Göbel Heinrich glödlampans uppfinnare
HEINRICH GÖBEL
Glödlampans förste uppfinnare
1854 blev Göbels experiment en verklighet och den elektriska lampan gav ljus för mänskligheten för allra första gången i historien.
HEINRICH GÖBEL, Henry Goebel Johann Heinrich Christoph Conrad Göbel
Född 20 april 1818 i Springe, Kgr Hannover, Deutschland. Gift med Sophie Betty Julie Lübke 20 oktober 1844 i Springe. Han dör 4 december 1893 (lunginflammation), Brooklyn, Kings County (Brooklyn), New York, USA, Begravd: Green-Wood Cemetery Brooklyn, Kings County (Brooklyn), New York, USA, MEMORIAL ID 203184320
Fader; Johann Heinrich Christian Göbel, (1781 - 1845)
Moder; Marie Eleonore Göbel, (1778 - 1855)
Hustru; Sophie Betty Julie Lübke, född Rodewig i Springe (1827-1887). Hon dör i USA.
Barn; Ernst August 1844, Johann Carl 1846, Marie Sophie 1848, Henry 1855, Adolph Otto 1856, Lizzie 1858, Celestina 1861, Annie 1865, William 1867, George 1871
Heinrich Göbel eller Henry Goebel (20 april 1818 - 4 december 1893), född i Springe, Tyskland, var en precisionsmekaniker och uppfinnare. 1848 emigrerade han till New York City, där han bodde fram till sin död. Han fick amerikanskt medborgarskap 1865. År 1893, rapporterade tidningar att 1854 och 25 år tidigare, hade Göbel utvecklat glödlampor jämförbara med dem som uppfanns 1879 av Thomas Alva Edison. Göbel ansökte inte om patent. Det var mycket spänning och uppmärksamhet när Heinrich Goebel några år efter sin ankomst till New York fäst en bågformad lampa på taket i sitt hus som drevs av ett batteri tillverkat av zink och kolelement. Goebels grannar informerade polisen och han blev arresterad. Domarna dömde aldrig Göbel och styrkte att han inte skulle komma att få något besvär av detta i framtiden. 1854 blev hans experiment en verklighet och den elektriska lampan gav ljus för mänskligheten för första gången i historien. Ursprungligen använde Göbel utpumpade parfymflaskor, senare
specialframställda blåsta glasrör. Han konstruerade en 75 W lampa med glödtråd av bambustavar och med en ljusstyrka av 70 lumen och en livslängd av 400 timmar. Göbel hade redan 25 till 30 år före Edison haft i användning och offentligen förevisat en praktiskt brukbar glödlampa. När Edison tog patent på glödlampan 1879 hade han fortfarande inte lyckats med att uppnå en fullt funktionell glödlampa likt den Göbel uppfann långt tidigare och metoden att evakuera lamporna. Under det som blev kallat "Goebels defence" kallades över hundra vittnen in till Goebels försvar.
Det egendomliga i hela denna historia är, att det dröjde ända till år 1893 och 40 år, innan Heinrich Göbels prioritet till uppfinningen blev klarlagd. Och det fattades till och med ej mycket i att hans namn och verk aldrig kommit till eftervärldens kännedom. Vi återger här efter den citerade tidskriften de omständigheter, som medförde Göbels erkännande och uppfinningens tillkomst.
Såsom den egentlige uppfinnaren till den elektriska glödlampan betraktas allmänt Edison. År 1879 erhöll han sitt första patent på en glödlampa, i vilken en bambufiber glödde i vakuum, i april 1880 utförde han en belysningsanläggning mgd 115 glödlampor på ångaren Columbia, och på världsutställningen i Paris 1889 utgjorde de Edisonska glödlamporna bland det mest uppseendeväckande. Och dock var Edison, påpekas i en artikel i Elektrotechnische Zeitschrift, icke den förste, som framställde en praktiskt användbar glödlampa; redan 20 år förut hade en annan uppfinnare tillverkat en koltrådslampa, vid vilken liksom vid Edisonlampan en förkolad bambufiber glödde i vakuum, en lampa, som icke i något hänseende, icke med hänsyn till dess tekniska utbildning stod efter Edisonlampan.
Goebel-lampa nr 5. Denna lampa var på utställd i Goebels butik 29 april 1882
Domstolsförbud mot fortsatt tillverkning av glödlampor.
