Texter

Brev till Beata Smeds (Pimma fasson)
Petalax, Malax, Wasa
Jurmo den 12 maj 1903

Kära oförglömda syster!

Det är nu en lång tid som vi ej hafva hört af hvarandra. Därför måste vi skrifva att vi får höra något därifrån. Om ni skulle kunna uppfylla vår önskan så blefve vi mycket glada. Ni får vara goda och förlåta oss för vår försumlighet, ha ha ingenting att skrifvatill vår ursäkt.

Nu då det far så många ångbåtar så skulle några af släktingarna kunna komma och helsa på oss i sommar. Om ni skulle komma så skulle det blifva så glädjande för oss att vi ej kunna berskrifva det. Då ni komma till Åbo så ha ni sex mil qvar men der brukar vara skäribåtar ständigt men om ni ej vilja komma på någon af dem så gå ångbåtarna Kuusisto och Kivima til lett ställe, som kallas Paratula och därifrån är det bara en mil qvar. Varen nu så goda och kommen i sommar!

Vi hafva hört att det i edra trakter har varit hungersnöd så att det har skänkts mycket dit, men vi har Gud ske lof ej haft någon brist, allt annat fick folket någorlunda inbärgat men äretrna fröso, utaf dem belf det ingenting.

Vi hafva också dragit vinternot i vinter, vi ha ett hjon men det är 30 hjon med alla. Erika har gått till not hela vintern vi ha fiska riktigt duktigt det blev 300 mk på hjonet.

Lassas Eva helsar åt er alla mycket och skickar poträtt av sin son hvilken nu är på nittonde året. Det är nu lång tid sen vi brefvexlat men skrif svar då ni får det här brefvet. Vi lefva alla och äro vid helsan och vi helsa åt er alla så outsägligt mycket och önska att ni alla lefva och äro friska.

Tecknar vänligt din syster Ulrika

(Adr) Ulrika Henrikson, Jurmo, Iniö, Töfsala, Åbo

(Jag skickar den här värsen åt Beata)

Ack hjälp mig Jesus, vaka så,
att jag må redo vara.
När jag inför din dom skall stå
Och se ditt ansikt klara.
Då för mig till din Faders hus
Att prisa dig, mitt lif, mitt ljus!

Ulrika

Bruten förlovning

På 1800-talet och början av 1900 var det vanligt att folk emigrerade till Amerika. De flesta var unga pojkar och män men även flickor. Ofta for karlfolket först och lämnade fru och barn eller fästmö i hemlandet. De sökte arbete och bostad och ibland hade familjen eller fästmön möjlighet att komma senare. En del kom aldrig mera "hem" och förlovningar och äktenskap bröts.

Så här skrev fästmannen overthere då flickan från Pimmas bröt förlovningen.

Du ensam står i höstens kväll
och trotsar nordanvinden,
se kan du ändå vara säll
fast kölden bleknar kinden.

Kåseri / Skryteri av Martin Nordman, 1990-talet

Frieri-, förlovnings- och bröllopsseder i Petalax under 1920 - 30-talet

Frieriet:

Ett frianpar tillkom i regel så, att det inleddes med uppvaktning på dansgolvet. initiativet kom från pojkens sida han bjöd upp flickor som han kom överens med och gillade, efter hand blev det flera danser per kväll med den som han drog bäst jämt med. Flickan visade sina känslor genom att bjuda eller inte bjuda igen när det mot kvällens slut blev tid för damernas dans. Den pojke som bjöds upp till damernas första dans kunde räkna med att den flickan kanske hyste nåt intresse för honom. När tycke sålunda uppstått, utvecklades förhållandet efter hand så att de följdes åt på vägen hem till hennes trappa, där avgjordes det, om han skulle vända eller om de gemensamt skulle fortsätta in i hennes kammare och så småningom till sängen.

