Här har jag under några år sporadiskt publicerat åsikter om böcker jag har läst eller lyssnat på. Vissa är faktaböcker, men det mesta är skönlitteratur. Nyast ligger överst. Jag har inte lagt till några boktips på länge nu, men det kanske blir ändring på det i framtiden. Håll till godo med det gamla så länge om intresse finns.
Stjärnklart
Lars Wilderäng är författaren bakom denna mycket innehållsrika roman. Boken är den första i en trilogi och håller på att bearbetas för att så småningom bli TV-serie. I samband med detta har författaren erkänt att mycket i boken kunde ha förbättrats och att antalet personer i parallella handlingar kunde ha begränsats. Kritik har också riktats mot vad vissa läsare tycker är en fixering vid det manliga och det militära - för mycket macho, alltså.
Med allt detta sagt är det bara att kapitulera. Stjärnklart är en väl genomarbetad, rappt berättad, detaljrik och mycket tankeväckande historia om det som i boken benämns "nedsläckningen" eller "nollställningen". Detta fenomen är inget mindre än det moderna samhällets kollaps. Utan att berätta för mycket, kan man säga att mänskligheten (med starkt fokus på befolkningen i delar av södra Sverige) gradvis förlorar allt detta som samhället av idag vilar på: elektronik, elektricitet och allt som är beroende av detta, som vatten och avlopp, motorfordon, matdistribution och kommunikation. En realistisk bild av det mardrömslika kaos detta innebär målas upp.
Läsaren får följa en (lite väl) stor skara individer med olika positioner och grader av beredskap inför den stora katastrofen. Vi får se vilka som handfallna går under, vilka som hänsynslöst utnyttjar det nya laglösa läget och vilka som har de verkligt hållbara överlevnadsegenskaperna och -kunskaperna.
Mer om handlingen vore det fel att avslöja, för jag tror att du. precis som jag, kommer att dras med i den här dystopiska berättelsens våldsamma strömvirvel. Det är på Game of Thrones-manér aldrig säkert vilken som kommer att dö eller när, alltså spännande på samma sätt som i livet självt. Man vet aldrig om någon klarar sig bara för att man sympatiserar med den personen. De faror och strapatser människor utsätts för är oerhörda och det ska mycket till för att klara sig.
Jag tycker att boken, trots vissa stereotyper bland figurerna och deras egenskaper, är mycket läsvärd på grund av sitt tema: att kunna överleva när det självklara går åt helvete.
Spännande och tankeväckande är bara förnamnet.
Den otröstade
Nobelpriset i litteratur 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro. Han har skrivit en hel del sinsemellan olikartade böcker, som uppskattas av många, exempelvis Återstoden av dagen och Never Let Me Go. Hans ofta sorgliga och eftertänksamma stil gillas av många. De filmer som gjorts på hans böcker har rönt stor framgång.
Jag tog mig an en annan titel av denne japan: Den otröstade. Min förkunskap om boken var att den skulle vara Kafka-artad, att personerna i den skulle vara inbegripna i ett drömliknande, delvis absurt tillstånd med minst sagt upplöst logik emellanåt, samt att de skulle fastna i något slags evigt insnärjande loopar av händelser som bara så att säga kom i deras väg.
Till dig som läser mina sporadiska noteringar om böcker ibland vill jag bara säga det mycket enkla: läs själv och se om det här är en bok för dig. Jag orkade bara drygt hundra sidor innan jag gav upp. Det här är kort sagt en av de tråkigaste och mest meningslösa böcker jag har försökt läsa. Att fortsätta och avsluta kändes som självplågeri, eftersom boken inte gav mig något, utom en känsla av obehag inför den blandning av egiosm och fjäsk som karaktäriserar många av berättelsens gestalter. Det är väl inte helt ointressant, men efter min fjärdedel av boken färdigläst hade jag fattat så pass mycket i alla fall, utan att bli nyfiken på hur historien skulle utveckla sig.
Kanske borde jag läsa någon av författarens mer kända och lättillgängliga (och förhoppningsvis mer engagerande) böcker. Den här var i alla fall ett par mil över mitt huvud, men så är jag ju inte nobelpristagare heller. Det förvånar mig när jag hör Ishiguro berätta i en intervju hur han ville vara singer-songwriter i sin ungdom, hur han levde hippieliv i USA som student och beundrade bland andra Dylan.
Lite mer musikalitet i den här boken skulle inte ha skadat.
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015. Hennes livsverk är att skildra livet i Sovjetunionen. Hon har arbetat med detta jätteprojekt både före och efter Sovjetunionens kollaps.
Intervjuer med massor av kvinnliga veteraner från det som ryssarna kallar Det Stora Fosterländska Kriget utgör grunden för den här boken. Aleksijevitj själv kommer in i texten ibland för att summera eller kommentera, men huvuddelen av texten består av en mångfald röster. Kvinnorna berättar om krigets oerhörda strapatser och grymhet, men också om försöken att behålla såväl förståndet som sin kvinnlighet. Inte minst livet efter kriget är en intressant aspekt. Långt ifrån alla behandlades som de hjältar de var. Fantasier och rykten om vad karlar och kvinnor ägnat sig åt vid fronten var ofta livliga och ställde till ett elände för många överlevande.
Alla dessa enstaka, korta och långa vittnesmål ger boken dess legitimitet. Det är nära, mänskligt och subjektivt. Flickor så unga som 17 år hade ingen högre önskan än att få komma ut till fronten. Vissa fick laga mat eller sköta om sårade, men många var med i strid och man får läsa mer än en berättelse om hur dessa tjejer kunde kämpa för att så snabbt som möjligt få vara med och skjuta fascister.
Perspektiv behövs i våra liv. Jag tycker att var och en som förstår detta ska ta del av de perspektiv på liv, död, krig och 1900-talshistoria som den här boken är full av. Den är omskakande och ger verkligen en helt annan världsbild än den som känns så självklar i den (än så länge) mestadels bekväma och trygga tillvaron i vår del av världen. Känns det lite jobbigt att kliva upp och åka till skolan eller jobbet? Okej. Vad kan vi förstå om villkoren för tonårstjejer som genomlevde åratal av iskalla vintrar, heta somrar, smuts, svält, skräck... som ständigt levde i verklig fara för att malas sönder i den krigets köttkvarn, som till sist kostade 20 miljoner Sovjetmedborgare, och några miljoner anfallande tyskar, livet?
Äkta amerikanska jeans
Jan Guillou har kommit fram till femtiotalet i sin romansvit om 1900-talet. Nu berättar "Erik Lauritzen", som först en god bit in i berättelsen får reda på sanningen om vem han egentligen är. Man förstår snabbt att det finns många självbiografiska inslag i den här romanen. En finurlig del av bygget är att pojkens referensramar och språk börjar i barnets värld och utvecklas i takt med hans ålder. Dessutom kommer han in och kommenterar sina berättartekniska val i avsnitt som han skriver som ung vuxen i slutet av sextiotalet. Greppet känns helt naturligt och fungerar bra.
Romanen ger en enkel, snabbt berättad bild av en Stockholmskilles femtiotal, inklusive klassresa från rikedom till relativ fattigdom och tillbaka på "grön kvist" igen. JG:s spaningar kring klass är intressanta. Även rika och privilegierade tycker förstås att de är "vanligt folk". Vattentäta skott mellan samhällsklasserna, misstänksamhet, kulturella koder och liknande ägnas stort intresse.
Ännu en gång visar JG att han inte bara kan skriva om män: en oväntad hjälte i boken är Eriks mamma. Hon tvingas verkligen använda alla sina resurser när hennes liv vänds upp och ner, men hon är mycket kapabel.
Referenser till annat i författarens produktion är talrika i den här boken, inte bara till övriga delar av 1900-talssviten. Även en del händelser från Ondskan återberättas ur andra perspektiv.
I den här "pojkboken" kretsar en hel del kring idrott, mest simning. Erik är naturligtvis ett stort löfte, men hur han bestämmer sig att utnyttja sin talang får du läsa själv. Tidens stora frågor, som kolonialismens dödsryckningar och skräcken för det stora atombombskriget färgar självklart historien, liksom de stora svenska idrottshändelserna under decenniet och rockens intåg i de nyuppfunna tonåringarnas liv. Några skapliga avsnitt kring känslor och sex ingår också i denna typiska Guillou-historia, med sina vanliga, endimensionella gestalter. Men lik förbaskat är boken svår att lägga ifrån sig. Läs den gärna.
Efter att precis ha lagt ifrån mig Markus Zusaks Boktjuven är min starka övertygelse att detta är en bok som precis alla skulle behöva läsa.
Zusak skrev den här boken för människor, både barn och vuxna. Den yttre handlingen är egentligen enkel att sammanfatta. Liesel Meminger är en ung flicka i Tyskland och vi möter henne strax före andra världskriget. Fadern finns inte mer. Hon förlorar sin lillebror. Hennes mamma, jagad av politiska skäl, tvingas lämna bort sitt sista barn till en fosterfamilj. Denna fattiga lilla familj tar hand om henne - och så småningom hjälps de också åt att gömma en judisk man. Fostermamman Rosa har ett barskt sätt och ett kraftfullt språk, men är mycket kapabel och har framför allt ett hjärta av guld under den hårda ytan. Fosterpappan Hans är krigsveteran, målare, spelar dragspel, har ett mjukt och vänligt sinnelag och han lär Liesel att läsa. Många andra personer blir viktiga för flickan, däribland den gömde juden Max, bäste vännen Rudy och borgmästarens melankoliska hustru, som har ett eget bibliotek, dit Liesel, boktjuven, så gärna återvänder.
Kriget kommer och börjar mala sönder både Tyskland och mycket av världen i övrigt. Hitlers gift sprider sig, judar, kommunister och andra "otyska element" jagas och mördas, alla tyskar blir antingen entusiastiska nazister eller hamnar i ett mycket riskabelt läge. I slutändan drabbas alla, oavsett skuldbörda, lika slumpmässigt orättvist som i alla andra krig. Historien skiftar dock som livet självt. I Liesels värld får vi följa både det vardagliga och det historiska, det obegripligt fruktansvärda och det varmt mänskliga, även komiska. Mitt i allt upptäcker hon orden och läsandet, något som kommer att rädda hennes liv.
Ett litterärt grepp som verkligen gör den här boken oförglömlig, mörk och underbar är valet av berättarröst. Den rollen spelas av ingen mindre än Döden själv. Tro nu inte att det är någon traditionell lieman vi får höra historien av. Nej, detta är en vardaglig, lågmäld, nästan blyg gestalt, som varsamt lyfter våra själar när vår stund är kommen. Det är nedtonat, snyggt och så självklart. Döden råder oss, när vi vill se hans ansikte, att gå till närmaste spegel...
Boktjuven har överösts med priser och lyriska recensioner och det är lätt att förstå varför. Den är framför allt annat djupt humanistisk och borde verkligen läsas av alla och envar i denna tid, när empati, solidaritet och värme behöver läras ut på nytt, kan man känna. Läs, känn och lär något om vad det är att vara mänsklig.
Portugisen Fernando Pessoa efterlämnade en mängd fragmentariska livsbetraktelser, som postumt utgavs som denna bok. Många anser den vara en riktig klassiker, vilket är lätt att förstå. Den är olik allt annat.
