Vem är inte en Barbie?

Alla springer som om det vore deras sista kamp. Kampen om ett värde i andras ögon. Idrotten betyder mycket för folk eftersom då kan killarna bevisa deras maskulinitet. För visst ska man vara bra på sporter om man är kille? Annars är du spinkig och homosexuell. Killars största rädsla, men vad är det för fel med det? Som tjej krävs det inte mycket på idrotten, men ta gärna en push-up bh så killarna kan se hur brösten studsar när du springer längs hallen. Du må vara tretton och inte färdigutvecklad, men du ska ändå uppnå Barbies krav: alltså ha blont långt hår och blå ögon. Såklart en arisk kvinna vara idealet. Dessutom ska din midja ska vara 3 centimeter men trots det ska brösten, höfterna och röven vara enorm. Det gör dig till en attraktiv Barbie. Det är det enda som betyder något, att få uppmärksamhet av det andra könet.

Att vara populär bland de andra tjejerna är också viktigt, annars kommer inte killarna se dig. Hur snygg du än är. Ingen har sagt det men det är en oskriven regel. Folk är dömande och kommer alltid att vara det. Alla är exakt likadana. Samma person som publicerat inlägget “be yourself<3” är samma person som kommer prata illa om personen som bär magtröja med lite mera fett.

Simone är inte så. Hon står där i hörnet av idrottshallen i ett par mjukisbyxor och en vit tröja. Den mest vanliga klädseln men hon ser ändå bra ut, även fast man kan skymta revbenen igenom. Det spelar ingen roll för hon bär ju längden av en modell. Jag är förvånad hur hon inte har fler vänner än mig, jag menar hon är ju så vacker! Simone må inte ha stora bröst eller röv såsom alla kräver. Till lunchen äter hon bara en bit sallad, men hon ser ändå vackrast ut i klassen. Hon går fram till mig med en väldigt trött blick och säger;

• Samma sak varje vecka, onödigt att vara här. Vill du följa med till kajen?

Jag nickar. Vi smyger ut ur idrottshallen när idrotts-Karin inte ser. Pappa kommer skrika på mig när jag kommer hem om jag får frånvaro från denna lektionen också. Han är trött på mina ursäkter och hur jag aldrig är i skolan. Han skulle aldrig förstå sig på känslan av att sällan ha någon att vara med, eller att varje dag behöva mötas av dem dömande blickarna. Kajen är den plats jag och Simone alltid går till när vi inte orkar med de där andra. Vi lyssnar på musik och köper något från affären. Vi pratar världsproblem, filosofi, men även osäkerheter och andra problem i vardagen. Hon har så god moral. Även om hon inte bär erfarenhet av vissa saker, vet hon exakt vad hon skulle gjort i situationen. Hon vet hur man är genuin och hjälper människor. Varje ord hon säger väcker en tankeställare. Varje ord hon säger öppnar mitt intresse. Men när det kommer till Simone har hon ingen aning. Hon har gjort en mur runt sig, ingen yttre faktor tar sig in. Hon är så intelligent trots att hon är så frånvarande i nuet.

Vi har köpt Mariekex. Vi sitter och dinglar med benen från bryggan. Hon river sidor ur kemiboken. Hon kommer ändå inte göra arbetet, för hon vet att det redan är försent att lyckas. Hon gick ut sexan med fem F. Hon värderar känsla och impuls före framtid. Hon ska ändå inte bli kemist, hon ska bli skådespelare. Jag fyller min hand med tre kex till, även om jag redan har munnen full. Sedan räcker jag fram handen för att ge ett kex till Simone också. Hon ger en tveksam blick. Det är samma blick som om hon hade blivit tillfrågad att äta en råtta.

• Tack Beth, men jag börjar bli rund, säger hon och krossar kexet med sin hand medan smulorna faller ner mot vattnet. Jag lever på cigg numera...

Mitt namn är egentligen Bethany, men de närmaste kallar mig Beth. Hon placerar ciggen mellan hennes läppar. Hon tänder den och drar in röken i ett djupt andetag och blåser sedan ut det. Hon tar ett till bloss och räcker den sedan åt mig.

• Vill du ha?

• Gärna.

