Det blev fredag eftermiddag och bildtimmen gick mot sitt slut.
-Vill du komma på maskerad imorgon kväll? Det är hemma hos Frank. Alla ska dit.
Ebba stod vid Felicias bord. Hon såg ner på Felicia och log. Alla hade gått förutom Felicia som ville avsluta sin skiss och Ebba, Vendela, Sara och Clara som stått och småpratat vid dörren. Felicia lät orden sjunka in. Varför bjöd de henne? Hon brukade aldrig bli bjuden. Det var säkert Ebbas idé. Hon var ny i klassen och inte tillräckligt dresserad än, det var nog därför.
-Ja tack, det skulle vara roligt, hörde Felicia sig själv säga.
-Det börjar vid niotiden, men man kan komma lite när man vill. Frank fixar tilltugg.
Ebba log igen och försvann bort till de andra, som genast tog tag i henne och drog med henne ut i korridoren.
-Va fan bjöd du henne för? sa Vendela ilsket. Ingen vill ha henne där! -Du kunde väl ha pratat med oss först, sa Clara. -Hon drar ner stämningen, fortsatte Sara som alltid tyckte som Clara. -Jag kan ta hand om henne så behöver ni inte bry er.
Ebba log sitt avväpnande leende som de hatade så mycket. De skulle så gärna vilja placera henne i frysrummet, men det gick bara inte. Hon var för snygg och killarna avgudade henne. Vendela la armen om henne och de gick mot skåphallen.
*
-Men vad roligt att du blivit bjuden! Klart du ska gå! Felicias mamma tittade vädjande på henne och Felicia suckade.
-Men det är maskerad! Och jag har inga kompisar i klassen. Jag kommer att sitta där som en total idiot och fånle åt alla som springer runt och skriker och danskar och...
-Men hon Ebba då, som du ändå gillar? Hon vill att du ska komma, eller hur?
-Kanske ... jag vet inte ...
Felicia gick upp på sitt rum, satte på musik och la sig på sängen. Som hon alltid gjorde. Hon låg stilla och stirrade i taket och lät musiken rensa bort alla oroliga tankar.
Hon var på väg in bland drömmarna när hon plötsligt vaknade till. Hon lyssnade på texten, klickade på repeat och lät låten gå, gång på gång. Det var den urgamla låten She's a Runaround med punkbandet Undertones. Hon hade hört låten så många gånger, men nu brände orden in i hjärnbarken. Om att må dåligt, om att lämna allt och börja om någon annanstans. Om att bli någon annan ... Hon reste sig blixtsnabbt och gick fram till spegeln och stirrade in i den.
-Kom igen, Felicia. Det är nu eller aldrig, sa hon till spegelbilden.
Den duktiga och präktiga och tråkiga Felicia. Det var slut på det nu! Hon öppnade garderoben och rotade fram de där punkkläderna som hon hade köpt i London men aldrig vågat bära. Och alla prylarna, de måste också ligga där någonstans. Hon hittade dem och la dem på klädhögen på golvet. Hon la sig på sängen och satte på musiken igen.
*
Nästa dag tog hon en tur till stan och frisören. På eftermiddagen stängde hon in sig i sitt rum och lät förvandligen ske. När klockan slog åtta klev hon nerför trappan och in i köket. Hennes mamma tappade kakfatet och ramlade baklänges in i kylskåpet.
-Håret! Vad har du gjort med håret, Felicia? -Ta det lugnt, mamma, ljög punkaren som stod framför henne, det är en peruk. -Vad har du för något i näsan? -Det är ingen riktig piercing, ljög Felicia. Maskeraden, du vet. Jag är på väg dit.
Hennes mamma stirrade på den svarta makeupen, de svarta naglarna, de svart- och vitrutiga tajta byxorna och kedjorna och ... Hon ruskade på huvudet för att få ordning på tankarna.
-Jaha... hoppas du får trevligt. Vi går nog och lägger oss tidigt ikväll, men vi väcker dig med tårta imorgon! -Fint mamma, vi ses.
Redan på avstånd hörde hon musiken från Franks fest. Hon hade tagit en liten omväg för att inte komma så tidigt. Hon ville gärna smyga in lite obemärkt.