Huvudpersonen lever ett stillsamt liv, men hans tankar är gränslösa. Ett citat visar tydligt den typ av existentiell ångest som ofta präglar författarens formuleringar:
"Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv."
I all ödmjukhet ber jag dig som blir nyfiken på allt detta djupsinniga, vemodiga och ovanliga att läsa vad som skrivits om boken i Svenska Dagbladet. Texten är skriven av författaren och kritikern Henrik Nilsson.
Den här romanen av Ian McEwan heter The Children Act på originalspråket. Det är egentligen en bättre titel än den svenska varianten, för det stora dilemmat i boken handlar om vad som är det bästa för ett barn. När måste någon annan bestämma det? Var går gränserna? Den kvinnliga domare det handlar om, Fiona Maye, kommer in i handlingen under en äktenskaplig kris. Mitt i denna omskakande tid i livet får hon ett fall på sitt bord, som handlar om en snart artonårig pojke som inte vill ha sjukvårdens livräddande blodtransfusioner under sin leukemibehandling. Pojken och hans familj tillhör nämligen Jehovas vittnen.
Boken innehåller även fler mindre fallbeskrivningar, där andra religiösa regler komplicerar tillvaron i ett sekulärt, modernt samhälle. McEwan har sagt i en intervju att han inspirerats till romanen genom sin kunskap om verkliga fall. Han har haft god hjälp av riktiga jurister med de detaljer som skapar realism i berättelsen.
Ytterligare en nivå i historien är musiken. Domaren är en framstående amatörmusiker och musiken spelar en roll även i det äktenskapliga dramat.
Du ska läsa den här boken själv utan att veta i förväg hur handlingen utvecklar sig. Ian McEwan är en psykologiskt skarpsynt finlirare, som förhoppningsvis kommer att få dig att snabbt plöja den den här korta romanen för att få veta hur det slutar. Läs färdigt, för bokens sista mening är bland det bästa jag har läst.
Jan Guillou har skrivit ytterligare en del av släktsagan om klanen Lauritzen. I denna bok följer vi främst de två systrarna Johanne och Rosa. Tiden är densamma som i del fyra, men här handlar det som spioneri och motstånd. Systrarna kämpar tillsammans med norrmän, britter och en och annan svensk för att dels bidra till den antinazistiska krigföringen, dels rädda folk, både norrmän och judar. Hela tiden slåss de också mot de cementerade könsroller, som innebär att det ska väldigt mycket till innan en kvinna tas på allvar. Det innebär också att, som Johanne uttrycker det, i stort sett alla karlar är idioter.
Om du vill läsa en traditionellt spännande äventyrs- och spionhistoria, kan du gott välja den här. Visst, det är en Guillou-bok: den är i vanlig ordning fylld av platta karaktärer. Man vet direkt vilka som är heroiska, goda och smarta och vilka som är antingen aningslösa eller onda. Men boken kan gott läsas i alla fall. Den är så pass ovanlig i sin ansats att den har kallats feministisk. Berättelser om andra världskriget är vanligtvis inte direkt överbefolkade av dugliga, modiga, kvinnliga hjältar med agens och integritet. Många av de män män som nämns i den här versionen drivs av sitt ego och sin sexualitet, ingår i en könsmaktsordning där kvinnor förminskas tills de med full kraft förmår bevisa att de verkligen duger - och mer därtill. Som kontrast till dessa arketypiska mansgrisar finns en del undantag, exempelvis den helt verklige Revolver-Harry, en dådkraftig polis som även i verkligheten bidrog mycket till kampen för ett fritt Norge. Även den legendariske Max Manus omnämns, men på ett mindre smickrande sätt. Några som däremot får en röst är de många kvinnor som deltog i kampen, exempelvis de som ingick i den spionorganisation som kallades Sekreterarklubben. Ur krigstiden i stort kommer en hel del figurer med, som heter något annat i romanen, men har inspirerats av folk i verkligheten.
Just verkligheten är något Guillou skriver riktigt intressant om i bokens bästa del, efterordet. Han har i vanlig ordning läst på ordentligt och har gått in för att göra fiktionen så verklighetsnära som möjligt. Han trummar på med sitt budskap om hur Sverige i stort stod på Tysklands sida under krigets första halva och att detta förändrades drastiskt när kriget vände. Men tyskvänligheten hade flera ansikten. Alla på den sidan var inte troende nazister. Så skildras exempelvis systrarnas far, som ger upp när han får klart för sig att skräckhistorierna om förintelsen varit sanna, möjligen underdrivna. Han orkar inte med denna brutala insikt och tar sitt liv. Det finns en poäng med flera av de perspektiv Guillou vänder på och undersöker. Inställningen till omvärlden under kriget är ett sådant. Det som känns mest angeläget med romanen är ändå att författaren lyfter fram den mestadels glömda insats som kvinnorna stod för.
När Thomas Pynchons tegelsten till roman utkom 1973 gick litteraturvetarna och recensenterna i spinn. Den har kallats en av förra århundradets största romaner och en milstolpe i litteraturhistorien, en postmodern labyrint av gestalter, action, drömmar, historia, paranoia, konspirationer, raketvetenskap, snusk och obegriplighet. Den har lett till en hel nätkultur på senare år; fansen dissikerar och tolkar bland annat i en specialwiki som bara handlar om det här märkliga verket. Denna källa och allt möjligt annat kring mastodontverket hittar du på den engelskspråkiga wikipediasidan Gravity's Rainbow.
Tiden är andra världskrigets slutskede och början av efterkrigstiden. Att ens försöka börja förklara vad boken handlar om är en mardröm i sig, för den är en mycket svåröverskådlig, egen värld, fylld av referenser till så aparta saker som raketingenjörsfysik och faktiska historiska händelser från tiden i fråga. Man kan tappa tråden efter en halv sida. Boken innehåller 791 tättskrivna sidor, så lycka till om du läser och försöker hänga med... Ändå hävdar folk som analyserat på djupet och kontrollerat referenser, att detaljerna stämmer. Mitt i denna surrealistiska, psykedeliska fantasi finns en ocean av hårda fakta. Stilmässigt svänger det som en blandning av modern konstmusik och Grateful Dead.
Nej, jag ger upp. Boken går inte att beskriva. Den måste upplevas. Inte alla klarar att ta sig igenom den, men om du gör det, får du en läsupplevelse som går utanpå allt annat du läst - garanterat. För min del landar jag i den kluvna, chockade känslan av att detta är både det sämsta och det bästa jag någonsin läst. Obegripligt om man inte ägnar ett halvt liv åt att gå med i nördarnas skara och djupdyka. Helt fantastiskt. Men för vem är den skriven? Kanske för dig?
Torgny Lindgrens Minnen är inga vanliga memoarer. Huruvida något är "sant" eller inte i denna berättelse får var och en fundera på själv. Till stor del handlar den nämligen om de sanningar vi skapar, eller rättare sagt förmår konstruera utifrån vår inbilskhet och våra önskedrömmar. Här får vi se en del av de rottrådar som finns i författarens liv, ner i den karga jordmånen i Raggsjö i Västerbotten. Vi får även sitta med och lyssna på djupsinniga samtal med kulturbärare av diverse slag, famla efter samma ledtrådar som Lindgren själv när det gäller de gäckande gåtorna kring gudar, mening, livsleda, livslust... allt. Sökandet efter ljuset i tunneln, samhörigheten, kulturens vikt och väsen, ja, det finns inget tak och ingen botten.
Skenbart är som vanligt texten enkel. Den handlar om möten mellan människor, den gestaltar samtal och beskriver måltider och miljöer. Det "händer" ingenting. Ändå händer oändligt mycket. Torgny är en startmotor som får igång läsarens inre monolog, eller snarare dialog med texten. Som vanligt finns även vördnaden för de som funnits före oss, från urkrafter till människor som klarat allting själva i Norrlands inland till författarens förebilder inom konsterna, exempelvis kompositören Mahler och författaren Thomas Mann. Referenserna är många och ter sig skrämmande för en nutida, relativt obildad läsare. Men så finns även tanken om litteraturens död med i berättelsen: vi läser inte längre, den tiden är förbi. Det finns en sorg i detta som är hjärtskärande. Det finns blinkningar till andra verk som får tanken att rusa, som när han låter sig själv säga till en förläggare att romanen Hummelhonung handlar om de två halvorna av det delade Tyskland. Den handlar på ytan om två bröder, men det finns, som jag sagt tidigare, flera lager i Torgny Lindgrens berättarkonst.
Språkligt finns den stillsamma humorn där, med sina vänliga och enkelt formulerade men lätt förbryllande paradoxer. Enkelheten understryks av frånvaron av citat- eller anföringstecken, trots alla dialoger.
Läs den här boken om du vill umgås med en text av en unik författarröst.
Jag slutar med ett par citat. Det första från den man som gjort spionen Wennerströms dödsmask:
"Ingenting, sade gipsmakaren, är som någonting annat. Som är en formel som hjälper oss att undkomma sanningen."
Det sista finns i ett samtal med fadern:
"Och ni behöver inte sörja mig, sade han. Folk av min sort klarar sig utan sorg. Sörj mamma, men inte mig."
John Ajvide Lindqvist har drabbat läsarna med ännu en skräckroman. Eller är det en vanlig skräckroman? Om du läser recensionen i SvD får du andra förslag till förklaring av den här texten. Jag läste boken i somras och ärligt talat genade jag friskt på slutet, för jag hade massor att göra och tappade tråden. En anledning till att just tappa tråden när man läser Himmelstrand är att den helt enkelt inte liknar något annat. Detta tankeexperiment får en att tänka att författaren "leker Gud" på ett sällsynt konsekvent sätt. Boken är inte lätt att förstå på djupet, trots att den på ytan är en enkel, avskalad, svart, surrealistisk fantasilek.
Jag vet knappt vad jag tycker om den. Den lämnar mig märkligt oberörd, trots att den handlar om oss människor och våra inre demoner. Det finns läskigheter i den, som i alla JAL:s böcker. Kanske är den alltför konstruerad?
Mitt råd till dig som läsare är: läs om du är nyfiken på en fantasifull och mycket mörk berättelse, som fungerar på samma absurt självklara sätt som en mardröm. Kanske tycker du bara att den är konstig, kanske får du en ny favorit. För min del tycker jag bättre om de andra böcker jag har läst av författaren, nämligen Låt den rätte komma in och Människohamn.
En sak måste jag dock erkänna: det är ett genidrag att låta en skräckroman ha gamla svensktoppslåtar som soundtrack...
Varning: om du läser boktipsbloggar som den här för att hitta något coolt och actionladdat, kan du sluta läsa just det här inlägget direkt.
