Det är naturligt att det i språket finns ord som betecknar ett avbrott i vår strävsamma vardag. Under dagen kan vi ha rast, under året kan vi ha semester. Även veckan har sin vila och jag tror att de flesta svenskar numera skulle beteckna den som helg. Många skulle kanske tillägga att helg i den betydelsen är ganska nytt i språket och att ordet förr bara användes om de stora högtiderna jul, påsk etc. Men går vi ytterligare ett steg tillbaka i tiden, så finner vi att helg åter betecknar även veckovilan. Ordet tycks alltså ha pendlat mellan en vidare betydelse, då helgen kommer varje vecka, och en snävare, då helgerna på året är ganska få.
I det följande skall jag följa begreppet helg genom tiderna och försöka sätta in förändringarna i ett sammanhang. Mest kommer jag att belysa den förändring som har ägt rum i sen tid och de problem som man kan urskilja i samband med den processen.
Helg är ett gammalt svenskt ord som hänger samman med helig. Det hade alltså ursprungligen en religiös innebörd. Guds bud lydde: Tänk på vilodagen så att du helgar den. Vilodagen var således inte i första hand en avkopplingsdag, den var ägnad gemenskapen med Gud. Allt väsentligt borde då så långt det var möjligt tonas ned. Motsatsord till helg var söckendag och vardag. Det förra ordet betecknar i de gamla landskapslagarna en dag då det var möjligt att ha rättegång eller göra lagsökning. Det tycks alltså mera vara relaterat till samhällets verksamhet. Vardag bör ha varit ett begrepp mera relaterat till gemene man och hans monotona arbetslunk dag efter dag.
För alla var det viktigt att veta när helgen inföll. När klockorna ringde helgmål fram mot lördagskväll skulle allt världsligt arbete upphöra. Helgmål betyder just ’tid för helg’. Helg- eller helgsmålsringning levde kvar i språket också efter det att den betydelse som helg har i det ordet, hade gått förlorad. Även uttrycket helg och söcken levde kvar. Det är ett rätt vanligt förhållande att ord och betydelser som annars har försvunnit bevaras i sammansättningar och i fasta förbindelser.
Vad var då orsaken till att helg som beteckning för veckovilan kom att överges? Ett skäl är säkert att helg ju i regel kunde ersättas av söndag. Om helgen helt eller delvis inte inföll på en söndag, behövde man fortfarande ordet och då levde det också kvar. Bo Bergmans diktsamling Elden från 1917 innehåller en dikt som han kallar för Helg. Dikten handlar om nytt liv efter en svår tid och den helg som avses är helt klart påsken. Titeln Helg har Bo Bergman kunnat välja eftersom de högtider som det här gällde att välja mellan var så få att läsaren med hjälp av en allusion på påskens budskap genast kom rätt. Att han föredrog att kalla dikten Helg och inte t.ex. Påsk, visar att helg för honom kunde ha kvar en mättad innebörd som närmar sig den ursprungliga religiösa.
Om man avstod från att använda helg om veckans vilodag, tyder det å andra sidan på att denna inte längre uppfattades som helig. De religiösa övertonerna tunnades nog inte så lätt ut bland de arbetande massorna för vilka helgmålsringningen fortfarande var viktig. En rimlig gissning förefaller att vara att det var i högreståndsklasser som man tappade respekten för vilodagens helgd. Där var väl skillnaden mellan arbets- och vilodagar mindre skarp; man kunde tillåta sig vilodagar mitt i veckan. Äldre ordböcker som får antas representera huvudsakligen högre samhällsklassers språk, tycks i huvudsak bara känna till helg i dess nyare, mera inskränkta betydelse. A. F. Dalins ordbok från 1850-talet ger betydelsen ’kyrkohögtid af flera dagar’. Westes svensk-franska ordbok från 1800-talets början översätter med ’fête’. Sahlstedts svensk-latinska ordbok från 1773 anger betydelsen ’festum plurium dierum’. Schenbergs ordbok har översättningen ’feriæ’, ’festum’. Eftersom Schenberg återger Jesper Svedbergs otryckta Svensk ordabok – se Lars Holm i Nysvenska studier 1984 s. 119 – kan hans ordbok antas representera tidigt 1700-talsspråk. Eftersom Svedberg inte bara ger översättningen ’festum’ utan också ’feriæ’, är det möjligt att det gamla språkbruket fortfarande är bevarat hos honom.
