Finjarötter

Intro: Av Smirre!

Jag själv är uppväxt i Gumlösa på Sinclairsholm, jag bodde också under denna tid mellan jag var 11 och 16 år en hel del i Vingåker som ligger i Sörmland mellan Katrineholm och Eskilstuna, därför att jag gick min 5åriga grundskola där.

Skolgången vad gäller mig är rätt speciell. Stockholm har jag ofta besökt som barn och tonåring - då min Moster Ester Piehl och hennes man som dog 2005 hade ett fint hus ute på Ljusterö där jag ofta var som barn och även mycket inne i själva Stockholm. Speciellt gillade jag att åka upp i Kaknästornet för man såg superlångt där ifrån och att vara på Skansen och kolla på Vargar med mera.

Som vuxen besöker jag Stockholm då och då, eftersom en del av mina vänner i Furrykulturen som jag delar intresse, värderingar och tro med bor i Stockholm samt att Stockholm har mycket utbud av kultur och modern teknologi. Sen jag var 19 år tills jag var 39 år så bodde jag i Norra Sandby, men trivdes inget vidare där.

2014 när jag var 39 år och framåt så bor jag i Finja, min släkt och mina förfäder har sina rötter här i Finja. Det finns en hemsida som heter FINJASOCKEN!

Min Mor, min moster och jag samt andra personer med koppling till Finja har bidragit med material till hemsidan och en hel del av allt Finjamaterial har också blivit en bok som heter: Finja : socknen där allt började! Bokens ISBN är: 9789198585421 Och den finns att beställa online HÄR!

Boken heter!

Finja : socknen där allt började!

Bokens ISBN är: 9789198585421

Här är Finjamaterial som kommer från Mor, Evy och mig – som också finns på hemsidan FINJASOCKEN!

Mannen bakom Finjavisan!

Göte Westergren – poeten från Skogshyddan!

Götes dikt om Lundström!

Så arg och bitter nu Lundström sitter på Finja-fiket i senan kväll. Ej mera hör man hans glada kvitter om lilla Inga som var så snäll. Nu sjunger han blott en sorgsen visa om falska kvinnor som löften ger och aldrig mer skall han kvinnan prisa och aldrig tror han på löften mer. Han mötte henne för första gången på Café Ljungkvist där hon då var. Hon gick och gnola på smålandssången när hon serverade till en klar. På samma plats de nu skildes åter där som de möttes för första gång. Ej undra på att hans hjärta gråter och tiden bliver för honom lång.

Mer om Göte!

Göte Westergren hade, rätt länge, hört sin gode vän Erik Lundström berätta glatt och lyriskt om sina framsteg på Amors stig och hur han nästan hade vunnit servitrisen Ingas – hon som knatade runt kring borden hos Ljungkvists café – hjärta.

Hur vacker grann hon var, hur de redan hade ”prövat på” varandra och hur Inga hade lovat att det ”skulle bli de två”.

Det var klang och jubel, sprittande toner och dito känslor och Erik hade helt enkelt hamnat i himmel nummer sju!

Göte själv, son till Alfred och Ruth Westergren i torpet Skogshyddan, i skogen vid Hörlinge och född 1919 som nummer två i en syskonskara som så småningom skulle omfatta tre pojkar, Allan, Göte, Sven och tre flickor Evy, Esther och Elisabeth (Isa), hade alltid varit lite avvaktande till det där med kvinnor.

Gruppfoto!

På en bild i ett av de Westergrenska familjealbumen ser man Göte tillsammans med föräldrar och syskon och deras familjer. Men Göte står lite »vidsidanom« och verkar närmast besvärad där han lägger armarna på ryggen och visar upp en plågad min.

Bilden väcker frågor!

Det var inte alls det att han var svår att umgås med – tvärtom!

Glad och snäll, tackade gärna »ja« när det bjöds – inte minst när det bjöds på »starkt«.

Sitt munspel hade han alltid i fickan och dragspelet var sällan heller så långt bort. Dessutom var han en jäkel på att rimma och skriva dikter.

Inspiration tog han där den fanns och under sin livstid hann Göte Westergren göra många rimmade berättelser om vad som försiggick i tiden runt omkring honom.

Han skrev om vänner och ovänner, han diktade om ungdomstidens SSU-möten hos Gottfrid Johansson, han skrev om kärlek, svek och insikter och hans poetiska ådra fick åtskilligt nytt blod under tiden han gjorde värnplikten som artillerist i Sunne.

Sådan var han – Göte! Knappt något undgick honom och inspirationen rann till rikt och ohämmat.