Klingsor är nämligen raka motsatsen. Den handlar om livet och konsten. Torgny Lindgren har trots allt skrivit en bok till. Han påstod tidigare att hans förra roman, Minnen, skulle bli hans sista. Men icke. Och det var bra det. För oss som älskar hans språk och flerskiktade, mångtydiga berättelser är detta en läsfest av det filosofiska och stillsamma slaget. Som vanligt upplever jag att berättelsen är hållbar, kanske outslitlig. precis som den lärft som är en av alla sprängfyllda symboler i denna bok. Konstnären Klingsor själv är som en levande princip. Han är outtröttlig och ständigt självkritisk, kämpar (nästan) livslångt för att förmedla det evigt strömmande liv som finns i allt. Efter en uppenbarelse i ungdomen inser han att hans uppgift i livet är att genom konsten skildra detta levande väsen som tillvaron är, lyfta fram och förmedla det osynliga som ändå är fullständigt sant. Vemod och humor finns i rikligt mått i denna berättelse om hängivenhet och fåfänglighet. Vad är storhet? Och vad kännetecknar en medelmåtta? Blir den hängivne med nödvändighet ensam, även i den sparsamma gemenskapen med sina medmänniskor? Att lyckas eller misslyckas är en av de frågor som står och väger när man ska försöka verbalisera vad detta litterära verk behandlar.
Ett skikt i Torgny Lindgrens författarskap är en sorts vemodig betraktelse av det som funnits mycket länge och som har försvunnit eller håller på att försvinna. Hans gestalter, deras ord och gärningar, befolkar ett närmast mytologiskt universum, där människor är mycket värdiga och eftersinnande, men samtidigt oerhört mångkunniga och starka, jordnära och i kontakt med en andlighet som är främmande för de flesta av oss moderna - men tomma och okunniga - varelser. Är denna nostalgi sympatisk? Ja, varför inte? Lindgren skruvar allt några extra varv och får sina läsare (jag vet att fler än jag känner så här) att gå med på att människan kan vara, åtminstone har varit, mycket mångbottnad, ja, mirakulös.
Det är bara att lyfta på hatten (som ju knappast någon längre bär) och bocka respektfullt (som ju knappast någon längre gör) i tacksamhet mot denna unika människa, som har en alldeles egen, djup och varm röst som berättar om oss människor på ett sätt som ingen annan lyckas med. Trots att vi ju alla, även författaren själv, precis som Klingsor, är medelmåttor på det stora hela. Men vi får göra så gott vi kan, så hängivet vi förmår.
Mons Kallentoft är känd för många spännande böcker, inte minst de som tilldrar sig i Linköping med omnejd. Hans serie med kriminalinspektör Malin Fors som hjältinna inleddes 2007 med Midvinterblod.
I Ljungsbro strax utanför Linköping finns den udda figuren Boll-Bengan, ensam och omgiven av rykten. En iskall vintermorgon hittas han död, illa tilltygad och upphängd i ett träd. Malin Fors och hennes kollegor börjar undersöka vad som lett fram till mordoffrets brutala död. Dådet verkar ha med ritualer och asatro att göra. Eller var det mobbare som en dag gick alldeles för långt? Eller finns sanningen i en riktigt tragisk och hemlighetsfull familjehistoria?
Som i alla goda deckare finns ett antal tänkbara förklaringar. Nystandet blir spännande och intressant, utan att störas av alltför klichéartade personporträtt. Stilen är blandat vardagskrass och eftertänksamt lyrisk. De dödas andar får sväva omkring och kommentera händelseutvecklingen på ett sätt som man måste bestämma sig för om det är vemodigt vackert eller en smula pretentiöst. Jag är lite kluven, men boken som helhet imponerar på mig. Den handlar om vanligt folk, familjelivets bekymmer, ensamhet och gemenskap, klassamhället och mycket mer, framför allt den eviga frågan om vad ondska är; dess rötter och reproduktion, våra tankar kring orsak och verkan när vi försöker förstå detta med människans förmåga till hat och brutalitet. Skildringen av ett kallt slättlandskap med mörka skogar, ruvande på symbolik, är stämningsfull. Snyggt men otäckt.
Kallentoft är även journalist men har trots det fått beröm av kritiker för sin förmåga att inte skriva i avskalad rapportstil. Hans text är mänskligare och mer eftertänksam än så. Lite pretto? Inte så det stör. Det här är en författare som vågar vara egen och filosofera över djupa, svårgripbara sidor av verkligheten.
För att vara deckare är det riktigt intressant och fängslande. Som jag ser det är författaren nästan lika bra som Nesser, Mankell, Indridasson och Fossum.
Det är inte illa.
I en liten klurig bok med frågor och svar har radio- och TV-kändisen Jonas Hallberg presenterat en rad lättsmälta och vardagsfilosofiska funderingar kring begreppet sanning. För dig som gillar torr verbal humor blandad med en nypa allvar är det här trivsam läsning. Bra presentbok.
Del fyra av Jan Guillous svit om 1900-talet tuffar på i gammal god stil. I den här delen är det världskrig igen, det andra. Lauritzen-klanen innehåller hela skalan från en SS-officer till en aktiv kämpe för norska Hjemmefronten. Familjemedlemmar arbetar, vänsterprasslar, dör, blir gravida och allt annat som hör till en bred berättelse med lagom många överraskningar. Du som har läst mina andra recensioner av delarna i serien vet redan vad jag tycker om Guillous kvalitéer och svagheter. Om inte, kan du ju scrolla ner. Perspektiven är riktigt intressanta: vem tyckte vad, vad var självklart beroende på vem man var, vad ville man se - och inte?
En kärnfull sammanfattning kan få bli att jag tänker läsa de böcker som författaren själv hoppas att han hinner skriva här i livet.
På senare tid har jag inte läst särskilt mycket. Så blir det ibland, även om läsning ger en unik möjlighet att låta medvetandet göra oväntade resor. När läslusten kommer tillbaka, blir det för mig ofta samma författare om och om igen. Man hittar sina favoriter.
Den jag kanske tycker allra mest om att läsa i mitt liv just nu är Murakami. Om någon annan människa någonsin läser denna bokblogg, är det ingen nyhet. I den långa raden av beskrivna böcker kommer hans ofta med. Just den här skrevs 1999 och är, som jag ser det, en av hans absolut bästa. Det är samma vardagsmänniskor och deras "normala" liv. Det är samma glipor i tillvarons väv, där man kan skymta något helt annat, något fördolt, det okända, drömmens verkligheter, kalla det vad man vill.
Läs den här boken om du vill uppleva en unik och vacker berättelse om kärlek. Historien är ett triangeldrama (men inte alls ett vanligt sådant) om en ung manlig lärare och två kvinnor. Hur deras relationer utvecklas är det enda boken handlar om på ytan, förutom några få avsnitt om vars och ens övriga liv, som i sammanhanget fungerar mer som en bakgrund, en kuliss. Den är även en betraktelse om jaget (som det ju finns flera av, beroende på hur man väljer att se det). Den handlar också, bland annat, om att älska en människa (som kanske är en del av en själv), men bara platoniskt, medan den sexuella åtrån lever sitt eget liv och inte alltid tar de vägar som man önskar.
Berättandet är lurigt på typiskt Murakami-manér, med perspektivbyten i form av berättelser i berättelsen, vilket väl kan betraktas som något slags utslag av filosofisk postmodernism. Jag vet inte. Framför allt är den här boken en poetisk pärla. Bara författarens bildspråk gör det mödan värt att läsa boken. Ett exempel:
"När jag tittade upp mot himlen från bergstoppen såg månen förvånansvärt nära och grov ut. Ett skrovligt, klippigt klot, vars skinn härjats av tiden. De olycksbådande skuggor av olika former som var spridda över dess yta var blinda cancerceller som sträckte ut sina tentakler mot livets värme. Månskenet förvred alla ljud, sköljde bort all mening och förvirrade sinnet."
Den är en sällsynt stillsam och fin skildring av vemod, ett vemod som kommer ifatt var och en som är modig nog och tar sig tillräcklig tid att betrakta allt detta som glöms och förloras. Jag har aldrig läst någon annan författare som på ett så klart och egendomligt hjärtskärande sätt kan beskriva den ödslighet som kallas ensamhet:
"När det nu finns så många människor i världen, och när alla söker något hos andra, varför måste vi då vara så ensamma? Av vilken anledning?Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?"
I min läsarvärld har Murakami en alldeles egen, ohotad mästarstatus. Hans böcker är oförutsägbara och förtrollande - och samtidigt så enkla och djupt mänskliga. En lisa för själen i en kommersiell, stressig värld, där våra sinnen oavbrutet attackeras av hjärndött trams.
Ian McEwan. Jag är på god väg att läsa allt han har skrivit. Den här gången blev det ett antikvariatsfynd som är inget mindre än hans skandalomsusade debutroman från 1979. Här var författaren 31 år gammal, men redan klar som den skoningslösa prosans häxmästare.
I en avskalad och medvetet detaljfattig berättelse får vi möta tonåringen Jack, som delar mörka hemligheter med sina systrar och sin lillebror. Deras far dör - och inte så långt därefter även deras mor. Syskonen kommer fram till att de inte vill splittras eller omhändertas, så de gjuter in sin döda mor i en betongkista i källaren. En het sommar i en stadsdel i sönderfall följer. En ung man, snookerspelaren Derek, visar intresse för storasyster Julia, men hennes känslor är minst sagt komplicerade och kan inte sägas vara konventionella.
Denna kusliga historia, som hela tiden kretsar kring upplösning, är berättad med en stramhet som kan kännas känslolös i sin konstaterande ton. Allt det upprörande får skapas inne i läsarens eget huvud. Vad är gott och ont i denna mörka berättelse? Vad är perverst avskyvärt och vad är alldeles "naturligt", ett resultat av omständigheterna? Jämförelser har gjorts med både Hemingways prosa och med William Goldings pessimistiska klassiker Flugornas Herre.
Läs den om du är nyfiken på de latenta katastrofer vi människor är, läs om du är orädd och inte har något emot att bli omskakad i ditt innersta. Rekommenderas inte för psykiskt sköra personer.
Mellan 1983 och 1990 skrev japanen Haruki Murakami dessa mycket egenaratade noveller, som utgavs 1993. Boken kom på svenska tre år senare. Nu har den återutgivits i reviderad översättning av Eiko och Yokiko Duke. För dig som inte läst Murakami tidigare är den här novellsamlingen perfekt att börja med. Här finns hans spännvidd: det mycket vardagliga, nästan pedantiskt beskrivet och det totalt skruvade och oförutsägbara. Man kan säkert vara mycket djup när man skriver om Murakamis berättarkonst och hänvisa både till japanska och västerländska influenser. På grund av min begränsade kunskap kommer jag emellertid att nöja mig med att par ingångar. Litterära och musikaliska referenser finns det gott om, som "ledtrådar" till det drömliknande och mycket speciella som blandar sig i vardagen för de människor det handlar om. Alla vi läsare får många bollar slängda mot oss och kan försöka fånga upp och jonglera med så många vi klarar av.
Verkligheten är mer än bara yta och förnuft. Om vi tar del av modernismens arv, inspirerat av nytänkare som Freud och Jung, hittar vi snabbt exempelvis Franz Kafka. Just han är, som jag ser det, den mest uppenbara förebilden för Murakami när han utforskar det fördolda inom oss. En av Murakamis böcker heter också Kafka på stranden. Det låter kanske tungt och svårt, men det är det inte. En svärta finns där - många av berättelserna kretsar till exempel kring olika former av ensamhet - men även en rejäl dos absurd humor. Detta var något som präglade Kafka också, för övrigt.
