Jag har här valt att sammanställa tre horoskop som på olika sätt och tillsammans belyser hur den kristna kyrkan kom att utbredas över Europa efter det romerska rikets nedgång och sönderfall. Det är inte kyrkans eller kristendomens ljusare sidor som kommer fram i tolkningen av de här horoskopen utan snarare deras mörka sidor, vilka kan behöva belysas efter så många århundraden av kyrklig dominans över Europa och världen i övrigt. Allting har två sidor och här visas till stor del på den mörka och negativa sidan hos den kristna kyrkan och religionen.

De tre horoskopen avser

1. Avslutningen av kyrkomötet i Nicea år 325,

2. Karl den stores kröning till kejsare i Rom på juldagen år 800, och

3. Vikingarnas attack mot klostret på ön Lindisfarne år 793.

Horoskopen har mer eller mindre själva presenterat sig för mig på ganska överraskande sätt. De klockslag som använts har så att säga ”anmält sig” själva och visat sin riktighet genom hur väl horoskopen speglar de händelser de avser.

Det första antyder hur den katolska kyrkan uppstod, det andra visar hur den fick sin oerhörda makt och det tredje på det motstånd den kom att möta – ett motstånd som länge gått under den vilseledande benämningen ”hedningarnas plundringståg”.

Himlens planetpositioner får här spegla de historiska händelseförloppen enligt astrologins huvudpremiss ”som ovan, så nedan”. För att det ska bli ett horoskop (”bild av timman”) krävs ett klockslag och de tre klockslagen har, som redan nämnts, mer eller mindre anmält sig själva.

Det första avser avslutningen – solnedgången – efter kyrkomötet i Nicea i nuvarande Turkiet den 25 juli Anno Domini 325. Konciliet, som var sammankallat av den romerske kejsaren, Konstantin den store, pågick från 20 maj ända till 25 juli detta år. När Solen gick ned vid mötets högtidliga avslutning, så gick den ned över en värld som aldrig mer skulle vara sig lik. Därmed har vi ett ”klockslag” för den katolska kyrkans och den europeiska kristendomens födelse.

Det andra är Karl den stores kröning till kejsare i det mäktiga Frankerriket, Romarrikets arvtagare, av påven i Rom på själva juldagen år 800. En kröning sker lämpligen när Solen står i zenit och detta är den ”timma”, det klockslag, som får bestämma horoskopet, som därmed speglar detta mäktiga rike vilket kom att spela en avgörande roll för spridningen av kristendomen i Europa.

Det tredje klockslaget avser vikingarnas angrepp mot klostret på ön Lindisfarne i Northumbria. Den timma som valts – eller som egentligen anmält sig själv – är den tidiga morgonen. Klockan åtta på morgonen ger nämligen ett mycket tydligt horoskop för den här attacken som allmänt anses inleda den långa perioden av förödande vikingaräder mot kristna kloster och biskopssäten – räder som enligt nyare forskning mer och mer börjar ses som strategiska angrepp i en omfattande krigföring mot den, som vi snart ska se, oerhört expansiva och militärt aggressiva kyrkan i Europa vid den här tiden.

Det kristna Frankerriket hade efter Romarrikets fall med militär makt vuxit sig allt större och starkare och kom att lägga under sig merparten av Central- och Västeuropa inklusive större delen av Italien. I synnerhet erövringen av Sachsen i norr under senare delen av 700-talet blev dock en utdragen och blodig kamp. I avsikt att knäcka de hedniska sachsarnas motståndsvilja tillgrep frankerna massakrering av tusentals sachsare i förening med deportation, tvångsdop och inflyttning av franker.

Särskilt danerna i nuvarande Danmark och södra Skandinavien, sachsarnas bundsförvanter, kände sig hotade av de aggressiva och expanderande frankerna och förberedde därför sitt försvar i syfte att freda den skandinaviska halvön. Det är i det här sammanhanget som vikingaräderna mot kristna kloster och biskopssäten tar sin början. I stället för att vara simpla plundringståg ingick de således i en strategisk krigföring mot den kristna världens militära aggression. Den inledande attacken mot klostret på ön Lindisfarne i Britannien genomfördes år 793, samtida med frankernas brutala framfart i Sachsen. Några år efter detta, år 800, krönte påven i Rom den frankiske kungen Karl den store till kejsare i det väldiga rike som nu med våld utbredde den kristna läran i Europa.

