1900-talet var en stormig tid för Kinas styre och de två viktigaste figurerna kring makten var Mao Zedong och Chiang Kai-shek. I ett uppror år 1911 störtades kejsardömet och ersattes av ett borgerligt parti och dess ledare Chiang. Kommunisterna i Kina med Mao i styret startade år 1925 i ännu ett uppror och startade på så sätt ett inbördeskrig som varade i nästan tjugo år.
Tio år efter upproret lyckades Chiang och hans regering krossa den kommunistiska stat som bildats i södra Kina. Situationen tvingade kommunisterna att genomföra en stor förflyttning som kallats för den långa marschen. Det kinesiska kommunistpartiet flydde vandrade cirka tusen mil till norra Kina. Av de ca 86 000 personer som började kom endast ca 4000 av dessa fram till slutdestinationen, detta berodde på svår terräng samt många strider med Chiangs trupper. Under denna svåra period steg Mao Zedong fram som en tydlig och ikonisk ledare för kommunistpartiet. Mao hade tidigare varit lite i utkanten av styret men fick under marschen många högt uppsatta ledare på sin sida och kunde nu styra själv över sitt folk.
Samtidigt som kommunisterna utförde den långa marschen blev Kina anfallet av Japan. Detta avbröt Mao och Chiangs konflikt och under hela andra världskriget samarbetade de två rivalerna med det enade målet att avsluta den japanska invasionen. Under denna vapenvila fick Mao och kommunisterna möjligheten att omgruppera och både deras medlemmar och militära styrkor tredubblades. Efter världskrigets slut drog inbördeskriget i Kina igång igen och med kommunisternas nya styrkor lyckades besegra det borgerliga partiet. Chiang tvingades fly vilket gjorde att Mao kunde ta makten och slutligen utropa den kommunistiska Kinesiska Folkrepubliken som enväldig härskare.
Källor:
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/l%C3%A5nga-marschen
https://www.so-rummet.se/kategorier/mao-zedong