Helt försvann under alla omständigheter inte det gamla bruket av helg i Sverige. Om man slår upp Svenska Akademiens ordboks artikel om ordet från 1930, så finner man där uppgiften att det i folkligt språk kan beteckna söndagen (liksom aftonen före söndagen). I centrala delar av Sverige var dock helg i sin gamla betydelse också försvunnet ur dialekterna. I mera perifera delar var det däremot bevarat. Också i regionalt standardspråk har det haft gott fotfäste och det är säkert därifrån som det har gått ut över landet på nytt.
Det är under de senare decennierna som helg i sin nygamla betydelse har blivit allmänt. Nusvensk ordbok nämner den inte vid seklets början. Illustrerad svensk ordbok tar däremot upp den vid seklets mitt och naturligtvis har den kommit med i Svensk ordbok och Bonniers svenska ordbok från 1980-talet. I en språkspalt från 4/11 1974 konstaterade Erik Wellander att en utvidgad användning av helg tillhör också vårdat skriftspråk. Riksspråket tycks alltså ganska snabbt ha accepterat denna nyhet och det har nog sin naturliga förklaring.
Det som gjorde helg till ett så användbart ord var säkert att det omfattade inte bara söndagen utan också en liten bit av lördagen. I en allt mer sekulariserad tid framstod helgen som mindre helig men däremot förbunden med arbetsfrihet. I takt med att arbetsveckan förkortades, blev helguppehållet längre och längre. Till sist kunde hela lördagen införlivas med söndagshelgen. Helg förändrade alltså sin betydelse en del men förändringen skedde ganska omärkligt, steg för steg.
Också bland riksspråkstalande gjorde utvecklingen mot lediga lördagar behovet stort av en benämning som såg lördag–söndag som en helhet. På inte ovanligt sätt kunde man då snegla mot engelskan och hjälpte sig fram med termen weekend. I nästa steg kunde det engelska ordet försvenskas, och man fick då det inte så lyckade veckända och det betydligt bättre veckoslut. Dessa engelska direkt- eller översättningslån har inte försvunnit ur språket men de har i stor utsträckning konkurrerats ut av det helsvenska helg, som alltså var det normala ordet bland många svenskar med ett mera regionalt färgat språk. Helg kändes säkert som ett mera levande ord som mycket bättre än veckoslut kunde förmedla de associationer till glädje och avkoppling som vi gärna vill förbinda med pausen mellan våra arbetsveckor.
Denna utveckling kan ses som ett utmärkt exempel på språkets förmåga till självhjälp. Helt spontant har språkbrukarna från närmaste håll lånat in en beteckning som det fanns behov av. Men inom det lilla semantiska fältet veckans arbete och vila i tidsperspektiv har andra förändringar inträtt som är långt ifrån helt oproblematiska. Om helgen numera har börjat innefatta också lördagen, vore det logiskt att också den fick heta helgdag. Min språkkänsla opponerar sig mot det och får stöd av Svensk ordbok som för helgdag ger definitionen ’allmänt arbetsfri dag med möjlighet till gudstjänstbesök’. Gudstjänstbesöket uppfattas tydligen som så viktigt att det får ingå i definitionen trots exemplet arbetarrörelsens egen helgdag som beteckning för första maj. Är då lördagen fortfarande en vardag? Här sviktar nog språkkänslan hos oss lite var. Osäkerheten registreras i Svensk ordbok genom att den under vardag först ger den klassiska definitionen ’veckodag som inte är söndag eller helgdag’ men sedan tillägger finstilt att vardagen normalt är arbetsdag och att lördagen ibland men tydligen inte alltid räknas dit.
