Svedjefinnar

Finnkolonisationen i Värmland

Enligt medeltida kyrklig uppfattning inlemmade svenska korsriddare de finska bosättningsområdena i den västerländska kulturkretsen. Föremålsfynd i Sverige tyder på tidiga förbindelser österut, och redan under medeltiden flyttade finnar till Kopparbergs och Sala gruvområde, där de enligt en muntlig tradition skall ha upptäckt Sala silvergruva. Även i norra Sverige fanns en finsk bosättning under medeltiden, och Torneå var ett viktigt andelscentrum, där svenskar, lappar, norrmän och finska stammar möttes. Dessa tidiga invandrare var oftast fiskare, sjöfarare och bönder men även handelsmän. Exempelvis hette Stockholms störste skattebetalare Henrik Finne. På 1500-talet lockades finnar att bosätta sig i sydöstra Värmland, där de fick sin bärgning genom svedjebruk. Skogen antändes, askan gödslade jorden som efter några år utarmades och nya svedjor röjdes. Men den ramväxande gruvhanteringen ansåg sig ha större nytta av skogen än svedjefinnarna, vilka tvingades lämna sina pörten och rior och söka bosättningar i andra delar av Värmland.

Efterfrågade finnar

Redan under Gustav Vasas regeringstid var finsk arbetskraft efterfrågad, och kungen uppmanade finska högreståndspersoner att sända överflödig arbetskraft till Sverige. De invandrande finnarna bosatte sig främst i Mälardalen, och under 1500- talets första hälft var 5% av Upplands bönder finnar. Omkring 1570 började finnar från Savolax och norra Tavastland utvandra och slog sig ner i Dalarna, Hälsingland, norra Lappland och även i Norge. I början av 1600-talet fanns finska bosättningar i sydöstra Värmland. I Fryksände som då omfattade de blivande socknarna Lekvattnet, Ostmark och Vitsand upptas finska bosättare i skattelängderna på 1640-talet och ungefär samtidigt började koloniseringen av skogsbygderna kring Klarälven.

Tidig finsk bosättning

Det finns en djupt rotad föreställning om att finnarna kom till Värmland efter anmaning från hertig Karl, men redan före hans tid hade de sökt sig hit. "Finnehytte", nuvarande Finnshyttan vid Filipstad, nämns i 1540 års jordebok och så långt i sydväst som på Värmlandsnäs nämns i Botilsäters socken "Phinnesta". Ett annat namn, som tyder på tidig finsk bosättning är Finneskog i Brunnskogs socken och 1543 omnämns ett ödetorp i Finnetacken i Grava socken. Namnet torde ha bildats av "finne" och "taga", som betyder utmark. De släktnamn, som förekommer i detta tidiga invandringsskede, är ofta karelska, och ett exempel. på dessa är den gammalkarelska namnformen Sarvinen.

Stamkrig

Orsaken till den karelska invandringen till Värmland var den finska expansionen mot norr och öster under 1400-talet. När den temporärt avmattades försökte karelarna återhämta sig och kunde med ryskt stöd återta tidigare nyttjanderättigheter såsom jakt och beskattnings färder till Bottniska viken. En ny finsk expansion mot slutet av 1400-talet ledde emellertid till ökat tryck mot Karelen och en väpnad konflikt, där karelarna förlorade stora områden. För att skydda savolaxarnas bosättningar började Erik Axelsson Tott, slottsherre på Viborg, 1475 bygga en borg vid Kirövirta fors, vilket karelarna såg som ett hot och företog med ryskt stöd mer eller mindre framgångsrika angrepp mot Savolax och Österbotten. Ryssarna sökte lösa den komplicerade gränsfrågan genom ett krig 1495-97, men inte ens ett förbund med Danmark lyckades bryta den finska expansionen österut. Och när Sverige och Ryssland genom en överenskommelse lyckades precisera gränsen, följde långa perioder av stamkrig mellan savolaxare och karelare.