Det var lite av en lögn, men skulle kunna göra det mesta för Simone. Har aldrig fascinerats av att röka men har inte heller något riktigt emot det. Anledningen till varför man inte vill röka beror oftast på att man är rädd att förstöra sin kropp. I mitt fall spelar det ingen roll, jag hatar ändå tillvaron i denna kropp. Äckliga skolan med sina äckliga barbies. Jag är som en rak pinne. Jag är närmare tjock än smal, och jag bär fortfarande topp eftersom mina bröst är inte tillräckligt stora för att fylla ut en bh. Inga kurvor, är bara rak. Varför ska jag kämpa för denna kropp när tanken på den håller mig vaken och gråtandes om nätterna. Då kan jag lika gärna testa. EN gång är ingen gång. Simones läppar har trots allt nuddat den...

Så jag tar ett bloss och ger tillbaka ciggen till Simone. Hon tittar på mig och säger:

• Fuck det här.

• Fuck vadå?

• Kroppar, så tycker vi förstör dem istället! en tår rinner längs Simones kind medans hon säger det.

• Ska det vara såhär? Liksom kolla på henne! fortsätter hon sedan.

Simone tar upp mobilen och visar upp en tjejs instagramkonto. Tjejen befinner sig på en strand och har på sig en bikini. Hon är väldigt smal, men tillhör ändå timglasfiguren.

• Hur, hur är det möjligt? Säger Simone och zoomar in på tjejens midja.

Det är problemet, det är inte möjligt. Mamma har pratat mycket med mig om det, på sociala medier ser man bara modeller i dess bästa stunder. Under modevisningar och klubbande. När de ligger där, dyngraka dagen efter visar de inte det, undra varför. Ibland är det inte ens i deras bästa stunder, för ibland är det inte ens någon riktig stund. Det finns så mycket redigering som man inte ens känner till. Även om jag är medveten om modebranschen, så finner jag tjejen på bilden vacker. Otroligt vacker. Varför känner jag dessa känslor? Tänker på tjejer på samma sätt som alla råttor i min klass, vilket svin jag är! Därför svarar jag inte Simone, jag vet att jag kommer påverka henne mer om jag säger något. Hon är redan så smal, hon får inte bli mindre. Jag vill också bli det, skillnaden är att jag behöver det. Hon är tillräcklig precis som hon är. Hon är bara vacker. Önskar hon kunde ge mig hennes magiska recept på skönhet.

***

Mamma rör ner sleven i skålen. Jag brukar älska pasta, men idag ser det ut som dinglade maskar. Det är nästan så jag känner mig kräkfärdig av att se på det. Trots att jag känner mig helt tom inombords så är jag inte sugen på mat. Hunger är bara en känsla, man måste kunna hantera sina känslor. För det är väl det som innebär att bli vuxen? Att kunna hantera situationer och känslor. Min tallrik är nu hälften fylld med pasta. Kommer kräkas.

• Vill inte ha mer.

• Va? Du brukar ju alltid äta minst en portion! säger mamma och ser på mig med en förundrad blick.

• Jo men jag och Simone delade på ett kakpaket efter skolan, du vet jag slutar ju fyra på tisdagar så är fortfarande mätt.

• Ja Simone kan ju knappt ha ätit något av det, hon är ju bara skinn och ben, säger mamma.

• Du får inte bli så smal! Säkert att du inte ska ha mer? fortsätter mamma.

• Nä, det är lugnt.

Mamma ser snett på min tallrik men vi båda låtsas som ingenting. Varför ska hon bry sig om vad jag gör? Hon är motsägelsefull. Mamma pratar varje dag med pappa om vilken tant hon är påväg att bli. Hur hon blivit tjock och hur hon börjat gå till gymmet igen. Mamma tar exakt lika mycket pasta som jag, ändå är hon vuxen och behöver därför mer mat. Trots det ser hon snett på min tallrik. Hennes tallrik är exakt lika stor.

