utkvittera
ersättning för nedlagd lotstid. Något som klart och tydligt framgår av ett brev till
kungen, avfattat av Måns i Hulöhamn, där han tillsammans med bl a ”Olof i
Ekna” klagar över att de inte får betalt för utförda tjänster. Lägg därtill att
skattetrycket successivt ökade på styremännen, dvs deras olika befrielser från
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
4
skatt och tjänster minskade. Alla var inte lika välvilligt inställda som kung Johan!
Till slut blev situationen skärkarlarna övermäktig. År1625 förmedlades därför
styremanhemmanen för att ge dem en chans att överleva. ”Eknö kronohemman 4,
är svåra ringa hemman, hava ingen annan lägenhet utom i sjön, därtill äre
styremanhemman, och där de icke bliva förmedlat uti ½ ovisssa.”
Styremansarbetet regleras mer och mer från statens sida och en ”självsanering”
äger rum bland de verksamma. De bäst belägna hemmanen överlever som
styremansorter, andra som under lång tid eller bara tillfälligt uppträtt i
styremansrulllorna, övergår till pura skärgårdshemman och faller tillbaka på en
försörjning baserad på fiske och boskapsskötsel. Västerboda är en av flera orter
som endast tillfälligt förkommer i olika lotshandlingar från 1600-talets början.
Österboda blir allt färre gånger omnämnd, för att i den ”slimmade organisation”
som presenteras 1642, vara helt borta - och det för all framtid.
Fiske
Att fisket under alla tider varit viktigt på Eknö råder inget tvivel om. Det finns på
öarna öster om Eknö en tomtning (på Stora Rövarskär) och flera husgrunder,
troligen av senare datum. Samtliga torde ha varit använda vid fiske i denna den
absolut yttersta skärgården. När och av vem vet vi inte. Om husgrunden på Kälmö
berättar traditionen att den varit grund för just en övernattningsstuga vid fiske. På
Västra Eknös östra strand finns också rester av båtlänningar bredvid andra
svårtolkade stenkonstruktioner. Fisket har under seklerna utvecklat sig till att bli
mer betydelsefullt på Östra Eknö än på Västra Eknö.
Inte i någon av skifteshandlingarna för Östra Eknö tas fisket egentligen upp,
vilket betyder att allt blev vid det gamla, att lotterna fortsatte att cirkulera mellan
de olika hemmansägarna enligt en bestämd turordning. Däremot beslutades vid
storskiftesförrättningen som påbörjades år 1800 att ”den 12 maj nästa år upptages
alla Bredsel stånd i Sköthagen och flyttas upp på Bergen i Nötdalen den som vill
ömsa sin sjöbod i Kalvhagen äger den sin frihet härtill”. 1806 beslutas vidare att
”bodarna på Källmö blir framgent stående utan avseende på ägolotter”. På Västra
Eknö roterar lotterna vartannat år efter gammal sed. Ingen får fiska eller lägga
redskap på annans lott, vid vite av två riksdaler banco. Vid skiftesförrättningen
1802 delades skötgården i Oppgården och beslutades att endast en person från
varje hushåll fick var med vid ålfisket. Ålen stöjades mycket vid denna tid. 1826
utgjordes jordeboksräntan för Västerboda av torkade gäddor, saltad strömming,
saltad torsk och ål (saltad?)
Tyvärr finns ingen statistik eller andra uppgifter som mer exakt redogör för fiskets
omfattning före 1880. Detta år upprättades den första fiskestatistiken för såväl
länet som landet. Enligt den finns inga ålfiskare eller ålfiskeredskap i någon av
byarna på Eknö. Tyvärr måste siffrorna för strömmingsfiskare ha fallit bort för
Västra Eknö, för här är det tomt. Östra Eknö däremot är uppdelat i Oppbyn och
Nerbyn med sammantaget 31 fiskare, med tillsammans 960 skötar. Ingen
annanstans i skärgården finns ett så stort samlat innehav av skötar vid samma tid.