Naturligt nog blir det osäkerheter då ett gammalt semantiskt fält måste struktureras om för att täcka en ny verklighet. För att få åtminstone någon uppfattning om hur flytande eller stabilt läget för närvarande är har jag gjort en liten enkät bland 20 studerande på Institutionen för nordiska språk i Uppsala vårterminen 1988. Av svaren på denna enkät kan man läsa ut följande.
Fortfarande är inte helg helt allmänt accepterat som beteckning för veckoslutet. Av de 20 uppgav sig 3 inte använda ordet på det sättet. Man är inte heller helt överens om när helgen börjar. En förlägger helgens början till söndag morgon men i övrigt är man överens om att helgen börjar någon gång på fredagen eller lördagen. 10 stycken röstar för fredag kväll eller eftermiddag eller fredag efter arbetet, 1 för fredag kväll eller lördag morgon, 5 för lördag eller lördag morgon, 1 för lördag eftermiddag. Nästan alltid har alltså helgen utsträckts så som jag har räknat med, men en och annan vill avgränsa den snävare.
På frågan vilka dagar som är vardagar, angav de flesta – 15 personer – måndag t.o.m. fredag. Någon preciserar: dagar då en vanlig löntagare arbetar. Denna tanke i önskeform är det väl som ligger bakom svaret måndag–torsdag. 3 uppfattar lördagen som vardag, en dock med tillägget att lördagen »egentligen» är vardag men att den numera ofta uppfattas som ledig dag. Svaren stämmer alltså väl med vad man i Svensk ordbok kan inhämta om vardag.
Begreppet helgdag testade jag genom en fråga om ordet kunde användas om första maj, pingstaftonen, söndagar, lördagar. Osäkerheten är här ganska stor och har inte så sällan markerats i svaren. Första maj är en helgdag för alla utom två. Pingstaftonen är helgdag för de flesta men 5 svarar nej och ytterligare ett par är ovissa. Söndagen är helgdag för alla utom två. Bara 4 personer uppfattar lördagen som helgdag utan någon tvekan, 5 säger lika tveklöst att den inte är helgdag och de Övriga ger någon variant av »nja» som svar på frågan. Den vanligaste uppfattningen tycks vara den som en av enkätdeltagarna preciserar på följande sätt: »Lördagen tillhör helgen men är ej helgdag.» Hos en annan deltagare tycks däremot användningen av helgdag vara knuten till helg med en betydelse ’arbetsfrihet’: lördagen är helgdag, »utom när jag jobbar».
Jag försökte också genom ett enkelt associationstest undersöka innebörden i de till sin kärnbetydelse synonyma orden helg, veckoslut och weekend. Orden presenterades ett och ett för deltagarna som fick två minuter på sig vid varje ord för att associera fritt. Antalet associationer varierade starkt hos deltagarna, hos en infann sig inga alls. Jag tänker inte göra någon restlös systematik av detta material utan nöjer mig med att registrera tydligare tendenser.
Vid helg förekommer fortfarande associationer till kyrkan och/eller de stora kristna högtiderna hos hälften av deltagarna. Ofta rör det sig dock om helt profana associationer som lack, skinka, julskyltning. Vad helg framför allt står för är ledighet och avkoppling, föralldel också för »hinna med det som inte hanns med under veckodagarna». Det är nästan alltid hemsysselsättningar man tänker på. Man äter och dricker gott, lyssnar på gudstjänst och sport på radion, slöar, sover inte minst. »Svensson-ledig» är en association som kunde upphöjas till rubrik. Om man gör en försiktig jämförelse med de associationer som Bo Bergman tycks förutsätta hos dem som läste Helg, så vågar man nog påstå att det inte bara är omfånget av begreppet helg som har ändrats. Konnotationerna har också i stor utsträckning förskjutits från det högtidliga till det folkhemska, om än en grundbetydelse ’frihet från arbete’ har legat någorlunda fast.
