Novell

Det varma ljuset från solen lyser upp trädgården där Signe sitter och gräver i sin rabatt. Lavendel och pioner växer ordnat i rabatten. Gräset är grönt och himmeln blå, jag ligger i skuggan bakom det röda torpet med svart plåttak och vita knutar. Det blir så varmt när solen gassar mot min päls. Jag njuter verkligen av semester, jag avskyr att vara själv hemma när Signe är på jobbet. Jag undrar verkligen varför hon väljer det före mig. Det finns ingenting att göra förutom att sova då. Men nu är hon hemma och kan vara med mig och hitta på massa kul. 

Jag reser mig och skuttar fram till Signe, hon ler och lägger en arm om mig. Hon har på sig en ljus och blommig klänning och sina enkla sandaler i läder. Hon har också en ljusbrun hatt som jag tycker passar jättebra till hennes mörkbruna hår och havsblå ögon. Hon trycker sitt ansikte mot min nacke och jag vilar mitt huvud mot hennes. “Hjälp vad jag älskar henne!” tänker jag och börjar ivrigt slicka henne i ansiktet. Signe skrattar på sitt eget sätt och jag känner hur min svans börjar vifta, det går inte att styra, det händer bara av sig själv. 

-Sluta! Sluta, skrattar Signe. Men inte lyssnar jag, jag slickar henne bara ännu ivrigare. Till slut ger hon nog upp och lägger sig dramatiskt på gräsmattan. Men jag ger inte upp utan fortsätter hysteriskt att slicka på min matte. Hon verkar inte bry sig längre, stirrar bara ut i tomma intet. Så småningom så slutar jag också. Så tittar hon på mig och ler med hela ansiktet och då börjar svansen vifta igen.  

Jag har gått och lagt mig i gräset bakom huset igen, vilar ögonen och tänker på min bästa vän. ”Aldrig någonsin ska något få hända henne.” 

Sedan måste jag somnat, för när jag öppnar ögonen igen så har det börjat skymma. Himlen är inte längre lika klarblå och skogen bakom huset står tom på ljus. Luften har också förändrats till något svalare och fuktigare. Nu vill jag gå in. Jag hasar fram till Signe och tittar på henne med mina sötaste bruna hundögon och lägger huvudet på sned. Gnyr lite och fortsätter att titta på min vän. Hon ser på mig och reser sig till slut, öppnar dörren, hämtar mitt koppel och bilnyckeln. Vi går mot den pyttelilla röda Toyotan, hon och jag. För alltid. Ingen ska någonsin skilja på mig och min bästa vän. Hon öppnar dörren till baksätet och viftar med handen för att jag ska hoppa in. Lite motvilligt hoppar jag upp på ett säte och suckar missnöjt. Jag vill ju egentligen sitta fram med Signe. 

-Du får sitta fram en annan gång. Nu ska vi till mamma men först ska vi hämta syrran, hon ska få sitta fram, skrattar hon precis som att hon förstått vad jag ville. Hon skrattar lite till och sätter sig i förarsätet. Hon sätter in nyckeln och vrider om. Hon sätter på radion, byter kanal och börjar nynna med i låten. Hennes röst är sövande och innan jag vet ordet av det så har jag vilat ögonen lite för länge… 

- Kom, Stella, kom! Jag springer över en åker, nej, jag flyger. Den kyliga luften tar mig fram genom världen. Och där framme är min bästa vän med middag.  Hon står på knä och hon viftar på svansen. Signe har en svans och hon bjuder mig på köttben som vi äter i lugn och ro. Mums! Men så händer något i hennes ansikte. Hon ser irriterad ut. 

- Vad håller han på med!? Muttrar hon fram genom tänderna.   

Jag vaknar av Signes muttrande och ser att vi kommit fram till ett obevakat vägarbete. Halva vägen är avstängd med orangegula skyltar och däck staplade på varandra. Trafikljuset på höger sida om vägen lyser starkt i grönt, det har blivit ganska mörkt nu men Signes bil lyser upp det mesta.  

En svart Volvo kör mot oss fastän att trafikljuset på den andra sidan varit rött. Signe kör ändå fram mot Volvon och stannar en bit fram på den smala vägen. Jag skymtar en vit man med mörkbrun ansiktsbehåring och mörka tatueringar på halsen. Han ser arg ut och tutar flera gånger. Men Signe har bara lagt armarna i kors och svarar inte på mannens tut. Han kliver osmidigt ut ur sin bil och smäller hårt igen förardörren. Han kommer med snabba kliv mot oss. Jag känner hur håren reser sig på mig. Mannen ser väldigt obehaglig och hotfull ut. Signe öppnar fönsterrutan och mannen stampar nu argt mot vår bil.  När han kommer närmare så ser jag att han är kraftigt byggd. Hans ansikte är kantigt med buskiga ögonbryn. Han har ganska långt, flottigt och mörkbrunt hår i en slapp hästsvans och han har svarta solglasögon på huvudet. På halsen så har han tatuerat in en detaljrik dödskalle och snirkliga bokstäver som jag inte förstår. Han har lite mörka ringar under hans arga och hotfulla ögon.  