Karelarna kommer

Under första hälften av 1500-talet inleddes en mot öster riktad politisk, ekonomisk och militär aktivitet, och vid mitten av seklet hade Sverige annekterat Savolax och Österbotten. Karelarna hade med ryskt stöd och ihärdig partigängarverksamhet gjort motstånd, men tvingats ge vika sedan ryssarna fått egna problem inom det egna kärnområdet, där polacker, tyskar, tartarer och litauer gjort uppror. Karelarna stod nu helt ensamma, drevs bort och tvingades söka mark och försörjning på annat håll. Det är mot den bakgrunden man måste se den tidiga karelska, invandringen till Värmland.

Förändrad näringsstruktur

Alla invandrare från vårt: östra grannland var dock inte svedjare och nyodlare. Från 1545 är Erik och Mårten Finne kända som bergsmän i Saxhyttan och enligt bergmästare Sven Faggs relation från 1649 sägs Nordmarks gruva ha upptäckts av svedjande finnar i början av 1500-talet. Många arbetade i de i gruvor och hyttor och vid hammarverk, och ännu bevarade jordeböcker och skattelängder dokumenterar finska insatser i östvärmländsk bergslagsbygd. Ort- och personnamnsforskningen och andra arkivalier visar att förutom karelare utvandrade även savolaxare och tavaster till Värmland. Och under det s.k. "Klubbekriget" ett bondeuppror mot marsken Klas Flemmings förtryck i Österbotten lockades många finnar till Sverige sedan hertig Karl lovat skattefrihet de första 6-7 åren. Näringsstrukturen började nu genomgå en förändring från svedjebruk till traditionellt åkerbruk.

Primitivt jordbruk

Primitivt jordbruk Hertig Karls brev av den 2 november 1582 visar att det fanns begränsningar i, finnarnas val av boplatser. De fick inte göra intrång på annans mark, och "ingen skall rödja eller bygga gamla bolbyar och gårdar till förfång och skada". Detta ledde till att finnarna utestängdes från de större dalgångarna kring Klarälven och sjöarna Glafsfjorden och Fryken, där redan ej fast förankrad svensk befolkning fanns. De finska kolonisatörerna tvingades därför svedja och röja sin mark vid sidan av de uppodlade bygderna. Jordbruket bedrevs på ett primitivt sätt. Redskapen var från början enkla, men utvecklades och blev betydligt effektivare genom den s.k. finn plogen, som var lämplig för stenbunden mark. Säd, råg och korn men också havre som började odlas 1723, förvarades i rior försedda med s.k. rörugnar uppbyggda av stenar. Vinterfodret till kreaturen skaffades genom att slå tidigare svedjade ängar, på strandängar och på myrar. Dessa myrslogar kunde ligga miltals från gården och höet kördes hem på vinterföret.

Pörten och parstugor

Sättet att bygga tog finnarna med från hemlandet. Bostadshuset var ett pörte, eller en rökstuga, byggt av liggande knuttimmer med en stor ugn, som intog en central plats. Under svenskt inflytande förändrades bostäderna successivt och försågs med fönster och även kammare med öppen spis och skorsten. Det förekom även s.k "parstugor" - med både rökstuga och svenskstuga åtskilda genom en förstuga. År 1775 heter det: "Nu hafva åtskilliga begynt at bygga svenska stugor med spijslar uti; hwilka de kalla hwitstu- gor, dock boo de heldre om wintern uti pörten emedan uti den kan hållas en jämnare och bättre wärme med långt mindre ved, fast röken under eldstaden är nog besvärlig." Byggandet av pörten fortsatte emellertid långt in på 1800-talet och i Mackartjärn i Dalby timrades så sent som 1878 ett nytt pörte. Att det finska befolkningsinslaget var starkt i vissa delar av Värmland framgår av de separatistiska strömningar, som uppstod. Man var inte främmande för att grunda en självstyrande finsk provins med egna präster. Tanken blev dock aldrig verklighet, men ledde till grundandet av några nya församlingar såsom Bogen, Nyskoga samt Norra och Södra Finnskoga. Samtidigt byggdes kyrkor och inrätta des skolor.

