Rötter

Av Lilia 7d



Hör du löven som rasslar, när vinden stryker över mitt hår? Hör du ekorrarna som springer uppför min hud? Hör du det sörplande ljudet när jag ivrigt dricker med mina rötter? Hör du? 


Det var en vacker vårdag som det där skedde. Himlen var klarblå den dagen, solen värmde upp våra vinterfrusna fingrar. En fågel landade på min arm i samma stund som en grupp människor lösgjorde sig ur skuggorna. De var klädda i skrikande orange. 

-Ska vi börja här? frågade en av dem.

-Nä, längre in är bättre, protesterande en med yvig mustasch. 

De stirrade med ens rakt på mig. Fågeln på min arm ryckte till och flög iväg illa kvickt. Jag önskade att jag hade kunnat göra detsamma. 

-Nej, sa en till slut. De här träden är gamla och kraftiga. De blir perfekta. 

Jag kände hur en iskyla spred sig genom mina ådror, fyllde mig med fasa. Nej. De tog oss nästan förra gången. Tänk om de skulle lyckas nu? 

Ur ryggsäckar tog de fram burkar fyllda med en röd färg lika skrikande som deras overaller. Han med mustaschen gick fram alldeles intill mig. Jag försökte slå bort honom, men han föste bara irriterat iväg min arm. Med en pensel målade han ett snabbt rött streck rakt över mitt bröst. De gjorde samma sak på de övriga träden. Jag hörde deras oroliga, rädda, arga röster genom mina rötter. 

-Det här är inte bra. 

-Vad ska vi göra nu? 

-Vi väntar, sa jag. 


Nästa dag var människorna dubbelt så många. Och de hade med sig en grävmaskin, vars sylvassa tänder gnistrade i solskenet. Dess tunga steg fick marken att skaka och gunga under oss, våra rötter att darra. 

En av människorna gick fram till en tall. I handen hade han en motorsåg som gav ifrån sig ett sådant öronbedövande ljud att vi allihop kved av smärta. Solkatter dansade retsamt omkring sekunden innan sågbladen grävde sig in i stammen. Tallen gav upp ett vrål, det ilade genom rötterna, smärtan smittades till oss andra, vi skrek i kör. Men människorna hörde inte. De lyssnar inte. 


Djupare och djupare in, vågor av utstrålad smärta. Så plötsligt drog tallen häftigt efter andan. Med en dundrande smäll föll den till marken och dess rötter sträcktes upp mot skyn, livlösa. Tallens röst var borta. Den var död. 

Grävmaskinen tog liket mellan sina käftar och la upp det på ett lass, redo att forslas bort för alltid. Och det var där det verkligen brast för oss. Tallen med sin vackra melodiska röst, tallen med sina viskningar i skymningen, tallen som vi älskade. Borta. Död. 

Vi skrek. Högre än någonsin, skrik som slungades upp mot himlen och fick fåglarna att lyfta. Men människorna hörde fortfarande inte. För de lyssnar inte. 

Han med yvig mustasch tog upp en annan motorsåg, prövade den i handen. Lät de grumliga ögonen svepa över oss, mäta oss, väga oss. Tillslut valde han almen bredvid mig och satte igång oljudet. Men vi hade fått nog. Inte en till. Vi tänkte inte låta oss dödas och ödeläggas som så många skogar innan oss. Vi tänkte hämnas. 


Sekunden innan sågbladen skulle skära genom almens hud slog jag bort motorsågen med mina rötter. Människan såg chockat på mig, munnen hängde vidöppen. Han sträckte sig fumligt efter sågen men då, berusad av min kraft, lät jag en annan rot ta tag om hans hals. Han gav upp ett illtjut som jag genast kvävde. Tröttheten var som bortblåst, nu syntes bara ren skräck i de blå ögonen. Ansiktet började ändra färg, från ljusrosa till purpur. Med en darrande hand sträckte han sig för sista gången efter sågen innan ögonen rullade bakåt och han blev slapp i mitt grepp. 

-Du dödade honom! utbrast en gran.

-Det gjorde jag, sa jag och kände en märklig… eufori. En galen glädje, lycka. 

Med ens upptäckte jag att människorna hade stannat upp och stirrade skräckslaget på oss. En gnuggade sig i ögonen, kunde inte tro på det han just sett. Triumfen växte inom mig, det fladdrade av lycka i magen, stack i armarna av vrede. 


Människorna böjde sig långsamt ner och tog upp sina vapen. De verkade inte kunna besluta sig för om de drömde eller ej. 

-Vi har bara en chans, sa jag. Och den är nu. 

De andra träden tvekade. Människorna började återfå sitt mod, tog ett hårdare tag om vapnen och närmade sig oss långsamt. 

-Vilka ska dö?! skrek jag högre än jag tänkt. Vi eller dem? 

-Dem, sa träden i kör. 

Våra rötter sköt upp likt gejsrar, slingrade sig över marken, närmare och närmare de skrikande människorna. De fick panik, sprang runt likt yra höns. Vi fångade in dem på bara några sekunder. Våra rötter grep om deras halsar, väntande på ett enda litet kommando. 

-Är det här verkligen rätt? 

Jag mötte min fånges blick. Bruna ögon, kastanjeögon, varma och livrädda. Men sedan såg jag vapnet i hennes hand, fortfarande i ett stadigt, förberett grepp. 

-Ja, sa jag. 

Med ett knakande ljud bröt jag nacken av människan. Fler knakanden hördes, fler halsar som blev slappa. Tomma ögon, vidöppna munnar, kroppar som ännu blödde varmt blod. Tillsammans sköt vi undan våra rötter, knuffade undan jorden så att vi bildade ett stort svart hål ner till underjorden. Dit ner förvisade vi dem och där ligger de ännu, bortglömda av alla förutom oss. 

Ända sedan den dagen dricker vi av deras blod, livnär oss av deras kött. Och när våra blad slog ut senare den våren var de inte längre gröna. De var blodröda.