Nordborna angrep till att börja med den kristna världen på de brittiska öarna, men kom snart att rikta sina angrepp också mot frankiska mål. De brittiska öarna hade tidigare under romarnas närvaro varit en del av den romerska kyrkan men efter deras tillbakadragande och anglosachsarnas invasion avkristnades stora delar för att sedan åter kristnas genom påvens och de irländska klostrens mission. Det var här nordborna satte in sin första stöt, snarare än i det militärt överlägsna Frankerriket.

Ur skandinavernas synvinkel var det Frankerriket och den katolska kyrkan som var angripare och plundrare. Deras egna räder hade för dem istället karaktären av motvärn och försvarskrig, ett sätt att värja sig mot den aggressiva kyrkans expansion. Det var ”hammaren mot korset” – ett religionskrig – vilket kom att pågå i drygt hundra år tills det inifrån sönderfallande Frankerriket till slut besegrades av vikingarna vid belägringen av Paris varefter nordborna kom att tilldelas provinsen Normandie.

Ändå var det till slut den katolska kyrkan som triumferade. Genom sin infiltration och sina oheliga allianser fick kyrkan undan för undan också Skandinavien och nordborna att omfatta den kristna läran. Eftersom de utspridda nordiska kungarna alltmer såg egna fördelar med att omvända sig till den nya läran och därmed få tillgång till ett överlägset härskarverktyg, så kom den kristna kyrkan alltmer att inlemmas i och i förening med kungamakten bli den dominerande maktfaktorn även i det skandinaviska samhället, så som den hade blivit i det övriga Europa.

Vi ska nu se hur de tre horoskopen belyser den kristna kyrkans karaktär och utbredning i det medeltida Europa.

Hokus pokus filiokus: Kristendomens horoskop

Hur ser ett horoskop för kristendomen ut? Kan ett sådant horoskop överhuvudtaget beräknas? Vid vilken tidpunkt och på vilken plats föddes egentligen den kristna religionen? När grundades den kristna kyrkan, och var?

Här kan meningarna naturligtvis gå isär beroende på hur man ser på kristendomen och kyrkan. Jag anser att man får skilja på kristendomens (och kyrkans) mytiska begynnelse eller födelse och dess verkliga historiska begynnelse/födelse.

De bibliska berättelserna om Jesus, apostlarnas evangeliseringsarbete, den första församlingen eller äldsta kyrkan och helgonlegenderna räknar jag till den mytiska begynnelsen. Även om troende kristna ser allt detta som verkliga historiskt timade händelser, så visar tillgängliga fakta på något annat.

En mångfald olika mytologiska, filosofiska och religiösa idéer och motiv kom i det romerska riket att smältas samman till det som blev ”kristendomen”. På goda grunder anser jag att det var först vid kyrkomötet i Nicea (nuvarande Iznik i Turkiet) år 325 som alla de sammansmälta idéerna och motiven slutgiltigt hälldes över i den fasta gjutform som kom att frambringa kristendomen och den kristna kyrkan sådana som världen sedan dess lärt känna dem.

Gjutmästaren var ingen mindre än den romerske kejsaren Konstantin själv. Det var först vid detta koncilium, sammankallat av den romerske kejsaren, som den trosbekännelse blev fastställd som sedan kom att gälla för kyrkan både i öst och väst (den s.k. niceanska trosbekännelsen). Före Nicea-konciliet år 325 existerade varken någon enhetlig kristen kyrka eller någon enhetlig kristen religion. Efter kyrkomötet, däremot, antog den kristna kyrkan och religionen den form som levt vidare ända fram till vår tid.

Konciliet öppnades den 20 maj år 325 och avslutades den 25 juli. Den 19 juni antogs den niceanska trosbekännelsen. Vilket datum bör väljas för kristendomens horoskop?

