1. "Bock i Örtagård" (1933) – Fritiof Nilsson Piraten
Romanen som fick mig att älska Piraten. Köpte 1999 nämnda bok på Bokman, Väla. Hade vid något tillfälle hört min far nämna Piraten. Även omslaget (se ovan) påverkade sannolikt mitt köp. Sex år senare återupptäckte jag boken. Min C-uppsats handlar om "Bock i Örtagård". Favoritscenerna är supén på Hotell Horn samt bröllopet mellan Vricklund och Elisa. Såväl personteckningarna som språket är knivskarpt.
2. "Hummelhonung" (1995) – Torgny Lindgren
Historien om de två gravt överviktiga bröderna Hadar och Olof i norra Västerbotten är ett mästerverk. I romanen ryms en delförklaring till Lindgrens eget artisteri: ”I de högstämda partierna måste en beständig strävan efter det banalt vardagliga kunna skönjas, när ytan blev retorik skulle djupet vara simpelhet och trivialitet, ja om jämvikten så krävde ren tarvlighet. Och nu kom plogbilen.” "Hummelhonung" fick mig att upptäcka Lindgren. Jag sörjde när han 2017 gick bort.
3. ”Kejsarn av Portugallien” (1914) – Selma Lagerlöf
Jan i Skrolyckas kärlek till dottern Klara Fina är omtumlande. Selma Lagerlöf är det svenska språkets främsta berättare. ”I samma stund begrep han vad det var, som hade satt hjärtat igång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad det var som varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.”
4. "Utvandrarserien" (1949–59) – Vilhelm Moberg
Mobergs berättelse "om några människor, som från sina hem i Ljuder i Småland utvandrade till Nordamerika" är den mest fascinerande berättelse jag läst. Karl Oskar, Kristina, Robert och Arvid är alla levande människor som med åren blivit mina vänner.
5. "Mig äger ingen" (2008) – Åsa Linderborg
Ännu en omskakande far–dotter-historia – denna gång sedd genom dotterns perspektiv. Linderborgs uppväxtskildring är den bästa jag läst. Detaljrikedomen är tidvis hisnande. Glädje, humor, tragik.
6. "Rebecca" (1938) – Daphne du Maurier
Något så ovanligt som en perfekt konstruerad roman. Berättarjagets resa till godset Manderlay, och spåren efter den framlidne mrs de Winter, är ändlöst spännande. En roman som innehåller något för alla sorters läsare. Trivia: Blev sedermera en Oscarvinnande Hitchcock-film. (Det är för övrigt samma författare som ligger bakom "Fåglarna".)
7. "Farväl till Berlin" (1939) – Christopher Isherwood
Isherwoods underhållande, och realistiska, skildring av 1930-talets Berlin. Mest minnesvärda karaktär? Nattklubbssångerskan Sally Bowles. Trivia: Filmen ligger till grund för musikalen "Cabaret", och därmed Liza Minellis stjärnstatus.
8. "En dåres försvarstal" (1893) – August Strindberg
Strindbergs analys av tvåsamheten i allmänhet och hustrun Siri von Essen i synnerhet är så urbota dum och hänsynslös att bara glädje i slutändan finns kvar att känna.
9. "Juloratoriet" (1983) – Göran Tunström
En levande familjeberättelse, full av original och starka karaktärer, som sträcker sig över tre generationer. Bl a förekommer Selma Lagerlöf i en biroll. Tunström är en av de stora Värmlandsförfattarna.
10. "Revolutionary Road" (1961) – Richard Yates
Kultbok som är en av mina favoriter. Yates skildring av det unga paret Wheelers förortsliv är verkställd med absolut gehör. Ångest, frustration, depression.
11. "Möss och människor" (1937) – John Steinbeck
Tunn bok om stor vänskap. Skrevs från början som pjäs, vilket förklarar varför 82% av romanen består av dialog. Ingen människa som läst "Möss och människor" kan glömma slutet. Trivia: Steinbeck brukar kategoriseras in under naturalism. Således får vi inte, med ett undantag, ta del av karaktärernas tankar.
12. "Sagan om ringen" (1954–55) – J. R. R. Tolkien
Trivia: Både Tolkien och kompisen C. S. Lewis var troende kristna. Tolkien myntade begreppet ”eukatastrof”. Eukatastrof innebär att ”katastrofen upphävs”. Efter att berättelsens goda karaktärerna utsatts för alla motgångar och problem måste det finnas ett lyckligt slut. Tolkien ansåg att det lyckliga slutet kunde sträcka sig från fantasin och över till verkligheten. Skillnaden mellan hans berättelse, och andras berättelser, var att en hel kontinent, hela Midgård, blev lycklig. Inte bara huvudpersonen. Därmed gavs läsaren förståelse för hur en värld utan krig skulle kunna kännas. Det skänker hopp åt livet som helhet, menade Tolkien.
13. "Lysande utsikter" (1860–61) – Charles Dickens
Dickens följetongsroman innehåller så många vändningar och cliffhangers att det nästan blir löjligt. Men faktum kvarstår: underhållningen är mestadels påtaglig.
14. "Dorian Grays porträtt" (1890) – Oscar Wilde
Även om historien om den evige ynglingen, och den åldrande tavlan, är underhållande är det först och främst Wildes pregnanta språk som bör lyftas fram: sentenserna haglar!
15. "Dödssynden" (1960) – Harper Lee
Läsvärd amerikansk klassiker. Och ja, Atticus Finch är en sympatisk hjälte. Trivia: Den Pulizerprisvinnande romanen "Dödssynden" blev den enda författaren Harper Lee lät publicera under sin livstid. Hon gick bort 2015.
16. "Blindheten" (1995) – José Saramago
En efter en blir människor blinda. Snart står hela samhället inför en epidemi. Saramago kan, som få andra, skapa en klaustrofobisk och trovärdig känsla. Och allt sker i ett rasande tempo. En undergångsskildring med hög densitet. Trivia: Saramagos interpunktion består av enbart punkt och komma.
17. "Egenmäktigt förfarande" (2013) – Lena Andersson
Anderssons distanserade dissekering av (den obesvarade) kärlekens vansinne är skarpsynt och obeveklig. Trivia: Regissören Roy Andersson är förebilden till den självgoda och själsligt tomma karaktären Hugo Rask.
18. "Doktor Glas" (1905) – Hjalmar Söderberg
Stilisten Söderbergs främsta verk. Tyko Glas reflekterar i dagboksform kring moral, kärlek och Stockholm. "Mig gick livet förbi." Jag älskar stämningen i romanen. Trivia: Söderberg har bott på Hotell Kullaberg i Mölle.
19. "Vägen" (2008) – Cormac McCarthy
Modernt mästerverk om fadern och sonen – Mannen och Pojken – som råkar befinna sig i en postapokalyptisk värld. Existentiellt och gripande. Romankonst när den är som allra bäst. Trivia: Coen-bröderna filmatiserade McCarthys "No Country for Old Men" och vann fyra Oscars. "Vägen"-filmatiseringen, av en Hillcoat, är inte lika lyckad.
20. "Moby Dick" (1851) – Herman Melville
Det amerikanska nationaleposet är läsvärt. Inte bara för den bibliska kampen mellan Ahab och valen, utan också för den något märkliga berättartekniken: religiösa och naturvetenskapliga utläggningar är infogade i intrigen. Trivia: Starbucks är uppkallad efter en av de större birollerna.
21. "Siddhartha" (1922) – Hermann Hesse
Klassisk utvecklings/bildningsroman som äger rum samtidigt som buddhismen håller på att födas. Siddhartha går igenom livets alla faser – på under 200 sidor. Trivia-fråga: Varför skriver Hesse med så långa meningar?
22. "Stoner" (1965) – John Williams
Fängslande roman om William Stoners till synes helt ordinära och tidvis tomma liv. Inga cliffhangers, inga stora vändningar, bara en finstämd prosa som berättar. Påminner om filmen "Mr Hollands Opus".
23. "Rötter" (1976) – Alex Haley
Haleys mästerverk om slaven Kunta Kinte och de sex generationer ättlingar som levde efter honom. Enbart ren fakta? Nej. Läsvärd och allmänbildande? JA. Trivia: ABC:s serie, som baserades på boken, är än i dag en av de största tittarsuccéerna i amerikansk tv.
24. "Ensam i Berlin" (1947) – Hans Fallada
Romanen handlar om hur arbetarklassparet Otto och Anna Quangel, genom att lägga ut handskrivna lappar i Berlin, gör motstånd mot den nazistiska regimen. Baserad på verkliga händelser. Spännande!
25. "Madame Bovary" (1856) – Gustave Flaubert
Ren njutning från första till sista stavelsen. Berättelsen om den omåttligt tråkiga Charles, och den mer och mer frustrerade Emma, faller in under naturalismen men är ovanlig på en punkt: Flaubert får dig att skratta! Språkbehandlingen tillhör den förnämligaste som går att finna i ett bibliotek.
26: "Främlingen (1942) – Albert Camus
Kanske existentialismens främsta litterära verk. Camus gestaltning av den håglöse och missanpassade Meursault ställer många frågor till läsaren. En del av dem är intressanta.
27. "Den gamle och havet" (1952) - Ernest Hemingway
Hemingways kanske mest kända och älskade roman har vissa likheter med "Moby Dick": En äldre man, Santiago, är på jakt efter ett havsdjur. Varje stycke kan tolkas allegoriskt. Trivia: Jag och Nanna spenderade en eftermiddag på krogen Le Terraza, Cojimar. Det är fiskebyn som "Den gamle och havet" utspelar sig i.
28. "Jag Lars Hård" (1935) – Jan Fridegård
Proletärlitteratur när den är som bäst. Stararsonen och tillika drömmaren Lars Hård för en hård kamp mot såväl sig själv som klassamhället. Medryckande läsning. Oumbärligt tidsdokument.
29. "Elizabeth Costello" (2003) – J. M. Coetzee
Blandning mellan roman och essä. Via den (i fiktionen) berömda författaren Elizabeth Costello reflekterar Coetzee bl a kring litteraturens roll i samhället och livet.
30. "Mästaren och Margarita" (1966-67) – Michail Bulgakov
Smått absurd roman som innefattar allt från teologiska diskussioner till ren slapstick. Den bolmande svarta katten är en av världslitteraturens främsta karaktärer. Högt underhållningsvärde!
31. "Vägen till Klockrike" (1948) – Harry Martinson
Den före detta cigarrmakaren Bolle ger sig ut på de svenska landsvägarna, på jakt efter frihet och harmoni, och funderar kring livet med bl a den nyvunne vännen och filosofen Sandemar. Många hisnande meteorer! En personlig favorit. Trivia: 1. Martinson begick 1978 harakiri med en sax på Karolinska sjukhusets psykavdelning. 2. Jämshögs hembygdsförening (Blekinge) hyser en permanent Martinson-utställning.
32. "Don Quijote" (1605, 1616) – Miguel Cervantes
Den största romanen av de alla? Även om berättartekniken på ett sätt är intrikat (ramberättelse, tillbakablickar etc) är det samtidigt ett verk som man utan problem kan lägga ifrån sig och sedan återuppta. Själv har jag läst "Don Quijote" i fem år. De flesta episoder, som alla slutar med fysisk smärta för Don Quijote och hans vapendragare Sancho Panza, är nöjsamma. Tips: Skaffa en utgåva som innehåller Dorés makalösa trägravyrer.
33. "Processen" (1925) – Franz Kafka
Josef K har vissa bekymmer med byråkratin. Klassiker.
34. "På resa med Herodotos" (2006) – Ryszard Kapuscinski
Reportage- och minnesbok som hade en enorm påverkan på mig då jag första gången läste den. Kapuscinski är en av de stora humanisterna.
35. "Polis, polis, potatismos" (1970) – Maj Sjöwall, Per Wahlöö
Ursprunget till Nordic noir. Trivia 1: Per Wahlöö är begravd i Pauli mellersta kyrkogård. Trivia 2: "Polis, polis ..." öppningsscen utspelar sig på Savoy. Det uppmärksammas i dag på Savoy med en tavla i matsalen.