Alla novellerna är väl inte lika fulländade, men även de svagaste är läsvärda, mycket personliga och intressanta. De bästa är som tragikomiska vuxensagor utspelade i en vanlig värld som är som ett slags skal eller kuliss - och bakom denna yta öppnar sig något helt annat, som är konstigt, mörkt, roligt och helt underbart.
Författarens senaste projekt ska visst vara en alldeles realistisk roman. Den typen av berättande förekommer också i den här novellsamlingen, men det jag verkligen gillar är när han "spårar ur" och låter fantasin flöda.
Författaren till denna 817 sidor tunga biografi över den klassiska brittiska popens gudfader heter Philip Norman. 1981 skrev han den biografi om The Beatles, Shout!, som anses bäst av många kritiker. I denna tegelsten får vi veta det som går att gräva fram om Lennons bakgrund i krigstidens Liverpool, via mötet med Paul McCartney och vidare genom The Cavern, de vilda dagarna i Hamburg och hela vägen genom den magiska mysterietur som alla känner som The Fab Four, The Beatles, världens största och mest inflytelserika popgrupp. Lennons återstående dryga decennium i livet efter bandets upplösning är säkert mer okänd för många fans, men den här boken råder bot på det.
Läs om du vill möta en rätt problematisk liten kille som växte upp till en ung man med många sidor; både popgeniet och den ikon för fred och motstånd han ses som av en hel värld - och den egoistiske karlslok han också kunde vara. Vi får veta det mesta om hans förhållande till sina egna närmaste, till de andra beatlarna, Brian Epstein, George Martin och många andra.
I mitt tycke - gammalt fan som jag är - är detta en lång läsfest. Inte minst det avslutande kapitlet som innehåller sonen Seans bild av sin mördade far är både intressant och gripande. Boken rekommenderas varmt för alla som vill läsa något välskrivet om en av världens mest kända och älskade artister, en alldeles vanlig kille vars begåvning blommade ut på rätt plats vid rätt tillfälle, en dubbelnatur till man som blev både skjuten till döds och odödlig.
Dan T Sehlberg är musiker och entreprenör. I sin debutroman lyckas han fånga läsaren med en rejält spännande historia som till största delen känns realistisk och till viss del spekulerar i något som kanske redan är möjligt. Jag är full av beundran för det kärnfulla referat av boken som finns hos Litteraturmagazinet, så i stället för att försöka skriva ett bättre själv, ber jag dig titta där innan du tar del av mina åsikter.
Om du vill läsa en riktig bladvändare om hur människohjärnan och datorerna snart kan kopplas ihop, ska du läsa den här. Eric Söderqvists heroiska jakt på det antivirus som kan rädda hans hustrus liv engagerar. Det är verkligen på liv och död, med full fart genom en värld där den internationella storpolitikens aktörer, i det här fallet Hizbollah, Mossad och CIA, struntar fullständigt i sådana futtigheter som enskilda människors liv och säkerhet när de försöker nå sina mål.
Boken har väl en och annan svag punkt, som jag ser det främst de rätt överkonstruerade drömsekvenser som dyker upp med kursiv stil på några ställen. Vissa av de problem som uppstår under resans gång blir också lösta på ett lite väl smidigt och tursamt sätt ibland.
I övrigt gillar jag Mona skarpt. Jag hejar nästan högt på det stackars datageniet Eric när han kämpar så förtvivlat under sin våldsamma odyssé. Jag blir övertygad om att de olika motståndarnas personliga och kollektiva övertygelser och drivkrafter är begripliga, även om de inte alla är sympatiska. Det finns hjältemod och något man kan beröras av även hos skurkarna och det finns hänsynslöshet även hos de "goda". Jag blir rädd på riktigt för det scenario som Sehlberg lyckas beskriva så övertygande, detta som bottnar i vårt totala globala beroende av digitala hjälpmedel för alla viktiga funktioner i samhället, inte minst de finansiella. Vem som ljuger och vem som talar sanning, vem man kan lita på eller inte (inte minst en själv) är en annan nivå i denna läsvärda politisk/tekniska thriller. Och vem vågar tro på den gamla lösningen "slutet gott, allting gott"? Den här bokens epilog gläntar på en dörr till ett rum man knappt vågar kika in i...
Boken är såld till ett 30-tal länder och ska även bli film.
Jag vill dela in min recension av boken i två delar. Den första är kritisk och handlar om Guillous vanliga akilleshäl: personteckningen. Personerna i den här serien börjar nu bli rätt många, men man överraskas sällan eller aldrig av någonting de gör eller säger. De blir mer symboler eller figurer än komplexa gestalter. Om man kan leva med detta, räcker emellertid det som är den viktigaste delen av romanbygget: berättelsen om vår 1900-talshistoria.
Det handlar i denna del tre mest om Tyskland och hur förnedringen efter första världskriget, hyperinflationen och massarbetslösheten ledde till brutal politisk kamp mellan högern och vänstern. Vi får följa med på den resa som ledde till Europas historias mörkaste kapitel. Skickligt vävs de enskilda människornas öden in i historien om den ondskans malström, som först inte togs på allvar men som så småningom och allt tydligare förändrade samhället till något mycket intolerant och brutalt. Vissa drog nytta av det och jublade. Andra gick under eller hann i bästa fall fly i tid. I släkten Lauritzen finns både de som slåss för modernitet, jämlikhet och demokrati och de som i det växande nazityskland hittar en lysande karriär. Det kanske mest intressanta är skildringen av hur en sorts aktning för och kärlek till Tyskland är gammal och fullständigt självklar för dessa människor, vilket gör dem mer eller mindre blinda för vad som händer och vad som är på väg. Frågan om vem som räknas som jude under denna tid och vad det leder till får också en intressant vinkling i berättelsen. Den rädsla som en homosexuell kände i 30-talets Tyskland får även den sin brutala förklaring. Trots att personerna i boken träffar osannolikt många mycket välkända figurer ur den verkliga historien, kan man inte säga annat än att Jan Guillou lyckas levandegöra vår historia på ett spännande sätt. Det är ett rejält tempo och man vill bara läsa vidare, vilket gör att boken tar slut lite onödigt snabbt. Väntar redan med spänning på del fyra. Trean slutar när Sandöbron just har rasat men nyheten överskuggas helt av Tysklands inmarsch i Polen.
Historikern Henrik Arnstad har skrivit något så märkligt som en historisk översikt av fascismen förr och nu - faktiskt en bok som är unik i sitt slag i dagens Sverige. Du kan ta del av vad boken handlar om och vad andra har sagt om den via bloggen alskade.wordpress.com. Titeln kan verka provokativ - för ingen vettig människa kan väl se något värt att älska i fascismen? Vad författaren lyckas göra är att förklara vilka förutsättningar som fick ideologin att uppkomma och vad som lockade - och tyvärr fortfarande lockar - så många människor. Vi hör så ofta talas om allt detta hat och våld och denna besinningslösa intolerans, rasism etc. Detta beskrivs i den här boken, men också den kärlek till det egna landet och den egna "rasen", som utgör en del av lockelsen. Tomrum och vilsenhet, dåliga tider med utbredd rädsla, allt detta som fanns redan 1919 och som finns nu igen, får många människor att längta efter sammanhållning mot yttre hot, efter folklig och nationell "renhet" och tydliga, traditionella könsroller med rosenkindade barnaföderskor till kvinnor och stenhårda, modiga, patriotiska krigare till män.
Boken tar också upp gränsdragningar mot andra liknande system - den förklarar varför konservativ nationalism inte är riktigt samma sak som fascism och hur det gick till när den nya högern i Frankrike började bygga det mer "rumsrena" projekt som i dag är ideologisk grund för alla de nya partier i Europa, som vill nå samma mål som fascismen, helt eller delvis.
Boken är tjock, 450 sidor i tryckt version, men jag själv ser den ändå som en översiktlig introduktion till fenomenet ultrahöger, oavsett vilken etikett denna vill sätta på sig själv. Jag fick lära mig mycket om både Franco, Mussolini, finska lapporörelsen och litegrann om svenska SD:s historiska arv, för att ta några exempel, men jag tycker att det finns mycket mer att lära för den intresserade, om allt från Ustasja i Kroatien till ultrahögern i världen utanför Europa och de olika metoder som dagens fascister (eller deras mer städade kusiner) använder. För min del slutar inte heller intresset för de här frågorna där den här boken slutar - vi behöver problematisera och våga tala fördomsfritt om de strukturer ur vilka fascismen hämtar sitt stoff och lyckas appellera till folk. Den här boken gör en del av det jobbet, men det finns oändligt mycket mer att lära och göra för att komma till rätta med detta destruktiva och livsfarliga fenomen.
Ja! Efter min lätta känsla av besvikelse vid läsningen av Uppdrag Sweet Tooth, är jag nu lättad. Ian McEwans roman från 1997 är precis lika bra som alla andra toppböcker av denne fantastiske engelsman. Du kan titta i recensionen i Litteraturmagazinet först för att få grundfakta och se vad det här handlar om.
Vad ska man säga? McEwan har allt: det finns trivsamma inslag som kärlek och spänning, men framför allt det som gör honom riktigt bra: ett briljant språk, massor av kunskap, psykologisk insikt, en fin förmåga att plantera tankar och tvivel, en intellektuell diskussion om tro och vetande... ja, man kan fortsätta länge. Få kan som han gestalta nutidsmänniskans belägenhet i en värld där gamla sanningar dör varje dag och vi får ett allt tuffare jobb med att hitta ett anständigt, vettigt sätt att förhålla oss till verkligheten. Vem kan man lita på? Vad driver en människa med stark tro - och när tvingas man inse att tro har övergått till galenskap? Hur kan vi med förnuftets och kunskapens hjälp hitta en effektiv och osjälvisk kommunikation - och när bryter denna kommunikation samman, även med dem som står oss allra närmast? Vad gör en människa när ingen, inte ens rättsväsendets representanter, tror på vad man säger, trots att det är sant? Hur hanterar vi traumatiska upplevelser av sorg, svek, skam och ilska, inklusive insikten att något inte gick till på det sätt vi först tog för givet? Som du ser handlar den här boken, precis som de flesta andra av den här författaren, om komplexa, djupa, viktiga och allmänmänskliga teman. Läs den! Det blir knappast bättre än så här.
Arne Dahl, egentligen Jan Arnald, litteraturkritiker på DN, har uppdaterat sitt författarskap. Poliserna i A-gruppen har nu blivit europeiska och fått nya kollegor från olika länder. Arnalds kollega Magnus Eriksson från SvD har skrivit en innehållsrik och vettig recension, som jag tycker du kan börja med.
För oss som har läst Arne Dahl tidigare, känns det hela bekant. Det är innehållsrikt, snabbt och genomtänkt så till den grad att man funderar precis som Magnus Eriksson gör - alltså i termer av ironi. Visst är det samtidskritiskt, men också rejält konspiratoriskt och pessimistiskt. Man tappar liksom andan: hur i helsike ska det gå till att få någon ordning på denna überbrutala, genomkorrupta värld, där "alla" skor sig i ett slags globalt nät av totalt cynisk kriminalitet? Även de sympatiska och genomeffektiva snutarna i opcop-gruppen har fullt upp att göra och man kan inte ens vara säker på att dessa hjältar och hjältinnor överlever. Hur hjältinnorna beskrivs är också intressant i sig. I Arne Dahls böcker är kvinnorna minst lika coola, starka och modiga som männen, och lika slängda i truten.