1879 hade Edison erhållit sitt första amerikanska patent nr 223898, på den elektriska koltråds-glödlampan. Under flera år hade Edison och dennes rättsinnehavare, General Electric Co., arbetat enligt detta patent, då bolaget, kort före patenttidens slut företog sig att på grund av Edisonpatentet förbjuda ett antal andra företag, som i Amerika tillverkade glödlampor, vidare tillverkning av dylika. Härpå följde en hel rad processer, vilka alla slutade med domstolsförbud mot fortsatt tillverkning av glödlampor.
Något fullständigt oväntat inträffade:
Så blev slutligen firman Beacon Vacuum Pump and Electrical Company, Boston, i början av 1893 stämd för patentintrång av General Electric Co., och man trodde allmänt, att även nu processen skulle taga samma förlopp som förut. Till allmän förvåning förlöpte emellertid saken efter andra linjer. Redan vid processens början väckte det uppmärksamhet, att det stämda bolaget anhöll om ett kort uppskov för att kunna förebringa material. Något fullständigt oväntat inträffade, när bolaget ingav detta material; ty det stämda bolaget meddelade domstolen, att hos bolaget och för bolagets räkning sedan länge en man tillverkade koltrådsglödlampor, och att denne tillverkat; sådana enligt egen metod 20 år innan Edison ingav sin patentansökan, samt utställt dem i största offentlighet på New Yorks gator. Den process, som nu utspann sig, tog, även den ett förlopp snabbt nog, en jättelik omfattning; mer än hundra vittnen inkallades från båda sidor.
Den man, vars nästan bortglömda verk denna process, som fördes genom trenne instanser, rörde sig om, var Heinrich Göbel.
Född i Springe, Hannover år 1818 blev han efter avslutade skolstudier urmakare och optiker samt sysslade även med tillverkning av olika slags fysikaliska apparater särskilt åt en privatlärare, »professor» Mönighausen, som ledde honom in på tillverkning av kvicksilverbarometrar och påvisade för honom möjligheten av att bränna en elektrisk lampa i luftförtunnat rum. Denna tanke upptog Göbel flera år senare. Av Mönighausen lärde han även att tillverka goda galvaniska batterier och elektromagnetiska apparater och maskiner. År 1848 emigrerade Göbel till Amerika och bosatte sig i New York, där han i närheten av Monroe Street uppsatte en liten affär. Tre eller fyra år efter sin ankomst återupptog Henry Goebel, som han numera kallade sig, sin tillverkning av elektriska apparater. Han tillverkade först ett stort zink-kol-batteri, bestående av 80 celler, vilket försåg en elektrisk båglampa med ström. Båglampan var anbragt på hustaket, vilket hade till påföljd att Göbel åtalades på grund av den därmed förenade eldfaran. Möjligen var detta anledningen till att Göbel slutade sina försök med båglampor och i stället började försök med en elektrisk glödlampa.
Göbel fann principen redan år 1854 för en brukbar glödlampa av samma slag som den som Edison 25 år senare tillverkade.
Vid de många försök, som han nu utförde, gjorde han ett lyckligt grepp i det han fann, att ett stycke bambu, som en gång av någon anledning blivit förkolat, och som härrörde från hans spatserkäpp, utgjorde en god ledare för den elektriska strömmen, och att det gick mycket lätt att avspalta en tunn fiber, som lät bringa sig till glödning, när en elektrisk ström genomflöt densamma. Denna iakttagelse ledde honom till att låta en sådan förkolad bambufiber glöda i vakuum, som han åstadkom på samma sätt som vid tillverkning av en kvicksilverbarometer. I själva verket hade Göbel därmed redan år 1854 funnit principen för en brukbar glödlampa av samma slag som den som Edison 25 år senare tillverkade. Följande år lyckades det Göbel att på detta sätt framställa ett antal glödlampor, vid vilka tråd och trådstöd hade form antingen av en »köttsåg» eller en »hårnål», såsom Göbel betecknade det. Lyckligtvis funnos flera dylika bevarade och kunde senare föreläggas domstolarna. Betraktar man dessa lampor noggrannare, förvånas man över den goda form, som Göbel redan då valt, och som ännu i dag användes vid en del lampkonstruktioner.