Men att man fiskat också på Västra Eknö råder inga tvivel om. Vi kan i andra
handlingar se hur man från en av gårdarna betalar augmentsränta i gädda,
strömming, torsk och ål. I Västerboda fanns 1914 sammantaget 38 fiskare.
Västerboda hade vinterhamn vid Oxelås, där den första vinterboden sattes upp
1925.
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
5
Motorerna började komma efter 1910. Många öppna snipor försedda med
tändkulemotor införskaffades från Anders Magnus båtbyggeri på Händelöp.
Anders Magnus-båtarna var mest lämpade för transporter och för strömmingsfiske
med skötar. Däckare av blekingemodell introducerades under 1920-talet.
Att röka fisk är en gammal konserveringsmetod med stora brister, som aldrig
tycks ha vunnit genomslag längs Smålandskusten. Rökning av fisk medför endast
korttidskonservering om den inte kombineras med saltning. Fiskrökningen har
återupptagits under senare delen av 1900-talet, men nu mer som en
förädlingsmetod än konservering. På Västra Eknö bröt någon isen redan under
1930-talet och anlade ett fiskrökeri. Böckling var förstås det man rökte mest.
Bredvid rökeriet fanns en liten konservfabrik för inläggning av ål. Tyvärr blev
rökeriet inte långlivat på ön. Efter bara några år flyttades det till Västervik.
Eknö utvecklades allt mer till ett renodlat fiskeläge, eller bättre två. 1961 fanns på
Västra Eknö 20 yrkesfiskare och på Östra Eknö 18. Samtliga Eknöfiskare var
huvudsakligen inriktade på fjällfiske, men ål fångades också.
Östra Eknö
Storskifte
År 1798 kallades lantmätare till Östra Eknö för att påbörja en storskiftesförrättning,
som skulle bli mycket långvarig. Den första förrättningen omfattade
nämligen endast inägorna, dvs åker och äng för de två byhalvorna. Lantmätaren
mätte, ritade och värderade. Åkerarealen var ringa, men de bästa tegarna gav hela
sjätte kornet. Skalan var därefter fallande till andra kornet på de sämsta åkrarna.
De bästa ängarna gav sex lass/tunnland, medan de sämsta endast drygt lasset. Att
boskapsskötseln var vida viktigare än åkerbruket, redovisar den uppmätta arealen.
Åkern upptog inte större yta än den sammanlagda tomtmarken inklusive kål- och
kryddgårdar. Den beräknade uppodlingsmarken motsvarade hälften av den redan
brutna åkerarealen. Byns enda åkergärde värt namnet, fanns öster om byn, rakt
ovanför våra dagars nya hamn. Tegarna var nogsamt uppdelade i långa och smala
parceller. Några få lyckor låg utspridda som en solfjäder i terrängen runt Oppbyn.
Betesmark utgjorde det absolut största markslaget - exklusive skogen. Den östra
delen av ön tycks ha nyttjats för fritt bete. I söder och norr fanns stora hägnade
områden, inom vilka slåttermarken låg. Byn låg vid det gamla gloets innersta
strand, inga andra hus fanns någon annanstans - förutom båtsmanstorpet och
några sjöbodar. Byn var tydligt uppdelad i två delar; en tätbebyggd huskärna
precis innanför gloet, Nerbyn, och en andra med fritt placerade hus i slänten norr
därom, Oppbyn. Alla sjöbodar däremot var samlade invid det långsmala gloet vid
Nerbyn. En dryg handfull bodar var också markerade vid Gamla Sjöstan (innanför
dagens Sandviksholmen). Härifrån var det nära till fiskevattnen på öns västra sida
och man slapp segla eller ro runt hela den norra udden. Att den enda
beskattningsbara åbon som redovisades i boskapslängden 1627 förökat sig
mångfaldigt, förstår vi, när vi ser att till Nerbyns ¾ mantal finns hela 15 delägare
och till Oppbyns ¾ mantal finns sju, dvs totalt 22 brukare i byn år 1798.
Resultatet av denna storskiftesförrättning blev inte särskilt genomgripande för
någon annan än båtsman, som fick flytta till en ny hustomt på Båtsmansängen.
