Vasa Konstnärsgille rf är en förening för yrkeskonstnärer bosatta i Vasa och dess omnejd, grundad år 1953. Föreningens syfte är att främja bildkonsten i Vasa och dess omgivning. Gillet fungerar som en förbindelselänk och intresseorganisation för bildkonsten och dess utövare, samt strävar efter att föra konstnärer och konstpubliken närmare varandra.

Vasa Konstnärsgille rf är medlem i Förbundet för Finlands Bildkonstorganisationer rf. 

Ansökan om medlemskap i gillet kan göras av sökande som är bosatta i regionen och som har tillräckligt avancerade meriter inom bildkonst. Viktiga faktorer är aktivt deltagande i jurybedömda konstutställningar och eventuell konstutbildning. Mer detaljerad information om det poängsystem som används kan erhållas från gillets sekreterare. 

MEdlemssökning

Vasa Konstnärsgilles styrelse behandlar medlemsansökningarna. Professionell utbildning, utställningsverksamhet och andra konstnärliga meriter samt verkprover beaktas.

Medlemsansökan på finska, svenska eller engelska ska innehålla en kort presentation, en meritförteckning där jurybedömda samutställningar tydligt specificeras, samt 5–10 högkvalitativa bilder på verk.

Medlemsansökan kan skickas till Konstnärsgillets ordförande. 

histoRia

Vaasan Taiteilijaseura grundades 1953. Den 18 april publicerades en nyhet i tidningen Pohjalainen (då Vaasa) om grundandet av ett tvåspråkigt sällskap, Vaasan Taiteilijaseura - Vasa Konstnärsgille, "för att förena stadens egentliga bildkonstnärer". Målet var att grunda en fackförening för bildkonstnärer i Vasa och Vasaregionen med medlemskriterier, vid sidan av den för alla öppna Vaasan Taidekerho (Vaasa Konstklubb).

Många av konstnärsgillets respekterade medlemmar hade börjat sina karriärer i konstklubben, så föreningarna har vanligtvis fungerat i gott samarbete. Dock har konflikter inte kunnat undvikas, och vissa av dem behandlades till och med offentligt under 1980-talet.

Målen var högt ställda. Sällskapet skulle öppna kontakter med stadens myndigheter, skapa en bildkonstnämnd, ansöka om bidrag, utställningsutrymmen, konstinköp, tävlingar och i allmänhet utveckla stadens konstliv. Föreningen började genast arrangera årliga utställningar. Under de första åren bestod verksamheten av teckningskvällar, målarläger och kurser. Tillsammans bekantade man sig med dåtidens konstströmningar och började delta i konstutställningar i huvudstaden.

Som utställningslokal gav staden två rum på tredje våningen i stadshuset år 1955. De första internationella kontakterna etablerades med Sverige, och redan 1956 hölls en utställning i Vasas vänort Malmö.

På 1960-talet började Vasa stad visa ett större intresse för kultur, grundade Vasa-stipendiet och började dela ut bidrag som även bildkonstnärer kunde ansöka om, stödde konstutställningar och började arrangera olika kulturevenemang. Föreningens utställningar presenterades, och dess medlemmar gjordes kända genom föreläsningsserien Känn konstnären. Man började också samla in stödmedlemmar. Målarläger omvandlades till öppna kurser för alla. Det nordiska samarbetet fortsatte med turnéer i Norrbotten under åren 1961 och 1962. När länens konstkommissioner inledde sin verksamhet i slutet av 60-talet började föreningen få statligt stöd. Redan då fästes stor vikt vid konstuthyrningsverksamhet.

Vasa Konsthall på bottenvåningen i stadshuset invigdes hösten 1966. Utställningsrummen på tredje våningen hade visat sig vara en besvikelse för bildkonstnärerna, eftersom olika klubbaktiviteter arrangerades där även under utställningarna. På bottenvåningen, vid Raastuvankatu-sidan, låg en brandhall för brandbilar. När man i konstnärsgillet hörde att brandkåren skulle flytta därifrån, började man redan 1962 arbeta för att omvandla lokalerna till en konsthall, och man lyckades.Vasa Konsthall stod klar 1966. Det var Vasas stads gåva till bildkonstnärerna. Konsthallen ligger på bottenvåningen i stadshuset och är en utmärkt plats för utställningar. 

