”Historielöshet kan skapa en aningslöshet som står i vägen för både vetenskaplig och mänsklig mognad. Här antyder jag alltså lite egen historia.”

År 1992 skrev Gun Widmark en personlig betraktelse över sin akademiska karriär. Då var hon 72 år och uppfattade det som en merit att ha hunnit bli gammal, med erfarenheter som kunde ge ett perspektiv på kvinnors roll i vetenskapen.

Kvinnorna och språkvetenskapen – några personliga reflektioner

Jag ska börja med några reflektioner om ämnet. När jag för något år sedan blev tillfrågad om jag inte kunde säga något personligt om kvinnor och språkvetenskap på en mindre konferens kändes det genast minst lika lock­ande som svårt. Det är förstås ett kvinnligt ämne. En titel Männen och språkvetenskapen skulle bara vara förbryllande. Vore det också förbryl­lande med en titel Människorna och språkvetenskapen? Kanske för män men egentligen inte för kvinnor. Tror jag. Jag föreställer mig nämligen att kvinnor mera än män vill se ett liv med språkvetenskap just som ett liv. Det ska finnas ordentliga förbindelselinjer mellan verket och det männi­skoliv som omsluter det och det är av värde att de förbindelselinjerna kommer fram. Ofta är de ju inte medvetna för en själv. Det slog mig mycket riktigt när jag tackade ja till anbudet att det skulle ge tillfälle till den sortens eftersinnande verksamhet som jag inbillar mig att memoarer annars ger. Jag har alltså försökt tänka igenom mitt eget förhållande till vetenskap, speciellt språkvetenskap, utan att fundera alltför mycket över vilken allmängiltighet de tankarna kan ha. Det blir ett föredrag tänkt för en liten konferens som jag inte alls har försökt anpassa till en större. Till den som tycker att jag talar alltför mycket om mig själv, kan jag säga att jag försöker knyta mina egna erfarenheter till mera allmängiltiga resonemang och att sådana resonemang under föredragets gång successivt blir flera.

Jag har uppfattat det som min främsta merit i det här sammanhanget att jag har hunnit bli ganska gammal och onekligen har vissa erfarenheter som inte ligger kvinnor lika nära nu som förr och som därför ger ett perspektiv på kvinnors roll i vetenskapen. Historielöshet kan skapa en aningslöshet som står i vägen för både vetenskaplig och mänsklig mognad. Här antyder jag alltså lite egen historia.

I djupet av mitt hjärta har det alltid legat, ligger fortfarande och kommer alltid att ligga en väldig tacksamhet över att jag, just jag, har blivit en av de få kvinnor på jorden som har kunnat ägna sig åt vetenskap. Vi är ju så få.

Eskilstuna högre allmänna läroverk öppnades för flickor 1927 och jag började där 1932. Hade jag varit född bara sex år tidigare, så hade mitt högsta tänkbara avancemang antagligen varit att gifta mig med prästen. I den sörmländska socken där jag växte upp, förekom ingen högre utbild­ning utöver 6-årig folkskola. Sönerna från socknens herrgård hade visser­ligen fått ta studenten men det var decennier sedan och f.ö. betraktades herrgårdsvärlden som helt skild från vanliga människors värld. Någon tanke på att jag skulle få ta studenten fanns säkert inte från början hos mina föräldrar men med lite extra engagemang från skolans sida, så blev det ändå så. Jag var alltså den första vanliga sockenbo som fick ägna mig åt högre studier.

Det var så uppenbart att jag fick något som andra inte fick och inte hade fått, att jag nog egentligen aldrig hade någon känsla av att det var ett steg ur en begränsande kvinnovärld som jag fick ta. Jag var nästan lika mycket pionjär i mansvärlden. Den sociala gräns som jag starkast upplevde kom alltså inte att gå mellan könen eller ens mellan sociala grupper, den gick mellan stad och land. Staden stod för möjligheter, kontakter, liv, utveck­ling, stimulans, landet stod för stillastående, osäkerhet, isolering, intellek­tuell torftighet. Rent fysiskt hade min värld mycket snäva gränser. Man kom i min barndom i stort sett inte längre än hästen orkade dra. En järn­vägsstation låg visserligen ett par kilometer bort men tåg åkte man ytterligt sällan. Den immateriella kulturen bestod av ett skåp med böcker som mest hade köpts in på auktioner. Det var naturligtvis lyx i förhållande till vad de flesta hade. En föreläsningsförening bildades så småningom och dit vand­rade bildningstörstande sockenbor i kvällsmörkret för att få veta något om världen. Radion kom så småningom och den var en stor upplevelse men då hade jag hunnit komma upp i tonåren.