36. "Svält" (1890) – Knut Hamsun
Löst baserad på Hamsuns eget liv som kringflackande dagdrivare innan författargenombrottet. Som titeln antyder kretsar romanen kring de fysiska och psykiska processer en människa kan genomgå under påverkan av långvarig hunger (och kanske i lika hög grad utan existentiellt och socialt fotfäste).
37. "Livets ax" (1991) – Sven Delblanc
Stilsäker och insiktsfull biografi. Delblanc tillhör de stora i svensk litteratur. Trivia: Delblanc-barnbarnen har gått på Bjärehovskolan.
38. "Svinalängorna" (2007) – Susanna Alakoski
Läsvärd klasskildring som utspelar sig i 1970-talets miljonprogram.
39. "Spela för mig Zorba" (1946) – Niko Kazantzakis
Engelsk författare möter grekisk levnadskonstnär.
40. "Vem älskar Yngve Frej?" (1968) - Stig Claesson
Slas portalverk. Precis som i många av hans romaner och noveller kretsar tematiken runt mötet mellan det gamla och det nya Sverige. Mellan bondesamhället och det rationella industrisamhället (redan på god väg mot IT-samhället). I revan mellan dessa världar uppehåller sig de glömda existenser som var Slas vänner, och som han porträtterar på sitt alldeles unika vis. Att läsa Slas berikar ditt liv. En av mina absoluta favoriter. Trivia: Slas skrev och illustrerade ett åttiotal verk. Han gick bort 2008.
41. "Sågverksungen" (2009) – Vibeke Olsson
Egentligen har jag en del invändningar mot Olssons inledande roman om Bricken, sågverksflicka i Svartvik i slutet av 1870-talet: Den är något naivt berättad (sannolikt är ungdomar den primära målgruppen) och många av karaktärerna framstår som stereotyper. Samtidigt är det en odelat fascinerande läsning. Varför? Kärleken som Olsson hyser till ordet. Varje arbetstagare, redskap, arbetsuppgift benämns med korrekt glosa. Glosor som i dag fallit i glömska: "Ströflicka", "stabbar", "uppfordringsverk", "ramsåg". Så även om romanen behandlar något så ursvenskt som skogsindustri och fackföreningsrörelser känner jag mig emellanåt som turist i eget land. En både kuslig och inspirerande känsla. En enkel slutsats att dra: Det är via orden, språket, vi finner en gemenskap och ett sammanhang. Slutsatsen kan riktas mot såväl oss själva som mot andra. För att förstå vår egen historia måste vi damma av dåtidens glosor och göra vårt bästa för att tolka dem. För att förstå andra, t ex invandrare, kan vi påminna oss om att olikheterna inte bara handlar om kultur och religion, utan kanske först och främst om ord. Det gäller helt enkelt att vi pratar med varandra. Trivia: Romanen utspelar sig i Sundsvall och delvis på Alnö. Nannas hemstad.
42. "Tom Sawyers äventyr" (1876) – Mark Twain
Klassiker som bl a inspirerat Piraten (först och främst "Bombi Bitt och jag"). Smittande berättarglädje! Favoritscen: När Tom Sawyer och Huckleberry Finn går på sin egen begravning.
43. "Brinnande livet" (2012) – Alice Munroe
Alla Munroes novellsamlingar tycks vara läsvärda. Det är framförallt hennes psykologiska skärpa som bör lyftas fram – samt att hon av och till bryter mot novellreglerna. T ex utspelar sig många av hennes historier under flera års tid (vilket alltså en novell traditionellt sett inte ska göra).
44. "1984" (1949) – George Orwell
Älskar tillägget om "Nyspråkets principer", vilket handlar om att vi tänker med ord. Tangerar Wittgensteins oläsliga "Tractatus". Trivia: Romanen ligger till grund för namnet "Big Brother".
45. "Räddaren i nöden" (1951) – J. D. Salinger
Världens mest kända generationsroman. Holden Caulfields flykt till New York, och sedermera psyket, är än i dag en läsvärd historia. Trivia: Mark Chapman bar på ett exemplar när han mördade John Lennon.
46. "Döda själar" (1842) – Nikolaj Gogol
Fantastiskt karaktärsgalleri! Utspelar sig på den ryska landsbygden. Räcker som motivering. Trivia: Läste den när jag for med Transsibiriska järnvägen. Nöjd med det.
47. "Walden" (1854) – Henry David Thoreau
Tidig kritik av konsumtionssamhället. Fina natur- och djurskildringar (bl a ägnas flera sidor åt en myrstack). Trivia: Hade stor påverkan på Christopher McCandles, huvudkaraktären i Krakauers "In i vildmarken", som ju sedermera blev en mästerlig film av Sean Penn.
48. "Magistern" (2006) - Frank McCourt
Irländsk berättarglädje sprungen ur muntlig tradition. Den avslutande delen i McCourts självbiografiska triologi (inleddes med "Ängeln på sjunde trappsteget" och "Lyckans land" - även de mycket läsvärda). Handlar framförallt om McCourts 30+ år som high school-lärare i New York. Men också om hans havererade äktenskap, uppror mot diverse skolledningar samt bekymmer med flaskan. Trivia: Jag har snott McCourts förklaringsmodell till skillnaden mellan ordklasser och satslära: ordklasser är den sönderplockade bläckpennan, satslära den ihopsatta.
49. "Hemstaden" (1982) – Jacques Werup
Roande kärleksförklaring till Malmö. Fylld av minnen och original. Bl a ägnas många sidor åt krögaren Zoltan på Davidshall. Han samlade ihop vinskvättar och sålde det som "konstnärsvin". Frågade man vad som fanns att äta svarade han: "Jag ska fråga i köket". Och så gick han ut och skramlade lite med kastrullerna och serverade sen den gulasch han själv lagat.
50. "Emma" (1816) – Jane Austen
Mycket underhållande om oändligt tråkiga liv. Austen karvar ut tidlösa arketyper: den nervösa fadern, den inbilska dottern, den arrogante mannen etc. Många dräpande formuleringar.
51. ”En världsomsegling under havet” (1870) – Jules Verne
Science fiction-genren i sin linda. Episkt bladvändar-äventyr. Del av ubåten byggd i Motala. Har beställt filmatiseringen med Kirk Douglas från 1952.
52. "En förlorad värld" (1945) – Evelyn Waugh
Fascinerande om brittisk aristokrati, alkoholism, förkommen vänskap.
53. ”Strändernas svall” (1946) – Eyvind Johnson
Johnsons parafras på ”Odysséen” är en i slutändan läsvärd historia. Har i regel svårt för experimentell berättarstil men här fungerar det okej.
54. ”Svindlande höjder” (1847) – Emily Brontë
Visst är de tvära kasten och de svallande känslorna väl många och upprepande, men faktum kvarstår: mr Heathcliff är en bra karaktär. Trivia: Intrigen berättas via olika karaktärer. Det gäller att hålla ordning på ”jag:et”.
55. ”Alice i Underlandet” (1865) – Lewis Carroll
Oefterhärmlig fantasi. Stilbildande nonsens. En av favoritscenerna: Musen hjälper Alice att åter bli torr. Hur? Han berättar den torraste historia han kan (innefattar bl a Vilhelm Erövraren samt ärkebiskopen av Canterbury).
56. ”Trollkarlens hatt” (1948) – Tove Jansson
Hjärtevärmande äventyr. Varje karaktär har en unik personlighet, samt följer sin egen logik. Och ibland skönjs satiren: Till den stora familjeutflykten packar Muminmamman ner saker och ting för allt och alla, kastruller, badbyxor, mat etc, medan Muminpappan packar pipa och metspö. Sedan frågar han faderligt: ”Är ni säkra på att ni inte glömt nånting?”
57. ”De tre musketörerna” (1844) – Alexander Dumas
Något rörig men i sina bästa stunder ståtlig underhållning. Oproportionerligt många sidor ägnas åt vin. Trivia: Dumas uppskattade mat och dryck.
58. ”Kallocain” (1940) – Karin Boye
Boyes klassiska dystopi. Gillar att det officiella sanningsserumet, som ska rädda staten undan farliga människor och revolter, även nyttjas i privatlivets svartsjukedrama. Slutsats? Människan är patetisk. Trivia: Påminner i sitt anslag om ”1984”.
59. ”Münchhausens underbara resor och äventyr” (1785) – Rudolf Erich Raspe
Sanslösa skrönor staplade på varandra. En personlig favorit: Det är snöstorm. Münchhausen binder fast sin häst i en stör som sticker upp ur snön och somnar sedermera en bit därifrån. Under natten drar ovädret förbi och snön sjunker samman. På morgonen finner Münchhausen sin häst hängandes i kyrktornet.
60. ”Mor gifter sig” (1936) – Moa Martinson
Roman med så tunn fernissa att den borde heta biografi. Sällan har inifrån-perspektivet varit så påtagligt. På 100 år har mycket förändrats. Ett stycke avslutas exempelvis: ”Det var tre månader nu, som jag inte gått i skola ...”
61. ”Återstoden av dagen” (1989) – Kazuo Ishiguro
Briljant komponerad historia om butlern Stevens och brittiska klassamhället. Växlingarna mellan resan till miss Kenton och minnena från Darlington Hall är utan skarvar. Tecknandet av Stevens är rörande och komiskt. I den ordningen. Trivia: Lena Headey, Cercei i ”Game of Thrones”, spelar biroll i Ivorys filmatisering från -93.
62. ”Matilda” (1988) – Roald Dahl
Drastisk komik och sedelärande tematik med sedvanliga dahlska arketyper. Trivia: Spelas sedan 2011 som musikal på West End.
63. ”Glaskupan” (1963) – Sylvia Plath
Obehaglig åktur ner i psykosen. Men också ett intressant tidsdokument: Protagonisten Ester (Plath?) utstår elchocker och Plath benämner vårdpersonal ”negern”. Trivia: Plaths livsöde blev 2003 film med Gwyneth Paltrow och Daniel Craig.
64: ”Swede Hollow” (2016) – Ola Larsmo
En sorts oförställd historieskrivning. Som vore det baksidan till Mobergs utvandrarepos. Istället för vid sjön Ki-Chi-Saga bosätter de svenska emigranterna sig i gettot Svenska dalen. Habilt prosaberättande varvas med bl a samtida tidningsartiklar. Vemodet är svart på varje sida. Trivia: Swede Hollow är i dag en park som man med fördel kan jogga i.
65: ”Nalle Puh” (1926) – A. A. Milne
Ömsinta historier författade med stadig hand. Gillar de modernistiska inslagen: Figurdikter, visor, nonsenslyrik. Trivia: Titeln till konkretismens portalverk är hämtad från Nalle Puh: ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”.
66: ”Sorgenfri” (1981) – Mary Andersson
Som boende i föreningen Odlaren, restes 1954, i stadsdelen Sorgenfri är Mary Anderssons biografiska roman ”Sorgenfri” medryckande läsning. Bl a gestaltas nämnda stadsdel i 1930-talets Malmö. De inledande meningarna lyder: ”Östra Farmvägen ligger tyst och öde. Två kvinnor kommer ut från Hollyvood, sneddar raskt över gårdsplanen, går förbi renhållningsverkets bostäder och slår in på vägen genom det stora koloniområdet Odlaren.” Den karga prosan för tankarna till Moa Martinson. Trivia: Jag, Nanna och Hedvig bor således i ett sedan länge utraderat koloniområde. "Hollyvood" var de nödbostäder som byggdes utmed Östra Farmvägen på 1920-talet och sedermera revs på 1960-talet.
67: ”Pappaklausulen” (2018) – Jonas Hassen Khemiri
Fick romanen av Nanna. Intrig i korthet: Pappaledig 80-talist byter blöjor på ettårig son. ”Han förvandlas till svartbältad judomästare så fort han läggs på rygg.” Det är inte bara den intensiva intrigen som gör romanen läsvärd utan också karaktärerna som gestaltas med flyhänt hand (bl a uppskattar sonens frånvarande far Van Damme-rullar). Khemiri verkar ha haft roligt när han skrev.