Blev bofasta

Genom bergsbrukets och järnhanteringens utveckling förändrades synen på skogens värde. År1587 hade hertig Karl påbjudit att alla bönder skulle svedja och ny så råg. Men eftersom gruvorna förbrukade enorma mängder ved, började man på 1640- talet inse svedjebrukets stora slöseri med skogen, vilket fick drastiska följder för skogs- finnarna. Landshövdingen i Värmlands län beordrades bränna deras hus och pörten, så att de "nödgades och tvungne bleve måge av fel och brist på deras livs att begiva sig till skogarna". Detta påfund drev finnarna från deras gamla boplatser i bergslagsområdet till de nordligaste delarna av Värmland. Genom en skogsförordning 1647 gjordes finnarna till bofasta jordbrukare och tvingades röja upp den oftast stenbundna marken till åkerjord, och än i dag kan man på de igenväxta finntorpen se väldiga odlingsrösen, som en gång varit åkrar. Men svedjebruket slutade ändå inte helt, utan fortgick i mindre omfattning fram tills den alltmer ökande timmerdrivningen i norra Värmland satte stopp för nyodlingsmetodiken och slutgiltigt tvingade skogsfinnarna att bli bofasta och övergå till jordbruk och boskapsskötsel. Och myndigheterna försökte även försvenska de finska invandrarna, bla. krävdes det att de skulle kunna tala svenska. Men finskan blev trots detta påbud huvudspråket, och långt in på 1900-talet fanns fortfarande enstaka finsktalande i norra Värmland.

Bark i brödet

Under nödår drabbades värmlandsfinnarna, med sina ofta små och magra tegar, hårt och andelen bark i brödet var sannolikt större hos de finska kolonisterna än hos svenskarna. Men det fanns förhållandevis stora finnhemman. Det största och även Värmlands nordligaste, Aspberget i Norra Finnskoga, omfatta de inte mindre än 29,8 tunnland. Och hyperitbergen i de skogstrakter där finnarna sökte sina boplatser var kalkrika och gav på sydsluttningarna goda skördar. I de flesta fall var dock kampen for tillvaron hård, något som Gustaf Schröder på ett briljant och medryckande sätt skildrat i böckerna om Öijan Kayland och Pekka Huskoinen.

Spekulationer och gissningar

Den finska invandringen till Värmland före och efter hertig Karls tid och deras ättlingars antal har varit föremål for spekulationer och gissningar, men även for seriös forskning. En viktig källa vid undersökningen av finnarnas insatser under nyodlingsperioderna är Erich Göranssons "Skattelegning, tillökning och förkortning uppå Torpare och Nybyggare" (1594). Av denna framgår att det före 1581 funnits 161 torpare. Under åren 1580-94 tillkom 458 torp, av vilka 394 var skattlagda och 109 oskattlagda. Att av dessa siffror dra några säkra slutsatser är vanskligt, eftersom man inte kan dokumentera hur många torp, som var upptagna av svenskar, nyinflyttade finnar eller ättlingar till tidigare invandrare frän den östra rikshalvan. Men då den finska invandringen under senare delen av 1500-talet inte var av någon större omfattning kan man på goda grunder anta att flertalet av dessa 458 torp tagits upp av svenskar. Uppfattningen om antalet finnar och finnättlingar varierar hos olika forskare. Under perioden 1570-1611 anses 200 finnar ha invandrat till Värmland. Mellan åren 1611 och 1650, då invandringen upphörde uppskattas antalet till 2 000. Andra källor talar om betydligt högre siffror. I skattelängderna från slutet av 1600-talet finns omkring 600 torp upptagna av finnar, men en del var öde redan då. Många finska kolonister tvingades sedan svedjebruket förbjudits att arbeta i gruvorna. I skogarna drev de illa sedda s k driftsfinnarna, som ofta figurerade i domböckerna, omkring. Landshövding Stake beordrades och lyckades forma en del av dem att tillsammans med sina familjer bege sig till kolonin Nya Sverige i Nordamerika, där en hård och oviss framtid väntade. Forskarnas uppfattning om antalet finnättlingar i Värmland varierar. Helge Kjellin nämner i "Wärmeland i sitt ämne och uppodling" (1940) på siffrorna 9000. Andra forskare är mer försiktiga och stannar vid 3 000.

Källa Ivan Bill