Jo, det är snyggt och intelligent konstruerat, allt det här, men samtidigt kan jag inte hjälpa att jag irriteras av känslan av att det bara är för mycket. Det är uppenbarligen en poäng med denna bok att visa hur olika slags brottslighet hänger ihop, men det sker till priset av att det blir en smula splittrat och spretigt. Särskilt när man tar del av historien som ljudbok, är det faktiskt rätt svårt att hänga med. Många namn och platser blir det.
En sak är emellertid säker: om du vill läsa en rapp polisroman som tar upp viktiga ämnen på ett modernt sätt, blir du inte besviken. Den här författaren levererar. Läs i pappersbokform (eller på platta, förstås) i lugn och ro så du lätt kan gå tillbaka om det behövs.
Sofi Oksanen har med denna roman skapat ännu en mästerlig skildring av ett Estland som skulle kunna vara vilket land som helst, där diktatur gör vissa till hjältar, andra till offer och många till medlöpare.
Bokens handling tilldrar sig på ett plan under andra världskrigets tyska ockupation och på ett annat under mitten av 1960-talet, när Estland var en delrepublik i Sovjetunionen. Vi får möta nationalisterna, som med alla medel ville få tillbaka landets självständighet och vi får möta de människor som försökte överleva genom samarbete med ockupationsmakten - i vissa fall genom att först gå nazisternas ärenden, sedan kommunisternas.
Det mästerliga består i att de alla blir begripliga - både sådana som man automatiskt fördömer vid ett första påseende och sådana som verkar så ädelmodigt orädda att man inte fattar hur sådan resning kan existera i en vanlig, bräcklig människa. Precis som i verkliga livet är ödet orättvist. I den här berättelsen kan man inte lita på att goda gärningar belönas och det onda besegras. Det som etsar sig fast i minnet efter läsningen av den här mörka berättelsen är känslan av att ha förstått mer av mekanismerna som formar människor i ett erövrat och förtryckt land, ett farligt land där rättssäkerhet inte existerar och där alla måste vara mycket försiktiga med vad de gör - och där kall, cynisk beräkning och egennyttigt kappvänderi tyvärr belönas.
Dagens relativt bortskämda människor i vårt hörn av världen kanske får sig en och annan nyttig tankeställare av den här boken. Hur skulle vi själva ha agerat om vi hade ställts inför samma hårda verklighet?
Reginald Hill är en klassisk brittisk deckarmästare som dog 2012. Den här berättelsen innehåller väl egentligen allt en diggare av pusseldeckare kan önska sig: det är lärt, det innehåller en stor mängd mer eller mindre konstiga och älskvärda typer, det är klurigt och lurigt och innehåller massor av blinkningar till litteratur och annan kultur. I den här boken kan man till och med säga att ordet i sig är huvudperson, eftersom den brottsling som jagas är en seriemördare som kallas Ordmannen, en ruggigt smart typ som gäckar polisen med kryptiska ledtrådar. Om du vill fördjupa dig mer i bokens innehåll och något om personerna i den, kan du ta en titt på dess hemsida hos adlibris.
För min del kan jag dela upp mitt intryck i två delar. För det första kan jag inte annat än beundra en författare som har en så fantastisk förmåga att fabulera, som Hill visar upp i den här romanen. Det är ingen dumskalle som har knåpat ihop det här, och jag erkänner att det långa stunder är förbryllande, underhållande och rätt spännande. Jag erkänner att jag gillar den kommissarie som kallas "Den tjocke" och hans cyniska skarpsinne och att jag identifierar mig med den hederlige och lite oerfarne polisen Bowler, skämtsamt kallad Hat. (Det är förmodligen ännu roligare att läsa Hill i original - översättaren måste ha haft ett rent helvete med alla mer eller mindre oöversättliga vitsar och allusioner.)
För det andra stupar den här boken för mig på det faktum att den just är så oerhört konstruerad så det nästan blir parodiskt. Slutet bjuder på en så pass krystad förklaring till hur allt ligger till att jag lämnar boken bakom mig med en viss känsla av besvikelse. Det blev till sist helt enkelt bara för mycket.
Rekommenderas till den som inte har något emot gränslös fantasi, om man ska uttrycka det lite snällt.
Leif GW Persson torde inte vara obekant för någon svensk. I sin självbiografi går han igenom allt som formade honom till den han blev, både riksbekant auktoritet om brott och en rätt skadad, alkoholiserad man med mycket sorg i bagaget. Recensionen i DN, skriven av Sara Ullberg, är rätt heltäckande och informativ, anser jag.
Det är med orädd uppriktighet författaren beskriver sig själv och andra. Att GW skulle vara feg eller undfallande finns inte på kartan. Den person som skildras med störst värme och respekt är den hårt arbetande och kärleksfulle fadern och den som beskrivs som mest svekfull, rent av ond, är modern. Som var och en kan inse finns här en dualism som präglar ett helt liv.
Den här boken spänner mellan arbetarklassuppväxt och ett vuxenliv i politisk hetluft och kändisskap. Den är oavbrutet intressant, enkelt och klart skriven och bör kunna ge en hel del till alla som läser den.
Peter Ames Carlin heter författaren till denna första auktoriserade biografi om världsstjärnan och fenomenet Bruce Springsteen. (Författaren har också skrivit böcker om Beach Boys och Paul McCartney.) Resultatet av hans grundliga arbete är en överraskande nyanserad bild av The Boss.
Den som har varit på en konsert med Bruce och hans E Street Band bär med sig en känsla som sitter kvar för alltid. Jag upplevde själv, på min 30-årsdag, den legendariska spelningen på Ullevi i Göteborg, när alla vi lyckliga, sjungande, dansande och hoppande fans nästan rev stället. Denna publikkontakt, denna ursinniga kraft, verkar ha följt med New Jersey-grabben och hans medmusikanter överallt och alltid (med ytterst få undantag).
Carlin låter oss få en inblick i familjen Springsteens historia med allt den innebär av fattigdom, död och depression, men även av envishet, kärleksfullt stöd och tro på talang. Bruce växte upp med en stark vilja att bli något och utnyttja den lyskraft som han tidigt insåg att han hade. Redan i tidiga ungdomsår började det hårda arbetet med att lära sig att bemästra gitarren (han var lokal gitarrhjälte i New Jersey med omnejd redan som tonåring) och att alltid skriva, med målet att poetiskt skildra Amerika ur ett arbetarklassperspektiv. En nyckel till bossens popularitet är hans kompromisslösa kärlek till och respekt för sitt ursprung, hans vilja att föra de fattigas och underpriviligierades talan. Efter år med för många okända band som Child, Steel Mill och Earth hamnade han så småningom i den konstellation som kom att heta The E Street Band. I dag är de två originalmedlemmarna Danny Fedirici och Clarence Clemmons döda, men bandet lever; nya album och turnéer kommer fortfarande.
Bruce själv har för de flesta framstått som renlevnadsmannen med rättvisepatos och ett ständigt strålande humör. Biografin bidrar till att förstå mer än detta: Bruce är också mänsklig, vilket bland annat visas genom historien om hans återkommande depressioner. Denna del av berättelsen om artisten ökar också förståelsen för de mörkare delarna av hans enorma produktion, exempelvis de skoningslösa låtarna på Nebraska och The Ghost of Tom Joad. Huvudspåret är ändå de kraftfulla, röjiga klassiker från album som Born To Run som satt standarden för bredbent, ärlig, svettig rock'n'roll. Varje album behandlas noggrant och bjuder på många kunskaper om hur det gick till när de skapades. Inte minst historierna kring debuten Greetings From Asbury Park och 9-11-albumet The Rising, för att inte tala om de akustiska albumen, är mycket intressanta för ett gammalt fan som jag.
Även andra än fans kan få ut något av den här berättelsen om hängivenhet, hårt arbete och uppriktigt patos. Läs och lär.
Karl Ove Knausgårds "autofiktiva" romanbygge i sex delar inleds med den här boken. Den har sålts i hundratusentals exemplar, är rikligt prisbelönad och har vållat stor debatt, mest i författarens ursprungsland Norge. (Sedan ett antal år bor han i Sverige.)
Termen "autofiktiv" innebär en markering: det här är varken helt sant eller helt påhittat - det är någonstans mitt emellan. Man kan lätt göra reflektionen att alla självbiografiska verk egentligen borde ha en liknande programförklaring. Insiktsfulla personer som skriver om sig själva brukar också inse det omöjliga i att återge Den Rena Sanningen; hur kan någon hävda att den går att uppnå med hjälp av text?
Vad som står på alla dessa sidor har kallats hyperrealistiskt. Sällan eller aldrig har jag sett hur någon har bemödat sig så mycket om att gräva sig in i djupet av varje ögonblick som skildras. Det ser mycket trovärdigt ut och är den förklaring som brukar ges till den upprördhet många har känt. Hyperrealistiskt innebär nämligen osminkat och är allt annat än smickrande för de personer, verkliga sådana, som beskrivs. Den som visas upp på det minst fördelaktiga sättet, förutom författaren själv, är fadern. Först en kärlekslöshet som ändå känns nyanserat beskriven, sedan allt som finns kvar av elände sedan fadern supit ihjäl sig och de vuxna barnen städar upp efter honom i samband med begravningen. Med i den skamfyllda processen finns också farmodern, som dragits ner tillsammans med sin son i supandets misär.
Den senare delen utgör större delen av bokens innehåll, men där finns även långa berättelser från författarens barn- och ungdom, framför allt från tonårens vilsna sökande efter en egen identitet, efter ett sätt att vara som är både sant, eget och möjliggör acceptans från andra.
Den här boken kommer att diskuteras även i fortsättningen - huruvida den är för grym eller inte, huruvida den är ett exempel på stor litteratur eller inte. För min del vill jag bara konstatera att jag måste läsa Strindberg för att hitta något som är i närheten av den här bokens skoningslösa känsla av total och ocensurerad äkthet.
Läs om du vågar.
Kinesen Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2012. Författarnamnet är en pseudonym (som betyder "tala inte"). Författarens verkliga namn är Guan Moye. Hans genombrottsroman är ett utmärkt exempel på hans vackra och sagoskimrande och samtidigt brutalt realistiska berättarkonst. För att göra det enkelt för mig, länkar jag till en recension av Jacob Carlander (Corren) den här gången. Där står allt du behöver veta och jag håller med den här recensenten.
Du ska nog inte bry dig om Mo Yan om du är en ovan läsare och bara vill ha omedelbar igenkännings-feelgood, konstruerad spänning enligt standardmodell eller annan lättuggad underhållning. Om du däremot gillar det oförutsägbara, innovativa och ärligt grymma, har du en stor läsupplevelse framför dig. Samma sak slår mig varje gång jag läser verkligt storslagen litteratur från länder som har en mera krigisk historia än Sverige: vi har haft det mycket, mycket bra i vårt land jämfört med oerhört många andra människor i denna skoningslösa värld. Kina är ett utmärkt exempel. Att läsa en författare som Mo Yan är bra för vår kulturella ödmjukhet. Jag kan säga det hur många gånger som helst: litteratur som den här, som verkligen förtjänar att kallas litteratur, är livsviktig.
