Regnet smattrar som små stenar mot metall vid det öppna fönstret. En kylig vind smyger sig in och skänker alla lite andningsutrymme i den trånga studion full med varma kroppar. Blixten når ögonen och det chockade skarpa ljuset sticker som nålar i ögonen, men Adonia rör sig inte en millimeter, hen blinkar inte fören kameran släpper ut ett klick ljud.

"Sådärja! Ehh...Kan du kanske placera armen här istället?" frågar fotografen och håller upp sin arm framför nedre delen av sitt ansikte.

Adonia gör som hen blir tillsagt och tittar undrande på den sköra killen bakom kameran, som håller tummen upp och trycker på en knapp. Igen skär blixtens ljus genom pupillerna, och igen rör inte Adonia en muskel.

Stora lampor riktas åt alla håll och får paljetterna på kostymen att glittra liksom den överdrivna ögonskuggan. Bilarna utanför börjar tuta mot trängseln och argsinta röster tjuter över gatorna.

Någon stänger igen fönstret för att få tyst på stadens ös, och den kalla vinden dör snabbt ut bland den trånga lokalen.

"Kan någon fixa ögonbrynet där!" ropar fotografen, och som hundvalpar rusar två kvinnor fram med små sminklådor för att fixera varje hårstrå som ligger fel.

Kavajen är för stor och plast-paljetterna skaver mot kragen. Det blir snabbt alldeles för varmt i studion, fan, tänker Adonia, snart svettas jag och då går hela fotograferingen åt helvete.

Men det gör det inte. Kameran fortsätter klicka som applåder, blixten ger inget rum för att blinka, pladdret från alla stylister och fotografer som omringar henom fortsätter i samma takt och verkar aldrig vila.

Plötsligt blir hen extrem medveten om sin omgivning. Personerna som kastar blickar på varje kroppsdel och varje hudcell av kroppen, hur kläderna sitter mot kroppen och hur tyget vilar mot formerna, om håret ramar ansiktet konstigt, eller har för lite volym. Hur skrattretande ser jag inte ut egentligen?

Men egentligen är Adonia vacker i varje detalj. Lyckas stå ordentligt kvar i dem udda poserna kameramannen frågar om. Rör sig bara när hen blir tillsagt och alltid graciöst, kalkylerat, med omtanke av kamerans vinkel och ljusets påverkan.

"Jag är tillbaka!"

Ytterdörren gnisslar när den smälls igen och en regnjacka prasslar när den kastas av. Rumskompisen Sofias röst är alltid lika lättsam, även när hon är dyngsur och morgontrött. Hennes hår är samlat i tiotals både gröna och svarta flätor som hon försökt skydda från regnet i en mössa. Hon släpar en proppfull plast påse genom hallen och låter den blöta ner golvet, hennes långa bruna kjol snuddar vid marken och de vita spetsarna blir blöta likaså.

"Jag köpte den där havremjölken du var så desperat över. "säger hon och slänger en blick mot soffan, Adonia sitter ihopkurad med en full kopp kaffe. På TV sänds nyheterna; någon har blivit skjuten, nån gammal kändis ingen kommer ihåg fick barn, en man stänkte syra på sin fru och nåt företag går i konkurs.

"Allt bra?"

Hen nickar

"Ska du inte dricka det där?"

"Inte utan havremjölk, mumlar Adonia och ler milt."

Idag regnar det inte lika lugnt som igår, det smattrar inte mot dem stora fönsterna, men ösar. Som om någon tog en riktigt stor hink och bara hällde vattnet över den ståtliga staden. Öste, öste och öste. Ett försök att skrapa bort smutset som gömmer sig i alla hörn, skölja bort allt, låta det rinna ner längst trottoarerna där alla får se just hur smutsig deras hallucination av ståtlighet egentligen var. Och sedan samlas allt smutsvatten någonstans. Kurar ihop sig längst ner i berget, blir ett träsk som gömmer sig från solen och låter dem höga träden vara ett hårt täcke. Någonstans där bilar, glitter, kasino, metall och strålkastare inte finns. Någonstans tomt och ensamt. Tomt och stilla.

Sofia struttar över till Adonia och häller upp den varma havredrycken i hens kalla kopp, låter det kolsvarta blandas ut till någonting ljummet och gyllene lent.

Hon frågar om hen mår bra, hur fotograferingen går och om hon kan hjälpa på något sätt. När hon inte får mycket svar börjat hon istället pladdra om sig själv. Hon ler när hon återupptar historierna med hennes många vänner i college, rynkar pannan när hon berättar hur stressigt konst är att studera och ler igen när hon kommer på att en ny restaurang har öppnats i kvarteret. Hennes ansiktsuttryck får hennes stora ärr att sprätta. Speciellt när hon ler så sjunker dom djupt ner i huden, liksom som Adonias smilgropar men otillfredsställande. Om man frågar Adonia så får Sofias humör rummet att lysa, sänker ljudnivån på öset utanför och skrattet smittar.