Den identifikation som jag bär med mig från den tiden är med dem som inte får förverkliga sina möjligheter, de må sedan vara kvinnor eller män. Naturligtvis är det många i min generation som har känt det som det grundläggande rättvisekravet att alla skall ha chansen. Ett sådant krav kan förefalla överspelat i vår tid som öser utbildning över både villig och ovil­lig. I grund och botten är det nog ändå alltid aktuellt. Så småningom inser man nämligen att det inte bara är påtagliga sociala förhållanden som står i vägen, utan att det överallt finns människor som hindras i sin utveckling. Inte minst kvinnor vet mycket om mekanismer som gör oss mindre än vi behövde vara. Men i grund och botten är det inte ett kvinnoproblem utan ett allmänmänskligt problem. En förädlad erfarenhet av min barndoms upplevelser skulle kunna utmynna i följande reflektion: kvinnor bör sträva efter att göra sina erfarenheter så generaliserbara som möjligt. Man gör sig inte bara lättare förstådd på det sättet utan gör ju också mänskligheten en större tjänst. I vetenskaplig handling kommer en sådan inställning att yttra sig i att man letar efter något förhållningssätt som ligger djupare än könet, även om det är mycket mer karaktäristiskt för det ena könet än för det andra. (Vid genetiskt betingade skillnader ligger det förstås annorlunda till men om dem tycks man ju tills vidare inte veta just något.)

Men tillbaka till mitt livs historia. Det blev så småningom dags för upp­brott. För en gångs skull var det tid för tåget som skulle ta mig till det fjär­ran Uppsala. När jag hade lärt mig det som läroverket hade att erbjuda var det inte tal om annat än att jag skulle få läsa vidare. Efteråt har det förvånat mig att jag inte stötte på motstånd men för min generation var det tydligen studentexamen som var den stora barriären och när den väl var passerad så fanns nog inte så stora psykologiska hinder för studier vid universitet. Egentligen stod ju universitetet vidöppet för alla, utan krav på några inträ­despoäng som numera styr tillströmningen. Även kvinnor var välkomna. Vi var visserligen en minoritet men inte så obetydlig att vi led av det, i varje fall knappast i språkvetenskapliga ämnen. F.ö. var det krig och det var nog bra att luckorna efter alla inkallade studenter kunde fyllas ut. Jag tror inte att kvinnliga studenter på något sätt blev diskriminerade. Deras pionjärtid låg nog ett bra tag före mina studentår och det hade hunnit bli accepterat att kvinnor fick högre utbildning. Förhållandet var nog inte helt olikt det som såvitt jag förstår råder i Japan. Det kunde accepteras att kvin­nor skaffade sig en akademisk examen, men att de också ville utnyttja den i arbetslivet var långt mindre självklart. Det var här man mötte ett ibland stenhårt manssamhälle. Könsrollerna betraktades fortfarande som givna och mitt i den frihet som de akademiska studierna innebar kändes samhäl­let utanför som lika instängande som jag hade upplevt det i min uppväxttid med den stora skillnaden att det nu var bara kvinnorna som skulle hållas kvar instängda. i en fålla. Det var då man stötte på en visserligen ännu inte uppfunnen variations- eller olikhetshypotes i funktion. Många män försva­rade sina privilegier genom att ansluta sig till den; visst var kvinnor lika mycket värda som män men de var olika och det var lyckligast för båda könen att olikheterna konserverades genom den gamla vanliga könsupp­delningen.

Om man håller i minnet att min väg mot vetenskapen hade som bak­grund en inte särskilt kvinnoemancipationsvänlig tid, så blir det viktigt att konstatera att universiteten behandlade kvinnor ganska korrekt, säkert bättre än samhället i stort. För egen del kan jag inte alls klaga över att jag stötte på svårforcerade hinder på min bana. Jag har ingen känsla av att den långa vägsträckan fram mot en doktorsgrad var svårare för mig än för mina manliga studiekamrater. Det hade trots allt flutit mycket vatten under Fyris broar sedan den tid då en av Uppsalas stora professorer, Harald Hjärne, troligen i de bästa avsikter, ville hindra stackars kvinnor från att i univer­sitetsstudier malas ned i en ojämn kamp med manliga intellekt. Verklig­heten hade hunnit korrigera honom och troligen fanns det dessutom vid universiteten någon sorts ämbetsmannatradition som påbjöd oväld i be­handlingen av studenterna.

