Man vet ju inte - den här hemsidan kan ju få spridning långt utanför Viksjö! Därför vill vi berätta lite om bygden för er som är ”utombys”, d v s inte är från Viksjö med omnejd.

Fram till slutet av 1500-talet var här vildmark. De första nybyggarna var finnar, - samtida med bl a Värmlands svedjefinnar. Den tidigaste noteringen av fast bebyggelse finns i en skattelängd från år 1584. Då betalade en ”Per finne i Wästanåå” en halv spann säd (råg?) till kyrkan. Under mer än 100 år kom bygdens befolkning att utgöras av generationer av dessa finnar. Arvet efter dessa finns mest påtagligt i de finska namnen på sjöar, tjärnar och höjder.

En ny epok i bygden började emellertid genom Västanå järnbruk (1740-talet). Bruket och järnhanteringen blev bygdens livsnerv i mer än 100 år. Järnhanteringen upphörde på 1860-talet. Skogens betydelse som råvara tog över. Skogs- och jordbruk blev Viksjös huvudsakliga näringar fram till för några årtionden sedan.

Idag bor ca 450 personer i Viksjö. Många har sin utkomst i tätorterna Härnösand, Timrå-Sundsvall. Sin kommunala tillhörighet har Viksjö i Härnösands kommun, där bygden utgör kommunens nordvästligaste hörn.

Sten Nylunds sammanställning av spelmän från Viksjö (Viksjö Hembygdsförening 2002) under tiden från 1800-talets mitt och fram till vår tid upptar över hundratalet spelmän/-kvinnor. Därmed inte sagt att det har funnits ovanligt många spelmän i Viksjö, eller att folkmusiken här var rikare än inom andra bygder. Många av spelmännen var personer som med sitt durspel eller sin fiol anlitades av bygdens ungdomar till dans i drängkammaren, på logen eller dansbanan.Tyvärr finns inte så många låtar bevarade från den folkmusik som spelades förr i Viksjö. Några av dem finns med på denna CD. Exempelvis är Frans Nylunds polska sparad till eftervärlden genom sonen Sten Nylund (f. 1923). Han berättar att hans fars låt kommit till honom som en klar minnesbild från den tiden då han var i 10-11-årsåldern och hans far spelade den på munspel. En annan polska, Päsamärkilåten, ger en fläkt av den tid när Viksjö formades av finnar. På samma tema har den betydligt yngre låten, Kommelaschottis, fått sitt namn.

En gripande bild av en fiolspelman och av folkmusikens plats i vardagslivet, ges av Sten Nylund och handlar om hans farfar ”Janne” Nylund: ” Som liten grabb brukade jag ofta hälsa på farfar och farmor, kanske mest med baktanken att få höra farfar spela. De bodde då på övre våningen i stugan. Ibland när jag kom i farstun hörde jag fiolen, men den knarrande trappan avslöjade min ankomst. Så när jag kom in hängde fiolen på väggen. Farmor kunde träta på honom så att han spelade en låt. Men han var nog, som en del gamla spelmän, ganska nödbedd. Han spelade ofta polskor och en låt kallade han ”Knotterlåten”, den hade mycket staccatostråk. Jag minns att jag förundrade mig över hur han med sina grova, knotiga och arbetsmärkta händer kunde frambringa så vackra toner ur fiolen. Jag minns också en midsommarnatt 1931, då hans son Bernhard hade kommit hem med familjen från Minnesota i Nord-Amerika. Då satt han på härbresbron och spelade med slutna ögon och svetten droppande från pannan, långt borta i tanken.”

Lars-Ola Norén