ÅTERUPPTÄCKTEN

Återupptäckten av det glömda hantverket
Av Jan Kapla

Efter att verksamheten i kvarnstensbrottet tystnat i slutet av 1800-talet hamnade brottet i en relativ glömska. Visserligen var vi många som kände till kvarnstensbrottet och många tog härliga skogspromenader i området. Emellertid var det få som hade en aning om omfattningen av den tidigare verksamheten och betydelsen för Malungs utveckling. Min klasskamrat Täpp John-Erik Pettersson skrev ett specialarbete om kvarnstensbrottet i gymnasiet. Han var mycket intresserad av etnologi och deltog redan under gymnasietiden tillsammans med sin bror Sven-Olof i föreläsningar på Uppsala universitet. John-Erik var tidigt aktiv i sökandet efter uppgifter i litteratur och arkiv. Han gick vidare till Uppsala universitet där han studerade bl a etnologi. När det var dags att skriva uppsats blev valet att fördjupa sig i kvarnstensbrytningen i Norden.

Ungefär samtidigt ställde man frågan om var alla oidentifierade kvarnstenar kom ifrån i Birka, Sigtuna och många andra platser runt Mälaren. Geologen Peter Kresten fick i uppdrag att undersöka stenarna och försöka identifiera platserna där stenarna hade huggits.
Han hittade några mindre stenbrott i Sandviken och andra ställen. Men det var fortfarande en gåta var det stora antalet stenar kom ifrån. Kresten fick kontakt med Täpp John-Erik och under en resa till Norge, där han skulle besöka några brott. De kom överens om att träffas i Malung och besöka brottet i Östra Utsjö. När Peter Kresten fick se brottet upplevde han en wow-känsla. Nu hade han förmodligen svar på frågan som han dagligen jobbade med. Brottet var tillräckligt stort och stenarna såg ytligt ut som mängder av de stenar han sett i Mälarområdet.

Kresten återkom tillsammans med en arkeolog och tog prov från stenmaterialet. Han slipade stenar och granskade dem i mikroskop och jämförde med de fynd som gjorts i Mälarområdet och fann att en stor del av fynden kunde härledas till kvarnstensbrottet i Malung. Den tidigast hittade stenen kom från Sanda i Täby och härrörde från en kol 14- undersökt fyndplats. Tiden som man kom fram till att fynden kom ifrån var vendeltid, det vill säga 700-800-talet. Under vikingatid transporterades åtskilliga handkvarnar, och brottet hade då en högkonjunktur. Detta gjorde givetvis att intresset för brottet tog fart. Man riggade från länsstyrelsen ett projekt som kallades Stenriket och som omfattade flera olika stenbrott, såsom slipstensgruvan i Orsa och porfyrbrottet i Älvdalen. Det gjordes inventeringar av brottet och man räknade ut att det utvunnits 100 000 kvarnstenspar ur brottet.

En annan fråga som blev brännande var hur stenarna transporterades till Mälaren. Arkeologen Annika Larsson gjorde undersökningar som visade på att det fanns en vattenväg mellan Dalälven och Mälaren genom Örsundaån. Den sträcker sig från Färnebofjärden till Örsundsbro, som ligger mellan Enköping och Uppsala. På tidig vikingatid var vattenståndet mycket högre, vilket innebar att vattenvägen via Örsundaån var åtskilligt bättre än nu, då ån numera är en beskedlig bäck.
Det är mycket som behöver undersökas och belysas kring kvarnstens-brotten i Malung. Vem upptäckte stenkvalitén i brottet? Hur är kopplingen mellan järnframställningen i bygden och smidet i brottet? Liggmilorna med stenmurar var kom de ifrån? Vem bodde i Malung så tidigt som på vikingatiden? Hur var jordbruksutvecklingen i den här delen av landet? Skinnhanteringen i bygden? Hade den samma handelsvägar?

Det behöver göras arkeologiska undersökningar av brottet och andra utredningar kring kolning, myrjärnsframställning och handel.

Täpp John-Erik Pettersson

Täpp John-Erik Pettersson eller Sputnik som han kallades var från Malung och dog endast 41 år gammal 1994. Täpp John-Erik hade ett gediget historieintresse och särskilt om det medeltida Malung. Han förklarade sitt intresse med “Jo i töttsi ä e sô inträssant te ta reda på ôm tiär sôm ve vet sô litä ôm”. Han skrev oräkneliga avhandlingar och artiklar om historia bland annat som delförfattare i del 3 av 4 i Malung - Ur en sockens historia. Täpp John-Erik var redaktör för Lima-Transtrands sockenböcker och även för Mora och Vansbros sockenböcker. Han var en mycket populär student och forskare på Uppsala universitet.

Täpp John-Erik förmodligen älskade sitt arbete som forskare, att få grotta ner sig i olika historiska frågor, men även att hjälpa andra och att sprida kunskap. Som ledamot i Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund var han noggrann och engagerad. Han var ledamot i länsmuseets forskningsråd, i Stiftelsen Dalarnas museum och i Riksförbundet för hembygdsvård. Intresset för historia visade sig på alla plan.

Källa: Kajsa Bondpä ur Skinnarebygd 1994.