Barn äter mycket. De kan äta fram tills föräldrarna säger åt dem att sluta. De har ingen skam eller skyldighet att ta en viss mängd, de är ju trots allt barn. När barn är lite rundare kommer de äldre släktingarna nypa de i kinderna och tycka de ser söta ut. Mamma ser mig fortfarande som hennes lilla barn. Jag är trött på att bli nypt i kinderna. Jag är tonåring nu, är faktiskt tretton. Börjar ändå bli vuxen nu. Vill att hon ska se mig som en av hennes medmänniskor och inte som bäbisen i barnvagn. Som en vuxen kvinna ska du vara smal men lång, vid tillfället är jag inte det. Anledningen till att mamma vill att jag ska äta är för hon inte vill se mig vuxen.

Pappa bara lyssnar på mammas prat om gymmet och kosten, men han uppmanar henne till inget. I hans ögon är hon alltid vacker, hon behöver inte göra något för att bevisa det. Men det är hennes val och det förstår han. Han kommer inte heller säga någonting om hur mycket jag ska eller inte ska äta. Han förstår att jag blir äldre och att min kost är under mitt ansvar. Han är själv tjock, men han bantar just nu. Inte för att se smalare ut faktiskt. Tror inte kroppar spelar lika stor roll för killar, det är ju de som sexualiserar våra kroppar. Men vad vet jag egentligen, är inte kille. Han vill förändra sin hälsa, inte sitt yttre. Pappa har sagt det, han vill må bra. Därför tränar han och äter mer hälsosamt. Han hade levt på sötsaker hela sitt liv och ville göra en förändring. Han vill leva ett längre liv och inte ha de problem som hans övervikt gett honom. Beundrar det, han vill ju bara må bra. Vem vill inte det?

***

De röda och gula löven far iväg med vinden, detsamma gör Simones kastanjebruna hår. Jag bär min fula tjocka pälsjacka jag skaffade mig när jag gick i femman. Ett köp som gjordes på den tiden när jag inte hade någon smak för kläder, ser därför ut som ett barn. Därför är jag och Simone ute på stan och kollar efter nya höstkläder, våra helger brukar se ut såhär. Hittar alltid något annat än en jacka. Det är därför vi alltid har så lite pengar, men vill ju se ut som de där mysiga höst-människorna man sett på bild. Dem som dricker te och bär fina halsdukar. Dörren till den plats som skulle förvandla mig till en av dem var nu öppen. Vi går in i en second hand-butik.

• Second hand är så bra, du får unika saker ingen annan har för ett billigt pris! säger Simone och jag håller med.

I en låda en bit in i affären hittar jag en korsett. Den ser ut att vara i rätt storlek för mig. Jag gräver upp den ur lådan och tittar på den. Den är svart med snörning på baksidan. Har hört att många modeller använder korsett för att få smal midja. Jag inspekterar den länge, som om det vore en stor bunt sedlar pengar. Så mycket är den värd. Mamma hade inte varit stolt, men jag vill ha. Hon behöver ju inte veta. Jag går in i omklädningsrummet med korsetten och klär av mig tröjan. Jag sätter på mig korsetten och knyter den hårt där bak. Sedan klär på mig tröjan över. Står länge framför spegeln. Tänk om jag såg ut såhär annars? Vem är det jag ser? Inte mig själv i alla fall, men det är bra. Gillar den nya Bethany. Jag tar av mig tröjan så bara korsetten är kvar som den är, just då hör jag Simone ropa utanför omklädningsrummet;

• Hallå Beth hittade du något särskilt? Jag har hittat en fin kopp!

• Ja kom och kolla! ropar jag tillbaka. Och visa din kopp!

Simone går in i omklädningsrummet, gapar och tappar koppen. Hon lyckas fånga koppen och sluter hennes tunna händer runtom den igen. Hennes häpnade ögon tittar upp och ner på min midja och det gör mig aningen obekväm.

• Du måste köpa korsetten! Du är så vacker i den!

Försöker att inte le men kan inte låta bli. Jag känner mig vacker för första gången på länge. Att Simone håller med får mig att må ännu bättre. Hon går ut ur omklädningsrummet och kommer tillbaka med ett par klackskor. Klackskorna är svarta, min favoritfärg.

• Testa dom här!

Jag tar på mig klackskorna. Lite svårt att stå i dem, men det går.

• Du ser ut som en heeeelt annan människa, man hade kunnat tro att du är sexton!