Härmed var början t.s.k. nattfrieriet inlett, men fortsättningen var inte alla gånger så självklar. Det kunde ibland vara så att erfarenheten från den första natten inte uppmuntrade till fortsättning och då stannade det därvid, parterna kunde fortfarande vara vänner trots att det inte blev några närmare kontakter. om det däremot fortfarande kändes bra så fortsatte sällskapandet såväl ute på festplatserna som hemma i hennes kammare. Efter nån tid visste alla att de där två ungdomarna "friade visst". Så småningom kom nyheten ut till exempel genom hans mamma, som naturligtvis såg till att frieriet blev allmänt känt i byn. Ett sådant "visstfriande" kunde pågå längre eller kortare tider, men drog det för länge ut på tiden, blev det i folkets mun jämförelser med "Jakobs sju år för Rakel". ibland kunde det även uppstå sådana meningsskiljaktigheter att förhållandet bröts för gott, men regeln var nog att det ledde till förlovning för de tu.

Förlovningen:

Inledningen till förlovningen eller resan till stanNasa för att köpa ringar "guolle" hemlighölls, för det hörde liksom till att förlovningen för att vara riktigt lyckad skulle komma, om nu inte som blixt från klar himmel, så ändå som en glad överraskning för de flesta i byn. Under dagens lopp läckte hemligheten ändå ut, någon hade ju sett dem på bussen eller så. Vid hemkomsten på kvällen kunde de finna att flickans väninnor pyntat hennes kammare med blommor och blader. I sängen kunde även finnas olika trevligheter, vilka om de var skickligt arrangerade inte upptäcktes förrän någon av parterna kröp under täcket. På kvällen blev det sedan pojkarnas tl.,1r, de kunde samlas lite avsides för att invänta skymningsdags och då i all stillhet smyga sig fram till gården och starta uppvaktningen med smällande bössor. Överraskningsmomentet var här det viktigaste, att till exempel skrämma moran eller nån annan skotträdd kvinna i gården så att de hals över huvud lämnade det de hade för händer ute på gården, för att skrikande ta sig in genom närmsta dörr. Det var för pojkarna detsamma som vi idag kallar för "bingo".

Beroende på olika omständigheter kunde förlovningstidens längd variera. Bruden skulle ju rustas ut i tillbörlig ordning med gång- och sängkläder samt husgeråd och en del möbler och därtill en "mattfarm", vilket betydde minst en omgång trasmattor över ett vanligt stugugolv. Säkert fanns det en hel del som ännu kunde nämnas, men hemgiften varierade troligen även från fall till fall. Brudgummen skulle även rustas ut från sitt hem med behövliga gång- och sängkläder samt en del verktyg och andra för det blivande hemmet nödiga manliga attiraljer.

Det var således många olika saker som inverkade på förlovningstidens längd, arbetsrelaterade eller andra "omständigheter" som endera påskyndade eller fördröjde tiden fram till giftermålet.

Bröllopet:

Fästfolkets första åtgärd för att det skulle bli nåt giftermål av, var att gemensamt besöka prästen för att ta ut "lysning till äktenskap". Lysningen skulle kungöras i kyrkan tre söndagar i följd och därefter kunde vigseln förrättas. Under lysningstiden "sades fästfolket hänga i kyrktaket" och det hörde till att fästfolket och deras föräldrar samt andra närstående bevistade minst en söndagsgudstjänst där lysningen kungjordes. Ifall fästfolket hörde till olika församlingar skulle lysningen kungöras i båda kyrkorna.

Själva vigselakten kunde ske i brudens hem, i prästgården eller i kyrkan. I fall där vigseln skett i hemmet eller i prästgården hölls i regel inga större "kalas", men undantag från regeln förekom säkert också i detta fall. En del bybor gillade inte att folk gifte sig utan att ha "kalas", så det förekom, att det på byn i försmädlig ton sades "no ha di ju haft na sortes kattsmal", då något par gift sig utan något ståhej. Med kattsmal åsyftades troligen en jämförelse med kattornas marsmånadsserenader.