Det är skönt att bara lyssna, tänker hen. Att höra om andra människors liv, få veta att dem är riktiga. Ge dem personligheter, historier, drömmar, hemligheter och åsikter. Vetenskapen att alla är lika kapabla och intressanta som en själv låter en slappna av, luta sig bak och förstå att man inte egentligen är på en scen hela tiden. Dem har sina egna liv och väldigt troligt samma ångestfyllda tankar om sin image som en själv.

Hon nämner det aldrig, men hon skäms över dem. Försöker hopplöst dölja dem med smink eller krämer, skulle hellre ha lika silkeslen hud som Adonias, ren från felaktigheter. Vilket Adonia inte förstår sig på, hen anser att hennes ärr speglar mänsklighet och återhämtning. Hens egna ansikte är alldeles för tråkigt, det finns inget som tyder på att hen ens är en människa. Hur skulle man kunna vara det om det inte finns imperfektioner? Hen stirrar på sin spegelbild, glider med blicken över det slitna fotot på Sofia. Hennes ärr från alla operationerna är färskare i bilden. En doktor som gjort ett förskräckligt jobb på att lappa ihop en redan förstörd kropp, med klumpiga stygn tvärs över ansiktet. Hon såg kuslig ut. Men hon skrattar i bilden, poserar med handgester, bär sjukhus rocken som en balklänning och hennes ögon lyser av glädje.

Hen tänker att dem flesta skulle vara ganska glada om man nyss överlevt en sådan olycka.

Men sedan vände hen blicken mot sig själv igen. Ser sina himmelska proportioner, omänskliga drag. Hen rynkar pannan, och ser lika vacker ut. Hatar det. Försöker hitta ett felplacerat hårstrå, en finne, en asymmetrisk form, ett ärr eller något av dem andra egenskaperna fotograferna brukar klaga om för dem andra modellerna. Men självklart gör hen inte det. Det är obehagligt, om Sofia var kuslig så är Adonia fasansvärd. Hen ser ut som en docka, robot, AI eller något annat läskigt. Hatar det. Alla känslor hen uttrycket och alla miner hen formar ser lika tomma ut, stilla och lugna. Vad man vill se på en broschyr eller en reklam för hudprodukter, vad man aldrig vill se i verkligheten. Det skulle få en att stirra, jämföra med sig själv, spekulera om plastikkirurgi och sedan dra slutsasen att det är ingen vanlig person framför en. Nej, personen här är skapad för det enda syftet att spegla andras drömmar, att sättas på scen och demonstreras som perfektion för alla andra. Hatar det också.

Omklädningsrummet är större än Adonia förväntade sig, med slingor av stora glödlampor längst väggarna som kastar ett kyligt vitt ljus från alla sidor och hen försöker att inte kolla rakt på glödlamporna i rädsla av att bli bländad. Hens agent hade pratat om en designer utanför stan, som skulle sälja bra på en affisch.

Jag måste nog sova mer, tänker hen, annars får jag ögonpåsar. Tanken skjuter ett skott av rädsla genom ryggraden, ner till tårna, genom armarna, upp till halsen och fastnar i huvudet. Det trasslar ihop sig med allt annat och begraver sig djupt i huvudet. Shit, jag måste sova mera.

Stefan har hängt upp överdrivna mängder av plagg i olika kombinationer av färger och former utanför, Adonia kan inte dölja ett fnitter. Designern är så extremt engagerad i sitt arbete - eller så han kallar det, sin konst - att det kan se skrattretande ut. Men konst kan man inte neka att det är. Stefans sätt att blanda och kombinera färger är alltid precis, formerna på plaggen är ytterst noggranna sydda för att skapa illusioner av en perfekt form beroende på vilken kropp som bär dem.

Han håller upp en klänning framför Adonia.

"Den här gjorde jag för folk med väldigt korta ben, du vet, så att dem kan se längre ut...Men alltså, dina ben är redan i rätt längd, du skulle se för lång ut." Stefan kisar och undersöker Adonias kropp med blicken. "Mina kläder är för folk utanför idealet, jag vet inte om det är för dig." säger han tillslut.

"Huh, men, vadå inte för mig? "

Han drar upp en vit skjorta med puffade ärmar och kastar den på en växande hög av “opassande”.

