160 titlar

1. "Kung Caspian och skeppet Gryningen" (1952) – C S Lewis

Habilt äventyr disponerad som roadmovie. I upplösningen visar det sig att Pevensie-syskonen numera är för gamla att återvända till Narnia. 

2. "Taxi sju-två – bland drömmare och dårar (1993) – Fredrik Ekelund

I sina bästa stunder en ljuvlig malmöskildring. Emellanåt väl lekamlig. 

3. "Mörkret utanför " (1968) – Cormac McCarthy

Mästaren McCarthy söker i denna tidiga allegoriska roman sitt eget språk och form. Det självklara, enka och episka berättandet får ännu stå åt sidan för det osäkra växelverkande: först han, sedan hon, däremellan kursiv stil. Ungefär som en ungdomsroman. Trots det: läsvärd!

4. "God natt mister Tom" (1981) – Michelle Magorian

Skriven delvis i samma melodramatiska tradition som Anne på Grönkulla. Skillnaden är att pjollret aldrig tystnar. 

5. "Koka björn" (2017) – Mikael Niemi

Inte vad jag hoppats. Lars-Levi Laestadius agerar Sherlock Holmes. 

6. "Blodets meridian" (1985) – Cormac McCarthy

Roman renons på intrig. Det urskillningslösa slaktandet blir tröttsamt i längden. McCarthys bibliska prosa är behållningen. 

7. "Brandliljor" (1941) – Moa Martinson

Kollektivroman om släktled i och runt Norrköping under den begynnande industrialiseringen. Eftersom det mest är den framåtskridande tiden som binder samman karaktärerna tappar jag titt som tätt namn och tråd. Som vanligt är det Martinsons grovhugget muntliga språk jag observerar. Bland annat växlar hon i sina gestaltningar hejvilt mellan presens och preteritum. 

8. "No Country for Old Men" (2005) – Cormac McCarthy

Inleds som en gastkramande katt-och-råtta-lek, avslutas som en reflektion över nationen USA. I sina bästa stunder ljuvlig, men också konservativ och manierad. Några dialoger upplever jag som rakt av pretantiösa. 

9. "Stuv Malmö kom!" (1984) – Fredrik Ekelund

Intressant och underhållande så länge det handlar om hamnsjåarnas vardagsliv. Många bra ögonblicksbilder och citat. Tyvärr utspelar sig de flesta sidor annorstädes. Blir för mycket dagbok och tidsspegel. 

10. "Peter Pan" (1911) – JM Barrie

Kluven. Å ena sidan fantastiskt äventyr, å andra sidan mördande tråkigt könsstereotypa roller. (Samtidigt: anledningen till varför det inte finns några Lost Girls är att tjejer inte är dumma nog att ramla ur barnvagnar.) Flygturen till Aldriglandet tar för övrigt ett par månader. Peter Pan bor emellanåt i Kensington Gardens. 

11. "Trollkarlen från Oz" (1900) – L Frank Baum

Hyllning men också avståndstagande från de klassiska sagorna som moralisten Baum anser är för blodiga för den moderna tidens barn. Minnesvärd och som sagt snäll intrig. Trivia: Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road" alluderar på Oz. 

12. "Harry Potter och hemligheternas kammare" (1998) – JK Rowling

Precis som första boken uppskattar jag mest de inledande, säg, 80 sidorna som inte utspelar sig på Hogwarts. De olika mysterierna töttnar jag på. Gyllenroy Lockman är däremot en rolig karaktär. 

13. "Den oändliga historien" (1979) – Michael Ende

Gillar ramhandlingen om den mobbade Bastian som flyr upp på skolans vind och sedermera blir indragen i fantasyromanen som han läser. Finns också pretentiösa inslag, vilket kanske inte är konstigt med tanke på romanens målgrupp ("Livets vatten" ger Bastian insikten att man måste älska.) Mötena med diverse karaktärer som bär diakritiska tecken i sina namn är legio. Älskade som barn Wolfgang Petersens filmatisering.  

14. "Offer" (1937) – Jan Fridegård

Fascinearande tidsdokument som omsider visar sig handla om abort. Fridegård tecknar två kvinnor vilka är varandras motsatser, samt en man som är egocentrisk och svag. Framförallt i slutet teoretiserar Fridegård om samhällsutvecklingen. Boken publiceras ungefär samtidigt som abort blir lagligt i Sverige.  

15. "Yarden" (2009) – Kristian Lundberg

Precis som Fridegård skriver Lundberg om samhället från sin utsiktsplats. Istället för statarsystemet skriver Lundberg om bemanningsföretag. Hans lyriska prosa är emellanåt enastående: "Jag har alltid älskat de tomma timmarna; de första på dygnet, när allt står och väger – när allt fortfarande är möjligt. Världen står på stand-by och jag brukar vara lycklig, lika fri som en diktrad innan man tvingar ner den i ett sammanhang." Jag är svagare för scenerna i Malmö hamn än de osorterade tillbakablickarna på den psykiskt sjuka modern. Trivia 1: En kollega på Nannas tidigare jobb fick en roll i filmatiseringen av romanen. Rollen ströks. Trivia 2: Jag joggar förbi Lundbergs grav på min joggingrunda runt Pauli kyrkogård. 

16. "Jag for ner till bror" (2018) – Karin Smirnoff

Imponerande debut av Smirnoff. Eget språk och ton. Likväl tappar jag successivt intresset: en roman som utspelar sig på den norrländska landsbygden, med återkommande inslag av incest, alkoholism och hembygdsångest, tycker jag mig läst förut. 

17. "Min far" (1984) – Annie Ernaux

Chosefri och osentimental redogörelse för faderns liv. I utsagorna finns olika skikt av känslor som berör på ett genomträngande vis. Får mig att tänka på Sjödins "Bandvalsaren":

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater 

eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna 

och talar med främmande röster om dessa ting. 

Deras kvinnor har kalla ögon

och föraktar honom när han äter med kniv.