Ett horoskop för mötets öppnande den 20 maj visar i första hand på själva kyrkomötet, vilka energier som verkade där. Väljer vi den 19 juni får vi ett horoskop fokuserat på trosbekännelsens fastläggande. Jag anser att kyrkomötets högtidliga avslutning den 25 juli, som också sammanföll med Konstantins den stores 20-årsdag som kejsare, ger den rätta tidpunkten för kyrkans och kristendomens horoskop.

Mötet kulminerade, riktlinjerna var klara, de religiösa prelaterna hade erhållit kejsarens välsignelse att etablera den nya enhetliga religionen. Något helt nytt hade fötts fram genom det avslutade konciliet.

Jag har valt solnedgången (klockan 19:16, lokal tid) den 25 juli år 325 som tidpunkt för kyrkans och kristendomens ”födelse”. Solen gick ner över en värld som inte längre skulle vara sig lik. Horoskopet får då Ascendenten i Vattumannen och Medium Coeli (MC) i Skorpionen.

Horoskopet har ett mycket starkt första och sjätte hus, vilket antyder ett kraftfullt framträdande och en betoning på tjänande och rutiner. Ascendenten i det Uranus-styrda tecknet Vattumannen stämmer väl in på kyrkan som ”allmän” eller katolsk (av grek. καθολικός, katholikós, ”allmängiltig”). Att den nya religionen skulle vara allmännelig och internationell var kejsar Konstantins främsta intention då han kallade samman det stora konciliet i Nicea.

Ascendenten i Vattumannen ger också kyrkan och den kristna religionen en viljestark och intensiv framtoning i förening med envishet och egensinnighet. Även impulsivitet och oberäknelighet hör till bilden.

I första huset finner vi såväl Jupiter som Uranus och Pluto, alla i Vattumannens tecken. Det ger kyrkan och dess religion en oerhört stark identitet och framtoning. Jupiter antyder en inspirerande predikare/lärare eller lära. Uranus utvisar kyrkans roll som världsförändrande institution. Och Pluto ger den dess oerhörda makt.

Det som framför allt hålls fram av kyrkan och kristendomen och som karakteriserar hela dess identitet är bilden av Kristus på korset, frälsaren (Jupiter), död och uppstånden (Pluto) till himlen (Uranus). Krucifixet, kyrkans främsta symbol, kan nästan ses i den astrologiska symbolen för Pluto.

Likaså är läran (Jupiter) om himmel (Uranus) och helvete (Pluto, underjordens härskare) mycket framträdande i den kristna religionen. Alltsammans speglat i det första husets tre planeter!

Traditionellt sett styrs Ascendent-tecknet Vattumannen av Saturnus, som därför kan ses som horoskophärskare i traditionell mening. Från sin position i femte huset bildar Saturnus en trigon till Pluto i första huset. Strängheten i det egna uttrycket (Saturnus i femte huset) förstärker den redan starka maktframtoningen (Pluto i första huset). Utan tvekan har kyrkan och kristendomen en kraftig saturnisk prägel.

Medium Coeli (MC) i det Pluto-styrda tecknet Skorpionen stämmer väl med kyrkans maktsträvanden liksom med dess starka vilja att omforma såväl sina egnas som andras medvetande. Det visar också på att man inte skyr några medel för att nå sina mål. Det finns en intensitet och passion i strävandena. Likaså finns ett starkt kontrollbehov och en tendens att manipulera andra för att nå de egna syftena.

Att planeten Neptunus befinner sig i Skorpionen i det nionde huset (livsfilosofi, religion), visar på något som är utmärkande för den kristna religionen. Neptunus står för andlighet, universell kärlek, uppoffring, medkänsla, men också för bedrägeri, falskhet och eskapism. Neptunus i Skorpionen innebär en passion för andliga värderingar, men också en strid mellan ”köttets lustar” och det andliga livet. Valet står mellan ”det högre” och ”det lägre”. Det är som om det inte fanns något mitt emellan. Misslyckas de andliga strävandena blir resultatet bedrägeri och falskhet. Neptunus i Skorpionen visar också på kyrkans och kristendomens stora transformativa roll i världen.