Franks villa var imponerande. Nybyggd, herrgårdsliknande, stor trädgård med fontän och hon anade en pool bakom trädäcket som fortsatte runt hörnet. Hela anläggningen fick henne att känna sig liten och hon darrade lite när hon som en tjuv om natten smög uppför trappen. Hon öppnade dörren och i den dunkande musiken sicksackade hon mellan alla skor i hallen och klev in i ett stort ultramodernt hav av glas, betong och vackra människor. Det var vackra pirater, vackra indianer, vackra sjömän och vackra läkare. Till och med vampyrerna var uppsminkade och sexiga på något märkligt sätt. Alla vackra människor vände sig om och stirrade som på en given signal på Felicia. De såg närmast chockade ut och alla rörelser avstannade, tills slutligen Ebba Sjöjungfru i en glänsande simdräkt lösgjorde sig ur installationen och småskrattande kom fram till henne.
-Du är inte klok, Felicia! Det tog en evighet innan jag förstod att det var du. Det är fan helt otroligt!
Ebba bara skakade på huvudet och skrattade. Hon kunde inte riktigt ta in den hårdsminkade punkaren i kedjor, kängor och svarta kläder som hon hade framför sig. Felicia såg på henne och kände en strimma av värme som strömmade mot henne. Nu kom rörelsen igång i glasbetongsalen och tisslande smågrupper bildades överallt. Felicia förstod av blickarna som kastades mot henne att det var hon som var samtalsämnet. Ebba drog iväg med henne till en soffa och babblade på om hur otroligt modig Felicia var och att nu skulle de ha skitkul hela kvällen. De pratade ett tag och det kändes bra, men så försvann Ebba bort till Frank och hans skrattande berätta-roliga-historier-grupp.
Felicia blev sittande ett tag och försökte få kontakt med några i klassen men misslyckades. Istället hörde hon ord som "punkäckel" och "emofreak" lösgöra sig ur musikväggen.
Hon reste sig upp och vacklade ut i hallen, letade reda på ryggan och klev ut i det befriande duggregnet. Fan! Fan! Hur kunde jag vara så naiv och tro att det skulle fungera? Jag vill aldrig se dem igen! Aldrig! Aldrig! Hon gick ursinnigt bort i regnet, bort från allt.
Hon tog vägen in mot stan, för hon visste att hon inte klarade av att gå hem och visa upp sitt misslyckande, och tårarna och regnet löste upp mascaran som rann nerför kinderna och hon snorade ömkligt och hatade sitt liv och gick och gick för att desperat fly från det. I fjärran lyste McDonaldsskylten röd och gul och hon styrde sina steg dit, för hungern gjorde sig påmind som en betingad reflex när hon upptäckte skylten. Det var halvtomt på Donken och hon fick sin burgare direkt och satte sig vid ett tomt bord mellan en familj med två trötta barn och ett gäng ungdomar klädda i svart och med tatueringar. Hon åt sakta för att dra ut på tiden, för hon längtade inte ut i regnet precis. Familjen var av den trista sorten och Felicia övergick till att spana på gänget. Hon förstod snart att de var ett band och att de var på väg till en spelning eller något liknande. En lång, smal typ med solglasögon var nog något av en ledare, för alla vände sig till honom med sina åsikter och kommentarer. Så förstod hon. Deras sångerska hade hoppat av och nu måste de bestämma sig för om de skulle avboka spelningen eller inte. De var redan sena, det var en födelsedagsfest och de tyckte att det var en skitspelning men de behövde pengarna.
-Jag sjunger, sa Felicia till solglasögonen.
De tystnade direkt och stirrade på henne.
-Och vem är du då, frågade solglasögonen. -Kata, sa Felicia, som aldrig hade kunnat glömma tjejen som efter Utøjamassakern i Norge hade tittat in i kameran och sagt att nu var hon ännu mer övertygad om att hennes kamp mot de mörka makterna var livsviktig. -Du menar skata, sa solglasögonen. --Det är regnet, sa Felicia och torkade sig runt ögonen med servetten, med mindre lyckat resultat. Jag kan ha solglasögon på mig om du vill. -Det gör nog varken till eller från. Och hur bra sjunger du då? -Bättre än du gör i alla fall. -Oj, en utmaning! Solglasögonen såg road ut. Vad ska vi sjunga? -Nån punk eller rock, kan ni nån? -Vi kan allt. Välj nåt! -Teenage Kicks, sa Felicia, som fortfarande hade Undertones i bakhuvudet. Solglasögonen nickade gillande, en tjej med nitarmband plockade upp en gitarr och så drog de igång. De kunde verkligen låten, Felicia hörde det på introt. Solglasögonen hann bara ta några toner så grep Felicia colaburken som mikrofon och studsade upp. Solglasögonen hängde på och de for runt bland borden i en vild duett.