Den ensamme forskaren brukar vara en man. Jag tror att kvinnor är mera beroende av en miljö omkring sig. Vad jag saknade under dessa högre stu­dier var kvinnliga kamrater och kvinnliga förebilder. En kvinnlig kamrat dök upp så småningom och då var vi ju genast en grupp. De kvinnliga förebilderna var det svårare att finna. Det var inte så att jag var den första som doktorerade i mitt ämne i Uppsala men ingen talade om mina före­gångare. En av dem kände jag ändå till, Margit Abenius. Hon hade skrivit en avhandling om Kellgrens stil (1931) och blev senare en känd och aktad litteraturkritiker, som dessutom skrev en bok om Karin Boye. Hon var nog redan från början någon sorts bevis för mig att kvinnor kan. Det dröjde betydligt längre innan jag upptäckte att ämnet också hade haft två kvinn­liga dialektologer, Hulda Rutberg och Carin Pihl. Det var vanligt på deras tid att avhandlingarna handlade om dialekter och deras ämnesval var så­tillvida konventionellt. Det intressanta är att det var Hulda Rutberg – hon skrev om sin hemsockens dialekt Nederkalixmålet – som kom att dra Carin Pihl till ämnet nordiska språk och också fick henne att intressera sig för det ännu svårare Överkalixmålet, se Hedblom i Svenska landsmålen 1969. Båda disputerade sedan samma år, så tidigt som 1924. Carin Pihl gjorde en högst märklig insats. Stockholmsflickan med det välartikulerade huvud­stadsfinspråket slog sig en tid ner däruppe i norr och lärde sig tala det språk som användes där. Hon ägnade resten av livet eller i varje fall den tid som blev över när lärargärningen hade fått sitt, till att dokumentera detta Överkalixmål. Den sista tjocka boken som handlade om Överkalixmålets adverb och prepositioner hann hon göra färdig för tryckning ganska kort tid innan hon dog 1969, 83 år gammal. Hedblom beskriver henne som en intensiv människa, en arbetseremit som ändå var utåtvänd med många in­tressen. Hon såg det helt enkelt som sin livsuppgift att göra Överkalix­målet känt. Det är en brist, tycker jag, att vetenskapens företrädare inte mera ägnar sig åt att hålla sina föregångare levande. Människor som gör så helhjärtade insatser som Carin Pihl, skulle givetvis kunna stå som eldande föredömen för både kvinnor och män.

Med de där kvinnliga föregångarna kom jag aldrig i någon som helst personlig kontakt och jag visste ingenting om deras egenskaper. Något större stöd på min vetenskapliga bana kunde de alltså inte bli. Men helt utan kvinnliga vetenskapliga kontakter var jag ändå inte. När jag fick pro­grammet för den här konferensen i min hand och upptäckte att Kjell Venås skulle tala om några norska vetenskapskvinnor, gick det plötsligt upp för mig hur mycket de måste ha betytt för mig. Inte så att vare sig Ingeborg Hoff eller Hallfrid Christiansen gjorde något väsen av sina insatser som kvinnor, men när jag mot slutet av 40-talet var stipendiat i Norge under en termin, så tog de hand om mig på ett sätt som de säkert aldrig skulle ha gjort om jag hade varit karl. Bl.a. tog de mig med på språkvetenskapliga föredrag o.l. där man lärde sig mera om andra sätt att närma sig språk än det jag hade mött i Uppsala. Troligen finns det ett visst orsakssamband mellan dem och det förhållandet att jag i min avhandling kom att syssla med norska dialekter. Jag är glad åt att institutionen för nordiska språk på den tiden verkligen var så nordiskt inriktad att kontakter över gränserna uppfattades som naturliga och jag ser sådana här konferenser som en fort­sättning på den verksamheten.

En känsla av att det stod kvinnor bakom mig hade också varit välbehöv­lig när jag blev professor 1970, men så var det förstås inte. Då uppgick an­delen kvinnliga professorer till 3 %. Jag tror att siffran numera är för­dubblad men fortfarande rör det sig om få personer. Nu tycks ju kvinnorna successivt ta sig allt högre upp i tjänstehierarkin och man kan säkert räkna med att det blir allt vanligare att möta en kvinnlig professor. Men utveck­lingen går onekligen långsamt och man kan undra vad det beror på. Delvis tror jag det hänger ihop med att kvinnor är mindre intresserade av att få en professur än män är. Det stod för några månader sedan en riktigt reaktionär artikel i DN som pläderade för att kvinnor mycket väl skulle kunna låta bli att belasta samhället med en massa barnomsorg eftersom bara en mycket liten del av dem är intresserade av sin karriär – det hade någon intervju­undersökning bevisat. Det slog mig vid läsningen att man egentligen hade kunnat skicka en intervjuare med karriärfrågan till mig vid vilken tidpunkt som helst i livet och jag hade alltid svarat att jag inte var det minsta intres­serad av en karriär som sådan. Frågan blir helt fel ställd när den riktas till kvinnor som aldrig har uppfostrats till ärelystnad. För min egen del var det nog mest så att jag till sist blev professor därför att jag hade behov av fri­het och stimulans och därför envetet höll fast vid ett ganska fritt och sti­mulerande arbete. Kanske hade jag lika gärna blivit universitetslektor som också är ett roligt jobb, om något lämpligt lektorat hade erbjudit sig men det gjorde det inte. Jag tror att kvinnor gärna nöjer sig med att vara num­mer två både i Rom och i en småstad och den bristen på karriärsugenhet kan nog bidra till att procenten kvinnliga professorer håller sig så låg.