I de fall där det rustades för bröllop, hade alla berörda fullt upp med bröllopsförberedelserna, allt skulle planeras och alla planer skulle - an efter - verkställas. Bröllopsgården skulle såväl in- som utvändigt försättas i bästa skick, trädgård och potatisland runt gården skulle vara väl planterade och fria från ogräs, den "göddakalven" slaktas och alla tillbehör för mat och dryck anskaffas. Gårdsfolket behövde säkert också nya kläder, skor och annat för att med hedern i behåll kunna betittas av allt främmandet som kom till bröllopet.

Inbjudan till bröllopet skedde medelst s.k. bjudningskort, vilka skrevs ut av fästfolket och deras närmaste och spreds på hemorten av vänner och bekanta. Till utsocknes anlitades troligen postens förmedling. Kyrkbröllopen hölls i regel på midsommarn eller någon av de närmste söndagarna. Gästerna samlades sådär ett-tvåtiden på dagen i bröllopsgården där brudraden ställdes upp för att till fots vandra i ordnad rad till kyrkan. Uppställningen och ordningen i brudraden har något varierat, ibland har tvenne ungdomar gått i spetsen följda av två spelmän, vid andra tillfällen har spelmännen gått i spetsen, efter spelmännen kom alltid brudparet. I en del fall har bruden själv burit upp sin slöja, bakifrån lagd över hennes armkrok. Vid andra tillfällen har brudparet följts av tvenne ungdomar som burit upp slöjan. Efter dessa följde brudparets föräldrar och dem närstående personer, ungdomskamrater först sådana som hade "visst" och gifta par, sedan ungdomar som inte ännu hade nåt fast sällskap, men ändå gick som par och slutligen då sådana som inte lyckats eller kanske inte velat gå med någon utan gick flicka-flicka eller pojke-pojke. Under vandringen spelades brudmarschen eller andra marschmelodier. Folket i brudraden "hixtade hiijo" och viftade med vita näsdukar. Ordningen var god ty än så länge hade ingen stärkande förplägnad bjudits och de egna flaskorna hade inte heller tagits i bruk. När brudföljet efter vigseln återkom till kalasgården bjöds det på skål samtidigt som gästerna gick fram och gratulerade brudparet, under tiden detta pågick samlades några handfasta personer bland gästerna, placerade brudparet på var sin stol och lyfte dem i höjden beledsagade av gästernas ljudliga hurrande. I glasen fanns för det mesta valbart limonad eller lite starkare blandning. Allmänt var det så att kvinnorna höll sig till limonaden och männen till den starkare blandningen. Så länge det fanns tillgång därtill innehöll blandningen smuggelsprit och därefter i allmänhet hembränt som basvara. En yngre kvinna, gift eller ogift, tog inte offentligt och i synnerhet inte vid festens början "starkt" som blandningen kallades. Sedan bjöds det på kaffe och några betrodda män gick runt med tillbringare och pläga/bjöd gästerna. Spelmännen intog sina platser och dansen vidtog, den inleddes med brudvalsen, där brudparet inledde ensamma och efter hand fick sällskap, till först av föräldrar och närstående och så småningom av övriga gäster. Dansen pågick ca en timme varefter spelmännen tog en välbehövlig paus.

Dansgolvet intogs nu av en grupp ungdomar och någon äldre person som skulle "ta på fate" eller samla in brudskänkerna/bröllopsgåvorna. De ställde upp ett flera meter långt bord, kallat "langboole". På bordet placerades ett par tio liters ämbar i vilka den. tidigare nämnda starkblandningen fanns jämte ett försvarligt antal läskedrycksflaskor och dito dricksglas. På bordets ena sida samlades de utvalda ungdomarna som skulle "HÅLLA I GÅNG" det hela och den andra sidan reserverades för gästerna som skulle bära fram sina skänker. Skänkerna kunde bestå av gåvor inslagna i paket och icke paketerade, men största delen utgjordes vanligen av pengar. För uppsamlingen av pengagåvorna fanns på bordet ett antal dubbla emaljerade fat, när någon lämnade en penninggåva lyftes det övre fatet och sedeln lades i det undre varefter det övre lades på som lock till skydd mot väder och vind. Som en följd av detta sätt att samla in skäkerna har det kända uttrycket "ta på fate" troligen uppstått. Detta uttryck var helt allmänt bland folket, alla "gav på fate" och därmed jämt. Spelmännen kom nu, ställde sig på "håll i gång" sidan och inledde det hela med "plägarmarschin" i vanligt tal kallad "plägarin". På den tiden fanns det ingen känd text till plägarin, men tack vare Sommarteatern Bykistons verksamhet har vi numera en text som förklarar vad uttrycket "ta på fate" egentligen betyder. Vi citerar här de två första delarna av första versen:

