Kungen är död. Hertigen är död. Ni är folket som blev kvar. Ni har valt eller tvingats att bo kvar i Vitterdal. Ni har blivit rånade, slagna, utsatta, plundrade och dessutom utsatta för grymma tomider. Nej, livet är inte fett i Vitterdal. Det är nog inte så fett någonstans, faktiskt.
Istället för att blint sätta sitt hopp på någon kung som ska komma tillbaka, någon hertig som ska rädda oss alla eller ens någon högre rättvisa så övertygade er store ledare Eberhard er att ni skulle börja om från början. Han sa att ni inte behöver kungar och hertigar, utan istället ska ni äga allt tillsammans och arbeta för varandra. Ni samarbetar om allt, ni brukar åkrarna tillsammans och ni försvarar också varandra.
Det här har fungerat mycket väl, även sen Eberhard dog för några år sedan. Till ledarens minne har ni också valt att fortfarande inte ha någon ledare som andra har, utan ni lottar ledare varje morgon. Om ni visste vad “kommunism” var skulle ni hålla med om den beskrivningen. Ni har också blivit något av Vitterdals tryggaste punkt, eftersom ni är nog god vän med de flesta att alla litar på er. Därför är ni också den som agerar som “skiljedomare” mellan folk om det uppstår dispyter.
Den sista delen som utmärker er är ert tvivel. Visst är ni överens om att kung Karal en gång fanns, men vad säger att kungen fortfarande finns? Nej, bättre är det om man litar på sig själv och det man kan se. Ni kanske inte utmanar någon om deras tro, men ni är inte så pigga på att gå över deras sida.
Kläder och accessoarer:
Gråa, bruna och andra färglösa kläder, funktionella och inte fina. Absolut inga smycken. Och alltid en pälshatt.