Så undrar förstås många om inte universiteten själva sätter käppar i hjulet och på det ena eller andra sättet hindrar kvinnor från att bli professo­rer, Det är en mycket svår fråga. Som jag redan har sagt tror jag att univer­siteten på det hela taget försöker behandla kvinnor rättvist. De har nog va­rit mycket bättre och mindre armbågskrävande arbetsplatser för kvinnor än de flesta privata företag. Jag får ibland frågan om jag inte under alla de år som jag har varit universitetsanställd då och då har känt mig motarbetad. Nej, jag tycker inte jag har varit det. Det betyder naturligtvis inte att jag aldrig har känt mig orättvist behandlad. Alla människor blir orättvist be­handlade och när det gäller sådant som akademiska befordringsfrågor blir det dessutom fråga om så svåra bedömningar att ett någorlunda objektivt rättvisebegrepp knappast existerar. Jag är övertygad om att också manliga professorer ganska lätt skulle kunna ge exempel på att de har blivit dåligt förstådda. Det första sakkunnigutlåtande som man utsätts för tror jag ofta känns som en stor besvikelse för både män och kvinnor. Man har helt en­kelt alldeles orealistiska förväntningar på hur djupt in i ämnet en allmän­kunnig men inte specialiserad läsare kan tränga på ganska kort tid. Möjli­gen är det det allra viktigaste som språkvetenskapen har lärt mig, hur svårt det är att överföra en kunskapsvärld till en annan människa. Det talas nu­förtiden ofta om att män inte förstår vad kvinnor säger och omvänt. Det kan säkert ligga en hel del i detta men problemet att inte riktigt kunna göra sig förstådd är något som alla måste brottas med, jag tror inte det är något specifikt könsproblem. Vi snubblar ju ideligen på förståelsebarriärerna.

Jag tror alltså att kvinnor inte utan vidare skall utgå från att det är därför att de är kvinnor som de inte får den uppskattning de förtjänar för vad de har skrivit. Men helt skall man kanske inte utesluta den möjligheten heller. När jag gör det tillägget bygger jag inte så mycket på en egen erfarenhet som kan vara svårtolkad. Här har jag i stället kunnat luta mig på veten­skapliga resultat. De flesta av er känner antagligen till Jan Einarssons lilla experiment med Ingvar och Ingvor som bedömdes utifrån en och samma text. Som bekant uppfattades Ingvar som mera kompetent och trovärdig än Ingvor. Det är alltså rätt rimligt att en akademisk Ingvor också kan råka ut för en viss underskattning om hennes meriter inte klart ställer Ingvars i skuggan. Med stöd av vetenskapen vill jag också tro att det ligger en del i det gamla klagomålet att kvinnor inte blir sedda. Sture Allén gjorde för en del år sedan en undersökning av användningen av han, hon hos manliga och kvinnliga författare i Press 65, alltså det material som ligger till grund för Nusvensk frekvensordbok, och han kunde konstatera att de manliga journalisterna hade använt han 1136 gånger men hon bara 100. De hade alltså sett en kvinna mindre än var tionde gång de lyfte blicken. Det är inte troligt att de var speciellt ointresserade av i samhället verksamma kvinnor utan troligen betedde de sig som folk gör mest. Detta material är nu visser­ligen 25 år gammalt och man skulle gärna önska att någon gjorde ett Alléntest på nutida tidningsmaterial. Alléns undersökning borde ändå stämma in på mig själv eftersom jag onekligen var verksam på 60-talet. Blev jag då så negligerad? Inte som jag själv vet om. Men på senare år när jag egentligen inte har så mycket att bevaka utan kan iaktta manligt domi­nerade församlingar lite mera avspänt, så händer det ibland att jag anar en skymt av det där manliga icke-seendet. Det är inte frågan om någon egent­lig utstötning. De som gör sig skyldiga till det skulle bli ytterligt förvånade om de anklagades för att vara små mansgrisar. Tvärtom uppfattar de sig troligen som kvinnovänliga till sin läggning, förstående och alltid artiga. Ofta är de till på köpet mycket sympatiska personer. Hela mekanismen finns alltså på det omedvetna planet. Det är inte lätt att bryta ner en osynlig mur och troligen är det så att det är de osynliga murarna som står mest i vägen för kvinnorna. I grunden behöver det heller inte röra sig om en könsdiskriminering. Kvinnor negligeras kanske inte därför att de är kvin­nor utan t.ex. därför att de ger oauktoritativa signaler ifrån sig och de män som beter sig på samma sätt hamnar i periferin de också. Det skulle då i grund och botten röra sig om en vana att i förhandlingarna upprätta någon sorts auktoritetshierarki som ofta men säkert inte alltid missgynnar kvin­nor.