68: ”Jag vet varför burfågeln sjunger” (1969) – Maya Angelou
Renässanskvinnan Angelous barndom är min motsats: Svart flicka med frånskilda föräldrar växer upp hos farmodern i sydstaterna. Gripande gestaltning ur barnets perspektiv. Minnesvärda scener och iakttagelser. Trivia: 2011 mottog Angelou Frihetsmedaljen.
69: "Markurells i Wadköping" (1919) – Hjalmar Bergman
Intrigen utspelar sig under en dag, med många tillbakablickar, och kretsar runt herr Markurell och dennes älskade son som är i färd med att ta studenten. Tragikomisk underhållning med rappa formuleringar.
70: "Kapten Nemos bibliotek" (1991) – P.O. Enquist
Den fragmentiserade berättarstilen frammanar spänning. Historien om de två förbytta pojkarna i 1940-talets Västerbotten är samtidigt i egen rätt drabbande.
71: "På väg" (1957) – Jack Kerouac
Kerouacs generationsroman är ett sammelsurium av möten och karaktärer. Alter egot Sal Paradise passerar byn Gothenburg och refererar till en Burgess Meredith-film. Kärleken till landet USA finns ständigt i fonden.
72: "Och så var de bara en" (1939) – Agatha Christie
Genialt iscensatt mordmysterium. I mångt och mycket tidstypiska, stereotypa karaktärer. Mycket underhållande bladvändare. Trivia: Hette förut på svenska "Tio små negerpojkar".
73: "Anna Karenina" (1877) – Lev Tolstoj
I likhet med bombastiska Avatar, som i grund och botten är en västern-rulle, kretsar Anna Kareninas 1000 sidor runt en prosaisk intrig: triangeldramat. Karaktärernas för- faders- familje- samt smeknamn sinkar läsningen. Tolstojs berättande imponerar. Trivia: Greta Garbo spelar Anna Karenina två gånger på vita duken: Dels i en stumfilm från 1927, dels i en ljudfilm från 1935. Båda är 95 minuter långa. Enstaka nyanser från romanen har sannolikt gått förlorade.
74: "Greven av Monte Cristo (1845–46) – Alexandre Dumas
Edmond Dantés utveckling från utblottad yngling till Greven av Monte Cristo är ren glädje att ta del av.
75: "En eftersökt man" (2008) – John le Carré
Tät, stilistisk, komplex. Angenäm läsning.
76: "Blade Runner" (1968) – Philip K Dick
Vinglig prosa gestaltar 1960-talets framtidsdystopi: Utöver den ödsliga och kontaminerade världen, som alltjämt är en del av sci fi:n, innehåller Blade Runner också maskinskrivna pappersark och Sovjet. Intressantast, och rörande, är androiderna som tror sig vara människor.
77: "Älskade" (1987) – Toni Morrison
Komplex men fascinerande tids- och berättarstruktur. Handlar i första hand om en förrymd slavinna och dennes dotter. I långa stycken hemskt innehåll berättat med poetisk lyskraft. Trivia: Oprah Winfreys favoritförfattare.
78: "Styr din plog över de dödas ben" (2010) – Olga Tokarczuk
Något förutsägbar och tidvis tjatig deckare som samtidigt är det en bladvändare. Tokarczuk gestaltar en kvinna som tror på astrologi och Swedenborg.
79: "Sherlock Holmes versus professor Moriarty" (2005) – Arthur Conan Doyle
Novellformatet passar mästerdetektiven väl. Holmes osannolika intellekt skapar läsglädje och en och annan huvudskakning.
80: "Candide" (1759) – Voltaire
Världens bästa satir. Stilistisk, rapp, tvär, samt fruktansvärt dråplig. "– Kunigunda död! Ack, du den bästa av världar, vart tar du vägen? Men vilken sjukdom har då dödat henne? Eller dog hon av sorg när hon såg sin herr fader med hårda sparkar jag mig ut ur sitt sköna slott? – Nej, svarade Pangloss, hon blev först grundligt våldtagen av en bataljon bulgariska soldater och sedan tog de och sprättade upp magen på henne."
81: "Det går an" (1839) – Carl Jonas Love Almqvist
Utöver det för tiden radikala innehållet fascinerar sergeant Alberts temperament: I tid och otid exploderar han på ångbåten Yngve Frey, och annorstädes, i orimliga reflektioner. I kapitel fyra, till exempel, vaktar Albert med cigarr i munnen Saras resväska. Trots det kräver han av kvinnliga personalen ny cigarr. Almqvist skriver: "Djävulen, hon hörde mig icke! huru skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet närmre in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy tusan djävlar." Trivia: Ångbåten delar namn med Slas roman (se nummer 40).
82: "Tjänarinnans berättelse" (1985) – Margaret Atwood
Verklighetsförankrad fundamentalistisk dystopi. Bit för bit gestaltas helvetet. Obehaglig bladvändare.
83: "Slaget om Troja" (2018) – Theodor Kallifatides
Trots de tidivis väl utdragna krigsscenerna är Kallifatides antikrigsroman en fröjd att läsa. "Hemlängtan är månhända inte en sjukdom, men den tär på människan som en sådan." "Mörkret var djupt men vägde inte mycket."
84: "Gösta Berlings saga" (1891) – Selma Lagerlöf
Lagerlöfs märkvärdiga nät av historier är en säregen läsfest: spretig, bombastisk, uppriktig.
85: "Singoalla" (1857) – Viktor Rydberg
Prosan påminner mig om Torgny Lindgren och isländsk saga. Gott så.
86: "Spöket på Canterville" (1887) – Oscar Wilde
Underhållande, och något rörande, om kränkt spöke som slutligen finner ro.
87: "Trägudars land" (1940) – Jan Fridegård
Rakt berättad historia om trälarna Holme och Ausie. Geijers nationalromantiske viking känns avlägsen.
88: "Brott och straff" (1866) – Fjodor Dostojevskij
Storslaget galleri av säregna karaktärer. Mest minnesvärd: den ömkansvärde Marmeladov. Läsfest!
89: "Brev från min kvarn" (1869) – Alphonse Daudet
Livsbejakande impressioner författade med sympatisk hand.
90: "Skriet från vildmarken" (1903) – Jack London
Frånvaron på miljö- och till viss del personbeskrivningar kan härledas till berättarperspektivet: Intrigen förmedlas via hunden Buck. Det rappa tempot innebär såväl för- som nackdelar: En dokumentär känsla infinner sig; karaktärerna förblir platta.
91: "Djungelboken" (1894) – Rudyard Kipling
Imperialistisk novellsamling med talande djur. Till och från spännande. Disney-versionen från 1967 tar sig en del friheter gentemot Kiplings text.
92: "Hemsöborna" (1887) – August Strindberg
Jag blir glad av Strindbergs ordrikedom. Lysningen och vigseln är komiska höjdpunkter. Strindbergs inverkan på Fritiof Nilsson Piraten är uppenbar. Protagonisten Carlsson är en rörande men också retfull karaktär. Kort och gott: en älskvärd roman.
93: "Den gula tapeten" (1892) – Charlotte Perkins Gilman
Klaustrofobisk och gotisk gestaltning av patriarkatet. Många symboliska scener.
94: "Huckleberry Finns äventyr" (1884) – Mark Twain
Roande klassiker om slaveri och skojare. Trots den antirasistiska satiren är Twains rasistiska stereotyper emellanåt svåra att bortse från. Bästa karaktärer: Kungen och hertigen. Ska egentligen läsas på engelska.
95: "Du sköna nya värld" (1932) – Aldous Huxley
Ojämn dystopi med viss relevans: Intrigens konsumtionssamhälle går att relatera till och drogen soma har likheter med, säg, sociala medier. Att tideräkningen utgår från Henry Ford samt att de flesta karaktärer bär socialistnamn vittnar om att romanen tillkom under 1930-talet.
96: "Huset Ushers undergång" (1839) – Edgar Allen Poe
Skickligt konstruerad novell som innehåller gotikens alla kännetecken: vindpinat gods, ångestriden man, mystisk kvinna. Varje plantering känns ödesmättad.
97: "Din tjänare hör" (1977) – Sara Lidman
I likhet med filmen The Grand Budapest Hotel är det framförallt formen jag minns: Lidmans prosa är såväl arkaiserande (hon nyttjar de gamla pluraländelserna), som dialektal. Resultatet: en märgfull men också utmanande läsning. Intrigen utspelar sig i 1800-talets Västerbotten.
98: "Pengar" (1855) – Victoria Benedictsson
Benedictssons delvis biografiska inlägg i äktenskaps- och kvinnosaksfrågan. Fängslande inblick i 1880-talets misogyna verklighet. En på samman gång vacker, infantil och melodramatisk språkdräkt fångar väl 16-åriga protagonisten Selmas känsloliv. Trivia: Benedictsson byst i Hörby blev stulen 2015.
99: "Århundradets kärlekssaga" (1978) – Märta Tikkanen
Naken prosadikt om alkoholiserad man och vanskötta barn. Nattsvart gestaltning med enstaka tomtebloss av lycka.
100: "Pappan och havet" (1965) – Tove Jansson
Muminpappan försöker förstå sig på havet och sig själv. Vemodigt vacker allegori över livet. En favorit.
101: "Det sällsamma fallet Benjamin Button" (1921) – F Scott Fitzgerald
Underhållande novell som kanske egentligen velat vara roman? Emellanåt väl summariskt berättad på bekostnad av gestaltning. Reflektion: Zlatans återkommande hänvisning till Benjamin Button framstår som delvis missriktad. Button mår överlag dåligt.
102: "Pygmalion" (1913) – George Bernhard Shaw
Socialisten Shaws satiriska pjäs över det ytliga och fåfänga samhället. Ligger till grund för musikalen "My Fair Lady". Påminner i motiv om "Pretty Woman". Trivia: Shaw är den enda person tillsammans med Bob Dylan som fått både en Oscar och nobelpriset i litteratur.
103: "Pesten" (1947) – Albert Camus
Distanserad berättare redogör sakligt och tålmodigt för epidemins förlopp. Språkdräkten är överlag njutbar. Olika personligheter, Rieux, Rambert, Tarrou, sammanförs i kampen mot isolering och död. Ska läsas allegoriskt.
104: "Frankenstein: eller den moderne Prometheus" (1818) – Mary Shelley
Kallas världens första sciene fiction-roman, skriven av 21-åriga Shelley. Uppbyggd kring en ramberättelse som sedermera berättar Frankensteins samt monstrets respektive historier. Sträckläsning.
105: "Det femte barnet" (1988) – Doris Lessing
Tät, obehaglig historia om hur det aparta barnet Ben – "med sina bergdvärgsögon" – ödelägger en familj. Bl a yttras det om David, fadern, att "han var nu det slags människa han en gång i världen hade svurit på att aldrig bli". Rakt igenom drabbande läsning.
106: "Sista boken från "Finistére" (2008) – Bodil Malmsten
Med Slas teknik vecklar Malmsten upp sitt ofrivilliga uppbrott från idyllen. Något tjatig. Känner mig inte som målgruppen.
107: "Händelser vid vatten" (1993) – Kerstin Ekman
Oavbrutet spännande om tre karaktärers öden gestaltade under två tidsperioder. Utnämnd till tidernas bästa svenska deckare.
108: "Färgen som föll från rymden" (1927) – H P Lovecraft
Spännande och lite corny sci fi-skräck som kittlar fantasin. Karaktärerna bär bibliska men numera märkliga namn. Ammi, Nahum, Thaddeus osv. Filmatiserades 2019 med Nicholas Cage i huvudrollen som Nathan.
109: "Dracula" (1897) – Bram Stoker
Inleds nervkittlande hos Dracula i Transsylvanien, övergår sedan i ett virrvarr av texter – diverse dagböcker, inlagor, tidningsutklipp – som i viktoriansk förstaperson tvinnar ihop återstående intrigtrådar. Såväl effektivt som enerverande. Blir oavsiktligt komiskt när professor van Helsing formellt och dialektiskt förklarar hur människokroppen är beskaffad. För att övertyga omgivningen om att Lucy blivit en gengångare, en nosferatu, berättar han hur ingenting längre kan rädda henne. "Hon har ju givits blod från FYRA olika starka män!". Ett annat starkt citat? "She has the mind of a man but a heart of a woman."