Han skall aldrig förstå

Vem som murat hans ensamhet.  

18. "God natt jord" (1933) – Ivar Lo-Johansson

Kollektivroman som visar hur fattigdom passiviserar människan fysiskt och mentalt. Satatrna vill inget hellre än flytta, men förklarar sedan hur bra de egentligen har det. Statarfruarna väser i det tysta åt friherinnan, men niger djupt då hon gör entré. Också skvallret och tandlösheten ges utrymme i romanen. Trivia: jag har besökt Ivar Los:s skrivarstuga på Bastugatan 21 i Stockholm. 

19. "Mandarinerna" (1954) – Simone de Beauvoir

Pratig nyckelroman som ger en god inblick i den intellektuella elitens psyken: friheten, som man till varje pris vill åt, resulterar många gånger i ångest och svartsjuka. Egocentrismen påminner som elitidrottaren. 

20. "Den som dödade helvetets änglar" (2022) – Jan Guillou

Guillou är på strålande berättatarhumör. Växlandet mellan samtidsbetraktelserna och fiktionen, Hamilton dyker upp som sidekick till Guillous alter ego Erik Ponti, är däremot inte sömlösa: märgen, och därmed underhållningen, finns i utvikningarna. Intrigen tröttnar jag rätt omgående på. 

21. "Bönder och herrar" (1973) – Theodor Kallifatides

Hoppades på en roman som berättar om tyska ockupationen av Grekland. Visade sig först och främst vara en fresk över bypersonligheterna som för tankarna till Piraten. Kallifatides är en fin författare.  

22. "Mordet på Orientexpressen" (1934) – Agatha Christie

Pusseldeckarens logik kväver liksom litteraturen. Blir för överlagt för min smak. Tycker bättre om "Och så var de bara en" Men underhållande att en svensk missionär, Greta Ohlsson, spelar en stor roll. Också kul att ta del av alla tvärsäkra utsagor om kön och nationaliteter. 

23. "Boken om Blanche och Marie" (2004) – P O Enquist

Fastnar aldrig för Enquists fantasi om Marie Curie och hennes assistent Blanche Wittman, den tidigare patienten hos läkaren Charcot. Hon betraktas som ett slags original-hysteriska. Enquists berättarteknik – ett steg bak, två steg fram – känns omständligt och förkonstlat.

24. "Med sina läppars svalka" (2014) – Theodor Kallifatides

I sina bästa stunder drabbande om Elena, som läsaren i två tidsplan får följa från barn i Grekland till pensionär i Sverige. Livsresan gestaltas väl summariskt. Känns som att Kallifatides mest av allt vill teckna nationen Greklands historia från kriget till nutid. Elena får agera representant. 

25. "Blir du ledsen om jag dör?" (2022) – Nicolas Lunabba

En bok som alla borde läsa. I tidvis hjärtskärande prosa, skriven i andra person, berättar Lunabba självbiografiskt om sitt och ungdomen Elijahs liv. På sida 180 står det:

"Du, liksom de flesta andra, tror att sagorna inte tillhör dig. Att Tomtebobarnen inte liknar dig. Att Mio min Mio inte är du. Att svartskallar inte irrar omkring i de John Bauerska skogarna. Att du inte har något gemensamt med bondpojken Nils Holgersson.

   Visst tänker du så? Visst är det sådant du får höra?

   Men tänk om det förhåller det förhåller sig precis tvärtom, Elijah? Tänk om in syn på dig själv i det här landet, främlingsskapet du pådyvlas och införlivat, är ditt livs stora lögn. Och att sagoböckerna på hyllraderna på Malmö stadsbibliotek berättar om ditt liv. Att du är Nils Holgersson.

   Det där skulle du bara skratta åt. Du skulle bli generad, kanske en mula stött. Du kan inte kosta på dig att tänka så. Det är för riskfyllt. Det gör för ont. Du måste håna blotta tanken. 

   Men tänk själv: vilken människa är mer lik Nils Holgersson än du?

   Ni är skånska pojkar, båda två. Ni växer upp under svåra förhållanden. Ni är fjorton år gamla. Ni är ensambarn. Ni har få vänner. Ni hittar ofta på skit och kan bete er för jävligt. Ni är båda oroliga och utåtagerande. Produkter av er miljö.

   Ser du det själv? Ni är ju en och densamma, du och Nils. Han är du och du är han. Två gåsapågar från Skåne.

   Du företar dig just nu en livsomvälvande resa. Du står vid randen till det nya, och har vågat ta språnget. Du utsätts för prövningar. Du bryter ihop, är ensam, du längtar hem. Men när världen öppnas, öppnas också något i dig. I mötet med andra möter du dig själv.

   Du sitter där uppe nu, på vildgåsens rygg. Du klamrar dig fast. Känner suget i magen då den lyfter från marken, stiger mot skyn. Under dig ser du Nydalas betongbyggnader, Malmös hjärtformade karta, snabbt upplöst av molnen. Du seglar bortåt, ut över vidderna. Skånes oöverträffade skjönhet: lapptäcken och insjöar, de små byarna och städerna som bilsar artärer över landskapet och förbinder oss alla.

   Det är ditt, Elijah. Sverige är ditt."

26. "Vi, de drunknade" (2008) – Carsten Jensen

Mycket underhållande om generationer av danska sjömän. Skrönor blandas med historia. En favorit är den ökände och förslagne kapten Jack Lewis som under andra hälften av 1800-talet bevisar för en av romanens bärande karaktärer, Albert, att han absolut inte bedriver slavhandel. Lewis låter helt sonika frivilliga besättningsmän, urbefolkningen kanaker, lämna skeppet för ön de anlöper. Några kanaker hoppar i vattnet och simmar i land, de flesta stannar konstigt nog kvar i lastutrymmet. Albert vet inte vad han ska tro. Snart visar det sig att ön bebos av kannibaler som kapten Jack Lewis under lång tid bedrivit lukrativa affärer med ...