Min generation har naturligtvis i stort sett alltid måst bedriva forskning på männens villkor. Det hade följder både för ämnesval och sätt att forska. Visst kändes det som om vetenskapen kom mycket närmare en själv när kvinnors värld blev ett nytt forskningsområde. Man anade möjligheten att tydliggöra kvinnors situation i samhället framför allt för männen som tro­ligen skulle vara mer mottagliga för obestridliga fakta än för känslomässigt präglade resonemang. Om kvinnors språk fanns visserligen en och annan äldre artikel men i stort sett var det ju språksociologin som på 60-talet genom sitt testande av olika variabler upptäckte en del skillnader mellan mäns och kvinnors språk. De var ganska oväntade och förde alltså in helt nytt material. Resultaten har fortsatt att droppa in. Nuförtiden är det ganska lätt att arbeta med stora datamängder och uppenbarligen lönar det sig att i dem leta efter könsskillnader. Mycket viktiga resultat har nåtts utan att det egentligen har varit något viktigare syfte att få fram olikheter mellan könen. Paradexemplet är här naturligtvis Hultman & Westmans välplane­rade undersökning av gymnasistuppsatser där pojkarnas prestationer utan svå­righet lät sig inordnas i undersökningsmodellen men flickornas föll allde­les utanför. Också de resultat från flera olika undersökningar som samman­fattas i Jan Einarssons avhandling Talad och skriven svenska var knappast riktigt förutsedda. Socialgruppsbestämda skillnader var man be­redd på att möta men här betydde ju faktiskt ibland könstillhörighet mer än social­gruppstillhörighet. Jag tycker det är skada att Hultman & Westmans och Einarssons resultat inte har blivit mera marknadsförda internationellt. De bygger ju på ett stort material och stora material är just vad forskningen om könsskillnader i språket lider viss brist på. Det har skrivits mycket i den anglosaxiska världen om könsbaserat språkbruk men de flesta under­sökningarna har gjorts av någon feministiskt orienterad kvinna som egent­ligen inte har haft några som helst resurser till sitt förfogande. Det har alltså måst bli en liten studie och man vet inte vilken räckvidd resultaten har. Stora undersökningar är inte automatiskt goda undersökningar men det vore synd om skället på positivismen skulle leda till en undervärdering av empirin. Fakta är trots allt oumbärliga byggstenar i en god teori, även om man från början inte alls vet hur pusselbitarna skall placeras in i mönst­ret.

Den slutsats som man utan vidare kan dra av de här svenska undersök­ningarna är att kvinnor lägger sig mycket närmare en talspråklig pol i sitt sätt att tala och skriva. Det betyder säkert att de har socialiserats in i en mera privat värld än männen, vilket i och för sig inte är särskilt för­vå­nande. Men oväntat är det ändå att motsatsparet offentligt–privat slår så hårt som det gör i fråga om könen. Einarsson kan visa upp hur vid 30 språkdrag manliga akademiker skiljer sig på hela 22 punkter från kvinnliga akademiker genom att ha ett mera skriftspråksnära språk. I fråga om in­dustriarbetare är skillnaden mindre men den finns där i alla fall på 14 punkter. Kvinnor och män socialiseras tydligen in i rätt olika världar. Det finns antagligen sociologiska och psykologiska studier som ger likartade resultat men man saknar den språkliga hopknytningen. Man ville gärna se också de språkliga resultaten infogade i en större socialpsykologisk ram, något som antagligen kräver en tvärvetenskaplig insats.

