Nyckeln på havsbotten

Hon tittar sig i spegeln. Tjock, för små höfter, “hip-dips”, små bröst, den stora näsan som sitter på det där fula och formlösa ansiktet, alldeles för liten rumpa, det där konstiga födelsemärket ovanför läppen och det där fula leendet som söker söker sig fram varje gång hon finner den sällsynta lyckan. Det är tankarna som dyker upp i hennes huvud. De hemsöker henne varje dag. Om hon bara såg ut som de där perfekta tjejerna. Med den perfekta kroppen, perfekta ansiktet och det fina vita leendet som kan lysa upp ett helt rum.

Idag ska hon till skolan, hela morgonen har hon försökt att känna sig vacker, men hon lyckas inte. Tänker på alla perfekta kroppar och ansikten som dyker upp på hennes sociala medier, jämför sig själv med dom. Samtidigt som ångesten söker sig fram och lägger sig som en stor sten över bröstet. Deras liv verkar så enkelt, skönhet verkar vara nyckeln till allt. Men hon vet att hon aldrig kommer kunna låsa upp den dörren, för hon kan inte älska sig själv, fast hon vill, fast hon försöker. För hon ser inte ut som alla andra, som man ska se ut.

Hon hade sett fram emot skolan, få träffa alla vänner, åka till stan med Sara efter skolan. Men hon kan inte, hon är för ful, ingen får se henne, imorgon ska hon gå till skolan, då kommer hon vara vacker, kanske om hon fixar håret, sminkar sig lite mer än vanligt, täcker över det där fula ansiktet. Idag stannar hon hemma, kanske älskar hon sig själv imorgon, Sara får vänta, perfekta Sara.

Dagen går och blir till natt, natt blir till dag. Hon vaknar upp, gör sig i ordning, känner sig hyfsat snygg. Idag är det idrott. Hon har inte varit med på idrotten på flera veckor, men idag ska hon vara med, hon måste, annars kommer betygen fallera.

Hon stiger in i omklädningsrummet, har med sig en klump i magen. Alla är redan där, hon slänger ett öga på alla tjejer, jämför med sig själv, “fyfan va ful jag är”, önskar att hon såg ut som dom. Hon går in på toaletten och byter om till träningskläderna, ingen får se henne, för då kan ingen döma henne, ingen kan se hennes fula kropp, för hon vet att hon inte är tillräcklig, hon vet att hon inte ser ut som hon borde, som alla normer säger att hon ska.

Nu börjar idrotten, Hon stiger in i gymnastikhallen. Efter henne kommer Sara, snygga Sara, med de stora höfterna och brösten, formad som ett timglas, skönhetsidealet i mänsklig form. Sara är populär, antagligen för hennes utseende. Hon önskar att hon och Sara bytte plats, tänk hur enkelt allt skulle vara.

När det var dags att duscha, struntade hon i det som vanligt, ingen fick se hennes hud, hennes skal som döljer kroppshetsen, skönhetsidealen och självhatet som präglar henne, dag in och dag ut.

Idag känner hon sig söt, hon har lockat håret, sminkat sig och satt på sig sina favoritkläder. Hon tar en bild på sig själv, blir nöjd, men vågar inte lägga upp den på Instagram, vågar inte göra ett misstag, väntar några dagar och samlar mod. Nu har hon har lagt upp den, det går några minuter, någon har skrivit en kommentar. Det är en kille från hennes klass, “Fan vad du är tjock!” Tårarna bränner bakom ögonen, hon börjar gråta, tar bort bilden, ska aldrig mer lägga upp något, aldrig mer låta sig själv tro att hon är söt och snygg. Vägrar gå till skolan, tur att det är höstlov. Hon bestämmer sig för att hon måste ändra på sig själv, göra en förändring. Så hon kan passa in och vara tillräcklig, vara nöjd med sig själv, så att killar ska vilja kolla på henne.

Det är skola igen, hon har inte ätit på tre dagar, hon har bestämt sig för att gå ner i vikt. Hon är så trött, orkeslös, hon börjar äta igen, låter maten tysta hennes hunger. Sedan spyr hon upp maten, ångesten försvinner. Dem kallar det bulimi, hon kallar det nyckeln till lycka.

Månader går, hon lyckas hålla spyorna gömda, hon går ner i vikt, men hon är fortfarande inte nöjd, äter knappt något. Ansiktet sjunker ihop, revbenen knakar på huden, hon blir blek och kall. Svimmar ofta, fryser och sover. Hennes föräldrar blir oroliga, tvingas söka hjälp. Hon nekar allt, säger att hon inte är hungrig, men skolkuratorn och doktorerna hör hur magen skriker.

Tre månader går, nu orkar hon inte längre gå till skolan, hennes taniga ben orkar inte bära henne, sjukhuset är lösningen nu. De kallar det anorexi, hon kallar det ett steg närmre till att älska sig själv. Snart är hon tillräckligt smal, men tiden räckte inte till.

Nyckeln ligger nu på havets botten, men hon orkar inte simma och hämta den, hon är för sjuk, hon har försökt, men hon kan inte hålla andan tillräckligt länge. Den sjunker längre och längre ner, täcks av dy. Nu orkar hon inte mer. Hennes dörr förblir låst, helt orörd.

Wilma Snar