Nu har vi duka langboole me ämbar å fat
om du gever oos in skänk kan du få de i glas
allihop som ha gift se bäver linne å porslin
vi ska jöölp dom ti la stugan sin ritti fin...

Alla gästerna fick sitt glas och glädjen såväl för givarna som för mottagarna stod högt i tak. Hela proceduren med att ta på fate kunde beroende på antalet gäster ta upp till en timme och under den tiden spelades plägarin och alla trallade med i melodin och de som tog på fate rörde sig hela tiden i takt med musiken. Det var så att säga hög stämning.

Under tiden de övriga roat sig hade de mer stadgade kvinnorna stått runt grytor och pannor och tillrett kalasmaten, som för det mesta bestod av potatis och plockasteitje samt risgrynsgröt och med fruktsoppa som efterrätt. Efter kvällsmjölkningen kom grannar och vänner passligt till maten med sin mjölkhink, och bjöds som tack för detta på kaffe och kalasbröd. Var vädret vackert skedde serveringen utomhus, vid sämre väder i stugor och lämpliga uthus. Efter maten fortsatte dansen fram till småtimmarna, under denna nattdans serverades alltid kaffe med dopp och även smörgåsar bjöds till saltsugna gäster. Det har berättats att matserveringen runt sekelskiftet 1800-1900-talet vid bröllop och även vid begravningar tillgick sålunda att alla män åt först, varefter kockarna för att vara på den säkra sidan, såväl inom- som utomhus högljutt kungjorde "om all karar ha jiti nu - så foår kvinnor kom å buri jeät nutå".

Efter maten gick plägaren omkring och bjöd ur tillbringarna, folk, mest karan, blev glada och mer högljudda, de egna flaskorna kom nu också fram och hjälpte till att höja stämningen. Dansen gick och allt var fröjd och gamman. Allt efter som tiden gick och gubbarnas gång blev svaijigare växte dock modet och styrkan. En och annan gammal oförrätt vaknade till minnes, när nån f.d. antagonist kom i närheten, en i trängseln omedveten knuff, nån som "håverade eller kaverade sig", gamla hästhandlarhistorier och dito arvstvister, allt kunde bli upptakt till häftiga ordbyten och kragatag. Vid sådana tillfällen kunde fällas uttryck som var såväl mustiga som övertygande och ibland även awäpnande. En påstridig molpbo tryckte till sin dito motpart med orden "foå schatan meä gåss, tå an rör i dynjon, tå loftar'e stjitit". En annan, en mycket glad petalaxbo i 60 års åldern frågade av sina åhörare, en grupp pojkar 10-års åldern, om de visste hur det kom sig att han inte kunde räta ut sina fingrar. Pojkarna som visste att han i sitt arbete använde järnstång och gräfta, menade att det var greppet runt de verktygen som orsakat att fingrarna lämnat krokiga. Gubben skrattade av hjärtans lust, visade upp sina krokiga fingrar och sade "nää pojkar di ji muusbränd".

Knytnävarna kunde också ibland komma till användning med några tillhyggen eller vapen förekom som regel inte.

När skymningen föll på, sådär vid niotiden infann sig nya gäster, de såkallade "golvstandaren" som även de gärna blandade sig i och förstärkte de förenämnda dispyterna.