Det hon säger är sant. Hoppas dock jag ser ut såhär naturligt vid det laget. Inte samma lilla klump jag är idag. Jag köper både korsetten och klackskorna. Måste öva inför framtiden, om jag ändå ska se ut såhär sen så kan jag ju lika gärna göra det nu. Tänk att få känna sig lite fin någon gång! Vi lämnar second-handen och går hem till mig. Simone slänger snabbt av sig sina skor och tittar ut genom mitt fönster. Tittar upp på mig igen och säger;

• Kan jag få sminka dig?

• Varför?

• Vill bara se hur du skulle se ut i smink.

Jag sätter mig på stolen vid mitt skrivbord och kollar in mig själv i den lilla spegeln. Sminket kommer förstöra min hy, vill inte få mer finnar. Folk kommer titta på mig som om jag vore något omänskligt fenomen, eller det gör dom redan. Men mer än vad dom redan gör. Som om finnar inte var naturligt. Personligen önskar jag mig den där skinande rena huden som inte är torr fet eller bär acne. Min hy är inte hemsk, men hade kunnat ha en bättre. Den kommer vara värre efter idag. Tur att jag inte ska till skolan imorgon.

Simone täcker området under mina ögon samt finnarna med consealer. Man måste ju dölja ens svagheter i ansiktet. Hon sätter rouge över där mina riktiga käkben går, mitt ansikte ser mycket mer upplyft ut. Hon böjer mina ögonfransar och lägger mascara. De sår långa och vackra ut, men ingen skulle säga att det ser onaturligt ut. Hon drar läppstiftet längs läpparna, nästan som om Simone rörde min läpp. Läpparna är markerade en bit över där mina riktiga är. Trots det ser det ändå hyfsat realistiskt ut. Onödigt ändå, har redan rätt stora läppar, min enda stolthet. Det skrämmer mig lite, men beundrar det på samma gång. Det är väl inget fel att framhäva sina stoltheter?

• Du ser ut som en modell, säger Simone och ler. Ta på korsetten och klackskorna, vi ska ta en bild till Instagram!

Har aldrig publicerat något på Instagram. Brukar bara se på vad andra lägger ut. Det är intressant att följa folks vardag, även om min inte är lika bra som deras. Ingen kommer vilja se min vardag, den är inte tillräckligt intressant. Interaktionen kommer vara låg. Tänk om någon skulle dela ett inlägg. De kan peka ut varenda litet fel i bilden. Fast vem skulle göra det? Simone och Maya är de enda som skulle peppa mig. Det är skamligt att inte ha tillräckligt med interaktion. Skammen kommer förfölja mig, för ingen bryr sig.

• Du är så vacker, säger Simone och man hör ljudet från kameran.

Hon har rätt. Jag är vacker. Borde ha gjort detta för längesen. Nu när jag är vacker, finner jag en plats i det flöde. Är ännu inte där, men när ditt yttre är fulländat så vinner kampen om den kärlek du förtjänar.

***

Ett högt skärande ljud kommer från den vibrerande mobilen såsom varje morgon. Den där jävla mobilen som ger mig huvudvärk bara jag tänker på den. Ändå har jag inte förmågan att leva utan den. Ser upp till personer som klarar det, men är det ens någon som kan undgå det föremål som utvecklat vårt samhälle vidare? Att alltid kunna ringa någon är en så stor fördel som gjort stora framsteg för vår kommunikation. Men de har dess nackdelar såsom att du alltid behöver vara socialt aktiv, även om du är den mest ensamma personen. Väckarklockan i mobilen väcker dig varje morgon. En påminnelse om att du måste ha orken att präglas av ny interaktion, det är lugnt.

Jag ligger kvar i den mjuka sängen och stänger av alarmet. Det är nästan så att jag somnar om, men vet att jag inte får göra det. Varför ska jag vakna varje morgon när min ryggsäck bli tyngre och tyngre? Morgontankar är aldrig bra. Är inte en morgonmänniska, speciellt inte på Måndagar. Tänk att vakna upp, ställa sig upp och se hur solen skiner in genom ditt fönster. Tänk att få ett leende på läpparna av att tänka på den nya dagen. Jag ser ingen sol skina genom fönstret. Min gardin är nerdragen. Jag lämnar inte sängen förens det är försent. Ännu en dag där man slappt bär hoodien man sov i och ett par slappa byxor. Andra ser mig som obrydd och äcklig, men åtminstone kan de stora kläderna inte avslöja mig.