27. "Afrikas gröna berg" (1935) – Ernest Hemingway

Lättsam roman utan egentlig intrig. Dialogdrivet om jakt, men också livet och tiden. Kul när Hemingway på några sidor reflekterar om litteratur, mindre kul när han inte gör det. 

28. "Damelvan" (2005) – Jennifer Wegerup

Upplysande och uppmuntrande om damfotbollens utveckling från begynnelsen till tidigt 2000-tal. Förutom bl a Pia Sundhage intervjuas en åldrad Hedvig Hellén som spelade fotboll på 1930-talet i långkjol. 

29. "Tjärdalen" (1953) – Sara Lidman

Lidman lyckas på något vis fånga karaktären eller själen hos en geografisk plats. Intrigen visar sig, precis som i "Mordet på Orientexpressen", mynna ut i en kollektiv skuld. Trollbindande roman. 

30. "Vildmarken" (1906) – Upton Sinclair

Roman som tippar över i debattinlägg eller appell. Varje sida dryper av data som åskådliggör slakteriarbetarnas i Chicago arbets- och livsvillkor. Sinclair var en så kallad "muckraker", undersökande journalist, som influerat såväl Jan Guillou som Jan Myrdal. 

31. "Mr Ripley: en man med många talanger" (1950) – Patricia Highsmith

Mycket tillfredsställande hantverk om psykopatiske antihjälten Tom Ripley. Ett enda aber: Hur kan han inte bli påkommen! 

32. "Less Than Zero" (1985) – Bret Easton Ellis

Om desillisionerade ungdomar i 1980-talets L.A. Påminner om On the Road, Catcher in the Rye och valfri Yeats. Tröttsamt i längden. 

33. "American Psycho" (1991) – Bret Easton Ellis

Den psykopathistorien fungerar inte alls lika väl för mig som Ripley; där Ripley är diabolisk och vass är Psycho tjatig och trubbig. Protagonisten Bateman gillar i alla fall Letterman.  

34. "Min egen elds kurir" (2023) – Johan Svedjedal

I 700 sidor prosa och 100 sidor fotnoter sammanfattar Svedjedal förtjänstfullt sockenbarnet Martinsons väg till världsnomad, akademiledamot och kverulant. Mest chockerande: som barn auktionerades han aldrig bort till lägstbjudande –  vilket jag traderat för allsköns klasser i 17 år. 

35. "Carol" (1952) – Patricia Highsmith

Har sina stunder, men blir i längden för pratig och upprepande. Highsmith undersöker den homosexuella och därmed otillåtna kärleken.  

36. "I dödens väntrum" (1930) – Sven Stolpe

Om livet på ett sanatorium. Stolpe betraktar sig inledningsvis som frisk, men institutionaliseras och omvandlas till patient. Påminner om en replik ur "Band of Brothers": För att fungera som soldat måste du acceptera att du redan är död. 

37. "Samtalen" (2006) – César Aira

Rätt roligt format. Ett slags intellektuellt maniskt malande i 100 sidor. Slutligen slår Airia knut på sig själv. Samtalet behandlar fiktion kontra verklighet. Utgångspunkten är en till synes miss i påkostad Hollywoodfilm. 

38. "Flasksamlaren" (1991) – Jon Fosse

Stod ut i 52 sidor. Vidrigt påfrestande prosa. Som Virginia Woolfs stream of consciounesness på tjack. Fosse berättar från den sjuke utbölingens perspektiv. 

39. "Lucy" (1991) – Jamaica Kincaid

Skarpsynt i porös prosa om au pair från Antigua som jobbar hos välbärgad New York-familj och skoningslöst men hjärtligt synas deras ytliga liv. 

40. "Om icke vetekornet" (1967) – Ngügï Wa Thiongo

Polyfont om Kenyas gryning som självständig stat utan britterna. Många trådar att hålla ordning på. 

41. "Stålbadet" (1972) – Anders Harning

Tidvis inspirerat, tidvis pladdrigt om Harnings uppväxt under kriget med nazistisk far. 

42. "Mardrömmen" (1963) – Kenzaburo Oe

Krävande och delvis biografisk roman om far som flyr undan sin nyfödde och hjärnskadade son. Fadern agerar spegelbild åt läsaren. 

43. "Det andra namnet: Septologin I–II" (2021) – Jon Fosse

Bättre än "Flasksamlaren" men fortfarande ligger formen – flödet av meningar utan punkter –  som ett svart skynke över den banala historien: medelålders kulturgubbe, men alter ego-kompis, grubblar över gud, alkoholism och tiden. Det svartvita omslaget samt titeln "Septologin" bekräftar: detta är pretentiöst! 

44. "Lev aspidistran!" (1936) – George Orwell

Som en snällare "Svält". Gordon Comstock är trött på det kapitalistiska London och blir i processen en betraktande enstöring (som också råkar vara homofob).

45. "Nicholas Nickleby" (1839) – Charles Dickens

En otroligt dickensk roman: onda välgörare och eftersatta barn i en förhöjd brittisk verklighet. Varje sida dignar av pathos, karaktärer och sidospår. Läsfest. 

46. "SVJ" (1982) – Roald Dahl

Älskar denna roman. Dahls ekvilibristiska lek med ord hos den dyslektiske jätten är ljuvlig. 

47. "Bära mistel" (1960) – Sara Lidman

Om omöjlig kärlek i Norrbotten. Rikt persongalleri. Lidman berättar om kringflackande musikern Björn Ceder som är homosexuell. 

48. "Den stora skrivboken" (1986) – Agota Kristof

Första delen i Kristofs trilogi om de överintelligenta tvillingarna som under kriget tvingas bo hos sin sadistiska mormor på landet. Intrigen är skriven i första person plural på en minimalistisk och saklig prosa. Ska läsa de två andra delarna med.

49. "Burgers dotter" (1979) – Nadine Gordimer

Politiskt och initierat om Sydafrikas apartheid. 

