Lajvet utspelar sig i bondebyn Kungskälla, en till synes vanlig by i Riket. I strax över hundra år har Rikets goda Kung lett dess arméer i ett evigt krig mot den onde Mörkermästaren och dess ändlösa härskaror av odöda som kallas mörkertagna. Alla som dör reser sig snart igen på Mörkermästarens sida. Om det inte vore för den gode Kungen så hade Mörkret sedan länge tagit över hela den kända världen. Kungen är inte bara ledare för riket och Ljusets armé utan besitter även en helig magi tilldelad av Solen som används för att tillintegöra de odöda. Ett fåtal blir välsignade med Solens kraft och upphöjs till Solens Riddare.
Trots Kungens och Solens mäktiga kraft så har armén nätt och jämt hållit Mörkermästaren stången, kriget har böljat fram och tillbaka i mer än hundra år. I början räckte det med de frivilliga i Ljusets armé, men sedan ett par generationer har Värvarna kommit till byarna och tagit med folk som har åldern och hälsan inne, vare sig de vill eller inte. Värvningen är ett sorgefyllt tillfälle, många återvänder aldrig från de fem år som en tjänsteperiod varar. I många fall får folket reda på att ens släkt och vänner har blivit tagen av Mörkret först när en annan återvändare passerar på väg hem till sitt eget folk eller när det nästa gång är dags för värvning. Alla känner någon som fallit för Mörkermästaren och de som varit i fält kanske även har behövt slåss mot sina mörkertagna vänner.
Men sorgen är äntligen över! Nyligen så vann Ljusets armé med Kungen själv i första ledet det sista slaget vid Trastfälten. Äntligen så kommer freden som ingen nu levande minns att åter falla över riket!
Det sägs att Kungens första seger över de mörkertagna skedde i Kungskälla för hundra år sedan. Att Han efter striden släckte sin törst i byns brunn och att den därefter fick sitt namn. Ingen i Kungskälla kan bekräfta detta, men bara de mest cyniska tvivlar på denna berättelse som de äldste fått höra från sina föräldrar. Att dricka vatten ur brunnen är därför något man gör med vördnad, oavsett om man tror att legenden är sann eller inte.
Sedan denna seger har Kungskälla inte varit nära någon av stridigheterna, byn har inte som så många andra bränts till grunden eller fått sina gravfält plundrade. Livet har istället gått vidare som i alla andra byar i riket. Alla från prästen till suputen är med på fälten för att så, skörda, och ta hand om boskap. Många har också ett annat värv: Bryggaren brygger, bagaren bakar, smeden smider och dödgrävaren begraver de döda i hemlighet så Mörkret aldrig finner liken.
Som i alla byar finns det osämja, men sällan mer än att det leder till något mer än ryktesspriding eller slagsmål. I slutändan så är varandra allt man har och vem vet när det är dags för värvning nästa gång?
Utvärtes så är de modiga soldaterna några som alla hyllar. Det är en ära att slåss i Kungens armé och de som ger sig av och de som återvänder får fester och lovord. Bakom stängda dörrar är värvningen något som alla är rädda för. De barn som längtar efter att bli rekryterade blir i hemlighet tillrättavisade av sina föräldrar, ingen vill se sina nära försvinna i krigets dimma. Vissa smugglar undan sina ungdomar i någon vecka ifall det går rykten om värvare i trakten, något som ses ned på av andra i byn eftersom det då blir deras ungdomar som kommer bli rekryterade i smitarnas ställe.
Det finns inga tydliga regler och lagar att rätta sig efter i Kungskälla. Visst gäller Kungens lag i hela Riket, men den är långt ifrån en tydlig lista med exakta rättigheter, skyldigheter, brott, och straff. Dessutom finns det ingen i byn som kan Kungens lag utöver att man ska lyda ens överstående, aldrig samarbeta med Mörkret, och inte mörda eller stjäla. Istället är det långa traditioner och grannsämja som bestämmer hur man beter sig. Först och främst så löser man konflikter mellan sig med kompromiss och diskussion. Om detta inte går så är det familjen som sätter sig ned och reder ut hur det ska vara och potentiellt bestraffar någon som brutit mot freden. För riktigt stora konflikter så är det familjeöverhuvudena i byn som samlas och bestämmer hur konflikten ska lösas.