Stegen är tunga medans jag går mot den stora tegelbyggnaden. Den liknar ett fängelse. Är inte fri förens om tre år. Det är ett högt straff. För vad? För att jag inte är vuxen? Helt och hållet orättvist. Gatans slask gör byxorna blöta. Slask är en smutsig version av snö. Förstör bara, finns inget kul med det. Snö kan barnen leka i. Det lyser upp gatan och man tänker på jul. Slask är bara äckligt, precis som mig så ska inte ens klaga.

Jag kommer fram till skåpet såsom varje morgon. Skåpet ser dock inte likadant ut som annars. Det brukar vara ett smutsgrönt vanligt skåp med ett metall-lås. Inget av det har förändrats, men nu är skåpet inte bara smutsgrönt. Det finns färg från en svart markeringspenna. Med den pennan har någon bildat ord. Eller några, handstilarna ser olika ut. Språk är bara något vi har för att föra vidare djupare konversationer. Alfabetet är bara något vi människor skapat. Bokstäver är bara ett påfund. Ändå kan de göra så ont.

Catfish

Fake

Hora

Äcklig

Vem är hon på instagram?

Sad hur du måste dränka dig i smink för att vara vacker. Patetiskt

Varför låtsas du vara någonting du inte är?

***

Jag knyter ihop näven och slår ett hårt slag mot skåpet. Hatar den här jävla klassen. Ilskan kommer ända nerifrån tårna. Borde inte ta åt mig, det är bara vi människor som väljer att ge ord ett värde. Om jag väljer att inte värdera dem så skadas jag inte. Skulle aldrig ha lagt ut spegelbilderna från i Lördags. Simone sa ju att jag var vacker och det är ju det man ska vara på instagram. Varför är det så fel att jag får vara det för en gångs skull? Jag tittar ner på mina slappa kläder. Nu kommer folk kunna konfrontera mig för att inte se ut som på bilden. Fast jag ser ju ut som på bilden? Barbiesarna i min klass gör ju till sig extra varje dag för att passa in, så varför får inte jag det? Jag har ju gjort exakt samma som dem. När man var liten fick man lära sig ordspråken “behandla andra som du själv vill bli behandlad”. När fick de lära sig det? Man skulle även lära sig “älska dig själv”. Det lärde inte jag mig.

Simone går i korridoren och har förmodligen sett mig slå näven in i skåpet.

• Bethany vad har...oh...

Hon börjar meningen. Hon tänkte fråga vad som har hänt men avbryter frågan för hon ser orden på skåpen och förstår direkt.

• Lyssna inte på dem, tyckte du var jättevacker på dem där bilderna. De gör exakt samma sak så känn ingen skyldighet. Låt inte deras ego öka, du kan också vara vacker.

Jag kan också vara vacker, men hemskt nog är jag inte det. Jag önskar att jag kunde vara det naturligt, men tror ingen är det idag. Åtminstone få. Simone är en av dem få. Att en människa som henne säger att jag KAN vara vacker, det betyder mycket. Åtminstone är jag vacker någon gång. Om det stör andra, så får det väl göra det.

Vi skippar första lektionen. Det är nästan som om kajen väntar på oss. Vi sitter och dinglar med benen igen. Idag äter vi inte mariekex, idag har vi köpt te som håller värmen uppe. Simone pratar om hur fel det var av dem att skriva något men jag lyssnar inte riktigt. Hör det bara som ett mummel och jag svarar bara med snabba “mm”. Jag tittar ut över det smutsblå vattnet. Det är inte en utsikt med skinande sol men den är dramatisk. Dimma lägger sig över vattnet. Man ser svagt över till andra sidan kajen. Vinden blåser åt alla håll, men den är inte så pass kraftig att det blir en börda. Himlens moln bildar sagor och figurer om man har fantasi nog. Sagorna skulle kunna bli oändliga, molnen täcker hela himlen. Ibland är det skönt att bara vara i stunden utan att tänka på vad som händer sen. Vaknar till när jag hör henne säga orden:

• De där blondinerna vet inte vad de gör. Du är en så härlig människa och du är så vacker. Fattar inte varför folk inte gillar dig mer. Beth, jag gillar dig.

