Den tredje ingrediensen som behövs till en lyckad berättelse, förutom huvudperson och handling, är ett passande språk.
En skicklig författare anpassar språket till textens innehåll och till den tänkta läsargruppen. Skriver du en saga för barn måste du måste du tänka som barn gör och använda ett språk som barn förstår, medan en mordhistoria skriven för en vuxen publik kräver ett helt annat språk.
I Felicia adjö vänder vi oss till ungdomar och vuxna, så språket kan vara rätt så avancerat och ändå förstås av läsarna. Därför kan vi använda oss av ord som "ultramodern" och "installation". Sedan måste språket anpassas till de karaktärer som finns med i texten. Tjejgänget pratar som ungdomar i deras ålder:
- Va fan bjöd du henne för? sa Vendela ilsket. Ingen vill ha henne där! - Du kunde väl ha pratat med oss först, sa Clara. - Hon drar ner stämningen, fortsatte Sara som alltid tyckte som Clara.
Men Felicia uttrycker sig på ett mera vuxet sätt och använder ord som "fullblodsföl" och pratar om baletten "Svansjön".
När du bearbetar din text ska du försöka variera språket, så att det inte blir så att samma ord återkommer hela tiden. Försök också att krydda texten med liknelser och beskrivningar som ger liv åt berättelsen.
Hela anläggningen fick henne att känna sig liten och hon darrade lite när hon som en tjuv om natten smög uppför trappan.
Beskrivningen ovan av hur Felicia känner sig när hon kommer till den stora villan är ett exempel på en liknelse. Författaren liknar henne vid "en tjuv om natten". En scen ur berättelsen som beskrivs på ett färgstarkt sätt är den här:
Hon öppnade dörren och i den dunkande musiken sicksackade hon mellan alla skor i hallen och klev in i ett stort ultramodernt hav av glas, betong och vackra människor. Det var vackra pirater, vackra indianer, vackra sjömän och vackra läkare. Till och med vampyrerna var uppsminkade och sexiga på något märkligt sätt.