110: "Unga kvinnor" (1868) – Louisa May Alcott
Självbiografiskt om fyra systrar och ensam mor (fadern är ute i kriget) som trots väl påtagligt feel good-filter stundom fängslar. Bl a bildar de cirka 15-åriga tjejerna ett sällskap som heter Pickwickklubben, "emedan alla systrana beundrade Dickens". Det tycks inte längre vara lika vanligt.
111: "Bränt barn" (1948) – Stig Dagerman
Väl introvert och freudiansk för min smak (sonen Bengt blir kär i faderns nya kvinna). Samtidigt förundras jag över 25-åriga Dagermans självrannsakan och livstankar. Det finns någonting nästintill maniskt över texten. Trivia: Sex år senare begår Dagerman självmord.
112: "Tysk höst" (1947) – Stig Dagerman
Dagermans reportagebok över det sönderbombade Tyskland är, utöver rimliga reflektioner och starka möten, ett tungt tidsdokument. Smått svindlande att som läsare befinna sig i Hamburg eller Berlin bara ett år efter krigsslutet. Dagerman ser på världen med humanistisk blick.
113: "Bonjour tristesse" (1957) – Françoise Sagan
Precis som i "Bränt barn" (1948) påvisar protagonist problematiskt förhållande med fader. I "Bonjour tristesse" däremot vill Cécil konspirera bort faderns nya kvinna. Trivia: Romanen publicerades när Sagan var 18 år gammal.
114: "Där kräftorna sjunger" (2019) – Delia Owens
Hypad roman som aldrig riktigt fungerar för mig. Inleds som biblisk tragedi, avslutas som rättegångsdrama. Däremellan skohornas poesi och zoologi in.
115: "Tvekampen" (1972) – David Morrell
På ett sätt påminner "Tvekampen", romanförlagan till "First Blood" (1982), mer om "Rambo" (2008) och "Last Blood" (2019): Våldet är uppseendeväckande. I romanens exposition drar Rambo kniven genom polisen Galt så att "tarmarna trängde ut som en pumpad innerslang". I romanens klimax skjuter Trautman skallen av Rambo. Men också personteckningarna ges utrymme. Såväl Rambo (förnamnet John nämns aldrig), som antagonisten Teasle är komplexa. Läsvärd.
116: "Drottningens juvelsmycke" (1834) – Carl Jonas Love Almqvist
Ett text att brottas med. Almqvist blandar epik med dramatik och rättegångsprotokoll, samt kallar kapitlen för "böcker". I noter reflekterar berättaren Furumo över intrigen. Intrigen är en blandning av verklighet – mordet på Gustav III – och fiktioner. Den androgyna karaktären Tintomara betraktas som den svenska litteraturhistoriens mest mytomspunna karaktär; såväl män som kvinnor blir förälskad i hen. Det kända citatet som yttras av Tintomaras mor lyder: "Två saker äro vita: oskuld och arsenik." Jag älskar och hatar romanen. Trivia: Södergrans dikt "Vierge moderne" är baserad på Tintomara.
117: "Hårda tider" (1854) – Charles Dickens
Den minst minnesvärda Dickens-roman jag läst. Utilitaristen mr Gradgrind tvingas slutligen stå till svars för sina barns förtvivlade liv. Å andra sidan är romanen bräddfylld av angenäma slutsatser som utan skarvar kan överföras till vår tid och säg skolan: konformism och mallar är livsfarliga ting! På sedvanligt dickenskt manér binds intrigen ihop med näst intill glömda men plötsligt återvändande karaktärer.
118: "Damen med hunden" (1899) – Anton Tjechov
Kan med fördel läsas både traditionellt och intersektionellt: finstämd kärleksnovell om två vilsna gestalter som slutligen finner själsfrände. Eller: historia om åldrad och misogyn nymfoman som enleverar sjuk och yngre gift kvinna. Hur som helst: storartad litteratur! Varje mening känns fragil och nödvändig.
119: "Thérèse Raquin" (1867) – Émile Zola
Ett av naturalismens portalverk (finns släktskap med humoralpatologi). Två förälskade, Thérèse och Laurent, har ihjäl Thérèses man Camille och drabbas sedermera av samvetskval och vansinne. (Minst) två av romanens motiv återfinns i andra sammanhang: "Breaking Bad" – strokedrabbad gubbe, som vet allt, men enbart kan kommunicera med en klocka förnekas hjälp av omvärlden. "Mr & Mrs Smith" – Pitt och Jolie vill i lönndom mörda varandra.
120: "Pennskaftet" (1910) – Elin Wägner
Har kallats "Den svenska rösträttsromanen". Kvinnliga journalisten "Pennskaftet" slåss för kvinnlig rösträtt och inleder, utan vigselplaner, relation med arkitekten Dick. Det är romanens andra tema: den fria kärleken. Under påverkan av Ellen Keys "de som älskar varandra äro äkta makar" tar den moderna kvinnan form. Många namn att hålla ordning på men spännande läsning.
121: "Löwensköldska ringen" (1925) – Selma Lagerlöf
Väl hastigt berättad intrig – med många hopp framåt i tiden – för att riktigt engagera. Lagerlöf föregår Tolkien med historia om förgörande ring.
122: "Tordyveln flyger i skymningen" (1978) – Maria Gripe
(Ungdoms)roman med mycket hög densitet: Genomarbetad, detaljrik, filosofisk. Många av temana återkommer i "Agnes Cecilia" (1981). Avlägsna historier rullas successivt ut och visar sig sedermera leda in i samtiden. Gripe tycks alltid ha en mission. I "Tordyveln" handlar det om den uppblossande videovåldsdebatten. Gripe förespråkar romanen – gärna genomarbetad, detaljrik och filosofisk – framför kvällstidningen.
123: "Fettpärlan" (1880) – Guy De Maupassant
Oförlikneligt om dubbelmoral och hyckleri. Resesällskap offrar prostituerad för egen vinnings skull. Ännu ett exempel på lysande naturalistisk litteratur. Måste läsas!
124: "Anne på Grönkulla" (1908) – Lucy Maud Montgomery
Oemotståndliga Anne är en av källorna till Pippi Långstrump. Montgomerys ungdomsklassiker är fortfarande läsvärd. Fantasi, språk, jämställdhet är återkommande teman. Det sägs att ungdomar fortfarande skriver till henne: Miss Anne Shirley / Green Gables / Avonlea / Prince Edward Island
125: "Bödeln" (1933) – Pär Lagerkvist
Väl sinnrik roman för att fungera för mig. Utöver de två parallella men också paradoxala tidsplanen (resonerande medeltid, inhuman samtid) avslutas kortromanen med ett tal av bödeln som inkluderar passionshistorien. Dessutom författas 1930-talsscenen med en i dag problematisk språkdräkt som förtar illusionen.
126: "Charlotte Löwensköld" (1925) – Selma Lagerlöf
I fortsättningen på "Löwensköldska ringen" förekommer ett par minnesvärda scener, bl a den när pastorsadjunkten Karl-Arthur lovar gifta sig med första ogifta kvinna han ser. Men triangeldramat mellan honom, Charlotte Löwensköld och patronen Schagerström fängslar mig aldrig.
127: "Kappan" (1842) – Nikolaj Gogol
Gogols finstämda men också patosfyllda hyllning till arbetaren. Titlar och statusmarkörer är ihåliga, till och med destruktiva. I slutändan vinner den obetydlige och lumpne tjänstemannen en moralisk seger över samhället.
128: "En flykting korsar sitt spår" (1933) – Aksel Sandemose
Episodisk och nästintill manisk självrannsakan som presenterar ursprunget till Jantelagen (påhittade byn Jante i Danmark). En del pregnanta iakttagelser och formuleringar. Påminner i sitt introspektiv om Knausgård.
129: "Hjärtat jagar allena" (1940) – Carson McCullers
Kollektivroman om rasism och ensamhet. En efter en vänder sig invånarna i den lilla staden i söder till dövstumme Singer. Streckläsning.
130: "Raskens" (1927) – Vilhelm Moberg
Ljuvlig roman vars intrig i slutändan hamnar i skymundan av det språkliga tidsdokumentet: Slåtter, fjärdingsbonde, slinderglugg, tjuga, däka, rotemästare, färdvägsbrännvin, soldattorp, spendering – samt: Jarl, Kula, Käck, Ferm, Frejd, Thor, Järn, Ask och så klart Rask. Romanen är på något vis Sverige.
131: "Astarte" (1931) – Karin Boye
Att redan på 1930-talet kritisera det gryende konsumtionssamhället är naturligtvis intressant. Boye gör iakttagelser som både håller och känns passé. Bl a jämförs i ett kapitel biobesöket med ett sakrament. Filmen har ännu inte blivit accepterad kultur. Vill minnas att Harry Martinson tio år senare är inne på samma spår i "Den förlorade jaguaren".
132: "Musikanternas uttåg" (1978) – PO Enquist
Informativt och många gånger dråpligt om hur arbetarrörelsen vid förra sekelskiftet krockar med norrlandskustens väckelserörelse. "Full enighet hade rått om allt. Att den normala situationen av utsugning och halvsvält var outhärdlig. Att skrivelsen borde vara hövlig. Att skrivelsen var rätt formulerad. Att ingen vågade lämna fram den. Full enighet hade rått om allt detta." Enquist skriver i en sorts dokumentär stil.
133: "Morden vid Rue Mourge" (1841) – Edgar Allan Poe
Kallas världens första deckare. Att Poes detektiv Auguste Dupin inspirerat Conan Doyles Sherlock Holmes märks framförallt i karaktärernas fulländade slutledningsförmåga, eller deduktion som det heter. Oturligt nog berövar nämnda deduktion novellens gestaltning och till viss del intrig: mördaren är en apa!
134: "Aniara" (1956) – Harry Martinson
Som en pretentiös Wall-E utan EVA. Samtidigt är Martinsons rymdepos från Kalla kriget fortfarande, någonstans, relevant: atombomben har ersatts av klimatförändringar, den första datorn av AI. Tematiskt avverkas mänsklighetens grundvalar: religion, sexualitet, filosofi etc. Blir svårt att hålla kurs i huvudet när den notoriskt otrogne Martinson gestaltar de sexuellt utsvävande libidinnorna. Också obegripligt att uppläsaren, jag lyssnade på texten, envisas med att säga "Aniaaara" och därmed förstör alla rim. Det heter ju inte "vaaaara", "faaaara", "skaaaara".
135: "Flyga drake" (2004) – Khaled Hosseini
En historia som slår undan benen på dig. Att romanen också innehåller några väl osannolika vändningar, samt ett par oinspirerade återberättade transportsträckor, glömmer du snart bort.
136: "Det mest förbjudna" (1976) – Kerstin Thorvall
En del av 70-talets så kallade "bekännelselitteratur". Thorvall berättar om kvinnlig sexualitet och revolt mot föräldrar, i synnerhet modern. Belysande hur en deprimerad och destruktiv människa kan resonera. Uppfattades som stötande och kontroversiell då den kom. Det gör den i dag med, antar jag.
137: "Farmor och vår herre" (1921) – Hjalmar Bergman
Stundom sedvanlig bergmansk berättarglädje men jag fastnar aldrig för intrigen. Del ett är en släktkrönika, del två en uppgörelse med det förflutna. I centrum står okuvliga farmor.
138: "Den unge Werthers lidanden" (1774) – Johann Wolfgang von Goethe
Den unge Werther är kär i Lotte som är förlovad med tråkige Albert. Genom större delen av romanen tänker jag: ryck upp dig Werther! Goethe var 24 år när han skrev sin tragedi.
139: "Den blå rullgardinen" (1930) – Agnes von Krusenstjerna
Först delen av sju i von Pahlen-serien. Intressant att ta del av von Krusenstjernas kvinnogestalter i det tidiga 1900-talet. Dessvärre griper de olika ödena aldrig tag i mig. Romanserien orsakade till följd av de öppet sexuella motiven kontrovers i dåtidens Kultursverige – "Krusenstjernafejden".