För en sekund tror jag mitt hjärta stannar. Hörde jag verkligen rätt? Om hon hade sagt detta på sms hade jag hoppat upp ur sängen i ren glädje. Hade lyssnat på glada kärlekslåtar och dansat för mig själv på mitt rum i timmar. Hade inte kunnat sitta stilla. Hade tänkt över scenariot om och om igen och undrat om det var verklighet. Hade undrat om hon bara skämtar med mig. Hon sa det till mig nu. I verkligheten, alltså är den inget prank. Jag ser ju på henne, det är inget skämt. Mitt hjärta bultar så hårt, får anstränga mig för att sitta kvar på bryggan. Försöker bearbeta det som hänt, men kan inte. Vi får inte sitta tysta, jag måste svara någonting.

• Jag gillar dig med. Du är den enda personen som någonsin gillat mig.

Vet inte om det var bra sagt. Det kanske var lite väl klyschigt? Jag hoppas inte det, hon får inte sluta gilla mig. Ofta övertänker jag situationer, vet ej om det är något andra märker. Känner mig som en myra i jämförelse med henne. Varför skulle hon tänka på mig? Förmodligen gör hon ju det, och det värmer. Vi ställer oss upp och hon ger mig en kram. Simone har kramat mig många gånger förut men det känns helt annorlunda nu. På något sätt känns det mer speciellt. Kontakten känns närmare hjärtat, det känns mer betydelsefullt. Hon har vunnit kampen om ett värde i mina ögon.

***

Senare på kvällen får jag ett sms av Simone. Kollar på en serie just nu, men sms:et väcker mycket större intresse än vad själva serien gör. Kollar sms:et men går inte in på konversationen direkt. Hon får ju inte se att jag sett sms:et direkt, då ser jag desperat ut. Det är som en oskriven regel.

Du vet min syster? Emilia, hon har fest hemma på Lördag. Våra föräldrar är borta och hon sa att jag faktiskt kunde vara med och bjuda med någon!!! Så tänkte såklart fråga dig:)

Tänk, vi kommer få festa för första gången, och med 16-åringar!

Att vara med personer som är tre år äldre har både sina positiva och negativa sidor. Tänk hur utstirrad man skulle bli, liksom Simone är lång så hon kommer smälta in totalt. Alla kommer bli chockade över hennes ålder och tycka att den inte spelar någon roll. Hon är så mogen ändå, det kommer de tro iallafall. Hon har verkligen inget att klaga på när det kommer till att passa in. Ändå så kräks hon varje dag och skippar frukosten. Fullkomligt onödigt. Jag är däremot nervös inför festen för jag vet att jag inte kommer passa in. Är inte överdrivet kort, men det märks ju att jag iallafall inte är sexton. Alla sextonåringar är så snygga. De har utvecklats mycket mer och ser därför mycket bättre ut. De går i gymnasiet och de festar varje helg. De är populära och känner massvis med människor. Deras nätverk är stort och de kan lätt få tag på alkohol. Det är alltid någon som känner någon. Detta har Simone berättat så det måste ju vara sant. Jag är ju inte sexton, så kommer inte passa in där. Önskar jag var sexton.

Det positiva är att jag får leva som sexton-åring för en kväll. Får leva ett roligt liv och komma bort från tanken av barbie-dockorna i skolan, men det är inte det viktigaste. Hade ändå haft helg, så hade inte behövt träffa dem iallafall. Det viktigaste är att jag kommer få vara med Simone. På fester brukar man dricka och galna saker man inte hade gjort annars. Har hört att vissa hånglar. Vi behöver inte hångla, men tänk att få en kyss av Simone. Det är väl bara sånt man får drömma om.

Ja gärna:D

***

Ett högt skärande ljud kommer inte från den vibrerande mobilen såsom varje morgon. Behöver inget alarm. Nu finns det ingen skola som slukar min sömn. Behöver inte vakna sju på morgonen, nu kan jag vakna vid tolv. I natt fick jag sova, behöver inte ha mörka ringar under ögonen. Solen skiner in genom fönstret, det är då man vet att det är helg. Även om det är ljust ute längtar jag till kvällen. Det ska bli en helg jag ska minnas för resten av mitt liv.

