Jag vill tacka livet som gav mig så mycket. Det gav mig två ögon och när jag dem öppnar kan jag klart urskilja det svarta från det vita och högt där uppe himlens mantel strödd med stjärnor i mängden mänskor som jag älskar.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig hörseln som i all sin vidhet fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar, turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn och röstens ömhet hos den som jag älskar.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig ljudet och hela alfabetet så att jag fick orden för tankarna jag tänker, moder, vän och broder, ljuset som upplyser den karga väg min älsklings själ ska vandra.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav mig lång vandring för så trötta fötter. Jag gick genom städer, genom djupa vatten, över stränder, berg. öknar och på slättland hem till ditt hus och dina gröna ängar.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav mig ett hjärta som i grunden darrar när jag ser på frukten av det hjärnan skapar och det goda långt borta från det onda när jag ser in i dina klara ögon.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig skrattet, det har gett mig smärtan så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen, de två ting som skapar alla mina sånger och era sånger som är mina sånger och allas sånger som är samma sånger.

”Gracias a la vida” av Violeta Parra, 1964-1965. Svensk text: Brita Åhman, 1975.