140: "Norrtullsligan" (1908) – Elin Wägner
Påminnelse om att jämställdheten trots allt tagit några steg sedan förra sekelskiftet. Handlar om fyra kvinnliga kontorister i Stockholm som delar bostad på Norrtullsgatan.
141: "Barnens ö" (1976) – P C Jersild
Elvaåriga Reine lurar morsan Harriet att han farit på kollo och tillbringar istället sommaren hemma i Stockholm. I de många mötena med mer eller mindre okända människor utvecklas en sorts bildningsroman med 1970-talets Sverige som fond. Större delen av romanen består av Reines funderingar kring saker och ting. Inte alla funderingar känns uteslutande realistiska.
142: "Jerusalem" (1901–02) – Selma Lagerlöf
Starkt om kärlek, tro och vantro. Att Lagerlöf besökte Jerusalem tillsammans med livskamraten Sophie Elkan är tydligt i de formidabla fresker hon målar upp av staden. Precis som i nobelpristalet hon ska hålla 1909 låter hon sina olika impressioner äga rum indirekt via utomstående karaktärer. Utöver sin berättarglädje tecknar hon också minnesvärda karaktärer: Ingmar, Gertrude, Hellgum, Barbro. I likhet med "Kejsarn av Portugallien" (1914) finns motivet den villkorslösa kärleken till barnet med i romanbygget. "Jerusalem" är en av den svenska litteraturens verkliga skatter.
143: "Kristin Lavransdotter – Kransen" (1920) – Sigrid Undset
Såpa i medeltidsmiljö. Kristin är bortlovad till Simon Darre men kär i Erlend. Ord som "sven", "frände", "riddare" förekommer. Många intresseväckande gestaltningar. I slutändan tar Kristins vankelmod för mycket utrymme. Första delen i en trilogi.
144: "Lewis resa" (2001) – P.O. Enquist
Mästerligt och personligt skriven biografi över Pingströrelsens grundare Lewi Pethrus och dennes själsfrände, sedermera nemesis, författaren Sven Lidman. Enquist varvar nästintill journalistisk prosa med en arkaiserande, tidsanpassad, språkdräkt. Att väckelsen och Pingstkyrkan under en period utgjorde Sveriges största kvinnorörelse kände jag inte till. Många högdjur passerar revy, bl a Vilhelm Moberg som Pethrus följdriktigt avskydde. Trivia: till följd av tungomålstalandet kallades pingstvännerna för "babblarna".
145: "Nu var det 1914" (1934) – Eyvind Johnson
Första delen av fyra i Johnsons självbiografiska svit "Romanen om Olof". Vi får följa 14-åriga Olof hos flottarna och på tegelbruket någonstans i norra Sverige. På s. 102 står det: "Du ska inte stanna här [...]. Han kom inte längre. Det fanns inga fler ord att hitta på. Orden saknade mening: själva talet skulle tappat sin styrsel om det velat nå längre och uttrycka annat." En fantasieggande brytpunkt i svensk historia.
146: "Här har du ditt liv" (1934) – Eyvind Johnson
Andra delen av fyra i Johnsons självbiografiska svit "Romanen om Olof". Lågmäld berättarkonst med många minnesvärda kapitel, bl a det om faderns begravning. Den parallella historien om Johanna är hämtad från ett skillingtryck och förtäljer medelst samspelande prosa och lyrik hennes sorgliga livsöde. “En man lyfte en revolver mot henne och tryckte av, och så kom hon den vägen in i en folkvisa.” En bok att rekommendera.
147: "Vredens druvor" (1939) – John Steinbeck
Finns likheter med Mobergs Utvandrar-epos. Steinbeck berättar ömsom övergripande ömsom detaljerat om arbetarens resa för ett värdigt liv. I ett kapitel står det: "Och eftersom de var ensamma och rådlösa, eftersom de alla kommit från en bekymrens och orons och nederlagens ort, och eftersom de alla var på väg mot ett nytt land insvept i hemlighetsfullhet, sökte de sig samman; de resonerade med varann; de de delade med sig av sina liv, av sina matförråd, av det hopp de satte till det nya landet." I ett annat kapitel tar vi del av Joad-familjens långa konversationer. Uppseendeväckande i vilket skick USA var under 1930-talet: tältlägren och rasismen som "okiesarna" tvingas förhålla sig till påminner om dagens flyktingläger. Steinbeck förespråkar de statliga och demokratiska lägren.
148: "Butcher's crossing" (1960) – John Williams
Lågmält, detaljrikt och idogt berättande om den amerikanska drömmen som slår fel. Påminner i sitt anslag om Cormac McCarhty. Jag är mycket svag för den här sortens romaner.
149: "Svarta fanor" (1907) – August Strindberg
Strindbergs nyckelroman är i sina bästa stunder oförblommerat infam och livlig, men känslan att jag inte riktigt orkar bry mig om alla hans uppfattningar och antagonister – bl a medverkar Ellen Key som Hanna Paj – tar överhand. Presenteras som del tre, efter "Röda rummet" och "Götiska rummet", i en trilogi över det depraverade Stockholm.
150: "Djurfarmen" (1945) – George Orwell
Kul satir över Sovjet. Grisar, med Napoleon i spetsen, tar över bondgård. Orwell tycks få med det mesta som kännetecknar forna tiders öst: partiprogrammet, sångerna, maktkampen, lögnerna, manipulationen, paranoian, byråkratin, samtidigt som Napoleons och underhuggarnas långsamma degenerering fortskrider. Sistameningen är bra: "Djuren utanför såg från gris till människa och från människa till gris och tillbaka igen, men det var redan omöjligt att upptäcka någon skillnad."
151: "Den blinda ugglan" (1937) – Sadeq Hedayat
Allting är upplöst i denna förvirrande och politiskt inkorrekta kortroman. Tid, geografi, dramaturgisk kurva. Likväl uppstår emellanåt en manisk och suggestiv känsla. På konvolutet nämns Poe och Kafka som influenser.
152: "Okänd soldat" (1954) – Väinö Linnä
För många utdragna krigsscener för min smak. Jag fångas aldrig riktigt.
153: "Långsam hemkomst" (1979) – Peter Handke
Geologen Sorger, som under lång tid levt nära polcirkeln, ämnar återvända till civilisationen. I de meanderlånga meningarna gestaltas Sorgers brist på "former"; han vet inte riktigt hur man ska föra sig som människa. Kom under läsningen att tänka på Hamsuns "Svält". Prövande läsning.
154: "Min mor en självbiografi" (1996) – Jamaica Kincaid
Många gånger anslående historia om moderlös dotter som i tiden efter kolonialismen växer upp på karibiska ön Dominica med frånvarande far. Dottern torde prata det lokala fransk patois men formulerar sig istället på engelska. En del pregnanta formuleringar: "det ena [byltet] innehöll hans barn [...]. Det andra byltet innehöll hans smutskläder. Det ena hanterade han säkerligen med större ömhet och gav noggrannare instruktioner för dess tillsyn, väntade sig specialbehandling för det. Men vilketdera av byltena det gällde vet jag inte."
155: "Orlando" (1928) – Virginia Woolf
Läsfest! Woolf spänner bågen och levererar en språklig kaskad om pojken Orlando som en morgon i Konstantinopel vaknar upp som kvinna. Woolfs påtagliga berättarröst lotsar läsaren genom århundradena; intrigen inleds i 1500-talets London och avslutas 400 år senare, på 1920-talet. Bl a passerar Jonathan Swift revy. Woolf skriver: "Mycket av detta berodde, skulle några filosofer anse, på förändringen i klädedräkten. Fastän de tycktes oss vara fåfängliga struntsaker, har kläderna likväl, påstår de, viktigare roller än att helt enkelt hålla oss varma. De förändrar vår syn på världen och världens syn på oss."
156: "Mrs Dalloway" (1925) – Virginia Woolf
På fjärde försöket lyckas jag ta mig igenom Mrs Dalloway. Till min förvåning upptäcker jag att det är en förhållandevis trollbindande roman; den associativa inre monologen, som tidigare stått i vägen för min läsning, kastar läsaren mellan ett intrikat lapptäcke av relationer, allmänna funderingar kring livet, men också en efter första världskriget traumatiserad karaktär vid namn Septimus. Hans oförmåga att känna känslor är gripande.
157: "Kvartetten som sprängdes" (1924) – Birger Sjöberg
En roman att vistas länge i. Persongalleriet är närapå oändligt. Berättarglädjen, kvickheten, humorn påtaglig. Samtidigt går jag titt som tätt vilse i de olika historierna, tappar fokus och därmed intresse. För mycket av det goda, kanske.
158: "Det allra heligaste" (1931) – William Faulkner
Osentimentalt om hur människor i södern förhåller sig till rättssystemet samt etik och moral. Vissa scener biter, andra inte. Får aldrig riktigt ordning på Faulkners berättarteknik.
159: "Flugornas herre" (1954) – William Golding
Världens mest kända robinsonad. Något enformig streckläsning. De allegoriska elementen, att romanen också är ett drama över den mänskliga civilisationens utveckling, fungerar inte riktigt på mig.
160: "Älskaren" (1984) – Marguerite Duras
Fragmentarisk självbiografisk kortroman om dysfunktionell familj och rätten till sitt eget liv. Duras skriver övertygande.
161: "Paradiset" (1994) – Abdulrazak Gurnah
Rakt och kronologiskt berättad utvecklingsroman som utspelar sig i det koloniala Afrika efter första världskriget. Romanens styrka finns just i gestaltandet av kolonialismen. Möten mellan olika afrikanska stammar, klasser och religioner, men också tyskar och britter, skapar ett sorts oavbrutet polyfont samtal. Emellertid berörs jag aldrig. Det händer också att Gurnah först berättar vad som ska ske, och sedan i ett par sidor låter det ske.
162: "Det svarta guldet" (1971) – Hergé
Dupondtarna har svårt att skilja hägring från verklighet. Flera skyltar och pratbubblor är skrivna på arabiska (med översättning).
163: "Solens tempel" (1968) – Hergé
Kapten Haddock kämpar i djungeln och Tintin skjuter ihjäl krokodiler.
164: "De sju kristallkulorna" (1948) – Hergé
Inleds hitchcockskt, övergår i matiné med inslag av akrobatisk humor. Peggar upp för "Solens tempel".
165: "Månen tur och retur del 1" (1953) – Hergé
En favorit! Dupondtarnas möte med röntgenmaskinen, och det påföljande arresterandet av skelettet som gör passivt motstånd, är en komisk höjdpunkt. Rymdfärden äger rum 16 år innan Armstrong.
166: "Månen tur och retur del 2" (1954) – Hergé
Inte samma ödesmättade anslag som i del ett. Också lite trist med den ambivalente antagonisten Wolffs "förklara-allt-innan-han-dör"-sekvens. Dupondtarna bästa scen? När de på månens yta tvärt avbryter sin balettdans med motiveringen: "Tänk om folk skulle se oss!"
167: "Efterliv" (2021) – Abdulrazak Gurnah
Jag begriper mig inte på Gurnah. Å ena sidan berättar han medelst utvalda människoöden en engagerande historia om det koloniala Tysklands "schutztruppe". Jag får lära mig om "askari", de inhemska soldaterna som utgör en betydande del i kolonialmakternas arméer. Tyskland är både feldwebel Walther som knivskär Hamza, och officeren som lånar ut sin Schiller-bok. Å andra sidan är Gurnahs gestaltning påtagligt ofta bristfällig. De sista koloniala årtiondena, när England tagit över Tyska Östafrika, avverkas trött och summariskt.
168: "Tintin i Amerika" (1945) – Hergé
Precis som Cole Porter i sången "You're the top" från 1934 åskådliggör Hergé sin tids USA med kontemporära fenomen: Musse Pigg, cellofan och Pepsodent är numera utbytta mot Al Capone, konserver och skyskrapor. Dessutom tillfogar Hergé tidstypiska stereotyper som indianer vilka bor i "Redskin City". Samtidigt ska det också påpekas att Hergé tar ställning mot blekansiktets exploatering av landet. Allt sker i ett rasande tempo.
