Saarland Lothringen Lorraine

Saarlandet Historik

Saarlandet ligger i sydvästra delen av Förbundsrepubliken med gräns mot Luxemburg och Frankrike. 

Saarlandet sträcker sig över delar av Hunsrück, Saar-Nahes bergsland och Pfälzer Wald. Saarland har sitt namn 

efter floden som flyter genom området från sydost till nordväst, Saar. Andra viktiga floder är Saars biflod Blies och Mosel, som utgör 

Saarlands västra gräns mot Luxemburg. 

Saarland är som politisk enhet relativt ungt, först bildat 1920 genom bestämmelserna i Versaillesfreden. 

Regionen var under tidig medeltid del av Lotharingia. Under medeltiden och fram till franska revolutionen var området del av flera småstater omkring gränsen mellan Tysk-romerska riket och Frankrike. 

De fyra största av dessa var grevskapet Saarbrücken, hertigdömet Pfalz-Zweibrücken, kurfurstendömet Trier och hertigdömet Lorraine, vilkas historiska vapen använts som förlaga till Saarlands nuvarande vapen och flagga.

Det nuvarande Saarlandet är en ganska sentida konstruktion, vilket inte innebär, att det är ett land utan historia. 

Bevisen för mänsklig närvaro i landet går ca 100 000 år tillbaka i tiden. Under de senaste århundradena före vår tideräkning beboddes området av keltiska stammar, som sedan avlöstes av romarna. Under denna tid uppstod många små städer och lantliga hussamlingar, framför allt i regionen Saar-Mosel. När romarna förlorade sitt herravälde över området, efterträddes de av frankerna, som assimilerade den gallisk-romerska befolkningen. Rester av den tidigare befolkningen och deras språk har kunnat påvisas i mindre attraktiva bosättningsområden så sent som under medeltiden. Landet hade redan under romartiden kristnats, men den nya invandringen fordrade en ny kristningsperiod, som genomfördes av munkar från de brittiska öarna. Härefter hörde landet till biskopsdömet Metz och ärkebiskopsdömet Trier.

Från Napoleonkrigens slut 1815 fram till Versaillesfreden tillhörde större delen av regionen (Preussen (södra Rhenprovinsen) och Kungariket Bayern, från 1871 även som del av Tyska riket. Landet hade redan under romartiden kristnats, men den nya invandringen fordrade en ny kristningsperiod, som genomfördes av munkar från de brittiska öarna. Härefter hörde landet till biskopsdömet Metz och ärkebiskopsdömet Trier. Genom fördrag 843 och 870 bildades kungariket "Lotharingen". 925 blev området en del av det Heliga Romerska Riket och en mängd småstater uppstod, av vilka grevskapet Saarbrücken var den mest betydande. 

På grund av sina starkare grannar fick de endast lokal betydelse och kunde inte utvidga sina territorier. Sedan 1600-talet växte det franska inflytandet över de saarländska härskarna utan att därför tillhöra Frankrike. I allt väsentligt styrdes området av härskare från grannregioner som hertigdömena Lothringen och Pfalz-Zweibrücken eller kurfurstendömet Trier. Under 1500-talet blev reformationen påtaglig, då i vissa områden den lutherska tron infördes, medan vissa andra förblev katolska. 1680 anslöts för första gången de små territorierna till Frankrike i en särskild Saarprovins. Detta förhållande varade bara till 1697, då Frankrike genom freden i Rijsvijk måste ge upp sina förvärvade områden vid Saar och i Pfalz. En ny anslutning skedde 1793 i samband med den franska revolutionen, då furstarna fördrevs och Frankrike lade under sig allt land på Rhens vänstra sida. 

Efter Wienkongressen 1815 tillföll de största delarna av det nuvarande Saarlandet kungarikena Preussen och Bayern samt några småstater, som ingick i Tyska Förbundet. Större delen av de områden, som hade varit ockuperade, behöll dock den franska lagstiftningen, som väsentligt skiljde sig från den tyska. Efter tysk-franska kriget 1870-71 annekterades Elsass-Lothringen av Tyska Riket och ett nytt stort ekonomiskt område uppstod, det tredje största området för tung industri inom Tyska Riket. 

Efter nederlaget i första världskriget skapades det nya Saarområdet (Saargebiet), som enligt Versaillesfördraget skulle skiljas från Tyska Riket. 1920 beslöt Nationernas Förbund, att Saarområdet under 15 år skulle stå under fransk förvaltning. Olika händelser under förvaltningstiden gjorde, att befolkningens önskan att få återvända under tyskt styre blev allt starkare, vilket också understöddes av alla partier fram till 1933. I och med nationalsocialisternas maktövertagande samma år ändrade vänsterpartierna i Saarområdet sin politik och förordade nu, att man skulle låta läget få vara som det var intill dess att Hitler hade störtats. Denna uppfattning understöddes också av många internationellt kända personligheter, men då övriga partier var för ett samgående med Tyskland, kom deras uppfattning att segra vid den genomförda folkomröstningen med 90,7 % av de röstande. 

Från 1935 hörde Saarområdet åter oinskränkt till Tyskland, men ingick inte i Preussen eller Bayern, utan förblev en egen politisk enhet under namnet Saarland, som styrdes av en rikskommissarie. Efter andra världskriget hade Frankrike för avsikt att dela av hela området på Rhens vänstra sida från Tyskland, men dessa planer avstyrdes av övriga allierade. Däremot godkändes en frånskiljning av Saarlandet, som från 1946 inte längre stod under det allierade kontrollrådets kompetens. I slutet av året upprättades en tullgräns mot det övriga Tyskland, varefter det blev ett franskt protektorat med egen regering och författning. Trots att detta hade positiva ekonomiska följder, var befolkningen inte villig att godkänna en politisk anslutning till Frankrike. 

Under 1947 genomfördes vissa gränsjusteringar, då en del kommuner avskiljdes från Saarlandet och andra anslöts. Samma år infördes också en ny valuta, "Saarmark", som en förberedelse inför ett senare tänkt införande av den franska francen. 

1948 fick till slut alla Saarländare ett eget medborgarskap. 

När Saar-regionen återlämnades till Tyskland den 1 mars 1935. Ansökte de flesta judar i regionen om franskt o belgiskt medborgarskap. 

Jean-Baptiste-Joseph Gobel

 Jean-Baptiste-Joseph Gobel föddes 1 september 1727 i Thann i Elsass, var en fransk biskop. Som en av dem, som hade främjat prästerskapets civila konstitution, blev han 15 mars 1791 biskop av Paris. 

Död den 12 april 1794 i Paris (avrättad) 

Som innehavare av en ledande kyrklig befattning i sin hembygd valdes han av prästerskapet till deputerad i den konstituerande församlingen, där han intog en tämligen extrem ståndpunkt. 

Under den ständigt växande anarkin och anstormningen mot den kristna religionen nedlade han 7 november 1793 inför konventets skrank sin biskopliga värdighet, och utan att avsvära sig kristendomen uttalade han sig så om "frihet, jämlikhet och moral" som samhällets egentliga grundval, att han blev sammanslagen med ateisterna och kom att dela deras öde, då Robespierre vände sig mot dem. 

GÖBEL