A few days ago, while listening to a speech by Mark Carney in Davos, one detail lingered more than the rest. Almost in passing, he mentioned Václav Havel and his idea about the importance of living in truth.
It was not an unexpected reference.
What struck me was how uncomfortable it felt when applied to Europe today.
Europe does not lack analysis.
Europe does not lack insight.
What is missing is not understanding, but the willingness to let that understanding have consequences.
Havel once described a seemingly banal scene: a shopkeeper who places a political slogan in his storefront window. Not because he believes in it, but because it is expected. The sign is not conviction. It is insurance.
It signals that one understands the rules of the game.
Havel was never particularly interested in the slogan itself.
He was interested in what kept the system alive:
all the small acts of conformity, repeated long after belief had disappeared.
He was writing about Eastern European communism in the latter half of the twentieth century.
But the mechanism was never confined to that time or that place.
It was about how societies drift away from reality—not through grand lies, but through habit, convenience, and an unwillingness to take responsibility for consequences.
Europe today is not oppressed.
But Europe is postponing the truth.
European cooperation did not emerge from moral conviction.
It emerged from failure.
Europe had tried isolation, balance of power, and national self-sufficiency. The results were consistent enough to be difficult to explain away: instability, arms races, and ultimately catastrophe.
Cooperation was not chosen because it sounded noble, but because it worked better than the alternatives.
The EU was built to make war irrational.
Law replaced violence.
Interdependence replaced rivalry.
Rules replaced zero-sum thinking.
For a long time, this worked remarkably well.
History is fairly clear on one point:
when European states turn inward, competition returns quickly—and cooperation fractures first at the edges.
Europe’s problem today is not that cooperation has failed.
It is that it succeeded—and then solidified.
Integration became procedure.
Consensus became process rather than choice.
The language grew more sophisticated, while results grew thinner.
Europe became very good at agreeing—and gradually worse at deciding.
This closely resembles what Havel warned against: systems that persist by repeating forms that once carried meaning, but no longer confront reality directly.
Much of Europe’s governance today resembles ritual:
– strategies are adopted without implementation
– commitments are announced without capacity
– values are affirmed even when they collide in practice
This is rarely dishonest.
But it is increasingly disconnected.
The limits of this approach are most visible in questions of security and capability.
Europe speaks confidently about deterrence, strategic responsibility, and autonomy—while investment, coordination, and execution lag behind.
Defence remains nationally fragmented, despite shared threats.
Industrial policy is called strategic, yet supply chains remain vulnerable.
Border responsibility is declared collective, but applied unevenly.
None of this is unknown.
It continues because a clear admission would force decisions that are politically costly: higher spending, sharper priorities, uneven burdens, and open conflicts between member states.
That sounds harsh.
It probably is.
But it is difficult to see a gentler formulation that remains true.
When pressure rises, a familiar argument returns:
that Europe must choose between cooperation and sovereignty.
History offers little support for that division.
European isolation has never produced lasting sovereignty.
It has produced vulnerability.
Fragmentation weakens bargaining power, limits industrial scale, and opens the door to external pressure. In a world dominated by continental actors, no European country can fully protect its interests alone.
The EU is not something Europe must escape.
It is something Europe must adapt—or watch being shaped under external pressure.
Havel understood that truth is rarely a rejection.
Often, it is the only way to preserve what still has value.
Europe’s problem is not a lack of power.
It is discomfort with using it coherently.
Cooperation amplifies strength only when participants accept responsibility—not just for intentions, but for outcomes.
Living in truth at a European level would require acknowledging several things at once:
– that cooperation requires enforcement
– that openness requires boundaries
– that solidarity in practice is rarely symmetrical
Security rests on sustained capability, not declarations.
This is not a romantic claim, but a necessary one.
There is a recurring frustration among European citizens: that politics no longer speaks plainly, that difficult realities are softened or postponed.
But the picture is incomplete.
Perhaps it is not only leaders who hesitate to speak clearly, but societies themselves that are ambivalent about hearing clarity.
Plain speech removes comforting illusions:
that security is cheap,
that solidarity is painless,
that all interests can be satisfied simultaneously.
