bara  du och jag 

Det var en regnig vårmorgon när jag vaknade efter en underbar sömn. Mitt hår var uppsatt i lösa, inbakade flätor och jag började göra mig redo för skolan. Jag bäddade sängen och gick ner till köket för att dricka ett glas iste innan jag duschade. 

Det kändes märkligt att köket var tomt. Min familj brukade alltid vara uppe före mig och äta frukost vid den här tiden. Jag tänkte inte så mycket på det utan gick tillbaka upp till mitt rum för att hämta min röda handduk. 

Jag såg verkligen fram emot den här dagen. Jag och min dramagrupp skulle uppträda inför hela skolan, och jag och min bästa vän Adolphine hade bestämt att mötas tidigare för att öva tillsammans. Men när jag stod vid vår mötesplats hade det gått tjugo minuter och hon hade fortfarande inte dykt upp. 

Jag antog att hon kanske hade försovit sig och började gå till skolan. På vägen hoppades jag få träffa vår gamle vän Torbjörn, som brukade stå parkerad utanför skolan med sin gula bil. När jag kom fram var han inte där – och det var då jag började märka hur tomt allt var. Inga elever. Inga lärare. Ingen alls. Skolgården, som annars alltid var full av liv, låg helt öde. 

Jag sprang in genom den gyllenbruna ytterdörren och vidare in i korridorerna. De var tomma. Jag gick in i de närmaste klassrummen, men inte där heller fanns det en enda människa. Det kändes som en mardröm. Jag började kallsvettas, blev yr och försökte ringa mina föräldrar – inget svar. Jag ringde Adolphine, men hon svarade inte heller. 

Alla bussar var inställda och inga bilar syntes till i stan. Jag vandrade runt överallt: i affärer, restauranger och bagerier. Fortfarande ingen människa. Till slut gav jag upp. Jag satte mig ner och försökte söka upp mina föräldrars jobb öppettider, men när jag tog upp mobilen fastnade mitt rosa mobilskal i min glittriga tröja. Jag hade ingen kraft kvar. Jag vek ihop mig, brast i gråt och somnade bara några minuter senare. 

Ungefär två timmar senare kände jag hur någon rörde sig vid mina axlar. Jag vände mig om och såg en liten blond flicka i en fluffig rosa klänning och vita sneakers. Hon sprang in i den blöta skogen, förbi rosa blommande träd. 

Jag tog chansen och sprang efter henne, men efter några meter var hon borta. Dimman, blåsten och kylan gjorde det omöjligt att se något. Jag förstod ingenting. Frustrationen växte och ensamheten kändes kvävande. 

Precis när jag var på väg att ge upp såg jag något glimma bakom vitgröna buskar. Jag tog mig dit och upptäckte en statyliknande sten med ett märkligt mönster: en cirkel med flera streck som korsade varandra i mitten. Symbolen kändes bekant, men jag kunde inte minnas var jag sett den. 

Efter en stund slog det mig – den fanns i en gammal kartbok som jag hittat på biblioteket dagen innan. Mitt hjärta började slå snabbare. Vad gjorde symbolen här, mitt i skogen? Och varför hade flickan sprungit åt det hållet? 

Rädslan började släppa och ersattes av spänning. Jag försökte ta en bild av symbolen, men på mobilen var den helt osynlig. Då sprang jag tillbaka till skolans bibliotek för att hitta kartboken. 

Väl där gick jag till hyllan med de gröna kartböckerna. Efter nästan tio minuters letande hittade jag den. Men när jag försökte dra ut boken hände något fruktansvärt. En portal öppnades, och alla böcker och papper sögs in i ett mörkblått hål. Det växte snabbt, blev starkare, och hela biblioteket började skaka. Hyllor, stolar och bord rasade. Jag frös till av chock mitt i kaoset. 

Plötsligt hörde jag röster som skrek på hjälp. För första gången på flera timmar hörde jag riktiga människoljud. Jag blundade – och då hörde jag min mammas röst viska: 

”Hej Nftalem, det är mamma. Vi kan se dig, men du kan inte se oss. Vi är alla fast här, och du är vår enda chans. Snälla, hjälp oss.” 

Jag öppnade ögonen och kände mig starkare än någonsin. Med kartboken i handen sprang jag tillbaka till skogen. Jag försökte lösa gåtorna i boken för att kunna rädda alla. 

När jag studerade statyn råkade jag kliva på en rund, platt sten täckt av gräs och kottar. Den var nästan helt dold. I samma ögonblick aktiverades något. Ett högt pipande ljud fyllde luften, så starkt att jag höll för öronen och bröt ihop. 

Och då stod han där. Precis framför mig. En blöt blazer jacka, svarta geggiga skor och i hans vänstra hand höll han en kartbok som såg exakt ut som min. 

”Jag sa ju att jag skulle hitta dig. Nu är det bara du och jag. Ingen kan rädda dig,” sa han med en rosslig röst. 

Nu var det jag som behövde hjälp. 

Nftalem

15 år