Han var så kär i sin lilla jänta han tänkte på henne natt och dag. Han sade ofta »Till jul kanhända vi växlar ringar ett litet slag«. Sen blir det bröllop när våren kommer när sola skiner och lärkan slår. Då skall jag plocka åt dej små blommor ty ingenting oss nu skilja får.

Många av Götes dikter kunde man sjunga till välbekanta melodier, gärna skillingtryck. Själv framträdde han visserligen inte särskilt ofta som »artist« i större sammanhang men en och annan gång kunde han frestas att visa att man visst kunde lära sig spela munspel på alldeles egen hand – och dragspel också – och sångrösten var det inget fel på när han klämde i med sitt egenkomponerade vismaterial.

Annars var Göte Westergren, i vardagslag, metallarbetare och han arbetade på såväl Verktygsfabriken i Tyringe som hos Bergmans. Och ett av hans vattenhål på ledig tid kom att bli »Fiket i Finja«.

Men så en dag på den sena hösten till Ljungbyhed reste Inga bort. Och Lundström fick nu den klena trösten »Jag kommer åter som förr jag gjort«. Men där på markan hon såg en annan en flygmalaj ifrån Ljungbyhed. Och så med denne med ens försvann hon från den hon lovat sej gifta med.

I den trista cafélokalen i Finja, den med de bruna väggarna, det bruna slitna golvet och det bruna möblemanget grät Erik Lundström ut inför sin vän Göte Westergren. Det gick som det gick och det blev som det blev: efter sig lämnade Göte ännu en medkännande och melankolisk rimmad berättelse. En text som passar som hand i handske till melodin »Så bistert kall sveper nordanvinden …«

Nu Lundström sitter ibland och tänker när solen dalar i väster ned. Och stjärnorna uppå himlen blänker på lilla Inga i Ljungbyhed. Han tänker då på den ljuva stunden en sommarnatt i hans campingtält. Då han fick kyssa den röda munnen och pulsen slog som det livet gällt.

Göte Westergren flyttade från Skogshyddan 1969. Till Hässleholm och Vattugatan gick flyttlasset. Men i stan, i »stenöknen«, som han kallade den fann han sig aldrig riktigt tillrätta. Skogen, naturen, musiken och dikterna var vad Göte tyckte om och det var där han trivdes – poeten från Skogshyddan. Han gick ur tiden 2013. Sista raderna i »Visan om Erik Lundström« – eller »Finjavisan« som den också kallats skrevs av Götes mor, Ruth Westergren.

Nu vilar han i den mörka mullen hans levnadsdag blev ju alltför kort. Kanhända Inga en gång på kullen har lagt en blomma av enkel sort.

Tack till Isa Westergren för berättade minnen av sin bror. Text och foto: Arne Forsell.

Här ett par av Götes egenhändigt skrivna betraktelser!

Mer om Göte Westergren och familjen!

Tack Arne Forsell för den fina artikeln om morbror Göte. Jag är Mikael »Smirre Kirax« Westergren, son till Elisabeth »Isa« Westergren.

Såg att Ewa Westergren la in en rättelse under artikeln. Ewa är dotter till Svea Bengtsson, min moster. Svea fick även sonen Jan. Svea var gift med urmakaren Bertil Bengtsson som dog 1985 när jag var 10 år.

Syskonskaran från Skogshyddan är följande:

Allan Westergren, äldste morbror, som var gift med Lisa Westergren.

Göte Westergren, yngre morbror.

Svea Bengtsson – flicknamn Westergren, moster.

Evy Eklöf – flicknamn Westergren, moster, som var gift med Stig-Arne Eklöf.

Ester Piehl – flicknamn Westergren, som bor i Hägersten i Stockholm, hade tidigare hus på Ljusterö. Esters man Olle Phil hade mattfirma i Stockholm. Var ofta hos Ester och hennes man Olle Piehl som barn.

Elisabeth Westergren, min mor, hette som gift Elisabeth Widell. Min pappa hette Knut Widell, mor och far skildes 1980 när jag var 5 år och då tog mor sitt flicknamn Westergren tillbaks. Jag fick inte ta Westergren förrän jag blev myndig för att pappa inte ville skriva på något papper för namnbyte. Pappa dog 1997 i en brand i sitt hem i Tyringe.

Allan gick bort 2012, Göte gick bort 2013 och Svea gick bort 2016.

Jag hade mycket kontakt med både Göte, Svea och Ester under min barndom och tonårstid.

Levande Finja-wikipedia!