Solen befann sig lämpligen i sitt eget tecken Lejonet under denna konciliets sista dag då den romerske kejsaren Konstantin inbjudit de församlade religiösa ledarna till en storslagen bankett och förlänade dem dyrbara gåvor. Konstantin den store, som firade sin 20-årsdag som kejsare, var konciliets store triumfator. Han hade lyckats med sitt uppsåt att driva igenom en enhetlig, allmän kristen kyrka och religion.

Men Lejon-Solen associerar naturligtvis i kyrkans och kristendomens horoskop samtidigt och framför allt till föreställningen om Kristus, ”konungarnas konung” och ”Lejonet från Juda”. I det sjätte huset (tjänande, arbete, vardagliga rutiner) lyser Kristus-Solen fram som ett ideal för det dagliga livets kristna tjänande.

Solen i Lejonet är i trigon till MC i Skorpionen, dvs. kyrkans oerhörda maktposition i världen är grundad på läran om Kristus (men också på den världslige kejsarens godkännande). Solen i Lejonet ger kyrkan en generös utstrålning, men innebär också en arrogant hållning.

Även Månen är i sitt eget tecken, Kräftan, i samma sjätte hus. Reflekterande ljuset från Kristus-Solen ägnar sig kyrkans tjänare åt ödmjuk församlingstjänst. Samtidigt finns en kvadratur mellan Månen och Mars i det åttonde huset som visar att det kan finnas en hel del dold irritation och intolerans.

Merkurius befinner sig också i Lejonet. Det visar sig i att kyrkan är stolt över den egna läran och att den tror sig vara allvetande. Det förstärks dessutom i dubbel bemärkelse av oppositionerna till Uranus och Pluto. Kyrkan vill hänsynslöst tvinga sina idéer och trosföreställningar på andra. Man är helt enkelt så besatt av det egna tänkandet och de egna föreställningarna att man anser sig ha rätt att tvinga dem på andra människor, folk och kulturer.

Betraktar vi nu horoskopet i dess helhet ser vi något märkligt framträda. Oppositionen Merkurius-Pluto bildar tillsammans med MC/IC-axeln ett väldigt kors tvärs över hela horoskophjulet. (Vad annat kan vi vänta oss i ett horoskop för den kristna kyrkan och religionen!).

Inte nog med det. Korsets fyra armar är riktade mot de fyra fasta tecknen, Lejonet, Oxen, Skorpionen, som också kan representeras av Örnen, och Vattumannen. Här återfinner vi ingenting mindre än kyrkans fyra evangelistsymboler.

När fyra planeter eller faktorer bildar ett kors i horoskopet kallas detta inom astrologin för ett ”kosmiskt kors” eller ”storkors”. Det indikerar alltid en spänningsfylld och svårlöst problematik, en ”bära-eller-brista” situation. Att ha ett sådant kosmiskt kors i horoskopet innebär en stor och kanske omöjlig utmaning.

I det här fallet handlar det om kyrkans besatthet av de egna idéerna och den stora intoleransen mot oliktänkande. Det finns en stark önskan att ”omvända världen”, men ingen insikt om andra synsätts värden och berättigande.

Norra Månnoden i Kräftan i konjunktion med Månen och den Södra noden i Stenbocken visar på en inre stolthet. Kyrkans prelater och tjänare kräver att bli visade stor respekt.

Det finns en tendens att göra livet svårare och allvarligare än det är. Man lever i det förflutna och bär det förflutnas bördor. Det finns en attityd av självförhärligande samtidigt som man fördömer andra. Andras svaghet utnyttjas till egen fördel. Man tar gärna sin tillflykt till den egna religiösa föreställningsvärlden bortom den aktuella verkligheten.

Mars i Vågen i det åttonde huset bildar ett s.k. T-kors tillsammans med Månnoderna, vilket kraftigt förstärker den inre konflikten mellan arrogant självförhärligande och ödmjukt tjänande. Venus i Jungfrun, slutligen, ger bilden av den fridsamma Jungfru Maria, den rena och kyska och obefläckade madonnan och Guds moder i den kristna föreställningsvärlden.