Någon gång mot slutet av 70-talet deltog jag i ett norskt symposium om kvinnoforskning. Termer som då flög i luften var eländighetsforskning och värdighetsforskning. Ytterst tror jag de härrör från sociologin, vars resultat ofta låter renodla sig i en av dessa båda riktningar. De kan visa upp att nå­gon grupp har det riktigt dåligt och har försummats av samhället men de kan också lyfta fram förbisedda förtjänster hos någon grupp. Resultaten i fråga om språkliga könsskillnader har ofta sådana implikationer åt det ena eller det andra hållet och det kan därför finnas ett visst behov av termer som eländighets- och värdighetsforskning också inom lingvistiken. Inte så sällan upptäcker man att det har utkristalliserat sig en skiljelinje mellan dessa båda typer av forskning, så att den ena betraktas som mera värdefull än den andra. Dvs. eländighetsforskare ser nog i regel inget problem i att det också finns värdighetsforskare men det motsatta gäller inte alltid. Kan­ske är det så att problemen egentligen inte så ofta finns forskare emellan men att de kan bli påträngande bland forskaranvändarna och de består i detta sammanhang huvudsakligen av kvinnor som vill bli fastare förank­rade i sin kvinnliga identitet. Det är fullt begripligt att de har ett behov av värdighetsforskning men betyder det att eländighetsforskning är utan värde?

Från det norska symposiet minns jag inga som helst konfrontationer mellan eländighetsforskning och värdighetsforskning och sådana skulle nog också ha haft svårt att rota sig i en så generös och vänlig stämning som rådde där. En annan orsak till den fredliga samexistensen kan ha varit att det ibland blev så klart att eländighetsforskning kunde vara värdighets­forskning och tvärtom. Det föredrag som jag minns bäst handlade om må­lande norska kvinnor för något drygt sekel sedan, de som fanns där som en rätt anonym grupp bakom den kvinna som fick ett ordentligt genombrott, Harriet Backer. De var så grå, de där kvinnorna, ogifta, fula. De stora sti­pendierna gick dem alltid förbi. Nakenmodeller fick de naturligtvis inte titta på. Senare i livet målade de blommor och barn och lyckades på så sätt dra sig fram. I första hand är de exempel på eländighetsforskning men nog är det värdighetsforskning också. Nästan utan allt stöd från samhället lyckas de ju överleva, får ägna sig åt det som de helst vill ägna sig åt. Mitt i sina knappa villkor är de ju segrare. Jag förstår inte varför vi inte skulle kunna känna en verkligt djup kvinnlig identitet med dem. Det är ju sådana människor som har hållit den kvinnliga värdigheten levande genom svarta tider.

Också i fråga om språk kan väl tillgång och brist leva sida vid sida. Kvinnors språk ser jag gärna som representerande en värld som är ganska liten men där kvinnor ändå har lyckats skapa och vidmakthålla liv. Vi har åtskilliga svenska undersökningar om manligt och kvinnligt ordförråd, i tidningar, hos skolelever, i riksdagen. Alla materialen visar på ett nästan bedövande sätt kvinnors närhet till människor och känslor. När jag en gång vid ett schweiziskt universitet beskrev kvinnospråket utifrån dessa mate­rial, ledde det till en kommentar av en manlig professor: Kvinnor är verk­ligen oerhört sympatiska människor. Ett sympatiskt drag är inte minst att de är på ett nästan handgripligt sätt positiva. Där manliga riksdagsleda­möter har som älsklingsadjektiv statlig, militär, betydande, samhällseko­nomisk, väsentlig talar deras kvinnliga kolleger helst om gemensam, so­cial, praktisk, glädjande, positiv. Men visst går det att se på den sympa­tiska kvinnovärlden också på ett annat sätt. Tor Hult berättade någon gång hur deprimerad han kunde känna sig vid genomläsningen av de flickupp­satser som ingick i undersökningen för Gymnasistsvenska. Ämnet hölls ju där konstant och det råkade vara något som antagligen accentuerade skill­naden mellan pojkar och flickor, en diskussion om äktenskapet. Det dep­rimerande i fläckens kärleksfulla syn på äktenskapet låg i att perspektivet var så begränsat. I sitt lilla radhus med drömprinsen drog flickorna ner rullgardinen och utestängde världen i övrigt. Hultman insåg att det är i förlängningen av en sådan inställning som det blir begripligt att grundsko­lans duktiga flickor väljer frisörlinjen i stället för den teoretiska linje som skulle ha kunnat utveckla dem vidare intellektuellt. Den begränsning som kvinnorna en gång gjorde det bästa möjliga av kan alltså fortsätta att vara ett fängelse också efter det att murarna har fallit.