"Du är ju idealet, dumming. Mina verk skulle få dina proportioner att se annorlunda ut," han ser på henom med synd, "och det vill du väl inte?"

Och så kommer den där fasaväckande känslan genom ryggraden igen, Adonia kan se sig själv på en försäljningskampanj med klänningen, blusen och en obekväm ställning, med storväxta ben och ojämna armar. Tanken av att ha kyligt dömande blickar från alla tusentals personer som går förbi, alla som ser en sämre sida av hen, en ovan och imperfekt.

Även om tanken att se naturlig ut behagar henom så förskräcker det även, förskräcker vad agenten skulle säga, hur fotografen skulle stirra, vad världen skulle tänka. Jag kan inte lämna karriären, varken kan jag ändra den, det är allt jag har. Min kropp bär allt mitt värde och utan den i perfektion förlorar jag allt. Den är inte ens min, den definierar mig, ger mig syfte. För en främling som ser mig på en affisch på stan, är jag inte en annan människa, men en trofé och en motivation, en källa till självhat och ångest.

"Jag kan sälja några liknande plagg som inte ändrar bilden av din fysik, okej?"

Adonia nickar snabbt, räcker honom chefens nummer och mejl på en papperslapp med företagets logo stämplat. Tänker att det inte behövs att testa några kläder idag.

"Bra, det är ett nöje att göra affärer med er."

De stora fönsterna är blottade i vardagsrummet, öppet för staden att se in i lägenheten och får rummet att se större och naket ut. Sofias tavlor är överallt, ligger på golvet, staplas längst väggarna och hänger från taket. Det blåser inte men vinden glider igenom dem öppna fönsterna och smeker tavlornas ytor, solen skiner och träffar golvet som är en matta av konstverk. Hon är glad, skryter om hur hennes värk kommer ställas upp i det lokala biblioteket och Adonia gratulerar henne.

Sofia har bjudit hem folk, när tavlorna väl är torkade och packade kommer en efter en in. Några är i köket och pratar högt med muggar i sina händer, andra är i badrummet och gör gud vet vad.

Men nästan alla sitter i dem två sofforna krig Adonia, stirrar, skrattar, småpratar och rodnar. Adonia vet inte vad hen ska göra, hen känner dem inte, vill inte lära känna dem heller. Men dem verkar inte kunna släppa blicken från henom, tittar med beundran i ögonen och blir direkt nervösa när hen är nära.

Det blir tillslut tröttsamt och Adonia hittar på någon dum ursäkt för att lämna lägenheten, några insistera på att följa med men hen försäkrar dem att det är ett privat ärende.

Staden är vaken, och skyskraporna bildar sin egna stjärnhimmel med sina tusentals lysande fönster. Grupper av tonåringar ropar och skrattar på avstånd, en gubbe slungar en tom spritflaska ner för en trappa och går fumligt mot tunnelbanan, bilar kör med full hastighet och bultar av musik.

Mobilen vibrerar i fickan. Det är hens agent.

"Hallå?"

"God kväll Adonia! Förlåt att jag ringer så sent, men det är ganska viktigt."

"Vad?"

"Jo, det är så att du har fått ett kontrakt, som jag ehh...redan skrev på."

"Vad? "

"Men vadå! Jag gör det för dig, för oss. Tro mig, det är en jättebra deal, okej?" nu pratar han fumligt, men med övertygelse. "Såhär är det, det blir ett officiellt modelljobb för ett enormt företag, dem är jätteglada att du är med på det." fortsätter han

"Men jag sa aldrig att jag var med på det!"

Adonias hjärta rusar, hen har länge jobbat i industrin, men hade aldrig tänkt på något kontrakt, speciellt inte ge upp sig själv till ett specifikt företag. Hen har ju alltid känt att hen inte äger sig själv, har alltid varit skapad för åskådning och försäljning. Men nu, att skriva på något som gör att det inte längre är en känsla, men verklighet.

"Ja, ja, ja. agenten fnyser bort klagomålet. Men du kommer från och med nu ha fotografering i New York, dem bidrar med boende. Fattar du! Boende, i New York! Det är sjukt. Fast du får dela bostaden med ehhh… ja det är lite många andra, fast det tar vi sen, okej? Ja, så dem kommer ha den här genomtänkta kosten förberedd för dig, såklart måste dem kolla några saker först, men det blir bra. Och eh… du har ett schema, jag skickar det i…"

Adonia lyssnar inte längre, hörseln blir utsuddad och synen vattnig. Fan, fan, fan, fan, fan. Hen ser sig omkring, stora stadsbyggnader lutar sig över henom, stirrar ner på hens lilla huvud och varenda av dem tusentals fönsterna förvandlas till stora blodsprängda ögon som alla riktar åt samma håll. Shit, shit, shit, shit, shit. Bilarna fortsätter bara susa bredvid trottoaren och världens alla lampor blinkar i hens ögon samtidigt. Om hen måste bort till New York är det på andra sidan landet, hundratals kilometer från hemstaden, hundratals kilometer från Sofia.