169: "Lamm till slaktbänken" (1954) – Roald Dahl
Bedragen fru slår ihjäl sin man med fryst lammkotlett och bjuder sedan polisen på densamma. Förutom Dahls patenterade svarta humor är också mannens indirekta erkännande, som vi via fruns reaktioner först i efterhand får ta del av, en litterär höjdpunkt. Gestaltandet av 50-talsfrun får mig att tänka på Yates "Revolutionary Road".
170: "Ungdomens bröd" (1955) – Heinrich Böll
Kortroman om unge och hårt arbetande Walter som i efterkrigets Tyskland träffar Hedwig och plötsligt inser att han lever i en Stig Sjödin-dikt. Tillbakablickarna i hungerns och fattigdomens tid ger patina åt intrigen.
171: "Småtrollen och den stora översvämningen" (1945) – Tove Jansson
Beter sig i mångt och mycket som det förstlingsverk det är: otåligt sökande efter ett lugn. Jansson nämner i förordet Jules Verne som inspirationskälla, men intrigen har också likheter med "Sagan om ringen" som ska publiceras nio år senare. Ett litet sällskap sammanfogade karaktärer söker ett slutmål och träffar på vägen olika varelser. Till slut får mumintrollet, muminmamman och "det lilla djuret" – som framgent benämns Sniff – hjälp av en örliknande fågel, en marabuherrn, för att finna muminpappan. Eftersom romanen tillkommer under kriget är den lätt att tolka allegoriskt.
172: "Enhörningens hemlighet" (1943) – Hergé
Höjdpunkten är kapten Haddocks återgivning av ättlingen Francois Haddoques sjöfararliv. Växlingen mellan då- och nutid är rafflande. Också inledningen är rolig: "... Polisen har gett sina allra främsta detektiver i uppdrag att sätta stopp för dessa förbrytelser." Nästa ruta: Dupondtarna.
173: "Pärlan" (1947) – John Steinbeck
Ganska sympatisk, men också förutsägbar, allegori om människans girighet. På sedvanligt steinbeckskt manér tar han parti för samhällets plebejer. Det är framförallt i diskussionen om manligt och kvinnligt som romanen är märkt av tidens tand. Steinbeck skriver: "Ibland kunde det kvinnliga, förnuftet, försiktigheten, sinnet för säkerheten, bryta sig genom Kinos manlighet och rädda dem alla." Når aldrig "Möss och människors" patos eller "Vredens druvors" tyngd.
174: "Farlig midsommar" (1954) – Tove Jansson
Det är översvämning i Mumindalen. Muminpappan sätter upp sin första pjäs, skriven på hexameter, ombord en flytande teater. Janssons intrig är delvis baserad på Shakespeares "Stormen".
175: "Rackham den rödes skatt" (1944) – Hergé
Professor Karl Kalkyl gör entré. Dupondtarna vill smälta in bland båtens besättning och klär sig beige sjömansdräkt. Papegojor på ön som tros hysa skatten har i flera generationer ärvt ord från kapten Francois Haddoques visit. De skriker: "Kräkvinspimplare!" Hergés inspiration? Stevensons "Skattkammarön" och Defoes "Robinson Crusoe".
176: "Guldkedjan" (1940) – Josef Kjellgren
I livbåten från förlista fartyget Smaragden berättas de överlevandes livshistorier. Relativt svag gestaltning. Trivia: Kjellgren var en av de Fem unga som 1929 revolutionerade den svenska arbetarlitteraturen.
177: "Den mystiska stjärnan" (1942) – Hergé
Ett seriealbum med några minnesvärda sekvenser, bl a den apokalyptiska expositionen som har några likheter med filmen "Don't look up" (2021). Expeditionen som ska sabotera för Tintin finansieras av en judisk affärsman med stor näsa. Tintins expedition inkluderar den svenske vetenskapsmannen Erik Björgenskjöld.
178: "Trollvinter" (1957) – Tove Jansson
Intressant bok som bl a introducerar Tove Janssons livspartner Tuulikki Pietilä, vagt maskerad som Too-ticki. Även scenen med den, visar det sig, skenbart döda ekorren är minnesvärd. Men det jag mest tar med mig är "förfadern": mumintrollen var alltså från början svarta små trollbollar som levde bakom kakelugnar. Under 1000 år utvecklades de till mumintroll. Trivia: Muminmuggen "Snöyra" från 2020 har hämtat sitt motiv från "Trollvinter".
179: "Tintint i Tibet" (1960) – Hergé
Hergés Snömonster, den beryktade Yetin, är i likhet med Frankensteins monster och Quasimodo en missförstådd och ensam särling som slutligen blir hjärtekrossad då Tintin räddar sin vän Tchang undan dess våld. Annars är det väl snarare 1950-talet som gör sig påmind, inte romantiken: Hillary och Norgay bestiger som första människor Mount Everest några år innan seriealbumet publiceras, och i en scen utbrister kapten Haddock: "Nylon är ju helt fantastiskt!" En av de tibetanska munkarna leviterar för övrigt i tid och otid.
180: "Faraos cigarrer" (1942) – Hergé
Något rörigt äventyr: såväl Egypten och faraoner som Indien och gudar avverkas. Dupondtarna gör entré som antagonister till Tintin. Filemon Syklon, en av föregångarna till professor Kalkyl, fungerar inte riktigt.
181: "Dessa vackra hästar" (1992) – Cormac McCarthy
En av vår tids största stilister. McCarthy fogar samman den ena till synes enkla meningen med den andra, subjekt, predikat, objekt, rak ordföljd, aktiv sats, tills dess att tiden och rummet liksom luckras upp. Plötsligt befinner jag mig tillsammans med Cole och Rawlins på väg bort från Texas, till Mexiko. "Dessa vackra hästar", del ett i Gränstrilogin, är ett mästerverk som behandlar vi och dem, det kända och okända. Det är också en granithård berättelse som avknoppas till en öm men omöjlig kärlekshistoria.
182: "Blå lotus" (1946) – Hergé
Fortsättning på "Faraos cigarrer". Bikaraktären Tchang, baserad på en av Hergés vänner, ska återkomma 25 år senare i "Tintin i Tibet". En scen de emellan behandlar fördomar européer och kineser hyser mot varandra. De kinesiska skyltarna, alla översatta i asterisker, är roliga inslag. Också inkluderingen av den färdiga långfilmen som filmades i "Faraos cigarrer" är fyndigt.
183: "Körkarlen" (1912) – Selma Lagerlöf
Lagerlöfs egen "En julsaga". Botgöring och sentimentalitet, realism och symbolism. Precis som Joe Hill använder hon Frälsningsarmén i sitt berättande. De ockulta inslagen har högre verkshöjd än de melodramatiska.
184: "Förvillelser" (1895) – Hjalmar Söderberg
Söderbergs debut- och tillika fin de siècle-roman bjuder på söderbergska miljöbeskrivningar, men också patetisk intrig som påvisar förra sekelskiftets könsroller och så kallade livsleda. Romanen blev självklart på sin tid kritiserad för bristande moral, i dag är det väl snarare enformigheten som kan ådra en eller annan randanmärkning.
185: "Tintin hos gerillan" (1976) – Hergé
Tintin bär jeans och kapten Haddock förmår inte längre dricka sin Loch Lomond. Ett album som i mångt och mycket sitter fast i 1970-talet.
186: "Antigone" (442 f.Kr.) – Sofokles
Rättfram tragedi om moral och familjeband kontra världsliga lagar. Spännande läsning.
187: "Herr Arnes penningar" (1904) – Selma Lagerlöf
Enkelt sammanfogad moralkaka om Elsalill som blir kär i herr Arnes baneman.
188: "Koks i lasten" (1969) – Hergé
Irriterade mig mycket på titeln – tills jag insåg att det franska originalet lyder "Coke en stock", vilket ju ligger fint i munnen. Dessutom begrep jag, efter att ha läst klart albumet, att titeln är ett kodnamn ... Habilt äventyr, om än något plottrigt.
189: "Den lycklige prinsen" (1888) – Oscar Wilde
Upplever under läsningen påhittade reminiscenser från "Flickan med svavelstickorna", "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", "Bröderna Lejonhjärta", "Askungen" samt Marie-Louise Ekmans staty "Det svenska tungsinnet". En fin liten konstsaga med kristen knorr.
190: "Medea" (431 f.Kr.) – Euripides
Sanslöst mörk tragedi. Bortom det i mytologin återkommande motivet om bedragen kvinna – Ariadne, Dido – mördar Medea inte bara sin otrogne make Jasons nya kvinna, som råkar vara prinsessa, utan också också kungen, samt sina och Jasons barn. Varför? Hämnas Jason!
191: "Det hemliga vapnet" (1956) – Hergé
Högt tempo, från första till sista bildruta. Kalla kriget-inspirerad intrig.
192: "Övergången" (1994) – Cormac McCarthy
Löst sammanfogade berättelser om tonåringen Billy Parham som strax före och under andra världskriget rider fram och tillbaka över den mexikanska gränsen. Många möten och funderingar blir det. Mycket sker på spanska. Romanen fungerar inte på mig.
193: "Plan 714 till Sidney" (1968) – Hergé
Många scener som får mig att tänka på Spielberg: Att Carreidas ges ett sanningsserum och berättar sitt livs alla hemligheter påminner om när Chunk i "The Goonies" tvingas berätta var gänget håller hus. Carredidas och Rastapopoulus tävlan i ondska har likheter med Brody, Quint och Hoppers ärr-jämförelser i "Hajen". Den avslutande alien-inlagan för tankarna till "Indiana Jones 4". Dessutom gestaltas många av skeendena i andras upplevelser av skeendena. Kul album!
194: "Krabban med guldklorna" (1943) – Hergé
Fartfylld matinéintrig som inte alltid finner tonen. Kapten Haddock introduceras som en stammande, psykotisk klåpare med delirium tremens. Hergés imperialistiska blick är också fortfarande påtaglig. Araberna talar låtsasarabiska och kallar västerlänningarna "sidi" ("min herre").
195: "Hans nådes tid" (1960) – Eyvind Johnson
Svårgenomtränglig modernistiskt epos som utspelar sig under Karl den stores sena 700-tal. Frankerna har bl a lagt langobarderna och romanens protagonister Bertoald, Conald, Warnefrit och Johanniperto under sig. Mångstämmigheten, Johnson blandar rakt berättande, inre monologer, anteckningar etc, gör mig framförallt irriterad.
196: "Hängningen" (1931) – George Orwell
Litteratur är inte kalkyler. Litteratur är snarare att visa totaliteten i detaljen. Som Martinson i "Aniara":
Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.
På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.
I "Hängningen" berättar journalisten och essäisten George Orwell om en avrättning som ska äga rum i brittiska Burma. På väg till galgen sker följande:
Vid varje steg spändes hans muskler graciöst, hårlocken som prydde hans nakna svål flög upp och ner, hans fötter lämnade sina avtryck i det våta gruset. Och en gång, trots männen som höll honom fast, tog han ett litet steg åt sidan för att undvika en regnpöl i sin väg.
Det är egendomligt: men intill detta ögonblick hade jag aldrig förstått vad det innebär att tillintetgöra en frisk och tänkande människa. När jag såg fången stiga åt sidan för att undvika pölen insåg jag mysteriet, det outsägligt orätta i att klippa av ett liv som står på sin höjdpunkt. Denne man var inte döende, han var levande liksom vi var levande. Alla hans kropps organ var i full verksamhet - inälvor smälte mat, hud förnyade sig, naglar växte, nya vävnader uppstod, alla gnodde de på i meningslöst allvar. Hans naglar skulle fortsätta att växa när han stod på galgluckan, när han föll genom luften med en tiondels sekund kvar att leva. Hans ögon såg det gula gruset och de gråa murarna, och hans hjärna mindes, förutsåg och tänkte fortfarande - till och med på pölar. Tillsammans var vi, han och vi, en skara människor på samma väg som såg och hörde, förnam och förstod samma värld; och om två minuter, med en plötslig repknyck, skulle en av oss vara borta - ett människosinne mindre, en värld mindre.