Ritualised politics therefore protects both those in power and citizens—from conclusions they already sense.
Despite its inertia, the EU is historically unusual: a voluntary system in which states share sovereignty to regain collective control over the future.
It is slow because it is legitimate.
It is constrained because it is pluralistic.
It is frustrating because it must manage differences, not erase them.
These traits explain its limits.
They do not excuse avoidance.
Havel argued that truth restores meaning to systems that have become hollow.
The same applies to Europe.
The EU needs neither romantic defence nor cynical resignation.
It needs coherence between language and action.
History does not show that cooperation is easy or morally pure.
It shows that avoidance is temporary.
Societies can postpone truth for a long time—sometimes for decades—but the reckoning rarely disappears. What is avoided politically tends to return strategically.
Europe’s risk is not too much cooperation.
It is cooperation without shared exposure to cost.
A system that distributes benefits while deferring consequences eventually loses credibility—not because it is unjust, but because it becomes incoherent.
Whether Europe is willing to bear that cost remains to be seen.
___
This text was written: 2026-01-22.
För några dagar sedan, när jag lyssnade på ett tal av Mark Carney i Davos, fastnade en detalj mer än resten. Nästan i förbifarten nämnde han Václav Havel och hans tanke om vikten av att leva i sanning.
Det var ingen oväntad referens.
Det som slog mig var hur obekväm den kändes när man försöker applicera den på Europa i dag.
Europa saknar inte analyser.
Europa saknar inte insikt.
Det som brister är inte förståelsen, utan viljan att låta förståelsen få konsekvenser.
Havel beskrev en gång en till synes banal scen: en butiksägare som sätter upp ett politiskt slagord i sitt skyltfönster. Inte för att han tror på det, utan för att det förväntas. Skylten är inte övertygelse. Den är försäkring.
Den signalerar att man förstår spelets regler.
Havel var egentligen inte intresserad av slagordet.
Han var intresserad av det som höll systemet vid liv:
alla de små handlingarna av anpassning, upprepade långt efter att tron hade försvunnit.
Han skrev om östeuropeisk kommunism i den senare halvan av 1900-talet.
Men mekanismen var aldrig begränsad till den tiden eller den platsen.
Det handlade om hur samhällen glider bort från verkligheten – inte genom stora lögner, utan genom vana, bekvämlighet och ovilja att ta ansvar för följderna.
Europa i dag är inte förtryckt.
Men Europa skjuter upp sanningen.
Europeiskt samarbete uppstod inte ur moralisk övertygelse.
Det uppstod ur misslyckande.
Europa hade prövat isolering, maktbalans och nationell självförsörjning. Resultaten var tillräckligt konsekventa för att bli svåra att bortförklara: instabilitet, kapprustning och till slut katastrof.
Samarbete valdes inte för att det lät vackert, utan för att det fungerade bättre än alternativen.
EU byggdes för att göra krig irrationellt.
Lag ersatte våld.
Ömsesidigt beroende ersatte rivalitet.
Regler ersatte nollsummetänkande.
Under lång tid fungerade detta ovanligt väl.
Historien är ganska tydlig på en punkt:
när europeiska stater vänder sig inåt, återvänder konkurrensen snabbt – och samarbetet bryts först i kanterna.
Europas problem i dag är inte att samarbetet misslyckats.
Det är att det lyckades – och sedan stelnade.
Integration blev procedur.
Konsensus blev process snarare än val.
Språket blev mer avancerat, medan resultaten blev tunnare.
Europa blev mycket skickligt på att enas – och gradvis sämre på att besluta.
Detta ligger nära det Havel varnade för: system som lever vidare genom att upprepa former som en gång bar mening, men som inte längre möter verkligheten direkt.
Mycket av Europas styrning liknar i dag ritual:
– strategier antas utan genomförande
– åtaganden annonseras utan kapacitet
– värderingar bekräftas även när de krockar i praktiken
Detta är sällan oärligt.
Men det är allt oftare frikopplat.