Svea var som ett Wikipedia över allt gammalt som hänt i Finja med omnejd, dock sista året då hon bodde på ålderdomshem så sviktade hennes minne.

Svea bodde i Funkisvillan i Finja. Jag kommer ihåg att Svea ofta pratade om en brand på en mosse och om åskvädret 1950 då Ewa var 1 år. Hur åskan slog och en kulblixt kom från telefonen och rullade över golvet medans Ewa satt i Sveas knä. Svea pratadeäven om »Huggedrängen« och det var först när jag såg Gunnar Tallingers film om Hörlingegården på Bygdegården för några dagar sen som det gick upp för mig vem »Huggedrängen« var. Att det var snickeriansvarig på Hörlingegården.

Jag trodde att Huggedrängen var en man som kom till Skogshyddan och hjälpte familjen Westergren med veden.

Göte lärde mig om naturen!

Jag tyckte som barn om att lyssna till Götes dikter och sånger. 1982 hyrde mor en stuga i Småland och Göte och Svea var en del hos oss där. Jag var 7 år då. Det var här när Göte och jag var mycket ute i naturen som jag fick mitt starka intresse för djur och natur samt att det alltid har funnits djur i vår familj och även Svea hade en pudel som hette Tina. Tillägg av Mikael »Smirre« Westergren.

Några minnen!

En smula sliten är den kanske … stråna har torkat och gulnat ytterligare och de röda banden har tappat lite av sin fräschör. Men ögonen är fortfarande pigga och glada och varenda jul har den fått komma fram och hjälpa till att öka på julstämningen – det kanske enda kvarvarande handfasta minnet av »Dahlmans halmslöjd« i Finja!

Julbocken hemma hos Elisabeth Westergren!

Sedan Mors bortgång hösten 2020 så är julboken i Smirres ägo tillsammans med det andra gamla julpyntet.

Hur julbocken kom till!

Det var Elisabeths syster, Evy, som band bocken den gången i mitten på 1940-talet när hon som 15-åring arbetade på andra våningen i den stora röda ladan som var ”Dahlmans”. Ett tiotal anställda hade firman – kvinnor och män – och här, alldeles intill järnvägen och snett mot järnvägsstationen, producerades kransar, utsmyckningar och julbockar.

En stor produkt var också halmskor till »kronan«.

Vintrarna var svåra på den tiden, skor av halm var det bästa man kunde ha för att hålla fötterna varma på den tiden. Sverige var omgivet av krig och beredskapsfolket i fält suktade efter halmskor från Finja!

Evy berättar att arbetet hos Dahlmans började klockan sju varje morgon. Då hade hon och väninnan Greta, som också jobbade i halmfabriken, cyklat från Hörlinge där de bodde. – Det var långt att trampa, berättar Evy. Så det hände ibland att vi kunde lifta med mjölkbilen för att komma i tid. Där uppe i produktionen släppte fönstrena in sparsamt med ljus, det dammade och rök och luften blev torr av allt stoftet som yrde. Själva arbetet var också mycket hantverksmässigt och både tungt och hårt. – Halmen kom i tunga balar som skulle lyftas på plats. Och man fick sår på fingrarna av allt virande med band och ståltråd. Dahlman själv var heller inte särskilt omtyckt.

Historien om Dahlmans!

– Och så tyckte vi det var lite obehagligt att vara så nära »kråkslottet«, som vi kallade huset intill. De märkliga tornen var lite skrämmande för oss femtonåriga flickor.

Evy Westergren stannade kvar hos Dahlmans knappt ett år. Tillverkningen av halmprodukter lades ner i början på 1950-talet.

Efter det blev lokalerna hem för gips- och porslinsindustri och ännu senare producerades här småbåtar i plast. Och minnet av Dahlmans halmslöjd har nästan helt försvunnit i historiens dimmor. Om det inte vore för Elisabeth Westergrens gladlynta gamla julbock!

Arne Forsell! /Tack till Elisabeth Westergren och Evy Eklöf/Westergren.

Skräddare-Elna!

En liten gumma, i svarta långa kjolar och med det rynkiga ansiktet inramat av ett svart huckle.

På 1940- och 50-talen bodde hon i ett litet hus vid Ljungsäter, inte långt från Svärtingstorp och Hörlinge.

Hon hette Elna Nilsson, men de som fortfarande kommer ihåg henne minns henne hellre som »Skräddare-Elna«.