Golvstandarna var för det mesta ortsbor, som inte var släkt eller bekanta med brudfolket och sålunda inte var inbjudna. De hade nån sorts "allemansrätt" att närvara som åskådare men inte att delta och fröjda sig som de bjudna gästerna. Det förekom naturligtvis att en del av dem oblygt tog för sig och inte iakttog de oskrivna reglerna. I sådana fall kunde det inträffa att en eller flera golvstandare, på grund av sitt uppförande avvisades, från bröllopsgården.

Tröttheten tog så småningom ut sin rätt och de dansandes antal avtog mer och mer ju längre tiden led och vid två-tretiden på natten slutade musiken och alla såväl bjudna som objudna gäster sökte sig hemåt eller till någon annan under dansen överenskommen sängplats för natten.

Antecknats utgående från vad jag minns eller hört andra berätta.

Petalax hösten 2003

Martin Nordman

Pimmas-Fasson

Beata Jakobsdotter Bjurnäs, (Grägg) Smeds
född 11.03,1823 i Petalax, Kråkträsk
död 28.10.1910

Beatas farfarsfar, torparen Henric Henriksson Minni, Hahto, Wackala f. 1740 i Laihia, kom tillsammans med hustrun Maria f. 1743 via Teuva till Korsnäs, Råbacka #26, år 1797. I följe var också två av deras 11 barn, yngsta dottern Justiina 14 år (senare gift Moliis i Korsnäs) och sonen Samuel 24 år. Samuel hade också familj, som bestod av hustrun Margareta (1758-1830) samt barnen Jacob 4 år och Ulrica 2 år. År 1813 återvände Henric till Teuva och han dog år 1817.

Sonen Samuel (1773-1828) med familj flyttade till Petalax, Kråkträsk, och han blev bonde på Bjurnäs #4 åren 1810-1830. I familjen föddes ytterligare fyra barn. Både Samuel och Margareta är begravda i Petalax.

Deras äldsta son, torparen Jakob Samuelsson, Lill-Aro, Bjurnäs (1793-1841), gifte sig år 1818 med pigan Anna-Caisa Mårtensdotter Frantz (1795-1844) från Petalax. De fortsatte som jordbrukare på Bjurnäs hemman. I den familjen föddes tio barn. Beata var tredje barnet i syskonskaran. På den tiden var Kråkträsk finskspråkigt. Ifall deras gård funnits kvar ännu idag, skulle den ha stått mitt emellan Ulla Björkas hus och (Bjurs) Daniel Johanssons mink-rävfarm, alltså på högra sidan av landsvägen, om man kommer från ”Gamälbyjin”. Enligt berättelser skulle ungdomar ha samlats i Kråkträsk hos Jakopas och dansat till fiolmusik på lördagskvällarna. Där var det livat och ända fram till 1920-talet träffades de där. Om det var i denne Jacob Bjurnäs hus kan ingen längre med säkerhet säga. Fanns det en annan Jakob, som bodde ungefär på samma ställe?

Julannandagen 1840 följde Jakob med sin bror till Molpe för att reda upp oklarheter. Den berusade Molpebon Carl Gabriel Stenlund slog i misstag Jakob med en yxa, varpå han fick ett stort sår på höger arm. Det har berättats att han fördes till Malax prostgård, där Skörtarna (Pietisterna) vårdade sjuka. 17-åriga Beata vistades i Malax tillsammans med sin far tills han 16.01.1841 dog till följd av såret i armen. Då var hon tvungen att ensam gå den långa, krokiga vägen hem till Kråkträsk.

Beata skulle småningom ut i förtjänst och tog sig ner till k:byn som piga. Hennes andra arbetsplats var hos kyrkvärden Johan Marcusson Grägg. Vid det tillfället lär hennes mor ha sagt: ”Jag tror du gaar i langtjänsten”. Så blev det också för Beata gifte sig år 1851 med en av sönerna i gården, Matts. Matts Johansson Grägg (1821-1897) övertog hemmanet, Smeds #1, mitt i byn, efter sina föräldrar år 1856. Samtidigt ändrades släktnamnet till Smeds. På den tiden låg gårdarna i ”Gamälbyjin” tätt hopgyttrade på båda sidor om landsvägen. Smeds gård fanns mellan kyrkan och landsvägen (nedanför Thors). Vid storskiftet flyttades gården av sonen Johan-Erik till Skepparnäsback och den har varit i släktens ägo hela tiden. Idag bor Mats Häggvik med familj där.

