MALUNGS H ISTORIA

Det var en gång...

Blev Malung som ort till när folk bosatte sig här för att hugga kvarnstenar ur Östra Utsjö berg? Fynd visar att människor fanns i bygden redan på stenåldern. Här har hittats stenföremål som stenyxor och pilspetsar som visar på att människor passerat trakten under flera tusen år. Det var kringvandrande jägare och samlare, nomader, som tillfälligt bodde på en plats någon månad eller en årstid för att jaga och fiska för att sedan dra vidare till nästa ställe. 

Kvarnstensbrytningen var igång senast vid 700-talet i Malung. Då borde även människan ha bosatt sig här i och med den omfattning brytningen vid denna tid visar. Kvarnstenar tillsammans med myrmalmsjärn och päls gick på handel via Västerdalälven och vidare ned mot Mälaren. Vintertid har troligtvis även isar och frusen mark nyttjats för färd.

Malung nämns första gången i skrift år 1177 när den norske tronpretendenten Sverre från Norge red förbi orten med sitt följe för att ta sig vidare mot Mälardalen för att få stöd för sin sak - att bli konung av Norge. Malung benämns i Sverres krönika som "Molungr" och är dalaorten som nämns först i skrift av alla andra orter i Dalarna. Malung beskrivs som hedniskt och fattigt. Men redan då hade kvarnstensbrytningen varit i gång i 400 år och kvarnstenar från Malung gick på handel ner mot bland annat Sigtuna och Uppsala.

Malung brukar annars förknippas med skinn- och pälssömnad, ett hantverk som på allvar kom igång på 1800-talet men som kvinnor och män från bygden arbetat med sedan 1600-talet. Skinnarvandringarna till övriga Dalarna och till Norge (Kristiania, nuvarande Oslo) var mycket vanliga. Man hyrde in sig i hushåll, eller fick bo gratis mot att man beredde skinn och gjorde skinnplagg, antingen av gårdens egna skinn och pälsar eller så hade man med sig. Arbetet var slitsamt och pågick vinterhalvåret. Vår och sommar arbetade man med det lilla jordbruket. Både kvarnstenshuggningen och skinn- och pälssömnaden var höst- och vinterarbeten. Malungs jordbruk var magert och klimatet med sen tjällossning och tidiga frosthöstar gjorde att en binäring var tvungen att finnas. 

Men ortsborna var i stort sett självförsörjande ända in på 1800-talet. Gårdarna var låga och grå timrade stugor. Det var många byggnader som tillhörde en gård. Här fanns olika förrådsbyggnader, stallar, fjös och bakstuga. Smedjan låg en bit ifrån på grund av eldrisken. Boningshuset och lillstugan (där den äldre generationen bodde) var centrum i gårdskomplexet som var en kringbyggd gård, det vill säga gården byggdes i fyrkant med en öppen gårdsplan i mitten. Djuren hade man på sommaren vid en fäbod, då var det tyst och stilla vid gården hemmavid, nästan hela hushållet var i fäboden. Vid fäboden gjorde man ost och messmör, man samlade in myrhö (gräset som växte på myrarna i skogen) till djurfoder inför vintern och även löven från träden "rakades" som djurfoder. Myrmalmsjärn hämtade man upp från myrar och sjöar. Järnet gick sedan på handel till Norge och södra Sverige. 

I slutet av 1800-talet blev Malung en del i industrialiseringen. Några mer välbärgade bönder började inse att skinntillverkning var något att satsa på. Nu började en större tillverkning av sadlar och seldon till hästar samt tillverkning av pälsar och skinnjackor. Fabriker som garveri, skinnföretag och ångsågar började byggas. Malung fick sina första arbetare. En stor bro över Västerdalälven byggdes. Nu kunde man lättare nå varandra över älven, innan var det roddbåt som gällde. I slutet på 1800-talet hade Malung fått järnväg. Det blev en stor förändring som flyttade centrum från kyrkan till nuvarande centrum i Grönland. Här byggdes ett ståtligt stationshus i två våningar och under samma tid byggdes mitt i byn Grönland ett praktfullt trähus, Lisellska huset, där skulle både affär och bostäder finnas. Läs om Olof Lisell i den lilla jubileumsskrift som finns längre ned på denna sida (PDF). Malung hängde med i tiden, och det stod inte på förrän den allra första bilen vinglade fram längs gropiga vägar i byn.

En enorm boom inom skinnindustrin kom mellan första och andra världskriget. Människor i Sverige fick mera fritid och fritiden skulle ägnas åt utomhusaktiviteter. Sportkläder och skor i skinn blev högsta mode och Malung levererade. Nu skulle alla ha sin egen skinnfirma. Man sydde handskar, pälsar, skinnjackor, skinnbyxor, mössor och hattar. Tillverkningen gick på högvarv och ökade när den svenska armén under kriget behövde skinnplagg till sina soldater. En riktigt högkonjunktur för lilla Malung. Snart fanns Malungsbutiker ut i landet till och med i Stockholm. Sportartiklar som skidor, pjäxor, stavar och skridskor tillverkades också. Sporter som bandy och skidåkning ökade. JOFA (Niss Oskar Jonsson) blev den största leverantören av sportartiklar med tiden, och plötsligt hade de gamla hantverken som kvarnstenshuggning och skinnvandringarna helt försvunnit. Det gick fort. 

Men inget är för evigt. Malung hade satsat allt på ett kort. Vid sin höjdpunkt på 1960-talet fanns nästan 200 skinnfabriker på orten. När importen på skinnplagg började på 1970-talet hade orten ingen chans. Det gick inte att konkurrera med de löner som fanns i andra länder, plaggen blev för dyra och många skinnfabriker i Malung gick i konkurs. Idag finns endast ett fåtal kvar, de är räknade på ena handens fingrar. Skinnindustrin pågick inte ens i hundra år. Kvarnstenshuggning pågick i över tusen år, från 700-talet till 1880. 

Idag är Malung en turistort där vecka 29 med Dansbandsveckan är i fokus. I norra delen av kommunen återfinns Sälen, där är skidor (främst utför) den stora turistattraktionen under vinterhalvåret. Från arbetarkommun till turistkommun, från slit i gruva och skinnsömnad till nöje och underhållning. 

Mer om Malungs historia 

För att ta del av fler avhandlingar och uppsatser om Malung historia läs uppsatser och rapporter här nedan (PDF), eller klicka dig vidare här >>> för att komma till ännu fler texter och avhandlingar om Malung och Dalarnas historia. Klicka på valfri text och förstora. 

Hemsidor om Malung

• Malungs hembygdsförening

• Malungsskinn

• Bilder av Rune Ohlén