Kåsören Fredrik Backman har debuterat som romanförfattare med den här komisk-tragiska bagatellen. En 59-årig man, Ove, har mist både sin älskade fru och sitt jobb. Ove är den där buttra typen som de flesta av oss känner igen. Han kör naturligtvis bara SAAB och han sätter upp små förbudsskyltar i bostadsområdet, trots att han avsatts som ordförande under en, som han själv kallar det, "statskupp". Detta är mannen som alltid har gjort rätt för sig, har ordentliga verktyg och kan backa med släp. Han frågar vad än det ena, än det andra "ska vara bra för" och ondgör sig över det mesta som är så typiskt för vårt samhälle "nu för tiden". Ska han få ta livet av sig i fred? Livet har ju blivit meningslöst utan den fru som var hans motsats (glad och positiv i alla lägen) och utan jobbet. Nja, diverse nyfikna grannar, som visar sig behöva all möjlig slags hjälp, plus en husvill katt, gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för sådana planer.
Undan för undan rullas huvudpersonens oftast tuffa bakgrundshistoria upp, parallellt med att Ove, surt och motvilligt, dras tillbaka in i livet. Grannarna är en brokig skara och kämpar gemensamt mot ondskefull byråkrati och för ett slags folklig, enkel gemenskap som känns rätt så inspirerande att läsa om. Ove är en surkart, men han är hederlig och när någon når fram till hans väl instängda hjärta är han lojal till döds. Han beskrivs som en sort som inte görs längre, en utrotningshotad art, som klarar betydligt mer alldeles själv än oss andra "inkompetenta idioter". Civilkurage är en av de egenskaper den här figuren har mitt i centrum av sin avighet. Han passerar genom berättelsen men stannar sedan kvar.
Språket är vardagligt enkelt, kryddat med komiska krumelurer i form av nyuppfunna, lustiga liknelser. Ändå finns en allvarlig botten där - det blir aldrig fars. Klart läsvärt för att vara en kåserande bagatell, med andra ord.
Serien om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti avslutas med denna berättelse av den alltid lika stilsäkre Håkan Nesser. Den sympatiske polisen upplever redan i bokens inledning sitt livs värsta trauma: hans älskade Marianne dör. Sorg och saknad blir alltså stora beståndsdelar i historien.
När han så småningom börjar jobba igen, får han ett cold case på bordet, att ta reda på vad som egentligen hände när en viss Arnold Morinder försvann spårlöst flera år tidigare. Barbarotti börjar nysta i det mystiska försvinnandet, som har länkar till en kvinna, Ellen Bjarnebo, känd som styckerskan från Lilla Burma. Detta märkliga namn syftar på en illa skött bondgård där hon levt med sin genomvidrige make Harry, som slutat sina dagar som ihjälslagen och styckad. Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på Hinseberg blir hon så småningom sambo med just Morinder. Sedan denne försvunnit återfinns han emellertid aldrig och fallet avskrivs. Barbarotti kämpar parallellt med frågorna om livets mening, sin egen framtid och de gamla händelserna kring Ellen Bjarnebo.
En bra deckare bjuder både på snygga vändningar och ett existentiellt djup. Det tycker jag att Nessers böcker gör. En annan styrka med dem är det klara och skarpa språket. Mycket av eftertanke ryms där. Ofta upprepar personerna vad samtalspartnern sagt i en frågande ton, ibland reflekterar de för sig själva över språkliga uttryck. Dessa grepp visar tydligt författarens respekt för språket och hans förundran över dess tvetydigheter och ofullständighet.
Jag tänker inte avslöja något om de gamla gåtornas lösning eller de lösningar Gunnar Barbarotti hittar i sitt eget raserade liv. Berättelsen förtjänar att få bjuda på sina utvecklingslinjer utan att man skvallrar sönder dem i en recension. Frågar du mig säger jag bara att serien om Barbarotti avslutas på ett stilfullt sätt. Det här är inga actionböcker, men de griper tag och stannar kvar. Bra jobbat av en bra författare.
Ian McEwan har länge varit en av mina stora favoriter. Den här gången är jag emellertid inte lika imponerad som jag brukar vara. Mycket av det jag själv tycker och en hel del till finns i Thomas Anderbergs recension i DN. Problemet med favoritförfattare är att man vill bli bergtagen av innehållet, språket, den litterära gestaltningen, dialogen, de verklighetstrogna detaljerna och framför allt karaktärerna. Denna gång går McEwan lite på tomgång, dock. Trots det måste jag erkänna att hans postmoderna(?) metalitterära twist på slutet är lite kul. Kan inte avslöja vad detta är utan att förstöra för dig som vill läsa boken själv. Nyfiken? Läs DN-recensionen om du vill veta mer, men håll i minnet att min åsikt ändå är något mer åt det positiva hållet.
När Fan blir gammal, blir han religiös, säger ett gammalt ordspråk. Lite så tänker jag när jag läser Jan Guillous del två av hans framväxande svit Det stora århundradet. (Du som vill kan läsa om del ett, Brobyggarna, längre ner på den här sidan.) Varför reagerar jag då som jag gör? Jo, den gamle machomannen, isbjörnsjägaren och författaren av böckerna om riddaren Arn och agenten Hamilton har skrivit en roman med en homosexuell konstnär som huvudperson. Otippat är bara förnamnet, men jag tycker boken är värd att läsa.
Sverre Lauritzen är den av de tre bröderna som försvann till England i Brobyggarna. Med sin partner, en likasinnad, ingenjörsutbildad och estetiskt sinnad lord, upplever han en spännande tid i Europas historia: tekniken går framåt med stormsteg och modernismen utmanar de konservativa värdena efter det inkrökta 1800-talet. Man experimenterar, drömmer och skapar i en anda av stor framtidstro: nu kan allting bara bli bättre, tekniken gör krig "otänkbara" och toleransen mot det annorlunda ökar. Men tyvärr kommer ändå Det Stora Kriget och katastrofen är ett faktum på mer än ett sätt.
Mottagandet som boken har fått är blandat. Magnus Erikssons recension i SvD är huvudsakligen kritisk. Här invänder recensenten att författaren misslyckas med att få liv i sina gestalter och deras känslor. Mats Gellerfelt i Aftonbladet använder ordet "storverk" i sin positiva recension. Även bland mina närstående möter jag så olika reaktioner att jag själv blir osäker på vad jag egentligen tycker. Sågningar och hyllningar om vartannat... Så var landar jag? Både - och, blir svaret. OK, Guillou är och har alltid varit benägen att skapa supermänniskor, endimensionella karaktärer som känns schablonmässiga. Han är inte fena på att beskriva känslor, framför allt inte heta eller komplicerade sådana. MEN - och detta står jag för - det finns få som kan berätta en historia med ett sådant flyt och med en sådan imponerande mängd bakgrundsarbete bakom. Det är lättsmält, ja, men även allmänbildande och framför allt medryckande. Det går inte att låta bli att läsa färdigt för att se hur det ska gå.
Jag väntar för min del nyfiket på del tre. Tvåan slutar med en början på något nytt och jag vill veta hur det går för de tre bröderna Lauritzen. Dessutom, och detta tycker jag är angeläget, kan det bara vara bra att en så manlig ikon som Guillou gör något för att bidra till toleransen mot människor som inte lever som majoriteten.
En av de mer produktiva författarna av böcker om andra världskriget är Antony Beevor. Han har skrivit ett jätteverk om hela kriget, men även enskilda böcker om Stalingrad, D-dagen och annat. Som metod använder han ett episkt berättande, där enskilda kommer till tals, både de mest välbekanta ur historien och, mest av allt, de "vanliga" människor som annars kanske skulle ha försvunnit in i historiens töcken. Det är nästan svårt att förställa sig hur mycket efterforskningar en bok som den här innebär. Ljudboksversionen, som jag tagit del av, tar i stort sett ett dygn att lyssna igenom.
För dig som vill veta allt om vilka arméer som stod var eller hur de förflyttade sig i samband med tredje rikets fall, är det här den perfekta populärhistoriska boken. Själv är jag väl inte tillräckligt mycket MÖP (Militärt Överintresserad Person) för att vara mest fascinerad av dylikt. Det som däremot inte går att vara annat än intresserad av är de vanliga vardagsmänniskoöden som beskrivs: ryssarnas oerhörda hämndaktioner i Ostpreussen, massvåldtäkterna (över två miljoner tyska kvinnor våldtogs, många av dem dessutom av många soldater), de nazistiska ledarnas inkompetens, cynism och ödesdigra fanatism (och allt det förde med sig av onödigt lidande för befolkningen), de ryska kommunisternas fullständiga likgiltighet inför människoliv - med mera. Bara att läsa om hur en mycket stor del av krigsveteranerna eller de slavarbetare från Sovjet som befriades behandlades efter kriget är mycket lärorikt. Tänk dig att jubla över din befrielse från nazisternas helvete och sedan bli misstänkt för opålitlighet mot partiet när du kommer hem - och skickas till fångläger... Intressant är också skildringen av hur tyskarnas kynne förändrades: den svulstiga och verklighetsfrämmande chauvinismen som fick ge vika för krassa överlevnadsstrategier och kolsvart galghumor.
Berlin : slutstriden 1945 är ett mastigt storverk i sin genre och klart läsvärd för alla som i detalj vill känna till slutet på världens hittills största och mest skoningslösa konflikt, slutstriden mellan 1900-talets mest fanatiska och brutala system.
Dag Öhrlund har skrivit den här deckaren om den stentuffe privatdetektiven Nic Jones, halvamerikan och urtypisk machohjälte. Jag kan säga det på en gång: det som författaren har skrivit tillsammans med Dan Buthler är bättre än det här. Deras gemensamma författarskap presenteras på deras webbplats.
Visst är den här historien flyhänt berättad och spännande enligt formulär A i stort sett hela tiden, men det var länge sedan jag läste något så klyschigt. Nic Jones är amerikaniserad, elitsoldatutbildad, rik, hård mot de hårda men snäll mot syrran, barn och djur och dessutom en nagel i ögat på den officiella ordningsmakten - något som de ändå gärna står ut med eftersom han hjälper till med att leverera resultat. Självklart lever han på cigaretter och - ja, du gissar rätt: Jack Daniels... Till författarens försvar kan man emellertid säga, att hjälten klantar till det i jobbet en gång - men då blir han också blåst av en mycket övertygande kvinnlig psykopat, så man förväntas "förlåta" honom. Allra svårast att stå ut med är den här figurens enorma attraktionskraft på kvinnor. Han är den ofelbare häradsbetäckaren så till den grad att man inte kan undvika att fundera i termer av att det är författarens egna önskedrömmar om total oemotståndlighet som gestaltas. Till och med en gammal älskarinna som kommit ut som lesbisk är tänd på honom och lyckas knappt hålla sig när de (naturligtvis) hamnar nakna i samma säng.