50. "Antikrists mirakler" (1897) – Selma Lagerlöf

Fastnar aldrig för denna roman. Känns mest som en bearbetning av en lyckad semester företog med väninnan Sophie Elkan. Uppsjö av karaktärer.

51. "Alice B Toklas självbiografi" (1933) – Gertrude Stein

Väl intensiv, anekdotisk och märkligt skriven vittnesbörd från 1920-talets Paris. Namnen haglar. 

52. "Bikupan" (1951) – Camilo José Cela

Sammelsurium av röster i Madrid-kafé under kriget. Humanistiskt och prosaiskt skriven med många hopp mellan karaktärerna. 

53. "Spela för mig, Zorba" (1946) – Nikos Kazantzakis

Det finns något juvenilt och chosigt över Kazantzakis försök att fånga den kretensiska folksjälen. Kommer att tänka på Martinsons "Vägen till klockrike" som också betraktar livet genom den patriarkale poetens ögon. Passar 20-åringar. 

54. "Kapten Corellis mandolin" (1994) – Lois de Berniéres

I grund och botten en melodram berättad ur olika karaktärers perspektiv. Väl omständlig. 

55. "Jack of spades" (2015) – Joyce Carol Oates

En inte särskilt uppseendeväckande deckare, om det inte vore för Oates berättarglädje och metaperspektiv. Referenserna och konnotationerna är behållningen. 

56. "Maud Martha" (1953) – Gweddolyn Brooks

EKortroman som snarare för tankarna och känslorna till novellen och kanske även sonetten. I korta, poetiska kapitel berättar Brooks självbiografiskt om en svart kvinnas liv i 1920–.1940-talets USA. Impressionerna är drabbande.  

57. "Den underjordiska järnvägen" (2016) – Colson Whitehead

Något märklig historisk roman som under slaveriet i USA låter den så kallade underjordiska järnvägen, abolitionisternas hjälpnätverk för slavar, vara en konkret magisk-realistisk järnväg. Jag fastnar inte riktigt. 

58. "Åminne" (1972) – Sven Delblanc

Tveklöst kan Delblanc berätta, men det blir för mycket av allting i den första Hedeby-boken. 

59. "Maken" (1976) – Gun-Britt Sundström

Relationsdrama som dissikerar tvåsamhetens beskaffenhet. Inte samma kliniska analys som i Anderssons "Egenmäktigt förfarande". 

60. "Fåglarna" (1957) – Tarjei Vesaas

Finstämt om funktionsnedsatt bror, Mattis, som tas om hand av sin syter, Hege. Kärleken de emellan drar sakta i sär deras relation. Kvar finns bara isolation och existentiellt mörker. Det är där någonstans som skogsarbetaren dyker upp i handlingen. 

61. "Netanyahus" (2023) – Joshua Cohen

Rolig med något åbäkigt disponerad roman om judisk kultur och historia. 

62. "Stormen och vreden" (1929) – William Faulkner

För hispigt berättad. Långa dialoger varvas med inre monologer i kursiv stil. Hittar inget läslugn. 

63. "Väggen" (2023) – Marlen Haushofer

Namnlös stadskvinna fastnar bakom osynlig vägg i skogen och genomgår under lång tid en personlig omvandling. Kommer att tänka på Thoreaus Walden. 

64. "Hemsökelsen på Hill House" (1959) – Shirley Jackson

Välskrivet och lågmält gotiskt om ett till synes levande hus som – psykologiskt – påverkar gästerna på olika vis.

65. "Ronja Rövardotter" (1981) – Astrid Lindgren

Lindgrens sista roman är en uppvisning i stramt berättande, inte ett ord eller skiljetecken tar onödig plats. Märkligt att Vargsångstexten inte är inkluderad/skriven ännu. Skumtrollen försvann för övrigt i Danielssons filmatisering och rumpnissarna fick mer utrymme. 

66. "Sömnlösa" (2007) – Jon Fosse

Måste medge att denna kortroman är riktigt bra. Förtätad. Det finns ett raffinerat kontinuum i tiden, som vore då- och nutid ett enda flöde. I Asle och Alidas fall handlar det inte om nostalgi utan livsavgörande minnen som inte stelnat. 

67. "Mina drömmar stad" (1960) – Per Anders Fogelström

Kluven till Fogelströms älskade roman. Å ena sidan är föresatsen att via Henning och Lotten berätta Stockholms arbetarhistoria sympatisk. Å andra sidan blir berättandet, på gestaltandets bekostnad, väl summarisk och överlagd. Samma åkomma lider Vibe Olssons Bricken-böcker av. 

68. "Bröderna Lejonhjärta" (1973) – Astrid Lindgren

Inte lika tätt skriven som Ronja. Ramhandlingen, att bröderna räddar varandra, är fin och hemsk, men det kalla kriget-influerade mittpartiet väl stereotypt. Samtidigt ska intrigen läsas realistiskt: romanen utgörs av Skorpans feberdrömmar hemma i kökssoffan. 

69. "Den långa färden" (1985) – Larry McMurtry

Bästa romanen jag läst på många år. Karg gestaltning presenterar otal minnesvärda och komplexa karaktärer: utöver Gus och Blue Duck, även Lorena och Clara. Död och vänskap fyller kapitlen. 

70. "Shogun" (1975) – James Clavell

Pojkäventyr för vuxna förlagd i historisk miljö. Blir till slut för mycket av det goda. 

71. "Du känner nog inte mig" (1988) – Larry McMurtry

McMurtry är på berättarhumör, men allt är lite väl osannolikt för att riktigt fungera. Som en skröna som aldrig vill ta slut. 

72. "Bara glädje hjärtat rymmer" (2024) – Moa Eriksson Sandberg

Välunderbyggd biografi som Ernst och Tutta Rolfs förhållande, men Eriksson Sandberg får aldrig liv i det. 

