Övningar
Övningar i fantasi, improvisation och berättande
De flesta övningarna och lekarna är hämtade ur Muntligt berättande i flerspråkiga klassrum (2016) av Henricsson & Lundgren utgiven på Studentlitteratur. I den boken finns ännu fler exempel på hur man kan arbeta med muntligt berättande i förskola och skola.
Titta upp - titta ned
Gruppen står i en ring och tittar ner i golvet. Ledaren räknar ”ett, två, TRE”. På tre tittar alla upp på en annan person i ringen. Om ögonen möts skall man se ut som om man sett ett spöke och båda åker ur och får sätta sig ned. Leken fortsätter tills en eller två är kvar beroende på om man är jämnt eller ojämnt antal. Det här är en favoritlek i många åldrar och när vi använt den tillsammans med nyanlända kan alla vara med oberoende av språkkunskaper.
Giraff eller elefant
En person står i mitten av en ring och pekar på en person i ringen och säger antingen "giraff" eller "elefant". Om personen säger giraff ska den som blir hen pekar på sträcka på sig för att bli så lång hon kan och de två som står intill ska sätta sig ner på huk och bli hennes fötter. Om personen i mitten pekar och säger elefant ska den i mitten göra en snabel och de vid sidan ska sätta upp armarna och göra ett stort elefantöra på personen i mitten. Den som är sist med sin rörelse åker ut.
Zipp, zapp, zoom
Alla står i en ring. En av deltagarna börjar med att säga zipp till personen intill till vänster och så fortsätter det ringen runt. Efter en stund utvecklar man leken med att lägga till zapp också och då vänder ”zippet” håll. Man säger alltså bara zapp för att vända håll på zippet. Man kan även säga zoom och då måste man peka på någon som inte står intill och på det viset skicka zippet till någon som står på annan plats i ringen. Den personen väljer att säga zipp till någon som står intill eller zoom till någon annan i ringen.
En variant är zipp, zapp, boing och kabom: där skickas zipp runt, boing byter håll, zapp skickas över till någon som inte står intill medan kabom betyder att man ”släpper zippet” i mitten och vem som helst kan ta det och skicka vidare.
Sheriffen
En person står i mitten av en ring och pekar på en person i ringen och säger ”pang”. Den som blir pekad på sätter sig på huk och de på vardera sidan om den som sätter sig ska ”skjuta varandra” så fort som möjligt, dvs. peka på varandra och säga pang. Den som säger pang sist åker ut. Till sist är det bara två kvar och det blir duell. De står rygg mot rygg mitt på golvet. Ledaren säger siffror i slumpvis ordning och för varje siffra tar de två deltagarna ett myrsteg från varandra. När ledaren säger talet fem ska de vända sig om så snabbt de kan och säga pang.
Jag vet vad du har i fickan
Man jobbar två och två i den här enkla improvisationen. En av eleverna säger till den andra: "Jag vet vad du har i fickan? var på den andra svarar: "Vad då?" Nu ska den första eleven säga något, precis vad som helst och den andra eleven måste då berätta historien om hur det kommer sig att han/hon går runt med just det i fickan.
Bilder som utgångspunkt
Bilder sätter ofta igång det narrativa tänkandet. Som betraktare undrar vi vad bilden vill berätta, vad som hänt eller vad som kommer att hända. Om vi däremot har två, tre eller flera bilder börjar vi genast försöka skapa samband och sammanhang. För den här improvisationsövningen kan man använda speciella kortlekar som går att köpa med motiv från sagans värld. Det kan även vara vanliga fotografier som man har samlat eller bilder ur tidningar. Övningen startar med att eleverna sitter i en liten grupp och får tre bilder var som de inte får titta på. En i gruppen börjar berätta genom att vända på sin översta bild. När hen berättat lite om det som finns på bilden fortsätter nästa person och drar sin första bild och bygger på den första personens berättelse. På så vis fortsätter det varvet runt tre varv och därefter får sista personen i uppgift att binda ihop historien.
En annan variant är att alla elever i den lilla gruppen om tre, fyra personer får tre bilder att titta på. De får en liten stund att planera sin historia som de sedan berättar medan de visar bilderna i den ordning som de själva valt för berättelsen.
Lyckligtvis/olyckligtvis
I den här övningen kan man med fördel vara mellan fem och tio elever. En elev börjar berättelsen med att låta två eller flera karaktärer vara på väg att göra något. Därefter fortsätter eleven som står på tur i ringen genom att säga ”men olyckligtvis så ...” och när hen så har berättat en sekvens fortsätter nästa elev och inleder med orden ”men lyckligtvis …”. Om orden olyckligtvis och lyckligtvis känns obekväma går det förstås bra att använda men som otur var och som tur var istället. Berättelsen kan gå ett eller två varv och sedan kan man börja om med en ny. Den elev som är sist i ringen får också den angenäma uppgiften att binda ihop de olika trådarna och avsluta historien.