Denna grundbetydelse framträder naturligt nog i de flestas associationer också vid veckoslut. Men veckoslutets innehåll tycks till rätt stor del vara ett annat än helgens. På helgerna kan man ta sig en tur med bilen men på veckoslutet har resan gärna ett mål, t.ex. en kurs eller en konferens. Veckoslutet är mera aktivt, »ett energisamlande tillfälle» föreslår någon som vill hjälpa mig med distinktionerna. Vid veckosluten kan man »plugga intensivt», vid helgerna gäller det att »plugga ändå». Veckoslutet kan användas till »aktiviteter utöver det vanliga», vilket kanske förklarar att ett par personer anser att veckoslutet börjar på fredagskvällen medan helgen bryter in först på lördagsmorgonen. Ordet veckoslut uppfattas som »kallare» än helg.
Weekend är »inte som en svensk helg». Den förbinds med »resekataloger, kryssningar, cocktailpartyn», med lyx, champagne», med »stora gods och herrgårdar», t.o.m. »ett hus vid havet i Kalifornien» eller åtminstone »Sheraton hotel». I viss utsträckning väcker ordet puristiska känslor.
Helg, veckoslut och weekend tycks alltså ha lite olika funktioner i språket. Om de samtliga behövs är det ett tecken på att pausen mellan veckorna har börjat användas på ett mera skiftande sätt än tidigare.
Även begreppet vardag kan dock uttryckas på mer än ett sätt. Söckendag kan man numera bortse från. Det är däremot vanligt att man säger i veckorna i motsats till på helgerna. Svensk ordbok ger exemplet pappa är borta hela veckan och kommer hem till helgerna. Denna användning av vecka dikteras väl av ett behov av att ha ett sammanfattande motsatsord till helg; vardagar drog ju mera uppmärksamheten till varje enskild dag. Troligen är det från denna användning av vecka som det gamla veckodag har utvecklat en ny betydelse som dubblerar vardag. Svensk ordbok ger prov också på den nya betydelsen.
De förändringar som det semantiska fältet för veckans vila och arbete har genomgått är ganska naturliga. Det är lönearbetet som har styrt utvecklingen. Lördagen har fått en ny ställning, inte längre riktig vardag men heller inte riktig helgdag. Utvecklingen tycks numera ha gått så långt att det inte lönar sig att opponera sig mot bruket att inte inbegripa lördagen bland vardagarna. Däremot torde det inte finnas någon anledning att fördenskull göra lördagen till helgdag. Lördagen behåller ju fortfarande något av sin karaktär som arbetsdag men nu oftast för privata sysslor. För de kyrksamma är naturligtvis skillnaden mellan lördag och söndag stor också i våra dagar. Lördagen tycks alltså vara något för sig, ingenting annat än lördag.
När ords betydelse förändras, finns det en påtaglig risk för missförstånd. Språkbrukarna måste vara medvetna om den. När det som i detta fall rör sig om tidsangivelser, kan missförstånden bli fatala. En tidtabell bör t.ex. vara entydig. I turlistan för Uppsalabuss finner jag rubrikerna »vardag utom lördag», »helgfri lördag» och »sön- och helgdag». De bygger på en lite äldre betydelseindelning men leder ändå rätt tack vare sin utförlighet. En pingstaftonsresenär kan dock bli tveksam om vilken tabell han bör följa. Betydligt värre råkade det unga par ut som Dagens Nyheter berättade om den 23 mars i år. De dömdes till avhysning av tingsrätten eftersom deras inbetalning kom en dag för sent. De hade inte förstått att lördagen ingick i den föreskrivna betalningsfristen: »senast 12:e vardagen». En angelägen språkvårdsuppgift är tydligen att ur lag- och författningstext avlägsna ett helt ospecificerat begrepp »vardag».
Ur Gun Widmark: Boksvenska och talsvenska. Ett urval uppsatser samlade till författarens 80-årsdag 31 juli 2000. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 50.) Uppsala 2000. Sid. 204–209. Första gången tryckt i Språkvård nr 4, 1989, sid. 7–11.