73. "Madonna i päls" (1943) – Sabahattin Ali

Något märkligt disponerad roman. Inleds med en framtung och detaljerad ramhandling som övergår i en summarist berättad händelsekedja i förgången tid. Lejonparten äger rum i 1920-talets Berlin. Avslutas abrupt. 

74. "Herrar officerare" (1955) – Evelyn Waughn

Pratigt om bland annat de allierades kamp på Kreta under kriget. Inget jag fastnade för. 

75. "Egendom" (2023) – Hernan Diaz

Raffinerat disponerad roman. Intrigen som inleder visar sig vara intradiegetisk, en roman i romanen. Diaz meningar i "Förbindelser" (den inledande romanen) är knivskarpa och långa och utan dialog. Blir nästintill en meditativ läsning. Övriga delar är också stilistiskt anpassade. Som ryska dockor eller pusselbitar klargörs de olika delarnas släktskap. 

76. "Middlemarch –" del 1 (1871) – George Eliot

Mestadels mycket underhållande folklivsskildring. Eliots blick är lika skarp som hennes penna är vass. De många metaforerna firar triumfer. Favoritkaraktär är den ömklige humanisten Casaubon, som i sin självbild påminner om Don Quijote. Berättare ser däremot följande: "Den (själen) fortsatte bara att flaxa på den dyiga mark där den var utkläckt, tänkte på sina vingar men flög aldrig." 

77. "Den hemliga historien" (1992) – Donna Tartt

Inverterad deckare som påstås inspirerat subgenren dark academia. Det är en rakt berättad bladvändare som cirkulerar kring en backanalisk rit som går fruktansvärt fel. Kul med lärda citat och små filosofiska utflykter. 

78. "Mordvapen till salu" (1933) – Graham Greene

Täta kapitel om yrkesmördaren Raven som blir lurad av sin arbetsgivare och utlovar hämnd. Greene psykologiserar samtidigt sin huvudkaraktär på ett trovärdigt vis. 

79. "De tre musketörerna del 1" (1844) – Alexander Dumas

Att intrigen först släpptes som följetong blir tidigt i läsandet uppennbart: vändiningarna, birollerna och bihandlingarna är många. För att vara en kllassisk äventyrsberättelse är det mycket att hålla ordning på. Samtidigt är många av scenerna och rollerna minnesvärda. Bäst är spionen Lady de Winter samt den lättsamma och skenbart gentlemannamässiga jargong musketörerna och D'Artagnan praktiserar. 

80. "Nattens skola" (2024) – Karl Ove Knausgård

Knausgård är rasande skicklig i sin egen Faust-parabel. Visst kan de självrannsakande och lätt förklädda biografiska partierna bli något tjatiga, men faktum kvarstår: det är en mörk bladvändare. 

81. "Lady Susan" (1871) – Jane Austen

Sedvanligt bett i Austens penna, men brevromanens stelbenthet tillsammans med intrigens upprepningar gör att jag tappar fokus. 

82. "Den rätta knycken" (2024) – Johan Svedjedal

Svedjedal har vänt på varenda sten i anslutning till filmatiseringarna och författandet av Lindgrens Saltkråkan. Resultat? Intressant, så klart, men också väl stelt. Jag efterlyser mer personlighet. Texten lyfter t ex när Svedejdal jämför den senaste textversionen med originalet från 1964. Det visar sig att förlaget har förenklat och infantiliserat ... Chocken!

83. "Stolthet och fördom" (1813) – Jane Austen

Naturligtvis är det satiriskt rappt och bra alltsammans. Austens har tematiska beröringspunkter med Woody Allen. Skarttade högt när Lizzy avböjer mr Collins frieri. Samtidigt blir det väl mycket av samma: breven, promenaderna, utvikningar tar aldrig slut. 

84. "Levande och döda" (2014) – Han Kang

Som epicentrum använder Kang Kwangju-massakern 1980 för att sedan, i vad som kan liknas vid årsringar, undersöka våldets beskaffenhet. Prosan är klar och kall, innehållet kokar. Det är drabbande läsning. 

85. "Fantastiska rebeller" (2024) – Andrea Wulf

Facklitteratur när den är som bäst. Med stor inlevelse och kunskap berättar Wulf om Jena-romantikerna som tillsammans revolutionerade människans sätt att tänka. Fichtes jag-filosofi lade grunden för vår tids längtan efter ohämmat självförverkligande. 

86. "Baumgartner" (2024) – Paul Auster

I Austers sista roman berättar distnaserad extardiegetisk röst om åldrande professorn Baumgartner. Som i ett fotoalbum vecklas hans liv ut i vacker prosa. Det mesta är tilltalande. 

87. "Morgonstjärnan" (2023) – Karl Ove Knausgård

Kollektivroman – 9 stämmor – om den förestående apokalypsen. Beroendeframkallande, men också pratig och redundant. 

88. "Låt oss gå ut med glädje" (2024) – Torbjörn Flygt

Personliga impressioner som vävs runt Palmes tal på Malmö stadion 1973. Fin tidsspegel. 

89. "Levande och döda" (2014) – Han Kang

Som epicentrum använder Kang Kwangu-massakern 1980 för att sedan, i vad som kan liknas vid årsringar, undersöker våldets beskaffenhet. Prosan är klar och kall, innehållet kokar. Det är drabbande läsning. 

90. "Fantastiska rebeller – de första romantikerna" (2024) – Andrea Wulf

Facklitteratur när den är som bäst. Med stor inlevelse och kunskap berättar Wulf om Jena-romantikerna som tillsammans revolutionerade människans sätt att tänka. Fichtes jag-filosofi lade grunden för vår tids längtan efter ohämmat självförerkligande.  

91. "Tennisspelarna" (1977) – Lars Gustafsson

Presenteras som humoresk samt allegori över det sena 1970-talets ideologiska kris. Tror inte alla nyanser når mig ... Uppskattar däremot Gustafssons tankar kring forskning ("Kejsarens nya kläder-tematik") och religion. Gustafssons skriver: "... människans fantasi har en märklig förmåga att skapa verkligheter där nyss inga fanns. Vem har någonson hört talas om att Allah ingrep i någons tillvaro innan Muhammed dök upp? Vem råkade ut frö att li torpederad av ubåtar innan Jules Verne skrev "En världsomsegling under havet"? 