• Godmorgon! mamma har ett brett leende på läpparna och glider in i sovrummet med en frukostbricka.

• Oj varför har du gjort detta? säger jag, är förvånad men ler med ett lika brett leende. Jag brukar ju aldrig få frukost på sängen!

• Nä, men ville se till att du får i dig någon frukost! Tycker du blivit smalare på sistone, jag hoppas du mår bra.

Vill inte prata om det. Hon har inte något att göra med det.

• Tack.

• Ska du vara hos Simone idag eller?

• Aa.

Jag känner en viss skam flöda inom mig. Ens föräldrar tror man är så oskyldig och ärlig. Att man trivs i skolan och att ens liv flyter på. De har inte ens i åtanke att mycket av det är en del av en fasad. De “vet” att man inte är lika dum som alla andra tonåringar. Att man kommer ta rätt beslut, inte en enda tonåring är så pass omänsklig. Har inte ljugit för mamma. Ska hem till Simone idag, man behöver ju inte gå in på detaljer.

Tiden går. Det är en timme kvar tills festen börjar. Har duschat, rakat mig överallt och satt ansiktsmask. Det är en självklarhet. Du ser manlig ut om du har hår på kroppen, spelar ingen roll att vi alla egentligen har de. Du är “ohygienisk” isånnafall. Nu ska jag sminka mig. Försöker följa den smink-rutinen Simone visa eftersom de var då hon fann mig vacker. Jag kunde vara vacker, så måste vara det nu också. Man vill kyssa snygga personer. Äkta skönhet är sällsynt, så man får göra det på konstgjort väg. Jag måste kompensera på något sätt.

När sminket är färdigt drar jag in korsetten och sätter på mig klackarna som vi köpt förra veckan. Jag trär på en tröja över korsetten så man inte ser mina knep. Nu ser de ju faktiskt ut som att jag har en liten midja. Det är jobbigt att andas och min mage gör ont. Det spelar ingen roll, så länge folk ser mig som en av dem på festen. vill ge ett gott nytt intryck på de nya människorna. Har inga vänner i min egna klass, så tänk att skaffa nya nu. Ingen vill ju vara vän med en tre år yngre tjej. Måste kompensera på något sätt.

Jag lockar mitt hår. Mitt tråkiga platta livlösa hår vill ingen se. Mitt hår säger ganska mycket om min personlighet. Folk med lockigt hår däremot, de är unika och annorlunda. På samma vis som deras hår. Om man inte är speciell på insidan så får man vara det på utsidan. Jag måste kompensera på något sätt.

***

När jag är färdig måste jag springa till bussen. Får inte komma försent, det är då folk stirrar. På bussen inser jag att jag inte sprutat på någon parfym. Ångesten sprider sig inom mig. Jag visste att jag skulle glömma något. Det är egentligen en sån liten sak men så små saker kan bli så stora. Vad spelar det för roll att jag rakat mig om jag ändå inte har parfym? Folk kommer fortfarande tycka jag är äcklig och fake. En en hora.

Jag kommer fram till Simones hus. Har varit där så många gånger förut men har aldrig känt händerna darra så mycket som nu. En annan tjej kliver också in genom porten.

• Har du parfym?

• Aa absolut! Vill du ha?

Jag lyckades börja en konversation. Att jag sa det där och hon inte blev äcklad av mig är väldigt imponerande. Vi kanske kommer kunna hålla en konversation! Lånar tjejens parfym. Det är en gul flaska med en god citrusdoft. Nu doftar vi båda citrusdoft.

• Vad heter du? frågar hon.

• Jag är Bethany, vad heter du?

• Men gud vad fint namn! Jag heter Siri.

Vi kommer fram till porten och hon säger:

• Amen vi kanske pratar lite mer sen, du får ha det så bra!

Plötsligen är hon borta i det dova ljuset. Undra om jag kommer stöta in i henne igen. Hoppas på att jag gör det, vill skaffa nya kontakter. Hon kommer förmodligen kasta mig som så många vänner hon säkert redan kastat. Då är jag tillbaka på ruta noll igen. Siri spelar dock ingen roll, jag måste hitta Simone. Simone är min trygga punkt. Genom henne kommer jag kunna träffa nya människor. Det låter orimligt att jag skulle klara det själv.