Konsthallens förvaltning och organiseringen av utställningsverksamheten blev dock ett problem för gillet, som diskuterades länge och som man fortfarande debatterar om. Föreningen Vaasan Saskia stödde gillet genom att övervaka utställningarna, men konstnärerna fick på egen hand ansvara för information, presentationer, utställningskataloger m.m. Särskilt konstnärer som kom från andra orter hade problem, och utställningarnas kvalitet blev allt mer varierande.

På 1980-talet tog stadens kulturförvaltning över ansvaret för utställningarna, och en vaktmästare anställdes till konsthallen. Man beslutade att gallra bort amatörutställningar från utställningsprogrammet, men en årlig tid reserverades för Vaasa konstklubb för att anordna sin jurybedömda årsutställning. Numera arbetar en museitekniker i hallen, och utställningarna bestäms av Österbottens museum. Bakrummet, som är avskilt från hallens huvudsal med en vägg, är huvudsakligen reserverat för utställningar i Fotogalleriet Ibis.

En ny oro bland konstnärsgillets medlemmar är de ibland mycket få besökarna i konsthallen. En gång i tiden var det i genomsnitt 1500 besökare per utställning, och ibland betydligt fler, upp till 5000. Dit vill man återigen nå. Man fruktar att den stora allmänheten har fjärmat sig från konsthallen på grund av att den alltför ofta har arrangerat långa, experimentella utställningar av hög kvalitet, men som intresserar ett mindre antal konstexperter och studenter i en stad av Vasas storlek. 

1970-talet var en tid för konstnärsgillet att knyta kontakter. Utbytesutställningar arrangerades i Uleåborg, Karleby, Tavastehus, Kristinestad, Jyväskylä och Jakobstad, och i början av nästa decennium även i Tammerfors och S:t Michel. Det nordiska samarbetet blomstrade med en serie utbytesutställningar i Örnsköldsvik under åren 1973–76, som fick offentlig uppmärksamhet och ökade konstförsäljningen.

När 1970-talet gick mot sitt slut upptäcktes att gillets kassa var tom. Vasa stad gav endast små bidrag. Annat stöd kom från Vaasan Taideyhdistys (Vasa Konstförening), kassören räddade situationen med lån och det togs även växel-lån. Till slut kom stöd från konstkommissionen, och grundfonden utökades genom en konstauktion.

På 1980-talet började konstnärsgillet att internationaliseras. Föreningen för Vasa konstgrafiker, vars medlemmar till stor del också är medlemmar i gillet, började arrangera en internationell biennal för ung konstgrafik. Numera har detta utvecklats till en internationell fyrårsutställning för konstgrafik och teckningar, Grafinnova, som arrangeras av Österbottens museum. Det traditionella nordiska konstsamarbetet fortsatte naturligtvis, men kontakter knöts även till bland annat Tyskland och Estland, särskilt vänorterna Kiel, Schwerin och Pärnu.

Gemensamma utställningar organiserades utomlands, och enskilda medlemmar samt grupper av likasinnade konstnärer höll egna utställningar utomlands.

1980-talet var också starten för olika sommarutställningar, vilka både arrangerades och deltagits i. Under detta decennium ökade även antalet medlemmar i gillet från 31 till över 40, där det har hållit sig fram till nu. En av landets äldsta konstnärsföreningar hoppas nu på fler medlemmar, och framför allt på unga, så att verksamheten inte avstannar. 