Ett annat exempel på hur plus och minus kan finnas sida vid sida ger de kvinnliga riksdagsledamöterna exempel på. Kerstin Thelanders undersök­ning hör till de riktigt tänkvärda. Den ger oss en ganska djup inblick i de kvinnors problem som verkligen har dragit upp rullgardinen och gått ut i världen. Språket ute i offentligheten är inte riktigt deras, det visste vi redan innan undersökningen startade. Ett handfast bevis bidrog Fredrika Bremer­förbundet med: där stötte man ideligen på kvinnors rädsla för det offentliga språket. De intervjuade riksdagskvinnorna bekräftade också att de första offentliga framträdandena hade varit väldigt nervösa.

Riksdagskvinnorna är alltså i en situation där de på något sätt måste för­ena kvinnligt och manligt. Att de inte sviker sina kvinnliga erfarenheter, framgår av att ordförrådet fortfarande är av kvinnligt slag. I förväg hade man nog väntat att de också formellt skulle vara åtminstone mera kvinnor än män, dvs. inte nå riktigt så långt ut mot den skriftspråkliga polen som sina manliga kolleger. Man hade så mycket större skäl att tro det som riks­dagsledamöterna själva ofta uppfattade ett kvinnligt språk som bättre än det teknokratiska mansspråket och antog att också i riksdagen männen ofta utmärkte sig genom ett omständligare och svårbegripligare språk än kvin­norna. Det var inte bara kvinnor som trodde det utan också ganska många män. Man kunde alltså hoppas på att undersökningen skulle bli ett utmärkt exempel på värdighetsforskning: se så fint kvinnor agerar i en gammal manlig roll. När det kom fram kvantitativa språkliga data, pekade de i an­nan riktning. I sina anföranden lyckas kvinnor slå männen när det gäller långa meningar och långa invecklade ord. Detta var ett något deprimerande resultat – värdighetsforskningen hade förvandlats till eländighetsforskning. Det offentliga mansspråket har de senaste decen­nierna blivit sönderkriti­serat av både lekmän och experter och också i det här sammanhanget hade det ju så tydligt fördömts – varför tar då kvinnor upp det? Beteendet kan förefalla helt irrationellt.

Inom en mera ytlig tolkningsram går det nog att få in resultaten. De stämmer ganska väl med det kvinnobeteende som tidigt kom fram i olika sociolingvistiska undersökningar: kvinnor har en tendens att anpassa sitt uttal efter gällande normer. I regel är det anpassningen till standardspråket som har observerats. Den är rätt nyckfull och det krävs nog ytterligare forskning innan det står helt klart när den inträffar. Viktigt i det här sam­manhanget är bara att konstatera att det tydligen finns situationer där kvin­nor reagerar med att anpassa sitt språk. Uttalsanpassningen är vad man mest har lagt märke till, kanske av det enkla skälet att man har gjort många fonologiska undersökningar. De kvinnliga riksdagsledamöterna visar att det kan ske en anpassning på andra språkliga nivåer också.

Det är lätt att irriteras av och fördöma dessa kvinnliga anpasslingar och jag misstänker att de flesta kvinnor någonstans i själen skäms lite över att deras kön skall bete sig så där undanglidande fegt. Skamkänslor ställer sig gärna i vägen för förståelse. En både vetenskapligt och mänskligt bättre hållning är nog att fråga vad kvinnor har att vinna på att anpassa sig. Det slog mig när jag nu åter har haft anledning att grubbla över problemet att man kanske bör gå riktigt djupt och minnas att anpassningen i grund och botten är en överlevnadsstrategi. Den är ett primitivt sätt att möta en situa­tion som känns främmande och därför farlig. Anpassningen som sådan är alltså egentligen normal och inte mycket att orda om. Vad man kan analy­sera och göra något åt är däremot den situation som utlöser den.

Om man med sådana tankar i bakhuvudet återvänder till de kvinnliga riksdagsledamöterna, så har man inte längre så stor lust att förebrå dem för att de beter sig som de gör. Nog befinner de sig på en främmande och far­lig mark som inte alls känns som deras egen. Inte är de så väldigt mycket hjälpta av att en hel del män säger att de har ett alldeles utmärkt kvinno­språk till sitt förfogande. När det gäller att nämna några bra talare, finner männen dem i alla fall med ett enda undantag bara inom det egna könet. Inte heller i riksdagen tycks kvinnor bli ordentligt sedda, även om de inte alls blir dåligt behandlade. Att hitta ett giltigt kvinnligt språk i den situa­tionen är ju också ett praktiskt problem. Visst går det att säga till kvin­norna: lägg bort det där stelbenta språket, använd ditt eget. Det är ett bra råd men antagligen inte så lätt att följa, om man tänker efter. Ingen av oss tror att en kvinna skulle göra succé om hon talade från talarstolen som om den vore köksbordet. Det är nog med all rätt som en av de intervjuade kvinnorna framhåller att det faktiskt inte går att tala riktigt enkelt i riks­dagen. Jag tror inte alls att det är nödvändigt för dessa kvinnor att sluka mansspråket med hull och hår men att finna den rätta balansen mellan ett rakt och naturligt språk och vad som kan tolereras i riksdagen är säkert ett rätt krävande arbete som kanske kvinnor inte riktigt känner sig mogna för.