Det här framlagda horoskopet visar på den allmänna (”katolska”) kyrka och lära som framföddes genom det stora konciliet i Nicea under sommaren år 325. Att horoskopet stämmer in så bra och på det mest förbluffande sätt på såväl kyrkan som kristendomen tyder på att jag prickat rätt vid val av tid och plats för ”födelsen”.

En kommentar till underrubrikens ”Hokus pokus filiokus”: Den berömda trollformeln har en lustig anknytning till Nicea-konciliet. De inledande orden ”hokus pokus” härrör från tidig medeltid och är en folklig förvrängning av den katolska nattvardens hoc est corpus meum (”detta är min lekamen”). Tillägget ”filiokus” är en senare förvrängning av latinets filioque (”och av Sonen”). I den västliga kyrkan kom man på 1000-talet att lägga detta ord till den niceanska trosbekännelsens tredje artikel, som behandlade den Helige andens natur. Frågan gällde huruvida den Helige anden också var ”av Sonen” eller endast av Fadern. Den östliga kyrkan har aldrig accepterat tillägget.

Karl den stores kröning

På juldagen år 800 krönte påve Leo III i Peterskyrkan i Rom Karl den store (Carolus Magnus, Charlemagne) till kejsare i det väldiga Frankerriket. Härmed ingicks en bestående allians mellan den militära makten och den katolska kyrkan. Frankerriket blev det sönderfallna västromerska rikets arvtagare och fortsättning. Med stöd från påven i Rom utbredde Frankerriket den kristna religionen på den europeiska kontinenten. Endast längst i norr stötte man på patrull – de skandinaviska vikingarna, vilka i mer än hundra år kom att bli den katolska kyrkans återkommande gissel.

Vid kröningen i Peterskyrkan i Rom krönte påve Leo III kung Karl till Carolus Augustus, den store och fredsbringande kejsaren av Rom, helt i de tidigare romerska kejsarnas efterföljd. Regentskap representeras astrologiskt av Solen och en kröning, i synnerhet av den här dimensionen, bör ske med Solen högst på himlen. Detta ger oss vårt horoskop för Karl den stores kröning den 25 december år 800, klockan 12:00 i Rom i Italien. Det blir samtidigt ett horoskop dels för det utbredda Frankerriket på höjden av sin makt i allians med påvedömet i Rom och dels för den kristna lärans vidare etablering på den europeiska kontinenten och på de brittiska öarna.

Vi ser Solen – härskaren – högst på himlen i Stenbockens tecken och i konjunktion med den Norra månnoden. Intressant att lägga märke till är att Månnoderna – ödesmarkörerna – är omkastade i förhållande till horoskopet för Niceakoncilitet. Där befann de sig i Stenbocken (Södra noden) och Kräftan (Norra noden), här hittar vi dem i motsatt riktning, Södra noden i Kräftan vid IC och Norra noden i Stenbocken vid MC. På så vis knyts de båda horoskopen (och händelserna) ihop redan här.

Carolus Augustus, de romerska kejsarnas arvtagare, och hans kristna kejsardöme, Frankerriket, tog över och fortsatte etablerandet av den kristna religionen, i horoskopet markerat genom den Norra månnoden i Stenbocken och i konjunktion med Solen.

Kröningshoroskopet har betecknande nog Ascendenten i krigiska Väduren. Månen och Jupiter, båda i Fiskarna, döljer sig i det tolfte huset för religiositet och klosterväsen, vilket karaktäriserade Frankerrikets andliga liv. Månen i Fiskarna är märkligt oaspekterad så när som på en halvkvadratur till Pluto i Vattumannen i det elfte huset – ett eko från Niceakonciliets Pluto, också i Vattumannen men i det första huset. Pluto rör sig ur jordiskt perspektiv långsammast av alla planeterna och två plutocykler skiljer det här horoskopet från Niceakonciliets.

Fiskarna såväl som tolfte huset innebär upplösning och försvagning och Månen i den här positionen antyder en brist och svaghet hos det annars så stolta Frankerriket. Redan här anar man det expansiva och maktsträvande kejsardömets kommande sönderfall.

Det dröjde heller inte så länge förrän Frankerriket började sönderfalla eller upplösas inifrån. Redan år 843 delades riket mellan Karl den stores ättlingar i tre delar, vilka även de i sin tur så småningom vittrade sönder och blev till mindre grevskap och hertigdömen.