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
6
Hela hemmanet Östra Eknö delades mitt itu; ena halvan tillhörig Oppbyn och den
andra Nerbyn. Inom dessa hälfter fördelade och delade hemmansägarna åkern och
ängen efter lite olika principer de båda halvbyarna emellan. Bytomter lades ut och
för Nerbyn lades också hustomter ut, långa och smala som medeltida stadstomter.
Sjöbodarna låg utanför en samfälld skötgård.
Redan år 1800 måste lantmätaren ut till Östra Eknö igen för att storskifta Nerbyns
åker och äng. Vid denna förrättning beslutades att betesmarken tills vidare ska
brukas samfällt och att skogen ska avhägnas, så att djuren inte smiter in utan
tillåtelse. Man kom också överens om att alla ska släppa lika många djur i
hagarna. Vidare beslutades att bostadshusen ska få stå kvar och att den som ej har
kålgård eller täppa ska tilldelas sådan. Däremot måste ladugårdarna flyttas något
och man fick tre år på sig. 1806 var det dags för storskifte igen. Nu för de
resterande och odelade markerna inom Nerbyn, med undantag av ekskogen i
Nöthagen och skogen på holmarna. Beslutades att hag- och betesmarker ska
hägnas. 1823 var turen kommen till skogen. Mellan dessa förrättningar hade några
hemmanklyvningar ägt rum.
Successivt privatiseras sålunda marken på Östra Eknö, vilket förstås
hemmanklyvningarna, som ju fortsätter även efter 1823, är en mycket bidragande
faktor till. Ägosplittringen är långtgående, men uppenbarligen tillfredsställande
eftersom laga skifte aldrig förrättats. På 1943 års ekonomiska karta har
ägosplittringen nått sina yttersta gränser. Nu gick det inte att dela mer och i
mindre enheter. Åkertegar ligger spridda över precis hela ön, fullständigt
amöbaformade och stundtals så små att man undrar om det verkligen var mödan
värt. Antalet bostället har förstås också ökat, inte bara genom delning av
hemmansdelar. Även torp och lägenheter utan tillhörande mark har avsatts.
Bytomterna kvar ligger som tidigare. Nerbyn är som en skivad limpa; alla
hustomter jämnstora och parallella. I Oppbyn är bytomten samfälld och helt i
avsaknad av privata hustomter. Gloet är nu fullständigt uppgrundat och bodar har
uppförts invid djupare vatten. En bod finns på Brännudden.
Västra Eknö
Storskifte
År 1800 hade det blivit dags för storskifte på Västra Eknö. Även Västerboda var
uppdelad i en Nergård och en Oppgård. Skiftet år 1800 avsåg inägorna. Den karta
som upprättades är vackert kolorerad med olika färger på alla olika markslag och
olika nyanser på de delar som tillhör de båda bydelarna. Här fanns nästan dubbelt
så mycket åker som i Österboda och mångfalt större nyodlingsmöjligheter, enligt
lantmätarens beräkningar. Befintlig åker låg i ett gärde norr om byn, ett öster om
byn och ett mycket litet i söder. Det östra gärdet är uppdelat i långsmala parceller,
de norra åkertegarna är små och amöbaformade, med mängder av odlingsrösen
markerade i åkermarken. Åkern omges ytterst försiktigt av äng, som istället är
samlad i egna gärden. Ängsarealen, såväl gammal som ny, är avsevärt större än
åkerarealen, betesmarken däremot mindre. Själva byn är uppdelad i två enklaver,
vilket tydligt framgår även om inte bostadshusen är utritade, endast
ekonomibyggnaderna. Utmed stranden ligger sjöbodarna samlade i två grupper.
Nergården om ¾ matal är fördelat mellan sex delägare och Oppgården om ¾
mantal fördelat mellan åtta delägare. Så sent som vid 1700-talets mitt finns ännu
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
7
endast en hemmansägare i Västerboda Nergård. Denne kraftkarl blev far till 15
barn, så det är inte att förundra sig över att antalet hemmansdelar fram till
sekelskiftet 1800 ökade.