Handlingen är så fylld av osannolika tillfälligheter att man bara kan le. Däremot finns trots allt ett sug att läsa färdigt, ungefär som när man börjar läsa en serietidning och inte kan sluta förrän man sett hur det gick - oavsett hur konstruerat det var.
Det här är rappt, lite småkul ibland men otroligt förutsägbart. Om du minns TV-serien Snoken kan du tänka dig en mix av den figuren och Mike Hammer. Det är bara det att både den gamla TV-serien och den klassiske deckaren, skapad av Mickey Spillane, är mycket bättre.
En sista brasklapp kan möjligtvis vara att författaren har skapat sin figur med en ironisk glimt i ögat - men personligen hittar jag inte riktigt den eventuella ironin. Jag tror att det här är litteratur som funkar som en hamburgare på McDonalds - det finns folk som gillar det här för de får en produkt som känns igen. Känner du att det är något för dig, så behöver du ju knappast bry dig om att just jag sågar den här boken.
Jens Lapidus' egen genre Stockholm Noir har avslutats med den här boken. De två första delarna var Snabba cash och Aldrig fucka upp. I den här kriminalromanen sker mycket, minst sagt. Problemet är att det inte gärna går att berätta om de viktigaste händelserna utan att förstöra läsupplevelsen för andra. Det sker oväntade händelser en bit in i handlingen, som på ett mycket genomgripande sätt styr in berättelsen på nya spår. Därför får du nöja dig med mina enkla kommentarer om annat än handlingen. Jag är positiv till karaktärerna. Inte minst blir jag imponerad av hur författaren skruvar till detta med könsroller. Nyanserna finns också där: det är inte alltid som den man borde lita på är helt pålitlig - och tvärtom. Andra fördelar är känslan av realism, språket och det rejäla tempot. Att skriva om nutida gangsters som har Sverige som spelplan måste vara ett kunskapskrävande arbete, liksom att skriva om ordningsmakten och rättsväsendet. Kriminaliteten som skildras i den här romanen är skiktad: det finns olika samhällsklasser även i den undre världen. Dessutom suddas gränserna ut mellan legalt och illegalt, mellan moraliskt och omoraliskt. Även en gangster kan göra något ädelt ibland, eller bara skildras som en vanlig, bräcklig människa - och en företrädare för lag och ordning kan, ibland men inte nödvändigtvis alltid, bete sig som en skitstövel och svikare. Att livet deluxe, efter det stora klippet, inte blir som man tänkt sig, känns också övertygande. Allt det här blir samtida och trovärdigt och det finns mer som bidrar till den känslan. Framför allt är brottsligheten multinationell, gränsöverskridande och mångkulturell. Även rasism och sexism är delar av helheten och har många ansikten. Det mesta av detta flyter in i handlingen och dialogen som en självklar del; det bara finns där och gestaltas i olika situationer. Sammantaget har advokaten Lapidus skrivit en historia som i varje fall jag, lekman som jag är på området, kan tro på. Hans berättelser och hans språk är rakt på sak, väjer inte för hur verkligheten (som han uppfattar den) ser ut.
Det jag nog gillar mest är hur Lapidus byter språkstil så smidigt när han växlar mellan karaktärerna. Det ger på något vis klarare färger åt den bild han målar upp. Han har gjort det förr och visar här att han har blivit ännu bättre på det.
Om du läser andra recensioner ser du att den här boken har fått både ros och ris, ibland i en och samma recension. Detta ser jag som bra, för det är ett kvitto på att författaren skapat något som engagerar folk och som inte ser ut som allting annat.
En spännande och läsvärd bok.
I den här boken från 2007 presenteras Hell's Angels, Bandidos, Original Gangsters och några grupperingar till i Sveriges undre värld. Författarna heter Lasse Wierup och Matti Larsson. Deras kartläggning är resultatet av ett enormt journalistiskt arbete. Boken är läsvärd för alla som vill veta hur den kriminella världens mest ökända gäng såg ut fram till utgivningsåret - för den som vill ha en uppdatering finns en andra del, som kom ut 2010. Tonen är rak och osentimental: vi får veta vad som går att ta reda på om varifrån de olika gängen härstammar och hur deras inre strukturer fungerar. Intressant är också allt som skrivs om enskilda gängmedlemmar: hur de hamnade i gängvärlden, vad de gjort sig skyldiga till och hur vissa slutade, andra hamnade bakom galler och några försvann eller mördades.
Det är en mycket manlig värld som beskrivs och man kan inte låta bli att tycka att många av dessa figurer är eller var, som det heter på nusvenska, "patetiska". Drivkrafterna är ofta en längtan efter struktur, trygghet och gemenskap. Många öden i den här världen bottnar i frånvarande fäder, rädsla för att anses för vek, förakt för svenssonliv och en rövarromantik som ofta utmynnat i besvikelse. Avhopparna som finns vittnar om en krass värld där den efterlängtade gemenskapen fått ge vika för de verkliga motiven för gängens verksamhet: mest av allt egen ekonomisk vinning, men även droger. Vanligt är talet om "respekt", alltså känslan av makt när man förstår att andra är rädda för det man är en del av.
Om du läser den här boken så se till att läsa hela. Det bästa kapitlet är det sista, som handlar om den så kallade "Tok-Erik", Erik Lannerbäck. Den killen gick från att vara med i gänget Brödraskapet till att jobba i Fryshusets regi med (bland annat) fältarbete bland ungdomar. Ett reportage om människor utanför lagen avslutas med berättelsen om någon som är exempel på att det går att börja om, att göra gott i stället för ont. Han har medverkat i serien Inlåst i TV4 och chattade med tittarna efteråt.
Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund har gjort ännu ett storverk. I den här boken (drygt 600 sidor i tryck, över 23 timmar som ljudbok) har han levandegjort första världskriget på ett sätt som är helt makalöst. Jag kan säga för min alldeles personliga del att jag lärt mig så mycket av den här boken, att jag inser att jag var djupt okunnig i ämnet tidigare. Jag är lat i dag och ber dig därför läsa Mats Gellerfeldts recension av boken. Där står allt man behöver veta för att fatta vad det här handlar om. Det är imponerande och levande. Första världskriget är lika viktigt att förstå som det andra.
Giorgio Faletti har ett intressant CV: författare, singer-songwriter, komiker och racerförare. Hans böcker är ett resultat av att han upptäckte att författaren har en sådan enorm frihet - både att fabulera helt fritt och att med enkla medel få utlopp för sin kreativitet var som helst.
Det första som slog mig var hur oerhört amerikansk den här boken känns trots att den är skriven på italienska av en italienare. Känslan när man följer den rätt invecklade, vindlande historien är amerikansk film mer än något annat. Många karaktärer är inblandade och för det mesta kuggar de olika delarna av bokens maskineri i varandra friktionsfritt, det är väl egentligen bara själva upplösningen som jag kan reta mig lite på - den är lite "för bra". Därmed faller också en del av bokens premiss, men å andra sidan är allting som flyter fint och stämmer väl i romanen mycket klurigt uttänkt och mestadels engagerande.
Historien, då? Jo, en ovanligt svårfångad mördare härjar i New York. Bomber har byggts in i många olika byggnader under lång tid och till sist får någon, som kallar sig själv Gud, dessa helvetesfällor att brisera. Den superpräktiga polisen Vivien Light får hjälp av den skandaliserade reportern Russel Wade att lägga pussel och jaga. Det blir en kamp mot klockan, förstås, och ett katolskt behandlingshem för trasiga ungdomar spelar en viktig roll. Den egentliga huvudrollen innehas egentligen av ett gammalt krig: hjärnan bakom mardrömmen är en man märkt av fasansfulla händelser, först hemma i USA, sedan i krigets Vietnam.
För dig som inte tröttnat på typiskt amerikansk spänning ännu, är den här boken ett säkert kort. Själv har jag med åren blivit så pass kräsen att jag betecknar den som okej, i alla fall över medel. Ett habilt hantverk med många proffsigt konstruerade delar.
Håkan Nessers serie med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti ska visst bara innehålla en bok till efter den här. I vanlig ordning levererar Nesser en stillsamt reflekterande men mörk och till sist även överraskande historia. Jag gillar det allvar han har. Med klar och vemodig berättarröst beskriver han hur livet kan förmörkas av lögner och svek. Människor drömmer om en skör lycka, som vissa till sist hittar, men som ödet kan ta ifrån dem när som helst. Andra hittar den aldrig. Det låter kanske deppigt? Tja, du ska nog inte läsa Nessers böcker om du redan är dyster till sinnes och behöver något trösterikt. Men om du står ut med svärtan, belönas du i alla fall med en deckargåta som inte erbjuder någon självklar lösning. Klassiskt och ofta använt i denna typ av litteratur: Hur kan man lista ut vem som gjorde det, när det skulle kunna vara vem som helst i den aktuella gruppen misstänkta? Här blir gåtan ännu större: begicks verkligen två mord med 35 års mellanrum eller var första dödsfallet en olycka och det andra ett självmord?
Barbarotti själv och hans förhållande till sin familj och "Vår Herre" är ett genomgående tema i de här böckerna. Det religiösa hoppet och tvivlet accentueras extra i den här delen, eftersom en av huvudpersonerna är avhoppad präst.
Det starkaste i boken tycker jag är den resa som huvudpersonerna genomför med buss i östeuropa i början av 1970-talet. Resan innehåller en fruktansvärt brutal valsituation i ett mycket kritiskt läge. Utgången av dramat förändrar flera av de inblandade för alltid. Den delen av boken är skoningslös och spännande.
Sammantaget är detta en läsvärd bok för dig som gillar (klarsynt?) pessimistiska och eftersinnande berättelser.
Murakami skriver inte böcker för alla. Om du exempelvis kräver en traditionellt uppbyggd intrig och våldsamt uppskruvad action, ska du läsa något annat. Denne japan är den där killen som säger "Välkommen till en dröm". Man kan tjata om det hur många gånger som helst, men det bästa ordet för att beskriva helheten av det här verket på 1500 sidor är "magi".
De två huvudkaraktärerna Aomame och Tengo får i den sista volymen varsin tredjedel av utrymmet. Det är den envise privatdetektiven (snokaren) Ushikawa som får sista tredjedelen. De inblandade dras in i den alternativa världen 1Q84 och får leva efter de unika förutsättningar detta ger för att ha någon möjlighet att hitta varandra och den verkliga världens 1984. Murakami lyckas väva in detta öververkliga, övernaturliga i handlingen på ett sätt som helt enkelt fungerar. De närmast övertydliga och omständliga, "hyperrealistiska" inslagen i berättelsen skapar en hypnotisk långsamhet som bäddar för det andra som finns där: poetiskt välfunna formuleringar som även innehåller en skön och stillsam humor - en humor som får dig att le snarare än skratta.
Det finns så mycket i det här bokverket. Det handlar om kärlek, längtan, uppväxt, religiositet, filosofi, kultur, mod, fantasi och det fördolda. Om du vill med på en resa som är olik allting annat, är det bara att åka med. Lite tålamod måste du ha, men jag lovar: det är det värt. De flesta som har bedömt det här verket är imponerade, men inte alla. Detta är också ett kvalitetskriterium, som jag ser det. Den kulturutövare som inte lyckas reta någon har missat detta med originalitet.