92. "Det tredje riket" (2022) – Karl Ove Knausgård

Fortsättning på Knausgårds vardagsnära apokalyps. Samtidigt som himlafenomenet brinner ovan jorden, är människorna där nere osäkra, otrogna, olyckliga. Knausgårds receptoriska spjäll står vidöppna. 

93. "Baumgartner" (2024) – Paul Auster

I Austers sista roman berättar distanserad extardiegetisk röst om åldrande professorn Baumgartner. Som i ett fotoalbum vecklas hans liv ut i vacker prosa. Det mesta är tilltalande. 

94. "Om uträkning av omfång" (2020) – Solvej Balle

Som en något mer ångestriden "Groundhog Day". Förstår inte riktigt storheten med Balles sensation.  

95. "Solljus" (1979) – Lars Andersson

Den har något den här romanane, men jag vet inte rikigt vad. Jag hade föredragit en rakt berättad historia, utan diverse utviokningar. Intrig? Per Ivar far hem till Jokkmokk för att begrava sin bror.  

96. "Dörren" (1987) – Magda Szabó

Tyvärr tröttnar jag på den enigmatiska huhållerskan och vaktmästaren Emerentia som vägrar glänta på dörren till sitt hus och liv. Det kan bero på formen, som mestadels bestär av ett kontinuerligt berättande. 

97. "Resa till natten ända" (1932) – Louise Ferdinand Céline

Nattsvart pikareskroman som påminner mig om Hellers antikrigsroman "Moment 22". Innehållet, men också det något introverta språket, uppmuntrar inte till streckläsning. 

98. "Vegetarianen" (2007) – Han Kang

Tonen är för mig obegriplig. Är det aburdistisk realism jag läser, eller tung realism? Lutar till slut åt det senare och då är det för sent; Kangs mest publika roman håller inte måttet. 

99. "Kungen av Nostratien" (2024) – Tony Samuelsson

Litteratur- och språkdiskussion presenterad som blandvändare. Rätt underhållande. 

100. "Maurice" (1971) – EM Forster

Om homosexuell kärlek i det tidiga 1900-talets England. Finstämt och entonigt. 

101. "Konturer" (2014) – Rachel Cusk

Filosofiska exkursioner förmedelas i långa, stilistiska dialoger, som snarare är inordnade monologer. Intrig och miljö är sekundärt. Givande men krävande läsning.  

102. "Gift" (1971) – Tove Ditlevsen

Tankarna går till Moa Martinson och Kerstin Thorvall. Naket, ja nästan självutplånande, skriver Ditlevsen om sitt liv i Köpenhamns fattigkvarter under första halvan av 1900-talet. Bakom missbruket och aborterna skönjs också stoltheten.

103: ”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” (2024) – Ebba Witt-Brattström

Witt-Brattström fortsätter sin livsgärning: att ord för ord, kapitel för kapitel, förändra den svenska litteraturhistorien. Envetet och initierat påvisar hon hur Moa Martinson ständigt bagatelliserats i förhållande till ”underbarnet” och maken Harry Martinson. Styckena som behandlar ”De fem unga” och deras primitivistiska livsdyrkan är befriande – under allt elitistiskt och modernistiskt prål finner vi fem osäkra, små pojkar.

104: ”Om någon skulle komma förbi” (2017) – Thomas Korsgaard

Med lakonisk humor berättar Korsgaard om fattig uppväxt på dansk landsbygd.

105: ”Händelseboken” (2024) – Andrzej Tichý

Alldeles för spretig för mig. Fastnar aldrig i mosaiken.

106: ”De nakna och de döda” (1948) – Norman Mailer

Från gräsrotsnivå upplevs kriget. Mailer fokuserar på gruppdynamiken och samtalen.

107: ”Arv och miljö” (2016) – Vigdis Hjorth

Mörkt om familjehemligheter och tystnad. Hjorths språk är repetitivt och rytmiskt.

108: ”Sommarboken” (1972) – Tove Jansson

Fina impressioner och reflektioner av Jansson. Sophia spenderar sommaren hos sin farmor ute på ön i Finska viken. Hon går varje dag ut i sommaren.

109: ”Lärarinnans sång” (2018) – Vigdis Hjorth

Handlar om att mitt i livet drabbas av insikt som omkullkastar tidigare övertygelse. Smärtsam läsning. Innehåller också Kilpis fina dikt:

Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

svarade jag,

Du rubbar hela min existens.

Välkommen.

110: "Den stora sömnen" (1939) – Chandler

Inte heller denna gång faller jag för den hårdokta deckarklassikern. Tappar fokus och intresse under alla möten och sidospår.

111: ”Steglitsan” (2013) – Donna Tartt

Livsbejakande och välskriven, men på tok för lång (780 sidor).

112: ”Allt går sönder” (1958) - Chinua Achebe

En av de bästa romaner jag läst de senaste åren. Achebes effektiva berättarstil, som är indirekt och konstaterande, skapar sympati för byn Umuofia och den strävsamme mannen Okonkwo i det sena 1800-talets Nigeria. När väl de vita missionärerna byggt sin första kyrka, och Okonkwo inser att en ny tidsålder inletts, far mina tankar till såväl Don Quijote som Jan i Skrolycka. Att bevittna vilken brutal plats världen är gör ont.

113: ”Sveasagorna” (2025) – Linus de Faire

de Faire växelberättar i sin historiska roman mellan svenskarna som under tidigt 1900-tal emigrerar till Brasilien och svenskemigranterna som på 1970-talet funderar på att återvända till moderlandet från Argentina. Brasilientråden berör mig betydligt mer än Argentinatråden. Nästan otroligt vilka umbäranden de som överlevde utsattes för.