En viss diskussion om fördelningen byarna emellan uppstod. Lantmätaren lägger
upp det hela lugnt och pedagogisk och redogör noga för varje dags diskussioner,
förlikningar och resultat. Här, liksom på Östra Eknö, delades först hemmanet i två
halvor, tillhörande de båda bydelarna. När den stora fördelningen var klar tog
fördelningen inom de båda ”hemmansdelarna” vid. Oppgårdens delägare föredrog
att dela hagar, skog och holmar sig emellan. I Nergården sambrukades allt utom
åker och äng. I Västerboda blev det också diskussion om eventuell flyttning av
hus och hustomt. Enigheten bland åborna i Nergården var överväldigande, när
man beslutade att gårdarna skulle få ligga kvar in situ. Däremot fick gärdesgården
från gatan till utängarna rätas upp och sättas istånd. Också i Oppgården fick
husen förbli in situ. Byborna pläderade för att få behålla sina trädgårdar och
därmed hustomter.
Också detta storskifte blev utdraget i tid. Endast tre år senare, dvs 1802, tillkallas
lantmätaren igen, för att fördela det som inte fördelades år 1800 i Oppgården; dvs
hustomter och skötgård, äng, betesmark och skog. 1813 är det Nergårdens tur att
fördela övriga marker, dvs äng, beteshagar och skog. Trots detta beslutar man att
framledes bruka skogen gemensamt. Höga viten och böter beslutas för den som
överträder lag och beslut. 1819 är det dags igen, Nu ska hustomterna skiftas och
vissa rättelser och tillägg ska föras in på kartan. Skogen och hagmarken tycks
ännu inte vara fördelade. 1826 avslutas detta långdragna storskifte med att alla
dittills ej delade marker nu delas och man kommer överens om hägnadernas
dragning och fördelning. Under mellantiden, men också efter avslutat skifte, har
ett antal hemmansklyvningar ytterligare splittrat situationen.
På 1943 års ekonomiska karta, är bilden densamma som för Östraboda:
Åkerlappar utspridda över mest hela ön, små och med fullständigt oregelbundna
konturer, helt omöjliga att bruka med traktor och stora redskap. Flera nya
boställen framför allt torp och lägenheter har avsatts utanför bykärnan, som i sin
tur har vuxit och de båda byhalvorna har närmat sig varandra.
Båtmanstorp
I storskifteshandlingarna för Östra Eknö 1798 beslutades att flytta båtsmanstorpet,
som utgjorde rote nr 89 i Tjusts Båtsmanskompani, till Båtsmansängen, vilken
borde motsvara nuvarande Ekängen. På den karta som hör till storskiftet för
Västra Eknö från 1800, är båtsmanstorpet schablonartat utritat precis på gränsen
mellan Östra och Västra Eknö. En rättvis placering mitt emellan de båda
”uppdragsgivarna”. Man förändrar de tillhörande ängs- och åkergärdena något,
men båtsmannen anser sig nöjd därmed.
Den äldsta kända båtmannen på Eknö hette Erik Ek och anmäls som ”borta” i
ryska kriget 1742. Den siste kronobåtsmannen på Ekängen var Carl Viktor Ek
som fick avsked 1898. Vid denna tid ersattes rotesystemet med allmän värnplikt.
Alla båtsmän på Eknö, från den förste kände till den siste, har hetat Ek.
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
8
Befolkningsökning
Hela 1800-talet var överallt i vårt avlånga land, inte bara i skärgården, ett
befolkningsökningens sekel. Hemmansdelarna styckades i allt mindre enheter,
ängsmark lades om och mossar dikades ut till åkermark. Betestrycket blev i takt
med åkerexpansionen allt större på den successivt krympande betesarealen.
Tillväxtmöjligheten för träd inom betade områden var nästan ingen. Jakt bedrevs
året runt, utan tanke på tillväxt utöver familjens egen. Läget var för många
desperat. En väg ut ur fattigdomen var Amerikaresan. Från det allt mer
trångbodda Eknö emigrerade en försvarlig mängd ungdomar främst under 1800-
talets sista decennier.