-Wow, inte illa! Ricardo, artistnamn Rick, sa solglasögonen när låten var slut. Han räckte fram handen och sa: Du har fått jobbet, Kata. Vi måste dra nu, vi är redan sena.
Han fortsatte prata medan de plockade ihop sina prylar och rörde sig mot utgången. -Du får vara med och sjunga på de låtar du kan, annars får du doa bäst du kan. Snygg outfit förresten, men är inte punken lite ute? -Jag ska göra den populär igen! -Wow, tuff tjej! Och hur gammal är du då, Kata? -18. Jag fyller 18 imorgon, ljög Felicia, som tyckte att myndig verkade bra för hennes nya identitet. - Och nu vill du vaka in den stora dagen med det här världskända bandet?
Efter en kort färd i bandets minibuss kom de fram till en slottsliknande villa, som på ett obehagligt sätt påminde om Franks hus. vid det laget hade Felicia tappat allt sitt självförtroende. De omringades av ett gäng tonårstjejer som tycktes klonade från samma rikemansdotter. Felicia vände sig till Ricardo: - Aldrig att jag går in till dom där fullblodsfölen klädd så här! Han betraktade henne roat uppifrån och ner. -Du är i alla fall inte söt! Han fick söt att låta som någon obehaglig sjukdom. Han lade armen om henne och ledde henne in i huset. Det fanns ingen återvändo.
*
Spelningen var magisk! Felicia sjöng med i allt hon kunde och for omkring som den punkdrottning som hon såg ut som, ända tills hon trasslade in sig i alla kablar, rasade in bland trummorna och blev liggande. Hon kände att hon nått sin gräns och försökte lämna scenen med värdighet. Hon återvände till scenen först till sista låten. Tillsammans med Rick sjöng hon R.E.M.-låten Everybody hurts. Alla dansade tryckare.
*
-Snyggt dyk in bland trummorna, retades Ricardo. Har du gått på balett? - Jag var The Black Swan i Svansjön, på dagis. Efter det har jag mest spelat den fula ankungen. Alla i bussen skrattade och Felicia kände total lycka. Hon fattade inte att hon kunde vara så rapp i tungan. Det är sån du är, Kata, tänkte Felicia, det är sån du är! - På tisdag åker vi på turné, sa Ricardo, till Danmark först och sedan Holland. Vi blir borta två veckor, kan du följa med? Felicia skulle ha börjat skylla på skolarbetet och att hon aldrig skulle få åka för sina föräldrar, men Kata var 18 och myndig och bestämde över sitt eget liv och hon svarade: - Absolut! Jättekul! Jag kan behöva en paus i studierna. Men om tre dar, klarar vi det? - Vi har två dar på oss att repa in din sång. Vi ses i replokalen imorgon klockan tio. - Jag tar med sovsäck. Jag kan sova där. Jag har lite problem med dom som... dom som jag bor med. Var ligger replokalen? - Vi är på väg dit nu, så vi kan visa dig. Sen skjutsar jag dig hem.
*
Felicia smög in genom källardörren, som hon lämnat olåst. Hon plockade fram sin stora ryggsäck och tryckte ner sovsäcken. Sen gick hon upp till sitt rum, packade det mest nödvändiga, satte sig vid skrivbordet och skrev på en lapp:
Jag reser bort ett par dar med en kör som jag varit med i ett tag. Jag har fått ledigt från skolan. Oroa er inte, jag ringer!
Kram Felicia! PS. Jag mår bra och är lycklig!
Felicia smög över gräsmattan och då hon kom ut på vägen vände hon sig om, tittade en sista gång på huset och viskade:
-Adjö Felicia, Kata måste gå nu!