114. Yellowface (2023) – Rebecca F. Kuang

Bladvändare som i 1:a person återberättar osannolika skeenden i bokbranschen. Thrillern mynnar ut i … inte så mycket.

115: ”Presidentens hatt” (2014) – Antoine Laurain

Fantastisk skröna, lågmäld, precis, som får mig att tänka på Piraten. Som i ett pussel får vi ta del av hur president Mitterands hatt förändrar ett antal individers liv. Rekommenderas!

116: ”Arvejord” (2022) – Maria Turschaninoff

Formmässigt spretig krönika som under 400 kronologiska år cirkulerar runt gården Nevabacka i Österbotten. Vissa texter, framförallt de första, är ganska minnesvärda.

117: ”Inga Eliasson affärsbiträde” (1981) – Max Lundgren

Bildningsroman i och runt Malmö under 1900-talets första hälft. Plakatpolitiskt men också drabbande om flickan från Höör som söker drömmen i storstaden Malmö. I fonden växer välfärdsstaten Sverige fram.

118: ”Ridå – Hercule Poirots sista fall” (1975) – Agatha Christie

Habil deckare. Förutsättningarna – Poirot har farit till ett pensionat därför att han vet att ett mord snart kommer att äga rum där – är mer minnesvärda än de efterföljande förklaringarna och motiven. Spoiler: Poirot dör.

119: ”Shuggie Bain” (2020) – Douglas Stuart

Deprimerande om skotsk familj.

120: ”Carrie” (1974) - Stephen King

Intrikat och indirekt berättarteknik. King låter diverse karaktärer och experter yttra sig om den säregna Carrie Whites liv och leverne. Inte säker på att jag gillar det. Tema och intrig är hur som helst kioskvältare.

121: ”Den skrattande polisen” (1968) – Sjöwall/Wahlöö

Mästerligt av deckarduon. Den till synes enkla prosan förmedlar samhällskritik, humor och en intrikat mordutredning (massmord på en dubbeldeckare i Stockholm). Min senaste favoritkrog, Zum Franziskaner, förekommer i en återblick.

122: ”Hajen” (1974) – Peter Benchley

Stora delar av romanen fördes över till filmmanuset – med ett stort undantag: fru Brody är otrogen med Hooper (Dreyfuss ichthyolog)!

123: ”Samhällets olycksbarn del 1” (1862) – Victor Hugo

Medryckande intrig som har likheter med ”Greven av Montecristo”. Jean Valjeans förvandling från galärslav till filantrop och beskyddare av Colette är spektakulär. Han kunde skriva, den där Hugo.

124: ”Jurassic Park” (1990) – Michael Crichton

Mycket av boken känns igen i filmen (även om en scen, den lilla tjejen på stranden, först dyker upp i tvåan). Att Crichton är läkare märks i de ingående utläggningarna om genetik och fysiologi. Spielberg liksom poppar upp dramaturgin några snäpp och omvandlar prosan till magi.

125: ”Mina vänner” (2025) – Fredrik Backman

Den manierade formen och intrigen påminner om Ranelid. Jag antar att romanen ska läsas som realistisk, men eftersom den saknas märg och namn – det framgår inte om historien utspelar sig i Sverige eller USA – så blir allting platt.

126: ”Mina systrar” (2023) – Jonas Hassen Khemiri

Har inte kraft nog att läsa klart Khemiris ambitiösa och välskrivna epos som kretsar runt de ökända Mikkolasystrarna. Det finns något medelklassaktigt, ja borgerligt, över Khemiris väsen, men ofta sticker han hål på det genom sina minnen från förortsuppväxten. Kanske återvänder till romanen i framtiden.

127: ”Kyrkdjävulen” (1994) - Mikael Niemi

Fantasyskräck med mytologiska inslag. Niemi vill också dra en lans för mieankieli. Nja. Kan uppskatta vissa motiv, men inte helheten.

128: ”En fest för livet” (1964) – Hemingway

Som att gå på pubrunda för 100 år sedan i Paris. Livsbejakande prosa av Hemingway.

129: ”Om vänskap funnes” (1981) – Slas

En av Slas finare romaner. På sin utmärkande periodiska prosa berättar han innerligt om vännen Pär Rådström. Också efterkrigstidens Paris spelar en betydande roll.

130: ”Marathonmarschen” (1979) - Stephen King

Samma tematik som ”Running Man”: underhållning till döds. Men också en allegori över konsumtionssamhället och, säkert när King skrev, Vietnamkriget. Något enformig roman.

131: ”Bel-Ami” (1885) – Maupassant

Maupassants roman om sol-och-våraren Duroy i la belle epoques Paris fångar mig aldrig riktigt.

132: ”Janne, min vän” (1985) – Peter Pohl

Mycket fin roman som får mig att tänka på Björn Olsson/Palén. Pohl skriver som att hans liv hänger på det. Utan att egentligen ge några svar minns berättaren Krille tillbaka på tiden med hans allra bästa vän, som ofta försvann och saknade en fungerande familj. Utspelar sig på Söder under 50-talet.

133: ”Systrar, bröder och andra problem” (2025) – Kalle Lind

Underhållande och tidvis träffande om dysfunktionell släkts vardagsmödor. Intrigen varvas med fina Malmöimpressioner. Slutet är svagare än inledningen.

134: "Tranorna flyger söderut" (2024) – Lisa Ridzén 

Gripande och vemodigt om ålderdom, demens och död. Ridzén, som är doktorand i sociologi, har använt sig av sin forskning i gestaltandet av snart 90-åriga Bo. Inifrån honom berättas världen. Detta är en demensens "Saving Private Ryan". En roman som inte går att lägga ifrån sig. Tonen påminner om Ekmans "Löpa varg". 

135: ”Den smala vägen mot norr” (2013) – Richard Flanagan

Märgfullt om på ytan krigshjälte som under ytan bedrar och dödar. Välskrivet.