-Du kan ju inte köra mot rött. Signe säger det lugnt till mannen. 

-Man kan väl heller inte ställa sig mitt i vägen och stoppa en annan förare! Han är arg men min vän är fortfarande lugn. 

-Om man stoppar någon som kör mot rött så kan man. 

-Nej!! Mannen har blivit alldeles röd av ilska och jag tror att den snart kommer sprutas ut genom hans öron.   

Jag känner mig hotad av mannen och visar det med ett dovt morrande. Jag vill att han ska gå härifrån och lämna mig och min vän, lämna oss ifred. Mannen ger mig en hotfull blick. 

-Tyst med äcklet! Han spottar fram orden rätt i hennes ansikte.  

-Tyst själv!! Nu blev också hon arg. Hon som aldrig blir arg, inte när jag tuggat sönder några skosnören, inte när hennes lillasyster klippt sönder hennes favorittröja eller när jag kissat inomhus. Jag har aldrig sett Signe så arg. Jag känner knappt igen min bästa vän. Det gör också mig arg, jag blottar tänderna och morrar mot den stora mannen.  

Hon skriker till. Mannen har slagit henne hårt, riktigt hårt. Nu ser hon inte arg ut längre. Nu är hon rädd och jag med.  Skräcken sprutar ut ur Signes ögon, hela hon skakar. Tårarna rinner ur hennes ögon. Hennes händer darrar när mannen tar tag i hennes bruna hår. Han drar först lite försiktigt retsamt i håret men med ett ondskefullt flin drar han hårt loss en stor hårtuss. Signes blod rinner med håret ner på sätet. Det färgas mörkt rött i små ringar mot det gråsvarta sätet. 

Jag är som förlamad, jag kan inte röra mig, kan inte agera, inte skälla. Jag sitter bara i bilen helt stilla, kan knappt andas. Från Signe rinner både blodet från hennes hårbotten och salta tårar rinner längs hennes kinder. Mannen har fortfarande ett stadigt grepp om min bästa väns hår. Han njuter med hela kroppen. Han hånflinar med hela ansiktet. Ilskan bubblar upp inom mig. Håren reser sig och tassarna börja darra. Jag morrar. Visar tänderna och stirrar på mannen. Han stirrar tillbaka, flinar. 

Jag sliter mig ur mitt halsband, smidigt och snabbt. Kastar mig mot mannen med huvudet först. Tar tänderna och biter fast i hans muskulösa arm. Trycker ihop käkarna så hårt jag kan. Han skriker utav smärtan. Nu är det min tur att vara skadeglad. Jag släpper och skäller till, försöker få Signe att starta bilen och fly. Men såklart förstår hon mig inte när det behövs som mest. 

Signe tar sig ut ur bilen, jag har bitit fast i mannens arm igen. Nu försöker han trycka bort mig med sin lediga hand. Han är riktigt stark men det är jag också. Det känns som att vi brottas och slåss med varandra hur länge som helst. Jag märker att han blir trött, dessvärre blir också jag trött.  

Signe hulkar fram ett sluta. Men det är som att han matas av hennes rädsla och smärta, han hånflinar mot henne.  Jag försöker att tänka klart, försöker hitta på en lösning. Men jag kommer inte på någonting, bara att jag vill få bort mannen från Signe. Medlidandet till min bästa vän är min drivkraft. Men jag blir också trött. Till slut så går det inte att kämpa vidare. Jag ramlar ihop. Hör Signe skrika mitt namn innan allt blir svart. 

Jag vaknar av snyftningar bredvid mig. Signe är alldeles rödgråten och blodig. Det är ganska mörkt men det kommer in lite ljus från fönstren. Det guppar hit och dit. 

-Förlåt, snyftar hon. Jag vill säga till henne att det inte är vårt fel, att det är den där idioten som inte kan sköta sig. Men som vanligt fattar hon inte vad jag säger. I stället kryper jag upp till henne och trycker mig in under hennes arm. Hon skrattar till lite. Men det är ett sorgligt skratt utan glädje och snabbt så övergår det till tårar. Jag gnyr med henne. 

Jag vet inte hur länge vi åkt i bagageutrymmet i den svarta Volvon. Men nu sitter jag här bredvid min sovande vän, jag själv har inte sovit någonting.  Jag undrar vad den där hemska mannen ska göra med oss. Men det är nog bara att förbereda sig för det värsta, han kommer att döda oss båda två, mig och min allra bästa vän. Tanken på att mannen ska ta livet av Signe gör mig förbannad, inget skulle ju någonsin få hända henne. 

Jag tittar ut genom fönstret och ser en stor park. Därefter en sjö med badplats och sedan flera åkrar med nyklippt gräs. Ett villaområde breder ut sig därefter och där bredvid ett gult hus med vita knutar står en sådan där man i blå kläder och mörkblå mössa. Visst är det de som brukar hjälpa människor, om han stannar här kanske jag kan hämta hjälp.  