Det finns två gudar i Riket: Kungen och Solen. Varje by har en präst som hjälper till med det religiösa och det andliga, som lär upp sin efterträdare. Det är ingen organiserad religion med skrifter och sånt, utan bygger på det faktum att Kungen är magisk och får sin kraft från Solen - en byapräst kan därför ibland kommunicera direkt med Kungen eller Kungens riddare och utvalda (men de är ofta upptagna med annat) och ibland kan Kungen på avstånd ge hjälp med vardagliga ting - regn när det behövs, sol under torka eller läka sår. Prästen är på många sätt byns länk till Kungen och är därför också ansvarig för att hjälpa till med skatt, rättvisa och annat viktigt som har med Riket att göra.
Tyvärr är Kungens makt ändlig och begränsad - trots allt är Kungen god, kraftfull och vis men inte allsmäktig. Alla byar måste därför ha andra människor i det godas tjänst. Alla byar man känner till i Kungskälla har en dödgrävare som tillsammans med prästen begraver de döda på en hemlig plats så inte Mörkermästarens spioner ska få tag på dem. Alla byar har en örtahelare som för vidare de gamla traditionerna och vet hur man ska använda skogens krafter för att råda bot till det prästen inte kan. Kungskälla har också en druid, en uråldrig roll vars uppdrag det är att hålla fred med skogens andar.
Cirkeln är den heliga symbolen. De flesta har därför någon form av cirkel på sig i form av ett smycke eller en ring, så man alltid är skyddad av Solen. Ingen god människa vet hur Mörkrets symbol ser ut, men alla vet att den är mycket spetsig.
Det finns också annan magi och andra väsen som inte kommer från Solen och Kungen. Dessa ses som orena men mycket nödvändiga. De som har kontakt med det magiska är oftast respekterade för deras ovärderliga tjänster till byn, men det är också allmänt känt att Mörkermästaren får sin kraft från den andra magin. De flesta håller lite avstånd till dessa bybor.
Man vet inte så mycket om vad som händer i världen bortom de närmsta byarna, såsom grannbyn Stridsmark. När soldater återvänder från armén för de med historier om de platser där Mörkermästarens horder nu håller till, men det är mest övergivna och döda marker. Man vet att det finns främmande land med främmande folk som pratar konstiga språk, men inte vad dessa land ligger eller vad de heter. Det finns städer, men ytterst få har någonsin sett dem, än mindre besökt dem. Man vet att de finns hav så stora att ingen sett andra sidan och berg så höga att snön aldrig smälter på dem, men inte mer än så.
Enligt berättelserna så ska det en gång i tiden ha funnits monster i världen, men om de fanns har sedan länge blivit utplånade. Ibland går rykten om att monster fortfarande finns i främmande land, men det är nog mest skrock. Numera finns bara Mörkermästaren, Mörkrets olika tjänare och de Mörkertagna. Andarna finns så klart också men om man låter skogen vara så låter andarna byn vara.
Det är mycket lite som är känt om de mörkertagna, men det finns några saker som alla vet:
Mörkertagna är levande döda. De kan inte dö, inte på något annat sätt än med Kungens magi. Ingen mängd våld, svält, eld eller annat kan stoppa en mörkertagen mer än tillfälligt. Dock så brukar de mörkertagna som fallit i strid behöva stappla iväg och hitta en källa till mörker för att återhämta sig innan de kan slåss igen.
Den som blivit tagen av Mörkret kan inte räddas, utan har man helt blivit en del av Mörkret kan man aldrig komma åter till Ljuset. Det finns ett sällsynt elixir som kan ges till den som inte helt hamnat i Mörkrets våld som kan stoppa processen.
Mörkertagna är helt i Mörkermästarens våld. De kan inte vägra lyda Mörkrets vilja och kommer med primitiva slughet att försöka bistå och följa Mörkrets vilja - de kan ljuga, låtsas och luras och kommer utnyttja din godtrogenhet.
Ingen riktigt vet hur starka eller tåliga de mörkertagna är. Vissa säger att deras styrka beror på hur stark Ljusets makt som står emot dem är.