The conversation about globalization has become strangely divided.
On the one hand, research clearly shows that globalization has done a great deal of good. Hundreds of millions of people have been lifted out of poverty. Access to goods, technology, and knowledge has expanded. Average living standards have risen across large parts of the world.
On the other hand, many people in wealthy countries experience anxiety, anger, and distrust toward the very same process.
This is often described as a contradiction.
It is not.
Globalization can be broadly beneficial while at the same time creating political strain. The tension does not arise primarily because of globalization itself, but because of how countries have handled — or failed to handle — its consequences at home.
The problem is not openness.
The problem is weak governance in an open economy.
Over longer periods, globalization has been associated with higher global incomes, a sharp reduction in extreme poverty, longer life expectancy, and rapid diffusion of technology and knowledge. Trade has lowered prices for consumers, given firms access to larger markets, and increased competition. Capital mobility has enabled investment in regions that previously lacked financing.
These are not ideological claims.
They are supported by decades of data from institutions with very different political perspectives.
At the aggregate level, globalization has been a net gain.
But gains do not distribute themselves automatically.
All major societal transformations create both winners and losers. The difference between functional and dysfunctional societies lies not in whether change occurs, but in whether it is managed.
In many wealthy countries, globalization coincided with other long-term trends: technological change, urban concentration, a growing focus on finance and short-term returns, and aging populations.
The decline of industry is a clear example. Trade played a role, but automation, investment choices, and national regulations were at least as important. Yet responsibility was often shifted outward, as if the development had been unavoidable and beyond influence.
The result was a growing gap between economic reality and political responsibility.
Globalization does not make the state less important.
It makes it more important.
Open economies require strong institutions: education systems that enable retraining, labor markets that combine mobility with security, housing policies that support relocation, and legal systems people trust.
Where these function well, globalization strengthens social stability.
Where they do not, weaknesses are exposed and amplified.
In many countries, the state failed to act as an effective intermediary between global markets and local communities. Difficult decisions were postponed. Instead of building skills, productivity, and wages, credit was used to sustain demand.
Inclusion appeared to exist — but was absent in practice.
I live in a rural municipality. In small towns nearby — sometimes with only a few hundred residents — there used to be a grocery store, a bank branch, a post office. These were not large operations, but they made daily life workable and places feel alive.
Today, almost all of that service is gone. Much is available digitally, and formally most things can still be handled. But in practice, it now requires longer travel, more planning, and more time.
This creates frustration.
Not because people want to go back in time, but because adjustment feels one-sided. The demands fall locally, while decisions and structures move farther away.
At the same time, it is obvious that not all services can exist everywhere. But the alternative cannot be that they disappear entirely. Every municipality must be able to offer basic public services somewhere within its territory.
Here, the role of the state becomes decisive.
Globalization and digitalization do not reduce the need for state presence in small communities — they increase it. Courts, public administration, security, and basic services cannot be replaced by apps and call centers. When the state withdraws, a vacuum emerges that neither markets nor technology fill.
A common way of managing adjustment pressure was debt. Public and private borrowing made it possible to maintain consumption and asset prices despite weak income growth for many.
This reduced discontent in the short term.
But debt only buys time.
Over time, interest costs and obligations limit future room for action. What initially looked like flexibility turns into constraint. Politics becomes reactive rather than long-term and shaping.
Citizens notice this. Trust erodes. Institutions remain on paper, but are experienced as hollow.
Economic transformation is not only a technical challenge.
It is a question of legitimacy.
People accept change more readily when they perceive institutions as fair, competent, and impartial. Where trust is low, even reasonable reforms meet strong resistance.
As trust fragments, politics shifts from problem-solving to identity. The question of who wins replaces the question of what works. This weakens the ability to act collectively when it is most needed.
When domestic politics stalls, attention often turns outward. Globalization becomes a container for dissatisfaction: diffuse, impersonal, and difficult to challenge in everyday life.