Till framställning av de yttre höljena använde Göbel först Eau de Cologne-flaskor, senare glasrör, som han genom blåsning gav lämplig form. De trådar, genom vilka strömmen tillfördes, bestod av koppar eller järn men även av platina. Vid tillföringstråden var koltråden fäst med ett särskilt kitt bestående huvudsakligen av ugnssvärta. För erhållande av en god elektrisk förbindelse förkopprades i vissa fall kontaktställena.
De lampor, som Göbel tillverkade, använde han till belysning av sitt skyltfönster i Monroe Street. Dessutom anbragte han även på sitt väggur en sådan lampa, som han med tillhjälp av en kontakt bringade att lysa med vissa mellanrum. Mera offentligt kända blev Göbels lampor emellertid på annat sätt. På New Yorks gator for han nämligen under någon tid omkring med en stjärnkikare, monterad på en liten vagn, och i vilken allmänheten kunde få kasta en blick på stjärnhimlen. Såsom en särskild attraktion hade han på vagnen anordnat några glödlampor, upphängda på en tråd.
Lamporna erhöll ström från ett av 60 element bestående batteri, anbragt på vagnen. Ryktet om denna vagn synes hava hållits vid liv länge nog, ty ännu så sent som; år 1881 fick ett bolag, som ämnade börja tillverka glödlampor, men icke lyckats riktigt bra, höra talas om de Göbelska lamporna och vände sig därefter till Göbel. Bolagets ombud blev förvånad att i honom upptäcka en man, som var på det noggrannaste förtrogen med tillverkningen av koltrådsglödlampor, och att hos honom anträffa alla för tillverkningen nödiga anordningar. Under en tid tillverkade Göbel för det ifrågavarande bolaget koltrådsglödlampor av för den tiden utmärkt beskaffenhet; bolaget måste emellertid på grund av ekonomiska svårigheter förhållandevis snart inställa sin verksamhet.
Egendomligt är, att Göbel icke vidare utnyttjade sin uppfinning, och att han ej försökte erhålla patent på sin uppfinning; Göbel förklarade detta senare under processen bero på tryckta ekonomiska förhållanden, vidare att han knappast förstod engelska, aldrig lärt att läsa engelska och knappast brukade bekymra sig om saker, som ej direkt rörde hans lilla affär.Göbels uppfinning hade väl sannolikt råkat i fullständig glömska, om icke genom den ovannämnda stora processen uppmärksamheten riktats på densamma. Under processförhandlingarna kunde de första lamporna föreläggas i original; de voro emellertid icke längre användbara, vilket är lätt begripligt, då man betänker, att de då voro 40 år gamla.
Under processen yttrade sig ett stort antal sakkunniga.
Den kände fysikern Pope och professor Cross ställde sig till en början synnerligen skeptiska gentemot de Göbelska påståendena. Båda kommo senare till motsatt uppfattning; Pope höll det först, särskilt med hänsyn till teknikens ståndpunkt i början av 50-talet, för omöjligt, att Göbel skulle hava kunnat tillverka sådana lampor, och även professor E. Thompson var av samma åsikt. Så påstod t ex., att Göbel ej skulle kunna haft, tillgång till de tekniska hjälpmedel, som erfordrades för att erhålla ett tillräckligt högt vakuum. Men Göbel bevisade, att detta kunde erhållas på ett mycket enkelt sätt, i det han evakuerade lamporna på samma sätt som barometerrör, med vilkas tillverkning han var väl förtrogen. Han fyllde alltså ett tämligen långt glasrör, i vars ena tillslutna ände kol-tråden var in smält, med kvicksilver, vände upp och ned på röret, så att det stod upprätt som ett barometerrör, varvid kvicksilvret sjönk till en höjd av ungefär 760 mm.
När sålunda denna sak var klarlagd, kom Pope som var en svagsint man med den nya invändningen, att nyförkopprade förbindningsställen, sådana som fanns vid lamptråden, nödvändigtvis, även om de under ett mycket kort moment komma i beröring med kvicksilver, borde amalgamerats, men att likväl intet spår av kvicksilver kunnat upptäckas på kopparutfällningen. Göbel påpekade, att vid användning av kemiskt rent kvicksilver, och om evakueringen försiggick vid torrt väder, kunde ingen amalgamering inträda. När Pope under iakttagande av dessa försiktighetsmått gjorde en serie försök, fann han, att även nu hade Göbel rätt. För övrigt övergav Göbel senare detta evakuerings sätt och använde i stället en särskild vakuumpump.