Varje maktstruktur är på förhand dömd att förr eller senare gå under, vilket bör kunna ses i dess horoskop. I det här fallet är det emellertid ovanligt tydligt genom att Månen är försvagad i Fiskarna och i det tolfte huset. Dessutom är de fasta tecknen – Oxen, Lejonet, Skorpionen och Vattumannen – svagt framträdande i det här horoskopet. Uthållighet och stabilitet saknas.

Likväl speglas en hel del styrka och kraft genom de kardinala (igångsättande) tecknen Väduren (Ascendenten), Kräftan (Södra månnoden), Vågen (Neptunus, Uranus, Mars) och Stenbocken (Solen, Norra månnoden). Styrkan ligger alltså mer i den inledande uppbyggnadsfasen än i uthålligheten över tid.

Horoskopets övre halva och fjärde kvadrant är mest betonade, vilket speglar en strävan att dominera och sätta sin prägel på omvärlden. Under horisonten befinner sig den Södra månnoden – arvet från Romarriket och Niceakonciliet – som bär upp det hela med visst bistånd av den retrograda Saturnus i Jungfrun i det sjätte huset.

Med Ascendenten i Väduren ses livet som en utmaning, uttrycket är aktivt, spontant och självhävdande. Tålamod och återhållsamhet är det sämre med. Ascendent- och horoskophärskaren Mars är försvagad i Vågen i det sjunde huset och oaspekterad så när som på konjunktionen med Uranus och oppositionen till Ascendenten. Det speglar att Frankerriket, trots sin inledande militära expansion sedan kom att försvagas, inte minst genom den inre splittringen, vilket gjorde att de nordiska vikingarna till slut fick frankerna att kapitulera vid belägringen av Paris och därefter avträda det som kom att bli provinsen Normandie – Nordmännens land.

Vikingarnas attack mot Lindisfarne

Anno Domini 793.

Detta år visade sig olycksbådande

järtecken över Northumbria,

vilka svårt skrämde upp invånarna:

de bestod av väldiga blixtar;

också elddrakar sågs flyga genom luften.

En elak hungersnöd följde på dessa förebud;

och lite senare samma år, den 8 juni,

förstörde hedningarnas härjningar illa

Guds kyrka på ön Lindisfarne

genom plundring och mord.

Dessa ord, nedtecknade i den Anglosaxiska krönikan, är det äldsta kända omnämnandet av vikingarnas härjningar. Ön Lindisfarne vid Northumbrias kust var ett betydande centrum för klosterväsendet på de brittiska öarna.

Klostret på Lindisfarne, som grundades år 635, var under lång tid ett viktigt pilgrimsmål och kom att bli ett betydelsefullt lärdomscentrum. Där ansamlades också kostbara skatter – krucifix och kors av guld, dyrbara silverkärl och relikskrin av elfenben, förutom de ovärderliga bokilluminationerna.

Landvägen kunde man endast ta sig till klosterön vid lågvatten, två gånger om dagen, vilket har skildrats i Sir Walter Scotts diktning:

For with the flow and ebb, its style

Varies from continent to isle;

Dry shood o´er sands, twice every day,

The pilgrims to the shrine find way;

Twice every day the water efface

Of staves and sandalled feet the trace.

Platsen för anläggandet av klostret hade valts ut noga, dels för sitt avsides och isolerade läge, dels för närheten till Northumbrias huvudstad Bamburgh, inte långt söder om ön. Klostren och pilgrimsmålen betraktades som heliga platser som respekterades av alla människor. Ingen väntade sig att det skulle komma plundrare från sjösidan. Så skedde heller inte under de första hundrafemtio åren.

Man kan därför föreställa sig hur totalt överraskade klosterinvånarna måste ha blivit då plötsligt en junidag år 793 främmande farkoster hastigt närmade sig ön i vad som uppenbarligen var fientliga avsikter. När vikingarna stigit iland rådde förmodligen ingen tvekan om vad saken gällde.