Hur namnet Pim eller Pimmas uppkommit vet ingen ännu idag. Är det ett öknamn eller en hänvisning till någonting? Matts kallades för Pim och Beata för Pimmas-Fasson

(farmor). Beata var både farmor och mormor, men kallades allmänt för fasson för hon var farmor åt de första barnbarnen. Därtill bodde sonen Isak med familj närmaste granne så länge gårdarna stod mitt i byn. Pim och fasson tycks ha levt som ett ganska normalt par efter den tidens sed. De fick 10 barn och bland dessa fanns ett tvillingpar. Tre av dem dog som barn, vilket var rätt vanligt på den tiden. Hungersåren under 1860-talet överlevde de alla.

De fick sitt huvudsakliga levebröd från jordbruket. Det dagliga knoget började i stall och ladugård tidigt på morgonen och avslutades 18-19-tiden på kvällen. Mjölken skulle tas tillvara och tillverkas till smör och ost. Under dagen hörde det dessutom till att delta i olika sysslor på gården och även förvärvsarbete utanför. Pim och hans söner var också fiskare. Troligen var det ett säsongarbete som utfördes på öppet vatten. Den fångade fisken användes för eget behov, såldes eller var bytesvara. Byteshandel var ganska vanlig mellan upplandsfinnarna och kustbefolkningen. Pim var också vedskeppare på s.k. vedhaxar. Vi kan tänka oss att han och pojkarna högg segelved (kluven björkved) vintertid i egen skog och även åt andra. Veden kördes sedan på ”pinnflakan” och med häst ner till Vägviken. Pim och fasson drev också lanthandelsverksamhet. I den tidens affär fanns inga fasta öppethållningstider och betjäning sköttes så länge någon var vaken i gården, ja t.o.m. efter sängdags om någon knackade på rutan. Fasson hade nog ingen lätt uppgift. Förutom allt hushållsarbete skulle klädesplagg och sängkläder tillverkas (vävas och sys), tvättas, stoppas och lappas. Fåren skulle klippas, ullen kardas och spinnas till garn. Linet drogs, röttes, bråtades och klifftades innan det spanns och vävdes. I Pimmas familj fanns fyra flickor, som skulle förses med utstyrsel och tillbehör för att kunna bilda egna hem, bolster, dynor, lakan, dynvar, handdukar m.m. hörde till. Även pojkarna skulle ha en säng med tillhörande kläder när de gifte sig. Vintertid besöktes byn regelbundet av ”finnar”, som bl.a. sålde möbler och träskedar. De drog sig till Pimmas, där de fick sitt ”kvarter” (mat och övernattning”). Husmor kunde ju tala det obegripliga och vidunderliga språket med dem. Hon var den enda i byn som kunde finska vilket hon ju hade lärt sig i hemmet i Kråkträsk. Hon brukade säga vid gästernas avresa att det kändes skönt att ”oåter in gang ha foåji tal monin rein”.

Pimmas-Fasson var en klok kvinna som hade ett rörligt talesätt och ett gott minne, som in i ålderdomen bevarade sin skärpa. Hon kunde mycket utantill ur både Bibeln och Psalmboken. Dans intresserade henne inte alls.

Originalen av sytningskontrakt och bouppteckning finns bevarade, två så intressanta dokument. Då fasson blev änka bodde hon turvis hos sönerna Johan-Erik (Jång) och Isak och hon var sängliggande de sista 14 åren.

Beata Jacobsdotter Bjurnäs Smeds föddes, växte upp, levde och dog under den tid vårt land stod under det kejserliga Rysslands överhöghet.

Pimmas-Fasson var min mormorsmor.

Petalax, april 2010

Margareta Lindell

En brunn

Sytningskontrakt - faksimil och renskrivet

Vigselinbjudan Irene och Erik