Ur Hilde Eskild och Benedicte Hambro (2005) Snick och snack en praktisk bok om muntligt berättande
Lappar med ord
Man har två lappar var i olika färger. På den ena skriver man något man kan vara berömd för och på den andra lappen ett konkret eller abstrakt substantiv. När eleverna sedan drar en lapp av varje ska de berätta historien om hur deras dröm om att bli berömd av en speciell anledning gick i kras på grund av substantivet som står på andra lappen. Det kan hända att någon elev passar på att skriva något olämpligt ord och därför bör man betona att sådana ord går tillbaka till eleven som får berätta om dem själv.
Ur Hilde Eskild och Benedicte Hambro (2005) Snick och snack en praktisk bok om muntligt berättande
Indisk berättarövning - tre ljud, färger och känslor
Den här övningen lärde sig Ola när han besökte ett berättarcenter i Bangalore i Indien av en indisk berättare som heter Geeta Ramunjam.
Eleverna får först lyssna på en historia. Läraren ber dem sedan att anteckna tre ljud de kunde höra, tre färger de kunde se och tre känslor som uttrycks i berättelsen. Det kan vara karaktärernas känslor eller känslor berättelsen väcker hos den som lyssnar. De uppmanas också att skriva ned en kort förklaring av valet. Därefter ska de skriva vilken del av berättelsen de skulle ha valt som höjdpunkt. Till sist ska de skriva en rubrik till berättelsen. Redovisningen sker i mindre grupper eller i helklass.
Bildserie som stöd när man berättar
Det bästa sättet att minnas en historia är att återberätta den, men att göra en bildserie är också effektivt. Bildserien skall gå snabbt att teckna och bara vara som ett stöd för minnet. Man kan också föreslå eleverna att rita en karta över berättelsen eller skriva stödord. Första gången eleverna gör det kan läraren eller eleven som berättat göra en bildserie på tavlan och eleverna teckna samma serie. Det är bra att diskutera vad som ”händer sen” i berättelsen inför varje ny bildruta. På så vis spårar klassen tillsammans den narrativa strukturen. Att första gången göra bildserien gemensamt och utifrån en känd historia är en bra metod att lära sig modellen. Nästa gång kan eleverna göra sin egen. Poängen med att göra en bildserie är att komma ifrån det skrivna ordet som ofta är en hämsko på det muntliga berättandet. Eleverna vill gärna säga det som står i texten och det blir lätt låsningar vid detaljer. Vi har märkt att det är lättare att arbeta med bilder som utgångspunkt, för då blir berättandet ledigare och mer improviserat, och dessutom ger en bild större utrymme för fantasin att spela.
Det är viktigt att eleverna är noga med att göra bildseriens början och slut tydliga. Det kan till och med löna sig för en del elever att skriva stödord i första rutan. Däremot gäller det mer allmänt för eleverna att de bör skriva exakt hur berättelsen ska sluta i sista rutan. Om det inövas ordagrant har berättaren stöd i berättarögonblicket att avsluta och lyssnaren att förstå att berättelsen är slut. Det är ett vanligt problem annars att en berättelse som man tränat på inte får någon tydlig avslutning och därför helt rinner ut i sanden. Man kan också påminna eleverna om att tempot gärna kan gå ner när man närmar sig slutet. Om man står och berättar för en grupp är de där tysta sekunderna efter slutet otroligt viktiga. Man ska alltså undvika att kasta bort dessa verkningsfulla sekunder genom att skynda sig tillbaka till sin plats. Istället ska man låta berättelsens poäng sjunka in hos lyssnarna och låta tankarna den väcker mogna fram. Vårt råd är därför att stå kvar en kort stund, att vila i stämningen som berättelsen skapat.
Att berätta egna minnen - minneshajen
Den här modellen har Ola jobbat med elever. Det är en enkel struktur för att hjälpa eleverna att återberätta händelser ur sitt eget liv.
Eleverna ritar upp en stor haj på ett papper (A4) och sedan delar den i tre delar. Till vänster ritar de huvudet med vassa tänder och i mitten kroppen med hajfenan och till höger stjärten. I mittenrutan ska de sedan rita händelsen, berättelsens höjdpunkt. Därefter skriver de i första rutan svar på frågorna vem eller vilka personer det handlar om, var det hela utspelas, när det händer samt vad personerna håller på med. Från tänderna ska eleverna dra ett streck till hajfenan och detta blir en symbol för att ”göra reklam” för vad det ska handla om. Det är det som ska hugga tag i lyssnaren: ”Jag ska berätta varför jag grät när jag fick min absolut mest efterlängtade julklapp.” I sista rutan ska eleverna skriva hur berättelsen slutar. Där kan de också skriva vad de tycker att berättelsen har för poäng. Poängen kanske inte alltid är något som de berättar men att ändå formulera den kan hjälpa eleverna att skapa mening åt sin berättelse. Det är speciellt viktigt att tänka över början (tänderna) och slutet av en berättelse.
Sedan tränar de på berättelsen i sitt inre genom att studera sin haj. Därefter kan de berätta sitt minne för varandra tre och tre eller fler och det är helt ok att ha med sin bildserie, sin minneshaj.