Affär
Näringsfriheten 1862 gjorde det möjligt för vem som ville, att starta
handelsverksamhet över disk. På en så tätbefolkad ö som Eknö har det funnits
befolkningsunderlag för flera affärer. På Västra Eknö fungerade tre handelsbodar
sida vid sida, varav den äldsta öppnade redan vid sekelskiftet 1900.
På Östra Eknö fanns det affär fram till 1971. Affärsrörelsen sattes upp av en från
Australien återvänd Eknöpojk under 1930-talet. Till en första början var
verksamheten inrymd i ägarens lilla stuga. På 1940-talet flyttades hela rörelsen till
ett för ändamålet nybyggt hus. Självklart var det också här en av öns första
telefoner installerades.
Skola
Till skillnad från flertalet öar i skärgården har det på Eknö funnits skolbarn i
mängd. Underlaget var så stort, att en skola med tiden uppfördes i vardera byn. I
Västerboda invigdes skolhuset just vid sekelskiftet 1900. I Österboda fick
skolverksamheten eget hus först 1917, efter att under flera decennier varit inrymd
i olika bostadshus. Den skolbyggnad som invigdes 1917 var ett fd bostadshus,
som flyttades till den nya skoltomten för att tjäna som byskola med lärarbostad på
övervåningen.
Men befolkningsunderlaget sviktade och barnkullarna blev allt mindre, samtidigt
som det från alla håll ställdes allt större krav på skolundervisningen. I sann
sämjeanda uppfördes därför en för båda byarna gemensam skola mitt på ön.
Pepparängen utsågs till demografisk mittpunkt. Pepparviken utanför var också
närmsta tilläggsvik för skolbarnen från Flatholmen, som gick i skola på Eknö. Det
nya och moderna, men rödmålade skolhuset invigdes 1948 och visar att det trots
allt fanns en osviklig tro på en framtid i skärgården. Denna optimism levde bara i
20 år. Examensdagen 1968 blev den sista skoldagen på Eknö.
Missionshus
Den talrika befolkningen på Eknö gav också möjlighet till egna gudstjänstlokaler.
Det var lång och omständlig väg till kyrkan i Västrum. Huruvida detta spelat in
vad gäller frikyrkotänkandet ska vara osagt. Väckelsen tycks ha slagit rot
ordentligt på Eknö, men i lite olika riktningar i de båda byarna. På Östra Eknö var
baptismen utbredd. Det finns uppgifter om prästernas veklagan över att barn
härifrån inte döptes i sedvanlig ordning. Som baptist hade man avsagt sig all
kontakt med statskyrkan. Ett bönehus uppfördes strax söder om Österboda by runt
sekelskiftet 1900.
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
9
På Västra Eknö dominerade Missionsförbundet det religiösa livet. I Västerboda
uppfördes ett bönehus 1914-15. Man hade ingen egen pastor, men väl en värdig
lokal för de ambulerande pastorerna som uppsökte kyrkorna på landsbygden med
jämna mellanrum.
Moderna tider
Telefonledning drogs till Eknö i början av 1930-talet. Elektriciteten ett decennium
senare; 1946 var Östra Eknö elektrifierat och 1948 Västra Eknö.
Under 1900-talets början användes grusåsen på Oxelvik som sandtag och några
stora gropar är spår av denna verksamhet.
På Eknö -som överallt i skärgården- blev tiden efter 1950 den stora förändringens
tidevarv med nedläggning av jordbruket och avfolkning.
Bebyggelsen
Västra Eknö
Byn Västerboda består av två delar; Nergården och Oppgården. Nergården är den
äldsta byplatsen och där finns därmed också den äldsta bebyggelsen. Oppgården
är ett resultat av byns expansion. De två byhalvorna var till en början klart
avgränsade från varandra. Med tiden har de vuxit samman. Båda byarnas gamla
strukturer är ännu mycket tydliga. I Nergården är placeringen av bostadshusen
utpräglat regelbunden, ofta har ena gaveln vänts mot vattnet, i Oppgården är
placeringen mer fri.