Jag måste få honom att stanna. Jag låtsas som jag fått ett tokryck och springer fram och tillbaka i utrymmet. Försöker springa uppför väggarna.  Det får Signe att vakna. Hon ser ut som en kanin som nyss sätt ett hungrigt rovdjur. Jag kommer fram och slickar henne på handen för att visa att allt är okej, sedan forsätter jag att springa. 

Mannen måste märkt att jag sprang runt som en tok för nu svänger han av på en liten skogsväg vid vägkanten. Förmodligen för att stanna bilen. Grusvägen är sandig och smal. Han kör väldigt långsamt i hålen för att hålla sig kvar på vägen.   

Jag forsätter att springa runt i bilen medan mannen stannar i vägens slut. Han öppnar förardörren och gå bak till bakluckan. Det känns som att det tar en evighet innan mannen öppnar luckan. Jag tar stats när jag hör att mannen har tagit tag i handtaget. Jag känner Signes blick bränna i min nacke, hon tror nog att jag ska lämna henne. ”Men jag ska bara hämta hjälp, jag lovar att komma tillbaka och rädda dig”, tänker jag och försöker rikta tanken till henne.  

En glipa öppnas och jag gör mig redo, han öppnar lite till och jag kastar mig mot öppningen. Kastar mig ut och springer snabbt som en komet bort från allt. Jag vågar inte vända mig om och titta vad mannen gör nu. Jag springer för livet, rättare sagt för Signes liv. Jag måste springa fortare. Springer så fort jag kan längs skogsvägen. Jag ser den asfalterade vägen en bit fram. Jag springer ut på vägen, märker inte den röda bilen som kommer farande i hög fart. Kvinnan i bilen ser livrädd ut och tvärbromsar. Jag springer snabbt till vägkanten med svansen mellan benen. Jag springer fast att benen snart går av. Mot mannen i blå kläder vid det gula huset. Omgivningen susar förbi i suddiga bilder medan jag springer. 

Jag ser ett av husen i villaområdet, ett rött med grönt tak, nu är det inte långt kvar. Det gula huset var mitt i byn. Jag passerar ett till hus, ett rött med svart tak. Jag känner att blickar riktas mot mig. Från andra hundar, livrädda katter och människor. Men jag springer vidare.  

Nu ser jag äntligen mannen i de blå kläderna. Jag kutar fram till honom och tvärstannar mitt framför honom. Jag flåsar och tittar på den blå mannen med bedjande ögon. Han tittar ner på mig och jag skäller bestämt till mot mannen. Han tittar frågande på mig. 

-Jag ska bara kolla vad den här hunden vill, säger han till en kvinna i likadana kläder som den blå mannen har på sig. Hon svarar med en lätt nickning. Jag försöker visa honom vägen genom att gå åt skogens håll och titta honom i ögonen. Jag tror att han förstår för han går fram mot mig. Jag tittar mot skogen igen för att vara extra tydlig, det brukar behövas med människor. 

-Kom, vi tar polisbilen så går det fortare, säger han och visar med handen att jag ska hoppa in genom den öppna dörren till passagerarsätet. Jag hoppar snabbt in och han stänger dörren. Han hoppar själv in i den blå och gula bilen.  Han tittar på mig som för att få en order om när han ska starta bilen. Jag skäller. Han startar bilen och vi rullar i väg. Fram över asfalten. När han kör förbi skogsvägens infart så skäller jag. Han backar och svänger genast upp på skogsvägen. Vi åker efter den smala och håliga vägen, alldeles för långsamt enligt mig. 

Mannen i blå kläder stannar bilen och öppnar förardörren. Jag smiter ut genom den jag också. Jag sniffar och tittar mig omkring i luften efter Signes välbekanta doft. Mannens svarta bil står kvar där den stod när jag lämnade dem. Men den hotfulla mannen syns inte till. Jag hittar ett spår och springer in i den täta blandskogen. Han följer efter mig.  

Signe ligger i mossan bakom en stor sten alldeles blodig. Hennes ögon är stängda och massor av hennes hår är avdraget. Hennes läppar är blå och huden blek. Hennes kläder är sönderslitna och hon har inga skor på sig. Jag slickar henne i ansiktet, det brukar alltid väcka henne när hon sover. Signe hostar till, öppnar hennes havsblå, rödgråtna ögon. Hon tittar på mig och ler svagt. Mannen i blå kläder har gått i väg en bit bort och pratar i sin telefon. 

-Ambulans är på väg, säger han till oss när han kommer tillbaka. Signe slappnar av och börjar gråta. Tårarna rinner längs hennes kinder och de blandas med levrat blod. Mannen i blå kläder kommer fram till oss och la en hand på Signes axel och den andra på mitt huvud. 

- Det kommer att orda sig, din hund har räddat dig. 

Enny 15