Hen lägger på, trycker ner mobilen i byxfickan och lägger en fot framför den andra. Hen letar efter nycklarna i sin väska och märker precis hur mycket händerna skakar.

När hon trampar in lägenheten är festen i full gång, en grupp nära ytterdörren lyser upp när dem ser hen komma in, börjar med en hälsning men hen ignorerar dem och går direkt till köket där Sofia står.

Hon vänder sig om och vinkar när hon ser henom, hon har en plastmugg i handen men Adonia vet att det bara är äppeljuice där.

"Vart var du?" frågar hon med irritation i rösten, "Jag behöver se till att det här stället inte rasar."

Hen nickar och ber om ursäkt.

"Behövde ta några samtal. Och är ledsen men måste typ dra igen. Har du bilnycklarna?"

Sofia blinkar

"Va? Har något hänt?"

"Nej, nej, det går snabbt ska bara åka till affären." hen låter inte övertygande, men hon tränger ändå igenom fram till hallen och gräver ur nycklarna från sin jackficka.

Hen tackar och rusar ut, känner fortfarande sitt hjärta bulta genom tröjan. Det här är enda sättet. Adonia matar sig själv med övertygande tankar hela vägen genom trapphuset, ner till garaget, genom bildörren och ut till vägen. Det skulle hända förr eller senare, det skulle det mycket väl. Agenten och företaget må äga min kropp som den är nu. Om dem inte vill ha dem längre är jag fri, bara då. Svettet rinner ner för pannan trots att hen knappt har ansträngt sig.

Hen tänker på Sofia och hennes varma leende, på hur hon drar folk till sig inte för sitt utseende men hennes person. Adonia var rädd att förlora karriären, men hen förlorar inte henne för det, visst? En ny rädsla sprider sig i maggropen, Är hon min vän bara för- Nej.

Det är inte tid att tänka så, hen kastar bort oron. När hen svänger runt ett hör är det en lysande affisch på henom, den i en glittrig kavaj. Hen kommer ihåg dagen, den obekväma värmen i rummet och obekväma kavajen, alla blickar och all uppmärksamhet. Hen pressar i gasen. Råkar se sig själv i backspegeln och svänger ut till motorvägen, kör snabbare. Längst sidan av motorvägen är en brant klippa av hård sten. Berget har sprängts för att bygga vägen, och står nu rakt upp som en mur. Hen koncentrerar på bilden av Sofias ärr, hennes humanitet och imperfektioner som gör utseendet så jävligt mycket vackrare än Adonias.

Adonia sluter ögonen,

Staten och alla människor - alla åskådarna- i den har tystnad. Hen är långt bort från dem. Tänker att det här visst är en bra plan, hen kommer blir sparkad av företaget på första dagen, och aldrig behöva se sin förskräckliga spegelbild igen. Hen greppar styret så hårt att knogarna blir vita, trampar ner gasen till botten av golvet och i en sekund svänger hastigt, rakt in i bergets raka vägg.

Solnedgångens skänker studion ett guldigt sken, och blusens silvriga silke ser guldigt ut längst axlarna. Fönsterna är ordentligt stängda och rummet är stilla, det enda som ger bort ljud är penslarna som drar över duken och lätta andetag i en stadig rytm. Sofias utstickande hårstrån glöder av solen och hennes djupa svarta ögon gnistrar. Hon sträcker sig efter mera färg och golvet knarrar. Hon tittar då och då upp för att dra med blicken längst Adonias konturer, för att undersöka texturen på kläderna och hur den formas över hens hud. Hens läpp är uppskuren, en grov och utstickande linje gröper ner från ögonbrynet, över ögat och längst käken. Ett annat ärr går tvärs från mungipan ner till hakan, vilket får hens läpp att vackla nedåt. Håret är bortbränt och brännsår har bäddad sig på den nakna skallen.

Adonia försöker att sitta med rak rygg men kommer repeterat på sig själv att räta på ryggen.

"Sitt still!" Sofia fnittrar. "Du ser ytterst elegant ut." säger hon med en tillgjord brytning.

Adonia ler, och hens vänstra öga följer inte med i rörelsen, liksom många delar slets nerverna sönder. Sofia rör sig försiktigt och målar klart snabbt. Hon håller upp målningen framför hen och ler entusiastiskt, frågar hur den ser ut. Den är vackert.