Också vad gäller bostadshusen exteriör finns en tydlig skillnad mellan de båda
byhalvorna. I Nergården är, som sig bör, husen av äldre datum med flera
tvåvåninga stugor på enkel bredd, brädslagna och rödfärgade med vita snickerier.
Det är också här de kvarvarande ryggåsstugorna finns. I Oppgården är husen
genomgående uppförda i 1½ plan med mer kvadratisk grundplan, men lika
brädslagna och rödstrukna och försedda med vita snickerier som i Nergården. Här
är också husen genomgående mer tillbyggda under senare tid. 1920-30 talen var
expansionstid och flera nya hus byggdes också utanför bykärnorna. Dessa hus har
oftast brutna tak och öppna verandor och är placerade på behörigt avstånd från
ekonomibyggnader av större slag
Ladugårdarna i Nergården ligger på rad och bildar en tydlig gräns mot
Oppgården. De är resta nära varandra i en mäktig fägård. Samtliga är uppförda i
skiftesverksteknik vid 1800-talets slut, som är den stora nybyggarepoken för den
typen av ekonomibyggnader. Taken har tidigare varit täckta med halm. Totalt har
det funnit sju ladugårdar bara i Nergården. Såväl ladugårdar som övriga uthus är
genomgående panelade och rödstrukna. Nästan alla ladugårdar i Nergården på
Västra Eknö är idag ombyggda till bostadshus. I Oppgården har ombyggnadstakten
inte varit lika hög. Någon ladugård är helt och hållen ersatt med ett
modernt fritidshus.
Sjöbodarna var länge den förenande faktorn, där de låg tätt tillsammans. Med
tiden har en uppdelning kommit till stånd även här, så att vid tiden för däckarnas
introduktion hade de två byhalvorna var sitt sjöbodsområde klart avgränsade från
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
10
varandra. Bodarna var uppförda i skiftesverk eller timmer av lite olika modell
med gavelsvale eller skunke. Eftersom fisket genom tiderna och även på 1900-
talet varit aktivt, har sjöbodarna förändrats successivt allt efter behov. På 1920-
talet kom de nya båthusen med långa bryggor in till land. Dessa bryggsystem
användes för att torka skötarna på. Under 1990-talet började ett nytt
sjöbodsområde växa fram söder om Oppgården. Nu börjar de två sjöbodsområdena
närma sig varandra igen. Under 1980- och 90-talen har flera nya bodar
uppförts. Vinterbodarna i Oxelås började uppföras 1925, när skötfisket
försämrades. På 1950-talet blev bodarna överflödiga pga av nya fiskemetoder och
de omvandlades med tiden till sommarstugor.
Runt Västerboda är ytterst få fritidshus uppförda. Däremot är många uthus och
ekonomibyggnader runt om i byn omvandlade till gäststugor eller fritidshus.
Östra Eknö
Den ursprungliga boplatsen låg vid nuvarande Nerbyn. Här ligger husen tätt, tätt
som i ett riktigt fiskeläge. De kvarvarande äldre husen är av sedvanlig
”skärgårdsmodell” dvs enkelstugor uppförda i två hela våningar under sadeltak,
brädslagna och rödstrukna ytterväggar och tegel på taket. Denna hustyp har
uppförts under en stor del av 1800-talet och ersätts först mot 1870- 80-talen av en
bredare huskropp i 1½ plan. Runt sekelskiftet 1900 försågs nästan alla de äldre
bostadshusen med öppna verandor. Strax utanför byn ligger den enda kvarvarande
ryggåsstugan, den sk Sinanderstugan. Den får representera tidsskiktet som
föregick de tvåvåninga stugorna. Flera ryggåsstugor ”döljs” idag av ett förhöjt
väggliv, som omformat dem till sedvanliga enkelstugor med mer lättbodd takhöjd
och ett vindsloft. Norr om mangården ligger fägården, dominerad av långa
rödstrukna ladugårdar, idag mestadels ombyggda till bostäder.