Begränsningarna i detta synsätt blir tydligast i frågor om säkerhet och förmåga.
Europa talar självsäkert om avskräckning, strategiskt ansvar och autonomi – samtidigt som investeringar, samordning och genomförande släpar efter.
Försvaret är fortfarande nationellt splittrat, trots att hoten är gemensamma.
Industripolitik kallas strategisk, men leveranskedjorna förblir sårbara.
Gränsansvar sägs vara gemensamt, men tillämpas ojämnt.
Inget av detta är okänt.
Det fortsätter därför att ett tydligt erkännande skulle tvinga fram beslut som är politiskt kostsamma: högre utgifter, tydligare prioriteringar, ojämna bördor och öppna konflikter mellan medlemsstater.
Det låter hårt.
Det är förmodligen hårt.
Men det är svårt att se en mildare formulering som fortfarande är sann.
När trycket ökar återkommer ofta ett välbekant argument:
att Europa måste välja mellan samarbete och suveränitet.
Historien ger dåligt stöd för den uppdelningen.
Europeisk isolering har aldrig skapat varaktig suveränitet.
Den har skapat sårbarhet.
Splittring försvagar förhandlingskraft, begränsar industriell skala och öppnar för yttre påtryckningar. I en värld dominerad av kontinentala aktörer kan inget europeiskt land ensamt skydda sina intressen fullt ut.
EU är inte något Europa måste fly ifrån.
Det är något Europa måste anpassa – eller se formas under yttre tryck.
Havel förstod att sanningen sällan är ett avståndstagande.
Ofta är den det enda sättet att bevara det som fortfarande har värde.
Europas problem är inte brist på makt.
Det är obehag inför att använda den sammanhållet.
Samarbete förstärker styrka bara när deltagarna accepterar ansvar – inte bara för sina avsikter, utan för sina resultat.
Att leva i sanning på europeisk nivå skulle kräva att man samtidigt erkänner flera saker:
– att samarbete kräver efterlevnad
– att öppenhet kräver gränser
– att solidaritet i praktiken sällan är symmetrisk
Säkerhet bygger på varaktig förmåga, inte på deklarationer.
Det är inte ett romantiskt påstående, men ett nödvändigt.
Det finns en återkommande frustration bland europeiska medborgare: att politiken inte längre talar klarspråk, att svåra realiteter mildras eller skjuts upp.
Men bilden är ofullständig.
Kanske handlar det inte bara om att ledare tvekar att tala tydligt, utan om att samhällen själva är ambivalenta inför att höra tydlighet.
Klarspråk tar bort bekväma illusioner:
att säkerhet är billig,
att solidaritet är smärtfri,
att alla intressen kan tillgodoses samtidigt.
Ritualiserad politik skyddar därför både makthavare och medborgare – från slutsatser de redan anar.
Trots sin tröghet är EU historiskt ovanligt: ett frivilligt system där stater delar suveränitet för att återta gemensam kontroll över framtiden.
Det är långsamt eftersom det är legitimt.
Det är begränsat eftersom det är pluralistiskt.
Det är frustrerande eftersom det måste hantera skillnader, inte utplåna dem.
Dessa egenskaper förklarar dess gränser.
De ursäktar inte undvikande.
Havel menade att sanningen återger mening åt system som blivit ihåliga.
Detsamma gäller Europa.
EU behöver varken romantiskt försvar eller cynisk uppgivenhet.
Det behöver samstämmighet mellan språk och handling.
Historien visar inte att samarbete är enkelt eller moraliskt rent.
Den visar att undvikande är tillfälligt.
Samhällen kan skjuta upp sanningen länge – ibland i decennier – men uppgörelsen försvinner sällan. Det som undviks politiskt tenderar att återvända strategiskt.
Europas risk är inte för mycket samarbete.
Det är samarbete utan gemensam exponering för kostnad.
Ett system som delar ut vinster men skjuter upp konsekvenser tappar till slut trovärdighet – inte för att det är orättvist, utan för att det blir osammanhängande.
Om Europa är berett att bära den kostnaden återstår att se.
___
Denna text skrevs: 2026-01-22.