Professor Cross och Pope, ivriga försvarare av Göbel. Gentemot Edison.
Professor Cross, som liksom Pope till en början ställde sig misstrogen, blev sedermera liksom även Pope, en ivrig försvarare av Göbel. Gentemot Edison, som gjorde anspråk på att hava varit den förste, som använt kol i trådform, påvisade Cross, att Göbels lampa icke i detta hänseende stod efter Edisons lampa, då Göbel använt en tråd av 0,2—0,28 mm tjocklek, under det att de i handeln förekommande Edisonlamporna hade en trådtjocklek varierande mellan 0,38 och 0,127 mm. Professor E. Thompson invände, att det icke var möjligt att erhålla ett varaktigt vakuum i lampor med insmälta tilledningstrådar av koppar och järn såsom vid de förevisade glödlamporna.
På grund av alla de invändningar, som framkom under processen:
Blev Göbel nu av domstolen ålagd att under uppsikt tillverka ett antal lampor på exakt det sätt, som han angivit; likaså tillverkades även lampor av en av domstolens sakkunniga noggrant efter Göbels anvisningar. Göbel lyckades med att tillverka lampor, som provades och uppvisade en bränntid av 190—245 timmar.
Göbels under processen framkomna påståenden bekräftades ytterligare av flera, sakkunniga och till och med Edisonbolagets sakkunnige Clark måste medgiva, att den Göbelska metoden att evakuera lamporna var väsentligt bättre än den som användes vid den tid, då Edison ingav sin patentansökan, 25 år senare.
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN http://runeberg.org/indunord/1924/0006.html
Glödlampans förste uppfinnare Heinrich Göbel.
Vilken teknisk prestation Göbel-lampan, vid tiden för dess tillkomst. Alltså på 50-talet, representerade, kan rätt bedömas, blott när man betänker alla, de svårigheter, som vid den tiden man hade att bekämpa vid tillverkningen av dylika tekniska alster. Till och med så sent som 1886 hade inte ens Edison lyckats övervinna dessa. Edison själv betonar uttryckligen,att alla lampor, som vid den tiden tillverkades i Frankrike, voro tekniskt och ekonomiskt odugliga, och att man även i Tyskland stött på sådana svårigheter, att lampfabrikationen måste ur ekonomisk synpunkt anses hava fullständigt misslyckats. Sakkunniga intygade även, att alla enligt Edisonpatentet till en början tillverkade lampor hade blott ringa praktiskt värde, och att de måste undergå betydliga förbättringar, innan glödljuset kunde få någon som helst praktisk betydelse.
Det lyckligaste greppet vid Göbel-lampans tillkomst var, att Göbel just valde en bambufiber, som han med stor skicklighet lyckades avspalta med tillhjälp av de enklaste verktyg.
Även den omständigheten, att Göbel använde ett högt vakuum var utan tvivel också av stor betydelse; ty frågan, huruvida ett högt vakuum var lämpligt eller ej var då mycket omstridd.
I en patentansökan av Edison ingiven två år efter huvudansökans ingivande framhåller till och med Edison, att ett för högt vakuum skulle kunna inverka skadligt på lampans livslängd.
Under det att i första och andra instanserna invändningarna mot Edisonpatentet underkändes, emedan det icke ansågs, att Göbel-lampan motsvarade de praktiska fordringar, man kunde ställa på en glödlampa, kom den tredje instansen, sedan ytterligare ett stort antal sakkunniga blivit hörda, till det resultatet att »genom många fakta och undersökningar det vore bevisat, att Göbel-lampan hade varit en verkligt brukbar ljuskälla, att alltså Göbel redan 25 till 30 år före Edison hade haft i användning och offentligen förevisats en praktiskt brukbar glödlampa».
Kort efter processens avgörande dog Göbel den 4 december 1893. Göbel-lampan var, såsom han själv vid ett tillfälle under processen framhöll, väl färdig, men tiden var ännu icke mogen att taga i bruk hans uppfinning.
Han förtjänar att intaga en plats bland elektroteknikens pionjärer.
Intervju från THE SUN New York, Thursday, January 26, 1893, ca 10 månader före Göbels död.
