Du måste också bestämma vilken tidsform du vill använda. Vill du att din berättelse ska utspelas precis nu, eller vill du berätta som om det redan har hänt? Det bestämmer du genom att välja vilken tidsform verben ska ha. Verb är ord som berättar vad du gör, som "hoppa" och "tänka". Det är ord som du kan sätta "att" framför, "att rita" till exempel. Om du skriver i "dåtid" sätter du verben i preteritum, och om du skriver i "nutid" sätter du verben i presens.
De flesta berättelser skrivs i preteritum, dåtid. Författaren berättar om något som redan har hänt. När du berättar för dina vänner om vad som hände på semestern eller i helgen berättar du också i preteritum. Felicia adjö är skriven i preteritum.
Hon tog vägen in mot stan, för hon visste att hon inte klarade av att gå hem och visa upp sitt misslyckande, och tårarna och regnet löste upp mascaran som rann nerför kinderna och hon snorade ömkligt och hatade sitt liv och gick och gick för att desperat fly från det.
Om du skriver en berättelse och vill skapa en känsla av att det här händer just nu, så kan du välja att skriva i presens. Så här hade stycket ur Felicia adjö blivit om novellen skrivits i presens.
Hon tar vägen in mot stan, för hon vet att hon inte klarar av att gå hem och visa upp sitt misslyckande, och tårarna och regnet löser upp mascaran som rinner nerför kinderna och hon snorar ömkligt och hatar sitt liv och går och går för att desperat fly från det.
Det är lätt att av misstag gå över från en tidsform till en annan. Om du har växlat mellan presens och preteritum i din berättelse, kan läsaren bli förvirrad och få svårt att förstå texten. Ett exempel:
Förra året bestämde vi i klassen att vi skulle spela in en film. Filmen handlar om några elever som sover över i skolan. När vi visar filmen får vi jättemycket beröm.
Texten börjar i preteritum, men går sedan över till presens. Betyder det att filmen började spelas in förra året, men är klar att visas först nu? Förmodligen inte, men den som skrivit har råkat byta tidsform till nutid.