Sagan om vanten, en ukrainsk folksaga som är en klassiker. En ny version av sagan har kommit ut, som också är nominerad för förskolebarnens litteraturpris. I berättelsen har man tillagt en räkneramsa på rim, vilken fin chans att också öva på matteprat! Boken finns både på Helmet och Polyglutt. Bredvid bokens pratbubblor kan man hitta frågor för boksamtal.
Den här sagan kan man berätta i början förenklad och ta med alla djur senare. Sagan kan man dramatisera lämpligt då sagan har många figurer. Barnen kan också laga egna vantar och djur av till exempel kartong, filt tyg eller trolldeg.
Om man vill stimulera språk och öva begrepp samt gemensamt skapande i barngrupper där det finns många barn med bara små kunskaper i svenska kan man ”sagokoda” om en bekant saga. Man börjar med att läsa sagan och sen ber man att barnen nämner ord eller vem som var med i sagan. Ifall någon har svårt med begrepp, färger eller har svårt att hitta ord så kan man tillsammans peka på karaktärerna, färgerna och föremålen i boken och prata om vad det är och välja vad barnet vill lägga till i den nya sagan som man tillsammans skapar.
Sedan kan den vuxne skriva in orden i Copilot och be den att skapa en ny berättelse med de orden. Det blir en rolig och kreativ ordlek som utvecklar barnens ordförråd och fantasi. Alla barn blir jämställda och likvärdiga med varandra. Bilder till sagan kan man rita själv eller be Copilot skapa. Om man vill så kan man göra en animation eller saga tex. genom att använda StopMotion eller iMovie och spela in den nya sagan och lägga till bilder, ljud och berättelsen.
Här är en Copilot version av Sagan om vanten med sökorden: pojke, tappade sin röda vante, vinter, kallt, mus, hare, groda, räv varg, björn, myra:
Det var en kall vinterdag när en liten pojke, som hette Erik, var ute och lekte i snön. Han hade på sig sin favoritvante, en röd vante som hans farmor hade stickat åt honom. Men när han skulle kasta en snöboll, tappade han vanten och den försvann i den djupa snön.
Erik letade och letade, men kunde inte hitta sin vante. Han blev ledsen och började gå hemåt. Men vad Erik inte visste var att hans vante hade blivit upptäckt av en liten mus som frös i kylan. Musen kröp in i vanten och kände sig genast varm och trygg.
Snart kom en hare hoppande förbi. “Hej mus, får jag också värma mig i vanten?” frågade haren. Musen nickade och haren kröp in bredvid musen.
Efter en stund kom en groda skuttande. “Hej, får jag också plats i vanten?” frågade grodan. “Självklart,” sa musen och haren i kör, och grodan hoppade in.
Sedan kom en räv smygande. “Hej allihopa, får jag också värma mig i vanten?” frågade räven. “Det blir trångt, men vi kan försöka,” sa musen. Räven kröp in och de alla tryckte ihop sig för att få plats.
Nästa som kom var en varg. “Hej, får jag också plats i vanten?” frågade vargen. “Vi får försöka,” sa musen, haren, grodan och räven. Vargen kröp in och det blev ännu trängre.
Till slut kom en stor björn lufsande. “Hej, får jag också värma mig i vanten?” frågade björnen. “Det blir väldigt trångt, men vi kan försöka,” sa de andra djuren. Björnen kröp in och vanten blev så full att den nästan sprack.
Men då kom en liten myra krypande. “Hej, får jag också plats i vanten?” frågade myran. “Vi är redan så många, men du är så liten, så du får plats,” sa musen. Myran kröp in och alla djuren kände sig varma och trygga.
Plötsligt hörde de en röst. “Min vante! Där är den!” Det var Erik som hade hittat sin vante. När han såg alla djuren som trängdes i vanten, log han och sa: “Ni kan behålla den. Jag ska be farmor sticka en ny åt mig.”
Och så gick Erik hem, glad över att ha hjälpt sina nya vänner att hålla sig varma i vinterkylan.
Texten publicerad 4.3.2025