This provides some psychological relief, but distorts analysis. Exposure to globalization is confused with causation. Global integration is treated as an actor rather than as a context.
Countries with similar levels of openness have experienced very different outcomes. The difference lies not in how globalized they are, but in how globalization has been managed politically and institutionally.
The decisive political divide today is not between globalists and nationalists.
It is between societies that can manage structural change and those that cannot.
Open economies require constant adjustment. It is uneven, politically costly, and rarely popular. Postponing it does not eliminate the cost — it concentrates it.
Globalization did not remove national responsibility.
It increased it.
The widespread sense of loss and disorientation does not contradict the gains of globalization. It shows what happens when countries remain open while avoiding domestic reform.
The challenge ahead is not to close the world off, but to rebuild the institutional capacity that makes openness sustainable: a credible legal system, functioning labor markets, real investment in people, and political leadership that is honest about trade-offs.
Globalization has been a net gain for humanity.
The failure was national.
How this is addressed — through reform or through continued friction — will shape politics for many years to come.
___
This text was written on: 2025-12-16.
Samtalet om globalisering har blivit märkligt tudelat.
Å ena sidan visar forskning tydligt att globalisering har gjort mycket gott. Hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom. Tillgången till varor, teknik och kunskap har ökat. Den genomsnittliga levnadsstandarden har stigit i stora delar av världen.
Å andra sidan känner många människor i rika länder oro, ilska och misstro mot samma process.
Detta beskrivs ofta som en motsägelse.
Det är det inte.
Globalisering kan vara positiv i stort och samtidigt skapa politiska problem. Spänningen uppstår inte främst på grund av globaliseringen i sig, utan på grund av hur länder har hanterat – eller inte hanterat – dess konsekvenser på hemmaplan.
Problemet är inte öppenhet.
Problemet är svagt styre i en öppen ekonomi.
Ser man över längre tidsperioder har globaliseringen lett till högre globala inkomster, kraftigt minskad extrem fattigdom, längre livslängd och snabb spridning av teknik och kunskap. Handel har pressat priser för konsumenter, gett företag större marknader och ökat konkurrensen. Kapitalrörlighet har möjliggjort investeringar där finans tidigare saknades.
Detta är inte ideologiska påståenden.
Det stöds av decennier av data från institutioner med olika politiska utgångspunkter.
På totalnivå har globaliseringen varit en vinst.
Men vinster fördelar sig inte automatiskt.
Alla stora samhällsförändringar skapar både vinnare och förlorare. Skillnaden mellan fungerande och dysfunktionella samhällen ligger inte i om förändring sker, utan i om den hanteras.
I många rika länder sammanföll globaliseringen med andra långsiktiga trender: teknisk omvandling, urbanisering, ett växande fokus på finans och kortsiktiga vinster samt åldrande befolkningar.
Industrins tillbakagång är ett tydligt exempel. Handel spelade en roll, men automation, investeringsbeslut och nationella regler var minst lika viktiga. Ändå lades ansvaret ofta utanför landet, som om utvecklingen varit omöjlig att påverka.
Resultatet blev ett växande glapp mellan ekonomisk verklighet och politiskt ansvar.
Globalisering gör inte staten mindre viktig.
Den gör den viktigare.
Öppna ekonomier kräver starka institutioner: utbildning som möjliggör omskolning, arbetsmarknader som kombinerar rörlighet med trygghet, bostadspolitik som underlättar flytt och rättssystem som människor litar på.
Där detta fungerar väl stärks den sociala stabiliteten.
Där det inte fungerar blottläggs och förstärks problemen.
I många länder klarade staten inte rollen som mellanhand mellan globala marknader och lokala samhällen. Svåra beslut sköts upp. I stället för att bygga kompetens, produktivitet och löner användes krediter för att hålla efterfrågan uppe.
Inkludering såg ut att finnas – men saknades i praktiken.