Vi vet inte exakt vilken omfattning denna första klosterplundring fick, men enligt krönikorna kom den och de efterföljande vikingaräderna att djupt chockera och uppröra den kristna världen. Hur kunde deras Gud tillåta att något sådant skedde? Berodde det på någon hemlig synd som begåtts? Var det Guds straff?

I själva verket ingick de här räderna som en del av en större serie attacker som utfördes av nordbor mot kristna mål såväl i Britannien som i Frankerriket. De var, som tidigare nämnts, delar av ett religiöst avvärjningskrig riktat mot den aggressiva frankiska utbredningen av den kristna läran.

Vikingarna var tillbaka igen redan året efter och plundrade nya kyrkor och kloster. Det betydande klostercentret på den skotska ön Iona utsattes för upprepade vikingaräder åren 795, 802, 806 och återigen 825. Och så kom det att fortgå längs de engelska kusterna under hela 800-talet. Vikingarna blev klostrens återkommande gissel.

När nu den Anglosaxiska krönikan anger ett bestämt datum – den 8 juni år 793 – för den första vikingaräden mot klostret på ön Lindisfarne, så är det också möjligt att upprätta ett horoskop för händelsen. Och eftersom denna första räd traditionellt betraktas som början på vikingarnas härjningar, så kanske ett sådant horoskop också kan anses gälla mer allmänt för dessa attacker, åtminstone de som riktades mot klostren på de brittiska öarna.

Krönikan anger tyvärr ingen tidpunkt på dygnet för vikingarnas landstigning. Här får vi pröva oss fram. Klockan åtta på morgonen ger ett intressant horoskop med Mars i Lejonet i konjunktion med Ascendenten (ansiktet utåt) i samma stolta tecken. Samtidigt befinner sig Månen i Vädurens krigiska tecken i konjunktion med Medium Coeli eller MC (strävan, mål).

Eftersom detta ger en så tydlig bild av händelsen, så kan vi anta att räden påbörjades vid den tiden. Här blir det nästan som att det är horoskopet som talar om för oss när händelsen inträffade.

Den astrologiska symbolen för Mars (aggression, krig) ger en förbluffande exakt bild av vikingens sköld och svärd (eller spjut) – den skräcksyn som klostrets yrvakna munkar måste ha mött denna ödesdigra morgon. Attackens ansikte skulle inte kunna beskrivas tydligare än med Mars (krigaren, vikingen) uppstigande (ascenderande) i öster i Lejonets tecken (makt, auktoritet, arrogans). Vikingarna kom från öster.

Att Mars är i det tolfte huset – strax över horisonten – anger temat för hela händelsen: en attack (Mars) mot ett kloster (tolfte huset). En av tolfte husets innebörder är just slutna institutioner, såsom kloster.

I tolfte huset återfinns också planeten Jupiter, som i några av sina betydelser avser dels rikedom dels religion. I tolfte huset indikerar Jupiter därför i det här fallet både dolda eller förvarade (tolfte huset) rikedomar (Jupiter) och religiös verksamhet (Jupiter) i avskildhet (tolfte huset). Placeringen i Kräftans tecken förstärker dessa båda innebörder. Vi ser en perfekt beskrivning av vad som fanns på ön Lindisfarne: dyrbara rikedomar i ett religiöst klostercentrum beläget vid havet (Kräftan).

I horoskopet ser vi att Jupiter befinner sig i opposition till Pluto i Stenbocken i det sjätte huset. I negativ mening innebär Pluto destruktivitet, våld, grymhet och oförsonlighet. I mer positiv mening betyder den rening och luttring. Den står också för makt och handlingskraft, vilket förstärks av positionen i Stenbockens tecken.

Oppositionen mellan de båda planeterna ger en bild av vikingarnas skoningslösa och våldsamma attack och plundring (Pluto) av klostret och dess rikedomar (Jupiter).

Tillsammans med Vädursmånen i konjunktion med Medium Coeli (syfte, mål) i Väduren formas ett s.k. T-kors, där Månen/MC bildar kvadraturer (spänningsfyllda aspekter) till såväl Jupiter (klostret med dess rikedomar) som Pluto (attacken mot och plundringen av klostret).