136: ”Gästen” (2006) – Niklas Rådström

Rådström skriver inkännande om Andersens visit hos Dickens i och utanför London. Diskrepansen mellan hur Andersen och Dickens upplever tiden är rörande; den kroniskt ensamme och kufiske sagoberättaren tror att han i patriarken Dickens funnit sin själsfrände. Dickens känner sig till slut föranlåten att skicka i väg dansken. I gästrummet låter han efter besöket sätta upp en tavla: ”Här sov den danske diktaren Hans Christian Andersen i fem veckor vilket för familjen kändes som en evighet”.

137: ”Maresi” (2014) – Maria Turtschaninoff

Ungdomsfantasy som utspelar sig på en ö för bara kvinnor. Känner inte att jag är den primära målgruppen.

138: ”Vi ska ju bara cykla förbi” (2022) – Ellen Strömberg

Välskriven och underhållande ungdomsroman som i tonen påminner om ”Fucking Åmål”.

139: ”Den siste vargen” (2009) - László Krasznahorkai

I mitt andra försök på ungraren (första var ”Herscht …”) tar jag faktiskt mig genom hela verket. Det utgörs av tre sammanlänkade noveller. I den första novellen, som består av en 70 sidor lång mening, löser Krasznahorkai upp tid och rum, när han i samma mening kastar läsaren mellan historieberättaren på krogen i Berlin och själva historien i Spanien. Övriga två är formmässigt något mer traditionella.

140: ”Ungerska nationens säkerhet” (2025) - Kraznahorkai

Självmedvetet, pratigt och förment bildat och filosofiskt. Griper aldrig tag om mig.

141: ”Svindlande höjder” (1847) - Emily Brontë

Gotisk romantik som absolut inte fungerar på alla hjärtans dag. Hämnd och bitterhet är grunden för brevromanen om Catherine och Heathcliff och deras avkommor på godsen Wuthering Heights och Thrushcross Grange. En av de riktigt stora klassikerna.

142: ”Uppdrag Hail Mary” (2021) – Andy Weir

Trots att filmen är snarlik romanen framstår romanen som svartvit i jämförelse. Weirs språkdräkt matchar inte Rosling. Måste också kritisera annars kapabla översättaren John-Henri Holmbergs översättning: Rocky blir Flinta. Och därmed faller Adrian-kopplingen. Märkligt val.

143: ”När lammen tystnar” (1988) - Thomas Harris

Filmen lägger sig väldigt nära romanen. Ser scenerna när jag läser.

144: ”Malma station” (2022) - Alex Schulman

Schulman är tveklöst en god författare. Romanen avslutas svagare än den inleds.

145: ”Born standing Up” (2007) - Steve Martin

Varm och uppriktig självbiografi. Martin kan skriva. Intressant att ta del av hans funderingar kring humor och skämt (han skapar ett slags anti-humor utan punch line). Rekommenderas.

146: ”Din stund på jorden” (1963) - Vilhelm Moberg

Finstämt, personligt och nostalgiskt bokslut av Moberg. Uppskattar USA-tråden mer än broder-resumén.

147: ”I must say” (2014) - Martin Short

Ett smatterband av kändisanekdoter. Kärleken till frun Nancy lyser som en fyrbåk genom sidorna.

148: ”Hamnet” (2020) - Maggie O’Farrell

”Poesin är oumbärlig. Vi vet bara inte för vad.” O’Farrell har ett svar. Drabbande läsning.

149: ”Rita Hayworth och Shawshank redemption” (1982) - King

Det ständiga återberättandet reducerar lite av inlevelsen i Kings långnovell.

150: ”The Shining” (1977) - King

En något mångordig klassiker (som presenterar mycket mera backstory än Kubricks tolkning).

151: ”Sidoeffekter” (1980) - Woody Allen

Korta, absurdistiska texter som emellanåt får mig att skratta högt.

152: ”Norrlands akvavit” (2007) - Lindgren

Mästaren Lindgren hopp mellan det sakrala och profana är hisnande. En av våra största berättare. Jag älskar gubben.

153: ”Boken om Blanche och Marie” (2004) - Enquist

Stilistiskt och distanserat skriver Enquist – via Marie Curie och hennes assistent Blanche Wittman – om kärleken. Jag rycks aldrig riktigt med.

153: ”Den sista migrationen” (2021) - Charlotte McConaghy

Dystopi i nära framtid som utspelar sig på de nästan döda haven. Tråden på fiskebåten griper mig mer än protagonistens bakgrundshistoria (som utvecklas till en släktkrönika).

154: ”De dunkla butikernas gata” (1978) - Patrick Modiano

Nja, protagonisten Guy Rolands sökande efter sig själv i efterkrigstidens Paris blir för fragmentarisk och namntät. Kommer aldrig riktigt in i handlingen.

155: ”Kallocain” (1940) - Karin Boye

Pratig och ganska teoretisk dystopiklassiker som fortfarande är läsvärd.

156: ”Judiths syster” (2007) - Lise Tremblay

Otvunget och okonstlat skriver Tremblay fram en tween i 1960-talets Québec. En coming of age i patriarkatets tidevarv.

157: ”Jag önskar dig lagom lycklig” (2025) - Tove Alsterdal

Alsterdal berättar autofiktivt sin egen familjehistoria. Stora delar utspelar sig i 1950- och 60-talets kultur-Malmö. Välskrivet men upprepande om otrohet och ensamhet.

158: ”Den oduglige” (2026) - Tomas Bannerhed

Bannerhed skriver inkännande om ensamhet och utsatthet. Gott hantverk.

159: ”Bilbo - en hobbits äventyr” (1937) - Tolkien

Den stora antagonisten i Jacksons trilogi - Azog - är sedan länge död i romanen. Istället är det hans son Bolg som nämns i det avslutande femhärarslaget. Lekfull bladvändarfantasy av den gode John Ronald Reuel.

160: ”Trädgårdsmästaren och döden” (2025) - Georgi Godpidinov

En så personlig och välskriven krönika över den döende fadern att texten omgående blir universell.