Jag bor i en landsbygdskommun. I små tätorter, ibland med drygt 300 invånare, runt omkring fanns tidigare en butik, ett bankkontor, ett postombud. Det var inga stora verksamheter, men de gjorde vardagen möjlig och platsen levande.
I dag är nästan all service borta. Mycket finns digitalt, och formellt sett går det mesta fortfarande att lösa. Men i praktiken krävs längre resor, mer planering och mer tid.
Detta skapar frustration.
Inte för att människor vill gå tillbaka i tiden, utan för att anpassningen upplevs som ensidig. Kraven hamnar lokalt, medan beslut och strukturer flyttas längre bort.
Samtidigt är det uppenbart att all service inte kan finnas överallt. Men alternativet kan inte vara att den försvinner helt. Varje kommun måste kunna erbjuda grundläggande samhällsservice någonstans inom sitt område.
Här blir statens roll avgörande.
Globalisering och digitalisering minskar inte behovet av statlig närvaro i små kommuner – de ökar det. Rättsväsende, myndighetskontakt, trygghet och samhällsservice kan inte ersättas av appar och telefonköer. När staten drar sig tillbaka uppstår ett tomrum som varken marknaden eller tekniken fyller.
Ett vanligt sätt att hantera anpassningspressen blev skuldsättning. Offentliga och privata lån gjorde det möjligt att hålla konsumtion och tillgångspriser uppe trots svag inkomstutveckling för många.
Det dämpade missnöjet på kort sikt.
Men skuld köper bara tid.
Med tiden minskar räntekostnader och åtaganden det framtida handlingsutrymmet. Det som först såg ut som flexibilitet blir i stället låsning. Politiken blir reaktiv snarare än långsiktigt formande.
Medborgare märker detta. Tilliten minskar. Institutionerna finns kvar på pappret, men upplevs som innehållslösa.
Ekonomisk omställning är inte bara en teknisk fråga.
Den är en fråga om förtroende.
Människor accepterar förändring lättare när de upplever institutioner som rättvisa, kompetenta och opartiska. När tilliten är låg möter även rimliga reformer starkt motstånd.
När förtroendet fragmenteras förskjuts politiken från problemlösning till identitet. Frågan om vem som vinner tar över frågan om vad som fungerar. Det försvagar samhällets förmåga att agera gemensamt.
När inhemsk politik kör fast riktas blicken ofta utåt. Globaliseringen blir en behållare för missnöje: diffus, opersonlig och svår att bemöta i vardagen.
Det ger en viss psykologisk lättnad, men leder fel i analysen. Globalisering blir behandlad som orsak, snarare än som ett sammanhang.
Länder med liknande öppenhet har fått mycket olika resultat. Skillnaden ligger inte i graden av globalisering, utan i hur den hanterats politiskt och institutionellt.
Den avgörande politiska skiljelinjen går inte mellan globalister och nationalister.
Den går mellan samhällen som kan hantera strukturell förändring och samhällen som inte kan.
Öppna ekonomier kräver ständig anpassning. Den är ojämn, politiskt kostsam och sällan populär. Att skjuta upp den tar inte bort kostnaden – den koncentrerar den.
Globaliseringen tog inte bort nationellt ansvar.
Den ökade det.
Den utbredda känslan av förlust och desorientering motsäger inte globaliseringens vinster. Den visar vad som händer när länder förblir öppna men undviker inhemska reformer.
Utmaningen framåt är inte att stänga världen ute, utan att återbygga den institutionella kapacitet som gör öppenhet hållbar: ett fungerande rättsväsende, fungerande arbetsmarknader, verkliga investeringar i människor och ett politiskt ledarskap som är ärligt med avvägningar.
Globaliseringen har varit en nettovinst för mänskligheten.
Misslyckandet var nationellt.
Hur detta hanteras – genom reformer eller genom fortsatt friktion – kommer att forma politiken under lång tid framöver.
___
Denna text skrevs: 2025-12-16.