Var hon egentligen kom ifrån och hur hennes vägar lett henne till Ljungsäter är höljt i dunkel. Men hennes dialekt var inte formad i Göinge. – Snarare någonstans »nedåt slätten«. Om »Skräddare-Elna«, sades det att hon trodde på tomtar och troll. Ja, en del menade till och med att hon hade något slags hemlig förbindelse med de skygga varelserna som – säkerligen – hade sina boningar i skogarna runt hennes hus och uppåt Svärtingstorp.

– Man skall akta sig för »di små rödhuade«, brukade hon säga. Och det är väl klart att en person som kunde uttala sig så klart om något så diffust och skrämmande som naturväsen ur skogarnas djup – en sådan visste förmodligen mycket mer än andra.

En sådan person kunde också upplevas som smått skrämmande. Åtminstone om man var barn på den tiden.

Alltså var de flesta barn rädda för »Skräddare-Elna«. Och även om den lilla gumman i sina svarta kläder hos någon kunde väcka en lusta att retas lite så var det ingen som över huvud taget kom på tanken. »Skräddare-Elna« kunde bli arg – hiskeligt arg – om det var något hon inte gillade. »Skräddare-Elna« gick omkring i stugorna, satt ner och pratade, blev bjuden på kaffe här och var och förmedlade nyheter som hon hört på andra håll i bygden.

Rädd för att prata med folk eller på minsta vis skygg var hon absolut inte. »Skräddare-Elna« skydde ingen och fick hon någon gång syn på ett barn, en flicka till exempel, som hon inte kände kunde hon fråga: »Hår hör denna grebban hemma?«. Och hon krävde svar! – Lite grann var hon, som »Krösa-Maja« i filmerna om Emil i Lönneberga, berättar Isa Westergren som när hon var i tio-årsåldern var ett av de barn som var rädda för »Skräddare-Elna«.

Isa bodde, som liten flicka, inte så långt från Elsas hus och vid ett tillfälle hade »Skräddare-Elna« haft ett ärende hos Isas föräldrar. När det väl blev dags att hon skulle bege sig hemåt ville hon att Isa skulle följa henne genom skogen. – Rädd var jag, erkänner Isa. Och egentligen ville jag inte gå med henne genom den mörka skogen. Men jag kommer ihåg att jag tog cykeln med mig. Med den kände jag mig trygg och kunde jag komma hem kvickt om det skulle behövas.

Isa Westergren hade en syster – Evy – som skulle gifta sig 1950. Till bröllopet fick hon en blomsterkrans av »Skräddare-Elna«. En krans som hon själv hade tillverkat. Evy fick kransen med uppmaningen att vara mycket rädd om den – annars kunde det gå illa. Med allt som sades om »Skräddare-Elna« om hennes umgänge med varelserna i skogen och med allt kusligt man hörde berättas om henne, vågade Evy heller aldrig göra sig av med gåvokransen. Hon hade den kvar tills det bara återstod några torra pinnar av den.

Elna Nilsson ägde några höns som fanns i hennes hönshus, beläget vid Bygdegården. Äggen som producerades där tog Elna med sig när hon reste med bussen till Hässleholm, där hon sålde dem.

Hönshuset kom sedermera att tjäna som övningsobjekt för brandkåren. Och med det kan väl sägas att de sista spåren av »Skräddare-Elna« gick upp i rök.

Berättat för Arne Forsell av Elisabeth "Isa" Westergren.

Skolfoto från Hörlinge, Elisabeth Westergrens arkiv!

Om skolfotona av Mor!

Hej!

Ska försöka namnge personerna på skolkorten!

Bild 1 första raden: Svea Åberg, Viola Borgström, Lisbet Andersson, Ruth (Elisabeth) Westergren, Laila Wittgren. 2:a raden: Lars Torkelsson, Lars Wendel?, ?, Alf Borgström, Hasse Persson.

Bild 2 främsta raden: Hasse Persson, Veikko Roth, Kjell Andersson, ?, Arne Nilsson, Stig Strömdal, Göte Jönsson, ?, Rad 2: Ulla Persson, Ulla Nicklasson, Siv Persson, Lisbet Andersson, Ruth E. Westergren, Iris Olsson, Rad 3: Maj-Britt Svensson, ?, ?, ?, Sven Svantesson, ?, Rad 4: ?, Torsten Ising, Torsten Johansson, ?, Hans Persson, Lars Torkelsson, Axel Åberg.

Bild 3 Här känner jag bara igen tre elever eftersom vi bodde grannar. Det är nr 2 i första raden Erik Jensen och nr 4 Ernst Jensen, och nr 1 i bakre raden Annie Jensen. Kanske kan någon där ute räta ut mina frågetecken?

Mvh: Ruth Elisabeth Westergren.