Oppbyn är en senare utvidgning av Nerbyn. Husen ligger här inte lika tätt, kanske
som en eftergift till den mer kuperade terrängen, men troligen mer till senare
ideal. Husen i Oppbyn är genomgående yngre, uppförda i 1½ plan, men vilar
samtliga på rejäla stengrunder som många gånger murats direkt på berget och
utjämnar nivåskillnaderna på marken.
Ladugårdarna är samlade i en fägård, långa och rödfärgade.
Sjöbodarna låg ursprungligen längst in i Österglo alldeles nedanför husen i
strandkanten. Idag finns endast en sjöbod kvar, gammal och förfallen. På 1920-
talet uppfördes de första bodarna i Stora Brännviken. Strax efteråt började bodar
uppföras i Solvik där också ett bostadshus reses 1924. Dagens sjöbodar ligger i
Stora och Lilla Brännviken. De är byggda på berg i dagen och mellanrummen
mellan bodarna utjämnade med cement att torka ålgarnen på.
Hemmanklyvningar och näringsfriheten har lett till bosättningar utanför själva
bykärnorna. Husen i dessa bosättningar är av skiftande ålder, allt från låga
rödmålade enkelstugor till nybyggda fritidshus.
Dagsläget
Eknö tillhör de ännu bebodda och brukade öarna i skärgården. Långt ifrån alla
gårdar är åretruntbebodda, men det finns någon i varje by. Flera halvårsbor har
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
11
Eknö som hemmahamn under en lång sommarsäsong. Än fler har Eknö som
sommarparadis under några korta sommarveckor och andra ledigheter.
Befolkningsstrukturen har tyvärr en övervikt av äldre människor. Åkerbruket och
boskapsskötseln är helt lagda i graven. Enda kvarvarande näring är fisket.
Att ålfisket är det idag dominerande fisket bland de kvarvarande fiskarena,
framgår klart och tydligt av alla tämligen nyuppsatta opphissarstolpar med
ålhommor och ålbottengarn på tork under vintersäsong.
Båda byarna har en ägostruktur som till stora delar tycks ha sin upprinnelse i
storskiftet vid sekelskiftet 1800. Den mesta mark men också bytomter tycks
dessförinnan ha brukats i sämja. Ägosplittringen har genom tiderna gått långt. Det
finns lotter om 17/384 mantal.
Merparten uthus och ekonomibyggnader är ombyggda till gäststugor eller
fritidshus.
Inom hemmanet finns relativt artrika och mångformade hagmarker med många
hävdadgynnnade arter.
Skydd och förordningar
Både Östra och Västra Eknö anges som intressanta miljöer i Byar och fiskelägen i
Västerviks kommun, bilaga till ÖP
Västra Eknö tas upp som ett skyddsvärt område i KMV-programmet för
Västerviks kommun, 1986
Klass 3 (västra delen av V Eknö och centrala delen av Ö Eknö)
Bevarandeprogram för odlingslandskapet i Kalmar län
Klass I Natur i östra Småland
Fågelskydd på några holmar runt Brunnskär
Nyckelbiotoper
Litteratur
Kalmar läns museums arkiv
Lantmäteriets arkiv
Socknar och gårdar i Tjust. Claes-Göran Petersén 2002
Ortnamnen i Tjust. Lennart Moberg, Tjustbygden 1947
Elfsborgs lösen 1570. Allan Samuelsson, Tjustbygden 1959
Odlingslandskapet i Kalmar län. Bevarandeprogram Västerviks kommun.
Länsstyrelsen 1995
Gamla svenska å-namn. Jöran Sahlgren, Namn och bygd 1959
Östra Eknö förr och nu. Jan Askteg ?
_________________________________________________________________________________
Skärgårdsprojektet ♦ Kalmar läns museum ♦ Länsstyrelsen Kalmar län
12
Byar och fiskelägen i Västerviks kommun, bilaga till ÖP, 1984
Nedergården uti Westerbo. Historik över Ossiangården och de andra gårdarna i
Nerbyn på Västra Eknö. Birger Ossiansson 2000
Meddelande rörande Sveriges fiskerier 1-2. Rudolf Lundberg 1883
Kring en lotsgårds historia. Ragnar Wirsén 1966