Föreningen kan och vill inte kompromissa med medlemskriterierna. För att bli antagen som medlem krävs totalt 20 poäng. Poäng ges för utbildning (t.ex. 15 poäng för konstakademi, 10 poäng för förberedande konstskola såsom Kankaanpää) och för deltagande i utställningar (t.ex. 15 poäng för Finlands konstnärers årsutställning, 10 poäng för internationell jurybedömd utställning, 5 poäng för regional utställning anordnad av konstkommissionen, 2 poäng för föreningens årsutställning). Även finska konstnärsföreningar har strängare kriterier. Föreningen slutade själv leda målarkurser på 1980-talet. Då började föreningen samarbeta om kurser med Vöyri folkhögskola och konstgrafikernas förening vid Vasa sommaruniversitet. När 1990-talet kom började medlemmarna allt mer oroa sig över konstkommissionens och stadens minskande bidrag samt bristen på billigt uthyrningsbara arbetsutrymmen. Konstgrafikerna hade i hösten 2002 flyttat sin verkstad till Vaskiluoto och några konstnärer kunde hyra ateljéutrymme från staden. Det var allt.

Stora projekt på 1990-talet var att driva en egen galleri från hösten 1992 till hösten 1993 samt i slutet av decenniet en imponerande vision om ett konstcentrum på det tidigare försvarsområdets kasernområde, som skulle ha både utställnings- och arbetsutrymmen för bildkonstnärer samt bland annat en konstgjuteri, grafikverkstad, bildkonstutbildning och konstuthyrning. Visionen blev aldrig verklighet; istället hyr staden nu ut arbetsutrymmen från området till småföretagare, även bildkonstnärer. Galleria Wasaa började konstnärsgillet och konstgrafikernas förening hålla tillsammans i oktober 1992, när den krisdrabbade galleristen var tvungen att överge de avsedda konstgallerilokalerna i källarvåningen i Hallitar-huset, renoverade just för detta ändamål. I början fungerade verksamheten bra, högkvalitativa utställningar arrangerades och man strävade efter att framhäva både unga talanger och erkända konstnärer från andra delar av Finland. Många i Saskia deltog gärna i frivilligarbete. Senare visade det sig att vissa medlemmar både i föreningen och Saskia inte trodde på idén om ett eget galleri. Från sommaren 1993 fortsatte konstgrafikernas förening ensam under namnet Galleria W, tills lokalerna i november 1993 överläts till en ny entreprenör.

År 1998, under konstnärsgillets 45:e verksamhetsår, skaffades pengar genom att anordna konstmarknader i Rewell Center. Marknaderna gav goda erfarenheter från året innan i Ernsts restaurangsal innan den renoverades till en studio-teater. Under jubileumsåret arrangerades årsutställningen enbart för föreningens medlemmar, men tillsammans med Vasa församling utlyste föreningen en öppen tävling för andlig bildkonst med temat När livet öppnar sig. Vinnaren blev föreningens medlem Maire Ruotsalainen med en akvarelltriptyk Anna minun elää. Tävlingens verk var utställda i konsthallen i februari 1999. 

En av 2000-talets stora prestationer var öppnandet av konstuthyrningen i samarbete med Vasa stadsbibliotek i de renoverade och utbyggda lokalerna på huvudbiblioteket. Samtidigt började konstnärsgillets medlemmar ett samarbete med den italienska galleristen Mimma Massone. År 2000 organiserade Massone en utställning med 12 av föreningens medlemmar i Bergamo. Utställningen sponsrades med transportstöd av det laihiala företaget T-Drill som fraktade produkterna till Italien. År 2002 bjöd Massone in fem av föreningens medlemmar till en utställning i det gamla slottet i Taranto. I Spanien höll medlemmarna Raili och Asko Halme en utställning. Vasa-konstnärer har haft kontinuerliga kontakter med Spanien, eftersom den vaasalabaserade konstnären Totte Mannes har bott i Madrid i flera decennier.  

Päivi Vuoljärvi

Källor: Tea Helenelund's historic to Vaasa's artists guild's 40th annual publication, year 2003 chairman Seija Tamminen's and secretary Maire Ruotalainen's interview, Vaasa's artist's guild's and Tapani Tammenpä's archives, Tapani Tammenpää's and Päivi Vuoljärvi's scrapbook from years 1967 - 2002. Päivi Vuoljärvi was working long time as a culture journalist at the newspaper Pohjalainen.