Det är i de antiimperialistiska essäerna som Orwell utvecklar sin blick och sitt språk som sedermera ska producera "Djurfarmen" och "1984".
197: "Jorden runt på 80 dagar" (1873) – Jules Verne
Romanen inleds upprymt. Vernes berättarglädje påminner stundtals om Piraten. Romanen övergår sedermera i imperialistisk turistguide. Verne drar sig inte för att lägga ut texten om färdvägar, städer, sedvänjor och folk. T ex fogar han in, precis som Conan Doyle i "En studie i rött", mormoner i intrigen. Mormoner var heta i sena 1800-talets kanon! I upplösningen låter han protagonisten Phileas Fogg gifta sig med romanens enda kvinna, indiern Aouda, som han tidigare räddat undan änkebränning. Underhållande läsning!
198: "En dag i Ivan Denisovitjs liv " (1962) – Aleksandr Solzjenitsyn
Långnovell som inkännande berättar om sjuke "Sjuchovs" dag i Gulag på 50-talet. Det biografiaska inifrånperspektivet åskådliggör en komplex organism. Fascinerande att fångarna under det obevakade straffarbetet inte förmår göra ett dåligt jobb. Yrkesstoltheten är en del av självrespekten.
199: "De dunkla butikernas gata" (1978) – Patrick Modiano
Elegant tjat om privatdetektiv som försöker komma ihåg vem han är. Det ena kapitlet är det andra likt.
200: "Idioten" (1869) – Fjodor Dostojevskij
Intrigen som går att urskilja bland de mångstämmiga dialogerna i Petersburgs salonger handlar om huruvida den idealistiske Mysjkin ska bli tillsammans med den depraverade Nastasia Filippovna eller ej. Jag tappar ständigt bort mig i virrvarret av namn och utläggningar. Inte samma behållning som i "Brott och straff".
201: "Löpa varg" (2021) – Kerstin Ekman
Med följsam språkdräkt berättar Ekman om jägmaste Ulf Norrstig som på ålderns höst ifrågasätter sina tidigare livsval. Precis hos Söderbergs doktor Glas är tilltalet reflekterande, vemodigt och på något vis intellektuellt befriande. Finare sorts litteratur går inte att finna.
202: "Sokrates död" (1960) – Lars Gyllensten
Alldeles för pretentiöst och introvert. Gyllensten förmedlar egen övertygelse på bekostnad av intrig. Jag tappar gång efter annan intresset.
203: "The Graveyard Book" (2008) – Neil Gaiman
Välbalanserad och välskriven gotisk ungdomsroman med folkbildande anslag. Finns likheter med Kiplings "Djungelboken": istället för av djur i djungeln omhändertas protagonisten Bod Owens av spöken på kyrkogården. Gott hantverk!
204: "Percy Jackson " (2015) – Rick Riordan
Kul idé: mellanstadiepojken Percy visar sig vara mytologiska hjälten Perseus, son till Poseidon. I bästa Harry Potter-stil skickas han på läger för att tränas. I kapitel efter kapitel skohornar Riordan in sockrade karaktärer, teman och motiv ur den grekiska mytologin. Till slut blir jag för sockerstinn. Inte samma verkshöjd som exempelvis Gaimans "The Graveyard Book".
205: "Nordiska myter" (2017) – Neil Gaiman
Med varm hand tolkar Gaiman de nordiska gudasagorna en efter en. Mina två favoriter? "Frejas besynnerliga bröllop" samt "Skaldekonstens mjöd". I den första agerar Tor transvestit, i den andra förklaras dålig poesi: "Ingen har någonsin velat dricka mjödet från Odens bak, vare sig nu eller då. Men när man får höra usla poeter läsa sina usla dikter, fulla med dumma liknelser och dåliga rim, ja då vet man vilken mjöd de druckit av."
206: "Glasblåsarens barn" (1964) – Maria Gripe
Gripes stundom mörka historia berättas snarare än gestaltas. Påminner därmed om sagan.
207: "The Sandman" (1988) – Neil Gaiman
Läst de fyra första numren. Filmiskt berättat med många parallellklipp. Suggestivt och spänstigt illustrerat. Den mytiska pyttipannan är tveklöst underhållande.
208: "Ur livet – En bal i sociteten" (1882) – Anne Charlotte Leffler
Bitvis satirisk, hela tiden granskande, gestaltning av borgerskapets reglerade defilering på bland annat dansgolvet.
209: "Jag, robot" (1950) – Isaac Asimov
Som så ofta med gårdagens sf blir jag förundrad över att det fanns robotar i 1950-talets hemmafru-USA. Sedan kommer jag ihåg att intrigen, som i novellen "Robbies" fall, ska utspela sig 1998. Att förutspå enstaka teknologiska landvinningar tycks vara avsevärt mycket lättare än att profetera fragment av den större samhällsutvecklingen. Karaktärerna är liksom permafrostfasta i sina könsstereotypa mallar. Blicken som riktas mot framtiden förblindas av sin egen tid. Den kanske tydligaste "extrapoleringen" i novellen "Robbie" är att det reser sig en 800 meter hög skyskrapa i New York som heter Roosevelt Building. Trivia: bortsett från robotikens tre lagar har filmen med Will Smith (2004) ingenting med Asimovs novellsamling att göra.
210: "Bröderna Grimms sagovärld" (2008) – bröderna Grimm
Få historier är så underhållande som orörda folksagor. Eller orörda och orörda. Inte sönderrenoverade i alla fall. Britt G Hallqvists översättning poppar, samtidigt som märgen från skogarna och århundradena finns kvar. Roligast är att jämföra Disney med Grimm. I Askungen, exempelvis, dör den biologiska modern i expositionen. Duvor hjälper Askungen sortera ärter innan hon bevistar balen inte en, utan tre kvällar i rad. Slutligen fastnar hon med foten i tjära. Styvsystrarna stympar sina fötter och får ett öga vardera utpickat. Bl a har Jan Lööf illustrerat. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
211: "Sunnanäng" (1959) – Astrid Lindgren
Relativt tidig Lindgren-novell med motiv och symboler som hon sedermera plockar upp och vidareutvecklar: den ambivalenta synen på skolan, de utsatta barnen, körsbärsträdet som symbol för andra sidan. Också formen, Lindgrens språk, förändras genom årtiondena men förblir sig samtidigt likt. Närheten till det muntligt traderade är i "Sunnanäng" påtaglig. Lindgren använder sig av sagans upprepningar och skillingtryckets sentimentalitet. Novellen om Mattias och Anna är nattsvart. Omtumlande läsning.
212: "Vinterträdet" (2012) – Ellen Mattson
Det är tiden kring 1930 och Greta Garbo är världens största filmstjärna. Mattson, som bygger sin autofiktion på ett tiotal källor, lyckas tidvis få liv i mystiken kring Garbo. Men faktum kvarstår: precis som hos Vibeke Olsson i hennes Bricken-böcker har jag svårt att se bortom fiktionen. Intrigen river aldrig tag. Trivia: efter komedin "Tvillingarna" (1941) gjorde Garbo inte fler filmer.
213: "Arthur Gordon Pyms äventyr" (1838) – Edgar Allan Poe
Precis som "Robinson Crusoe" försäkrar berättarjaget sanningshalten i berättandet. En dåtidens svar på mockumentär. Sedermera berättar protagonisten – krönikören – Pym balanserat och konsekvent sin historia. Det som utmärker romanen? Poes påtagliga rasism, samt det abrupta slutet: "Men i vår väg trädde en beslöjad skepnad, till sin resning vida större än någon som dväljs bland människor. Och skepnaden var till sitt anletes färg fulländat vit som snö." Såväl Jules Verne som HP Lovecraft skriver fan fiction-fortsättningar.
214: "En siciliansk romans" (1790) – Ann Radcliffe
Ett av de kändaste exemplen på tidig gotik. En helt hysterisk roman som enbart innehåller verb (gick inte att läsa klart). Fruntimmer svimmar, markiser far till Sicilien, ljusfenomen syns på väggar. En genre som alltid betraktats som underlägsen. Inledningsvis var den också kvinnligt kodad: kvinnliga författare skrev för kvinnliga läsare. I dag betraktas såväl Bram Stokes "Dracula", som delar av Stephen Kings oeuvre som gotisk.
215: "Bränn alla mina brev" (2018) – Alex Schulman
Drabbande om familjehemlighet som kastar skugga över generationer. Schulman skriver brinnande om sin morfar, författaren Sven Stolpe, som på 1930-talet påkommer sin fru Karin, alltså Alex mormor, med att vara otrogen med Olof Lagercrantz. Schulman har blick för känslolivets schatteringar. Han gestaltar offren med knivskarp precision. Bra roman!
216: "Lucky Lada och jag" (2022) – Maria Maunsbach
Med avstamp ur Piratens "Bombi Bitt och jag" skriver Maunsbach, som för övrigt bor vid Nobeltorget, elastiskt och pratigt men också analytiskt och metaaktigt, om sin uppväxt i Höör. Det som driver den obefintliga intrigen framåt är Maunsbachs alter egos strävan att till hemvändarkvällen på lokalen Lucky Lada finna en barndomsvän att gå med. Konstruktionen påminner om Kafkas "Slottet". Med jämna mellanrum väver hon in reflektioner om Piraten: båda gestaltar skånsk vänskap, original och kärlek till en bygd. Maunsbachs roman håller betydligt högre verkshöjd än hennes krönikor i Sydsvenskan.
217: "Konsten att undervisa" (2021) – Filippa Mannerheim
Mannerheim höjer både två och tre lansar för den traditionella katederundervisningen. Ämneskunskaperna, bildningen, strålar i ljuskäglan, det elevcentrerade "forskandet" dväljs i mörkret. För att eleverna ska kunna bli källkritiska, ett av många förhärskande ämnesområden, behöver eleverna först och främst läsa och tolka källor, inte vara kritiska mot dem. Skolans främsta uppgift är att öppna upp världen med okänt stoff, inte stänga ner den med eget tyckande och tänkande. Ordet "text" har samma etymologi som "textil". I båda fall handlar det om att med trådar skapa en så tät väv som möjligt. För varje ny tråd förbereds eleven inför det väntande vuxenlivet. Och på köpet blir de också källkritiska.
218: "Sandvargen" (2002) – Åsa Lind
Omtyckt barnbok som är alldeles för manierad för min smak. Påminner i sin ton om "Den lille prinsen".
219: "Northanger Abbey" (1818) – Jane Austen
Med ironisk och påtagligt extern fokalisering berättar Austen historien om unga Catherine Morland som introduceras i Baths societet. Det sociala spelet karaktärerna emellan, konvenansen, tröttnar jag snart på. Men energin som Austen återkommande spiller på Radcliffes gotiska roman "Udolphos mysterier" gör mig glad. 1800-talets Catherine älskar "Udolpho" på samma besatta vis som tonårstjejer 200 år senare älskar "Twilight".
220: "Eufori" (2021) – Elin Cullhed
Min hobbytolkning lyder: Cullhed älskar Sylvia Plath. Via sina egna erfarenheter och inre demoner berättar hon hennes historia. Versalerna blir fler ju närmare självmordet vi kommer. Cullhed skriver vitalt om depressioner, lögner och passioner. Och Plath avslutar sin dikt "Lady Lasarus": "Ur askan / stiger jag, mitt hår är rött, / jag äter män som kött."
221: "Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof" (2014) – Cullberg och Sahlin
Påstår sig handla om Märta Söderberg. Men eftersom Märta gifter sig med kulturmannen nummer 2, Strindberg är originalet, tar Hjalmar snart över biografin. Samtidigt som han strävar efter att få sin fru inlagd på mentalsjukhus för att därigenom kunna skilja sig från henne, men också samtidigt kunna gifta sig med sin älskarinna, danskan Emilie Voss, blir Hjalmar till det största svinet i svensk litteraturhistoria.
