Till minne av Gun

Aktiv, snäll och klok. Gun dog som hon levde. Det var nästan så att man kunde ana att hon tyckte att det var dags – att det var klokt att dö.

Hon drabbades av en stroke och hjärtinfarkt när hon talade med Bengt Nordberg i telefon, så att han tillsammans med Thorsten Andersson kunde larma och ordna med transport till sjukhuset.

De sista dagarna låg hon på akademiska sjukhuset. Hon kunde höra, förstå, nicka, blinka – hålla i handen. Men hon kunde inte tala. Några av oss hann träffa henne en sista gång och ta farväl. Det var sorgligt och ledsamt – men också klokt ordnat. Sedan somnade hon.

Fram till dess var hon ofattbart aktiv. Jag pratade med henne på telefon dagen innan hon fick sin stroke. Hon var pigg och skrattade åt att hennes dator betedde sig märkligt. Artikeln om dialekter hon skrev var nästan klar.

Det är inte många 93-åringar som fortfarande tänker så klart. Men själv var hon lite irriterad över att det gick långsammare. Hon kunde ondgöra sig över att hon inte alltid hittade orden. Jag har läst hennes artikel och det tycks inte saknas många ord i den.

Att datorn betedde sig märkligt var inte heller konstigt. Hon hade vänt musen bakåfram.

Gun var den snällaste människa jag känt. Det sägs att man inte kan välja sina föräldrar. Men Gun och jag valde varandra. Vi behövde varandra.

Någon gång behövde Gun mig. Det kunde vara en krånglande taklampa som jag kunde fixa.

Ofta behövde jag henne. Kanske en lite för dyr födelsedagspresent som Gun kunde köpa. När jag tröttnat på hållfasthetslära och integraler fick Gun mig att välja nusvenska på Stockholms universitet. Ett av mina bästa beslut.

När Guns tv, vattenkokare, dator, mikrougn, ja hela kök, sedan länge sjungit på sista versen då hjälpte jag till så att det blev ett nytt.

Men mest hjälpte vi nog varandra i samtalet. När Gun tyckte att livet var trist ville hon att jag skulle berätta något roligt. Och när jag hade upplevt något roligt hade jag någon att berätta det för som alltid blev storligen imponerad.

Guns snällhet märktes också i hennes kritik. Hon var sällan kritiskt mot en person, bara mot ett system eller en organisation. Hon kunde ringa efter att ha sett ett osedvanligt bra program och när jag sade att jag missat det var hon inte arg på mig. Hon var bara irriterad på att tv inte påminde tillräckligt bra för sina program. Det var slöseri.

Gun behöver inte mig längre. Men jag behöver henne. Vem ska säga oh så fantastiskt, vad unikt duktig jag är, när jag tipsar henne om att man kan trycka kontroll-b för att få fet stil. Vem ska berätta underbara historier om alla människor vi känner, om tiden för länge sedan, som alla andra glömt bort. Vem ska oroa sig för att vi kanske kör vilse eller halkar av vägen, för att hon läst att just den vägen vi ska åka är både svår att hitta och halast i Sverige.

Det är förstås själviska tankar. Det är min sorg. Inte Guns.

Bland det sista jag sade till Gun, innan vi skiljdes, var att hon kunde somna nu. Vi skulle klara oss.

Mats skulle se till att artikeln blev publicerad och jag kunde klara mig själv. Vi skulle komma ihåg barnens alla födelsedagar och köpa lämpliga presenter. Vi är vuxna nu.

Så vi får väl göra vårt bästa och leva upp till det. Vi får försöka vara så aktiva, snälla och kloka vi kan. Det skulle Gun ha gillat.

/Patrik Hadenius, 2013