I folk-valvet är det svårt att finna Simone. Har sett henne så många gånger men det är folk inom varje kvadratmeter. Om någon är sjuk på festen kommer smittan spridas på loppet av fem minuter. Så intima är folk. Herregud vad gör jag här? Nu är jag jämnlång med de andra. Jag är lika kurvig som de andra tjejerna. Killarna skulle inte misstänka mig som tretton. Men är det verkligen värt det när du knappt kan andas? Dels för att luften är kvav, men även på grund av den hårda åtsatta korsetten. Det var kallt ute, har inte hunnit snyta mig ännu. Är inte van att se lägenheten så här. Dels från detta perspektiv. Är längre men känner mig ändå minst i rummet. En så stor folkmassa även om jag är jämnlång. Mina ömma fötter skaver och jag vill hem.

Simone sitter på köksbänken. En kille står framför henne. Jag vet inte vem han är, men jag tycker inte om honom. Han ser ut som en människa som mycket väl vet om sitt självvärde. Han vet att hans skarpa käkben, hans längd och den snobbiga mittbenan kan få vem som helst att falla. Det är den typen av kille som aldrig behövt kämpa en droppe i sitt liv. En person som föddes med en silversked i munnen. Han räknar med att han får allt han vill för det har han alltid fått, även människor. Han har rätt i det också, för han är allt en man ska vara. Han har rätt i det, för jag ser Simones läppar nudda hans.

***

Har känt Simone sen vi började skolan. Det är bara tre månader, men det känns som mer. Nästan som jag känt henne hela livet. Har alltid funnit Simone som en genuin och förstående person. Trodde hon var en person med god moral. Nästan varenda ord hon sagt har väckt mitt intresse. Nu spelar de orden ingen mera roll, för hon har inget vettigt att säga. Inte på riktigt, men hon är bra på att skådespela. All min uppfattning om Simone har nu förändrats. Det är lätt att låtsas vara någon man inte är. Detta var droppen, undrar om jag någonsin kommer kunna förlita mig på någon igen. Vill inte tänka på henne med de öppna ögon jag haft förut. Vill inte längre förneka de fel hon gör. Vill inte se henne manipulera mig något mer. Vill inte se hennes läppar nudda någon annans.

Försöker springa ut ur lägenheten. Simone får inte se mig. Det är besvärligt att ta sig fram. Med höga klackar, i den lägenhet som borde vinna pris för trängst utrymme. Där lever sextonåringar sina bästa liv och spiller sprit. Jag är inte sexton. Jag spiller inte sprit och jag lever tyvärr inte mitt bästa liv. Önskar dock att jag var sexton. Deras liv verkar så perfekt, för det är det väl? Detta kanske är den bästa kvällen i deras liv. Isånnafall vill jag inte förstöra deras fina stund med mina många tårar. Även om mina tårar just nu rinner ner längs mina kinder, så vill jag inte att någon stoppar mig och torkar dem. Simone kommer se mig isånnafall. Det är bättre att jag så fort som möjligt springer ut ur hennes liv.

Killen hade en vacker yta, tänker inte förneka det faktumet. Var det inte bara därför? Vem är han? Känner hon ens honom? Han kan ju knappast ha en “så fin personlighet”. Alla tankar virrar överallt i mitt huvud. Tänker inte skylla allt på honom även om jag inte gillar honom. Även om han är född med en silversked i mun. Han visste faktiskt inte. Det gjorde Simone. Där är skillnaden. Känns som att allt som pågår i Simones huvud är skönhet. Hur allt ska se perfekt ut. Hur man ska leva ett idealistiskt liv och vara bäst på alla nivåer som finns. I hennes närhet gäller densamma. Jag är inte snygg om hon inte gjort om mig efter ett skönhetsideal som är intill omöjligt att uppnå. Hon kan inte kyssa en person som inte har en tillräckligt fin yta. Åtminstone inte av vad jag sett. Hon är exakt som alla andra, det är kanske därför hon ogillar de så mycket. Hon försöker vara en Barbie. Försöker för ingen är. Hon vill vinna kampen om ett värde i andras ögon. Jag är ingen Barbie. Jag är ingenting för någon.