222: "På västfronten intet nytt" (1929) – Erich Maria Remarque
Läser om för första gången sedan 1999, efter att nyligen ha sett tyska Netflixfilmen. Vissa scener från romanen är överförda till filmen, andra scener omgjorda, men de flesta bortplockade och ersatta. I romanen ser vi kriget enbart från Pauls perspektiv, inte nationalistiska politikers och generalers. Att filmen från 2022 fokuserar så mycket på nationalismen beror naturligtvis på världsläget: filmen vill vara dagsaktuell. I romanen från 1929 simmar Paul över en flod för att träffa fransyskor. Han far också hem på permission och dricker öl. Det är inte med i filmen.
223: "Kalmar jägarinnor" (2012) – Tove Folkesson
Med lyskraftigt vemod blickar Folkesson, som är jämgammal med mig, tillbaka på de rafflande, men också obeständiga och vingliga, sista tonårsåren. Igenkänningsfaktorn är emellanåt påtaglig. Vi gick 2010 på Lunds universitets författarskola tillsammans. På ett skrivarläger i Strandbaden berättade hon om trilogin hon ämnade skriva. "Kalmar jägarinnor" visade sig vara del ett.
224: "The Shining" (1977) – Stephen King
King är metodisk och omsorgsfull i sitt skrivande. För omsorgsfull. Alla tillbakablickar som ska förklara varför Jack är den han är absorberar till slut för mycket av syret. Många av scenerna upplever jag som återkommande. King hade kunnat stryka ganska många sidor. Och nej, "Here's Johhny!"-parollen finns inte med i romanen. Den är Nicholsons.
225: "Sveriges medeltid" (2020) – Dick Harrison
Det är i skriven text man ska umgås med Harrison. Sannolik finns det ingen nu levande människa som behärskar den svenska medeltiden bättre än vad han gör. Det märks kanske bäst i hoppen mellan mikro- och makraperspektiv. I bildningens fianste anda förklarar han varför saker och ting ser ut som de gör.
226: "Från jorden till månen" (1871) – Jules Verne
En roman som är nästintill anti-fiktion. I kapitel efter kapitel inleder Verne med att noggrant redogöra för de yttre omständigheterna: hur raketen ska konstrueras, varifrån den ska skjutas (Texas eller Florida?), hur gjutningen för uppskjutet ska genomföras, vilket krut som ska användas etc, mm, osv. Och när expeditionen väl är framme vid månen, efter många missöden, landar de aldrig! Samtidigt: Verne är på berättarhumör. Kanonklubben, som ligger bakom projektet, består av stympade krigsveteraner från amerikanska inbördeskriget. Verne skriver: "– För Guds skull! utropade kapten Bilsby och gjorde min av att slå ihop händerna – om han hade haft några!" Även den påtagliga nationalismen är underhållande; i slutändan krävs det en fransman för att få ordning på den amerikanska expeditionen. Precis som i "En världsomsegling under havet" finns det en Sverige-koppling: denna gång är det inte Motala-verket, utan Tycho Brahe.
227: "Spår i snön" (2012) – Jonas Karlsson
Novell med hög densitet. Handlar om tystlåtet stockholmspar som flyttar till landet och på olika vis förhåller sig till byborna. Rätt kuslig.
228: "En realist" (1884) – Victoria Benedictsson
Typisk Benedictsson-historia med biografiska drag. Fjättrad ung kvinna med litterära intressen blir intresserad av ung, spännande författare som slutligen sviker henne och hennes nya, moderna ideal.
229: "En herrgårdssägen" (1899) – Selma Lagerlöf
Förstudien till "Kejsarn av Portugallien" som publiceras 14 år senare? I båda gestaltar Lagerlöf sinnessjukdomen och utanförskapet. Men det som är tecknat med mästarens hand i Portugallien är i "En herrgådssägen" fortfarande sökande. Jag upplever intrigen som emellanåt väl tvär och brådstörtad. Att gården Munkhyttan, som riskerar att falla ur familjen Hedes ägo, bygger på familjen Lagerlöfs relation till Mårbacka är inte en högoddsare.
230: "Kvinnan" (1987) – Annie Ernaux
Ernaux skriver: "Detta är inte en biografi och naturligtvis inte en roman, kanske något mitt emellan litteratur, sociologi och historia." Kanske det. Men det är också bitvis ett öppet sår som gör ont att läsa. Ernaux tecknar bilden av sin mor mycket tätt inpå hennes bortgång i Alzheimer. Känns nästan som att läsa någons dagbok.
231: "Barnet" (1883) – Anne Charlotte Leffler
Påminner om Benedictssons "Fru Marianne". Omyndig fru Nina behandlas av maken Rolf som ett barn. När han påkommer henne att läsa moderna och därmed skadliga "Madame Bovary" blir han förtretad. Tillsammans utgör de, med sina könskodade uppgifter, det typiska borgerliga äktenskapet. Novellen slutar med en appell: Nina ska utan hjälp uppfostra sin nyfödda dotter.
232: "Frukost i det gröna" (1881) – Guy De Maupassant
Rätt rolig och lekamlig historia. En älskog i skogen gestaltas via en näktergal: "Ibland tycktes han vila sig ett ögonblick och lät bara höra två eller tre svaga pip för att plötsligt stiga upp till en mycket hög ton." Maupassant är en finurlig författare.
233: "Omsorgen" (2016) – Susanna Alakoski
Alakoskis främsta styrka är inte språket men hjärtat: inifrånperspektivet är frapperande. Hon pulserar pathos. Hatten av! Dit når inte de flesta av oss.
234: "En skådespelare dag" (1913) – Hjalmar Bergman
Klargörande med små medel om hur människan är beskaffad. Bara i tystnaden, i sitt avlidna barns tomma rum, talar herr ordföranden oförställt. En tematik som återkommer hos Bergman. Drabbande.
235: "Julgästen" (1927) – Elisabeth Beskow
Hopplöst föråldrad historia om två kvinnor på landet som sex år efter kvinnlig rösträtt införts söker självförverkligandet via äldre man i staden. I slutändan är det däremot gud som frälser dem alla. Novellen presenteras av Novellix så här: "Elisabeth Beskow (1870– 1928) hör till de många kvinnliga författarskap som delvis fallit i glömska, trots att hon under sin tid var Sveriges näst mest lästa kvinnliga författare." Även om tiden är ur led och konservativa, ja till och med religiösa, vindar blåser genom världen finns det i dag ingenting som tyder på att Beskow kan bli aktuell igen.
236: "Luciadagens legend" (1921) – Selma Lagerlöf
Till skillnad från Elisabeth Beskows moralpredikningar är Lagerlöfs genomförda med finness: självaste Lucia uppstår från de döda och bistår novellens protagonist, som också hon heter Lucia, undan den giriga och lömska fru Rangela. En bladvändare.
237: "Skymning" (1885) – Alfhild Agrell
Klaustrofobiskt om hustrurollen: "För honom var äktenskapet bara ännu ett av livets behag – för henne var det själva livet." En av många litterära inlägg i kvinnosaksfrågan. Först 1921 blir kvinnan myndig även som gift.
238: "Sjusovarna" (1984) – Johannes V. Jensen
Rätt roligt om bondfamilj som ofrivilligt sover i tre dygn.
239: "En löjlig människas dröm" (1877) – Dostojevskij
Inleds lovande: "Å så tungt det är att vara ensam om att veta vad den djupa sanningen är! Men det kan de inte förstå. Nej, det kan de inte förstå." Slår sedan över i en existentiell och därmed pretentiös dröm. Upplöses i kristen ton.
240: "Fjäderbrevet" (1942) – Moa Martinson
Ljuvlig biografisk novell om fattigdom, kyla och varma barndomsminnen. Fjäderbrevet var ett brådskande meddelande till indelta knekten som i regel någon privatperson tvingades överlämna, eftersom posten bara kom en gång i veckan.
241: "Åren" (2008) – Annie Ernaux
Skriven ur ett slags kollektivperspektiv med bara små nedslag i egna livet. Eftersom det är Frankrikes efterkrigshistoria som berättas, Ernaux föddes 1940, hade jag önskat samma historia ur, säg, ett skånskt perspektiv. Väldigt många minnen och scener far över huvudet på mig. Samtidigt inser jag att jag Ernaux har en vass blick för saker och ting. Bl a skriver hon om nya uppfinningen, videokameran, något som jag minns och känner igen mig själv i, men aldrig reflekterat över på det klargörande viset: "Man förvånades över sig själv, sina rörelser. Det var en ny känsla, antagligen liknande den som folk fick på 1600-talet då de såg sig i en spegel, eller gammelmorföräldrarnas och gammelfarföräldrarnas känsla inför det första fotografiet av dem."
Därmed exemplifieras förra årets nobelpristagare Gurnahs poäng med läsning: "It clarifies your thinking."
242: "Mio min Mio" (1954) – Astrid Lindgren
Inte en favorit. Fantasy-romanen är lika forcerad som namnen: Mio, Jum-Jum, Nonno. Precis som i Peter Pan når protagonisten Bosse/Mio Landet i fjärran via molnen.
243: "Vitt brus" (1985) – Don DeLillo
Tidvis underhållande, tidvis spretig och förvirrande. Jag ligger inte alltid på DeLillos frekvens.
244: "Den stora sömnen" (1939) – Raymond Chandler
Kluven. Å ena sidan uppskattar jag språket och tonen, å andra sidan är det för många karaktärer att hålla ordning på. Den rena känslan uteblir. I stora delar av upplösningen förklarar Chandler hur allt hänger ihop. Första Philip Marlowe-romanen.
245: "Liftarens guide till galaxen" (1979) – Douglas Adams
Höga berg och djupa dalar. Uppskattar de inledande kapitlen som utspelar sig hos Dent, innan den intergalaktiska genomfartsleden är dragen. Sedan virrar jag i ett antal kapitel bort mig i den naturorienterande metahumorn. Det är som att vara ofrivilligt bjuden på en töntig fest. Mot slutet däremot skrattar jag igen: datorn som har svaret på "livet, universum och allting" får de förtvivlade filosoferna att vilja gå ut i strejk.
246: "Min morbror trollkarlen" (1955) – C.S. Lewis
Till hälften skönlitteratur, till hälften mytologi. Professor Kirke, som barnen flyr till i "Häxan och lejonet", upptäcker som barn tillsammans med vännen Polly Plummer olika världar. Narnia skapas bokstavligen av Aslan medan Jadis bidar sin tid. Samma känsla som i Lucas prequels. Finns inget utrymme för tolkning. Nästintill bedövande tråkigt på sina håll.
247: "Hästen och hans pojke" (1954) – C.S. Lewis
Också denna har jag svårt att bli exalterad över. Pevensie-syskonen figurerar enbart som biroller, talande hästar tar största utrymmet. Tycker inte heller Lewis berättarröst, som emellanåt klargör och påpekar saker, fungera särskilt väl.
248: "Min skolfröken skall vara ett frimärke" (2022) – Björn Ranelid
Ambitionen är säkert god. Men när Ranelid föresätter sig att berätta sin gamla småskollärarinnas – Anna Jensen – historia, blir hon istället en platt helgonfigur i historien om honom. Och ännu en gång saknar jag märgen i Ranelids malmöskildring. Han är ju tveklöst uppväxt på Ellstorp, inte långt ifrån där jag en gång bodde. Trots det känns hans minnen tillskurna och beräknande.
249: "Caspian –" prins av Narnia (1951) – C.S. Lewis
Bra Narniabok! Många roliga inslag, bl a har hundratals år passerat sedan Pevensie-syskonen senast besökte världen (trots att bara ett år passerat på jorden). Ripipip är en lyckad trickster-karaktär, Miraz en habil antagonist. Dessutom förekommer Bacchus och Sileonos på ett hörn! De kristna inslagen existerar, men är inte så framträdande (Lucy ser inledningsvis Aslan, det gör inte de andra). Trivia: Lewis föregår Tolkien med vandrande träd. Han nyttjar också namnet Snook, vilket ju påminner väldigt mycket om Snoke i "Star Wars".
250: "Bränder" (2022) – Moa Eriksson Sandberg, Ester Roxberg
Sympatisk ungdomsroman i pusseldeckarformat. Kanske väl många vändningar på slutet.