Månen i eldtecknet Väduren visar på handlingskraft och krigföring, på en stark vilja att attackera. Konjunktionen med Medium Coeli innebär att Månen i Väduren stod högst i sin bana på himlen vid det här tillfället och detta förstärker bilden av de attackerande vikingarnas kraft och målmedvetenhet.

Vikingarädernas egentliga karaktär av medvetna krigshandlingar speglas på flera sätt i horoskopet. Ascendenten i stolta Lejonet i konjunktion med krigarplaneten Mars visar definitivt på en krigshandling, liksom även MC i marstecknet Väduren i konjunktion med Månen i detta tecken. Solen styr Ascendenten och disponerar Mars. Alltsammans speglar en medveten krigshandling, inte bara ett enstaka plundringsdåd.

Det ligger i Vädurens natur att söka en utjämning, en balans, genom självhävdelse och aktiv aggressiv handling. MC i Väduren har sin grund i IC i Vågen (strävan efter balans, utjämning). De här vikingaräderna kan alltså ses som en form av motdrag eller motvärn i förhållande till den katolska kyrkans militära allierade (Frankerriket) och deras massakrer mot och tvångskristnande av framför allt befolkningen i Sachsen. Vikingaattackens karaktär av att vara religionsrelaterad förstärks dessutom av att den Södra månnoden är i Skyttens tecken.

Nu kommer vi till det kanske märkligaste av alltihop. Om vi medger en lite vidare orb (4° istället för 3°) för aspekten sesquikvadratur, så framträder i horoskopet det ovanliga aspektmönster som kallas ”Tors hammare”! Och vad kunde passa bättre i det här sammanhanget?

Merkurius i Tvillingarna i det elfte huset bildar en kvadratur till Uranus i Jungfrun i det andra huset. Båda planeterna bildar sedan i sin tur s.k. sesquikvadraturer till Pluto i Stenbocken i det sjätte huset. En sådan "Tors hammare" visar på en kraftfull förmåga att strida för att nå sitt mål.

Med hjälp av sina snabbgående skepp (Merkurius i Tvillingarna) och sin förmåga att utföra plötsliga och oväntade attacker, skickligt och noggrant planerade och utförda (Uranus i Jungfrun) kunde vikingarna framgångsrikt genomföra sina våldsamma räder (Pluto i Stenbocken). Det är märkligt att finna det här ovanliga aspektmönstret just här, i vikingarädernas horoskop!

Vi kan också se att horoskopet uppvisar en koncentration av planeter i Tvillingarnas rörliga tecken. Här återfinns såväl Solen som Merkurius, Venus och Norra Månnoden. Det kommunikativa och föränderliga lufttecknet Tvillingarna ger en god bild av de snabbseglande drakskepp som förde vikingarna över havet. Norra Månnoden kallas också "Drakens huvud", vilket perfekt beskriver de drakhövdade skeppen.

Dessa planeter i Tvillingarnas tecken befinner sig i det elfte huset, vilket indikerar en stark gruppgemenskap och sammanhållning hos de angripande vikingarna. Det förstärks genom Solens konjunktion med Venus.

Solen bildar dessutom en sextil med Månen och Medium Coeli i Väduren, vilket framhåller operationens framgångsrika karaktär.

Merkurius formar i sin tur en sextil med Mars och Ascendenten. Det ger en bild av en framgångsrik attack (Mars/Ascendenten i Lejonets tecken) med snabbgående segelfartyg (Merkurius i Tvillingarna).

Saturnus i Oxen i tionde huset visar på beslutsamhet, självdisciplin och kompetens. Det finns en trigon mellan Saturnus i tionde huset och Uranus i andra huset. Vikingarna använde sin beslutsamhet och stridskompetens (Saturnus) i kombination med snabbhet och överraskning (Uranus) för att uppnå sitt mål.

Tydligare än så här kan vikingaräden knappast åskådliggöras. Som vi ser ger horoskopet en mycket klar och fullständig redogörelse för den här händelsen, som var inledningen av vikingarnas långvariga krigföring riktad mot det militärt aggressiva Frankerriket och dess allierade – kyrkan och klostren på de brittiska öarna.

© 2021 Mats Bergman