Det torde vara ett ganska normalt beteende för gruppbytare att de till att börja med i första hand vill smälta in i den nya gruppen och först i en se­nare fas tar fram egna värderingar och följer dem. Riksdagskvinnorna är ett slående exempel. I stort sett befinner de sig fortfarande i den första fasen. Det är naturligtvis högst naturligt att man till att börja med anpassar sig till den ledande gruppens regler. When in Rome do as the Romans do, heter det ju. Det är väl heller inte helt orationellt att man försöker lära sig han­tera ett nytt område genom att använda de verktyg som har visat sig vara användbara där. Manssamhället må ha utvecklat avarter men rimligtvis har det också fått fram något värdefullt som också kvinnor har anledning att ta vara på. Kanske bör man se på den första fasen som ett orienterings­stadium där man gör många misstag samtidigt som man trevar sig fram mot något nytt.

Den riktiga frigörelsen kommer alltså först i nästa fas då man i bästa fall kan göra ett mera fritt val mellan tillgängliga normer. Detta borde gälla inte bara riksdagskvinnor utan också andra kvinnor som rör sig inom tra­ditionellt manliga yrken, t.ex. kvinnliga språkforskare. Jag är inte alldeles säker på att vi all kvinnoforskning till trots ännu har någon kvinnlig veten­skap med välintegrerade kvinnliga värden. Det manliga arvet är helt natur­ligt fortfarande mycket starkt. I en framtid bör det bli en fascinerande forskningshistorisk uppgift att undersöka hur en ny, kvinnlig forskning började penetrera gamla mönster. Som slutord till ämnet Kvinnorna och språkvetenskapen vill jag gärna ge en framtidsvision. Det känns som en väldig befriande utveckling att räkna med kvinnors kraft och kvinnors er­farenheter som en ny stor tillgång för forskarsamhället. Det kan vara något mycket löftesrikt som vi är på väg in i. Jag vill gärna tro att vetenskapen i en forskarvärld där kvinnor spelar en betydande roll, kommer att få nya värden, få en mycket mera positiv ton. Människan kommer återigen att stå i förgrunden, i varje fall på så sätt att alla forskare automatiskt söker sätta in sin egen lilla pusselbit i ett större mänskligt sammanhang. Tolkning och förståelse blir nyckelbegrepp. De eviga trenderna som likriktar och under­gräver så mycket naturlig mänsklig upptäckarglädje, förlorar sitt hårda grepp om forskarna. På ett självklart sätt letar var och en efter sin egen forskningsnisch. Det är inte längre så viktigt att vara modern, hederligt vunna resultat blir inte föråldrade. Återanvändning gäller också bland forskarna som klart inser att vi med den mängd av uppgifter som väntar på oss inte kan tillåta oss att låta gamla kunskaper ligga oanvända. Polemik har blivit ett föråldrat ord. Ingen råder ensam över sanningen; den är något som vi försöker erövra gemensamt. I stor generositet delar vi med oss av vad vi kan. Klimatet har förändrats. På de gamla pinade akademiska snål­blåstmarkerna kommer det att växa som aldrig förr. I denna lustgård vand­rar kvinnor och män sida vid sida och kunskapens träd dignar av idel ät­bara frukter.

Litteratur

Allén, Sture, 1977: Några könsskillnader i journalistspråket. Könsroller i språket. FUMS rapport nr 59. Uppsala.

Einarsson, Jan, 1978: Talad och skriven svenska. Lund.

Einarsson, Jan, 1979: Två roller söker sina egenskaper. En pilotstudie. Könsroller i språket 3. FUMS rapport nr 75. Uppsala.

Hultman, Tor & Westman, Margareta, 1977: Gymnasistsvenska. Lund.

Thelander, Kerstin, 1986: Politikerspråk i könsperspektiv. Ord och stil 17. Uppsala.

Ur Gun Widmark: Boksvenska och talsvenska. Ett urval uppsatser samlade till författarens 80-årsdag 31 juli 2000. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 50.) Uppsala 2000. Sid. 222–232. Första gången tryckt i Språk, språkbruk och kön. Red. av Britt-Louise Gun­narsson & Caroline Liberg. (Rapport från ASLA:s nordiska symposium 1, 1991.) Uppsala 1992. Sid. 353–366.