Allan Karlsson sitter på äldreboendet och väntar på att bli firad på sin hundraårsdag. Eftersom han vantrivs med det kontrollerade livet där och med det faktum att han inte kan få sig en sup, rymmer han. Sedan han "råkat" stjäla en resväska (innehållande 50 miljoner)av en ung gangster, är cirkusen i full gång.
Jonas Jonasson heter mannen som debuterade med denna vilda skröna. Boken har blivit en internationell succé och ska även filmas med Robert Gustafsson som hundraåringen. Det känns som ett säkert tips att den filmen blir riktigt kul. Att berättelsen gillas av så många är nämligen lätt att förstå. Parallellt med Allans äventyr med ett stigande antal nya vänner och med såväl bovar som ordningsmakt i hälarna, får vi tillbakablickar på Allans händelserika liv. Liksom Forrest Gump har han dels en naiv, optimistisk syn på det mesta, dels en sagolik förmåga att hamna mitt i händelsernas centrum. Innan historien är slut har huvudpersonen hunnit komma i närkontakt med ett stort antal av 1900-talets mest inflytelserika ledare och en hel del andra roliga figurer, till exempel den korkade men obrottsligt lojale vännen Herbert Einstein, den världsberömde fysikerns okände bror.
När författare som Mikael Niemi eller Arto Paasilinna tar ut svängarna och fabulerar lyckligt fritt, blir det ungefär samma resultat som i den här boken: man läser med ett stort leende på läpparna. Ett och annat asgarv är också oundvikligt. Boken är också mycket enkel och rättfram i sin stil - inga krångligheter. Den är en friskt hopljugen bagatell, en rolig och värmande sådan. Jag dristar mig till att säga att om du inte tycker om hundraåringen, har du inget hjärta. Läs och må gott!
Del två av Murakamis trilogi är precis lika unik och märklig som första delen. Hela vitsen med romanbygget verkar också vara att få läsaren in i en till synes fullständigt självklar parallell värld. På ytan är berättelsen under långa passager så vardagligt konkret så man får en ovanligt stark känsla av närvaro. Det ser sant ut, tack vare det lugna tempot och alla detaljer. Men det andra skiktet är en fantasifull saga med en egen logik, en mirakulös dimension. Var slutar en verklighet och var börjar en fiktion? I den här boken påverkar de varandra så starkt att de möts och blir något nytt och oförutsägbart. Jag vill inte här förstöra någons läsupplevelse genom att avslöja något om allt som händer med Aomame, Tengo och Fukaeri. Den resan måste varje läsare få uppleva ostört. Det enda jag vill säga är att för den kräsne läsaren är det här "OS-guld", det blir inte bättre än så här när man leker fullt ut med vad en berättelse är. Murakami anses vara den författare som bäst förenar det västerländska och det japanska i sina berättelser och det kan förstås stämma - själv vet jag för lite om Japan för att kunna avgöra det. Det som var och en kan förstå är emellertid när en bok på något sätt får läsaren att bara åka med. Hur det ska sluta i del tre är faktiskt omöjligt att förutspå. Bara en sådan sak är ett kvalitetskriterium enligt min enkla åsikt.
Sofi Oksanen är en finsk-estnisk författare. Den här romanen från 2007 utkom när hon bara var 30 år gammal. Då hade hon ändå redan två andra romaner bakom sig, den första från 2003. Hon fick fina recensioner redan från början, men denna bok blev hennes stora genombrott. Utrensning är en realistisk, välstrukturerad, tät, engagerande och absolut övertygande bok som känns lärorik, angelägen och utmanande. Många skriver under ett helt långt liv men når aldrig den här nivån.
I centrum står två kvinnor, den gamla Aliide från Estland och den unga Zara från Vladivostok längst österut i Ryssland. Deras vägar korsas och med hjälp av ett tätt kammarspel i Aliides kök och skickligt invävda tillbakablickar får vi lära känna de bådas öden. Estlands 1900-talshistoria, med nazism, kommunism och det som kom därefter, beskrivs så man kommer människorna in på livet så nära det bara är möjligt. Det är ingen vacker berättelse. Det handlar om svartsjuka, övergrepp, skräck och till synes omöjliga villkor för överlevnad. Boken ställer frågor som alla borde begrunda: Vad kan en människa göra för att klara sitt eget skinn? Kan man förstå en svikare eller en mördare? Hur går man vidare efter ett "omöjligt" moraliskt val? De svar som är självklara i vår trygga, bekväma tillvaro blir något annat i den här trovärdiga gestaltningen av en verklighet som finns och har funnits så obegripligt nära oss - så nära, men en helt annan värld. Om den här historielektionen till roman lär ut något, så är det väl främst ödmjukhet.
Jag rekommenderar alla att läsa den här svarta men angelägna berättelsen om politisk kamp på liv och död, trafficking och en enkel längtan efter det goda, trygga livet. Trovärdiga detaljer och smidigt använd symbolik bidrar till att romanen känns helgjuten. Det är inte alls konstigt att den har överösts med hyllningar och priser.
Ian Rankin är en av Skottlands mest populära författare. Hans kommissarie John Rebus, med sin sidekick Siobhan Clarke, har figurerat i sammanlagt 17 deckare. Den jag har läst nu är den 16:e och har fått idel lovord av både kritik och publik.
Ett gigantiskt G8-möte, med många prominenta gäster, hålls i Edinburgh. Stora demonstrationer mot mötet genomförs. Samtidigt härjar en seriemördare. Lokala gangsters och politiker kör sitt rävspel. Siobhans mamma blir misshandlad i samband med en demonstration. Som om inte all denna dramatik vore nog, sker även terrorattackerna i London. Året är nämligen 2005...
Vi har sett dem förut, de här trötta kommissarierna som dricker för mycket och bara är gifta med sitt jobb. Rebus är inget undantag. Han är besvärlig för överordnade och använder hellre sitt eget huvud än att lyda alla mer eller mindre genomtänkta order uppifrån. Hans enda vän är den betydligt yngre Siobhan - åtminstone nästan hela tiden. De båda parhästarna gräver traditionellt och envist. Självklart är inte allting riktigt så som det verkar vara från början.
Den här historien är rätt komplicerad, men Rankin får ihop trådarna. Det slutar inte heller så standardmässigt. Berättelsen är läsvärd, med många trovärdiga detaljer och miljöer. Musikreferenser är något annat jag gillar, precis som rikligt med dialog. Sammantaget är detta en deckare i min smak och jag läser gärna fler av den här hantverksskicklige skotten.
Haruki Murakamis hittills största projekt är en trilogi med detta kryptiska namn. På japanska låter "Q" och "9" likadant, så titeln är en ordlek. Dels alluderar den på George Orwells klassiska dystopi 1984, dels markerar den en av trilogins grundidéer: parallella verkligheter. De två huvudpersonerna, som gestaltas i vartannat kapitel, lever (kanske) i det verkliga 1984 i Japan, men ofta tvivlar de på sin verklighetsuppfattning. Märkliga saker händer, saker som inte stämmer - poliserna har fel uniformer, himlen har plötsligt två månar...
Aomame är en ensamstående lönnmördare som på uppdrag av en märklig gammal dam likviderar brutala män. Hon är mycket diskret och proffsig. Ibland längtar hon efter den ende hon älskat: en pojke som hon höll handen med som tioåring. Mycket av berättelsen om Aomame handlar annars om hennes krassa ragg-livsstil med väninnan Ayumi. De roar sig med snabba one-night-stands utan känsloengagemang. Aomame föredrar medelålders, tunnhåriga män med intressant huvudform.
Tengo är en storvuxen lärare och författare, som inte heller, än så länge på sitt håll, hittar den sanna kärleken. Han träffar en gift kvinna regelbundet enbart för att få sex. Hans liv kompliceras när redaktören Komatsu ber honom bli ett slags spökskrivare. Den 17-åriga och synnerligen udda tjejen Fukaeri har skrivit en roman, Luftpuppan, som bland mycket annat mystiskt handlar om de s.k. little people. Problemet är att boken är illa skriven och måste göras mera läsbar. Tengo accepterar motvilligt och dras in i något han från början inte kan ana.
1Q84 har sålt i rekordupplagor och har fått nästan bara lysande recensioner. Paralleller dras till både Dickens och till och med JK Rowling, men samtidigt framhåller alla den sköna oförutsägbarheten och de många lagren av innehåll - man beskriver boken som magisk realism eller skenbart enkel realism med surrealistiska inslag. Ämnena som tas upp är fascinerande: verklighetsuppfattning, tid, sexualitet, religiös fanatism, mord, litteratur, lögn och lite till.
Själv ska jag inte läsa de andra delarna riktigt än (har annat att hinna plöja först) men ska definitivt göra det så småningom. Jag känner samma sug in i den här halvverkliga, magiska världen som många andra också vittnat om. Murakami är helt enkelt en otroligt driven och medryckande författare. Och unik.
Buthler och Öhrlund låter rikspsykopaten Christopher Silfverbielke komma tillbaka i denna kriminalroman. För att hänga med ordentligt i handlingen bör man ha läst den första boken med denna livsfarliga figur, En nästan vanlig man. Problemet är att det är nästan omöjligt att beskriva något av handlingen utan att avslöja för mycket. Det här är en bok för dig som gillar en realistisk bas att stå på (trovärdiga drivkrafter bakom brott, polisers liv som vanliga människor o.s.v.) men en rejält uppskruvad handling. Huvudpersonen är genuint ondskefull och vi får talrika exempel på detta. Han skyr inga medel för att nå sina mål - mål som är extrema på många sätt. För dig som är lite pryd är det här ingen rekommenderad läsning - en stor del av historien handlar om Silfverbielkes förkärlek för sadistiska sexlekar.
Själv är jag rätt kluven till den här berättelsen och andra liknande. Visst, det är spännande, det är driv i handlingen, men galningens katt- och råttalek med allt och alla känns även spekulativ. Vill författarna spegla ett allt mer perverterat samhälle? Eller har de bara hittat ett lagom kittlande recept för kommersiell framgång? Avgör själv. Ett skickligt hantverk är det hur man än vrider och vänder på det.
Nikanor Teratologen, alias Niclas Lundkvist, presenteras i den artikel du kan läsa om du klickar på namnet. Han debuterade 1992 med den här mycket annorlunda boken.
Få, om ens några skönlitterära debuter i vårt land har vållat större skandal. Få har blivit kult på samma sätt. Föreställ dig allt du kan av god smak, uppbygglighet, moral, vackert språk, fred, kärlek, tolerans, politiskt korrekta och varmt feminstiska, förstående och empatiska idéer och uttryck. Så där som vi fostras att vara, som samhället och våra föräldrar och sunda förnuftet hjälps åt att forma oss människor. Vi vill ju vara trygga och varma, vill vill att solidaritet, jämlikhet och altruism ska hjälpa alla andra och i slutändan även oss själva. Ett samhällskontrakt baserat på gemensamma, hållbara värderingar.
Vänd upp och ner på detta. Tänk precis tvärtom. Om din egen (verkligt sanna?) vilja är hela lagen för dig och alla andra, hur blir det då? Nej, tveka inte, tänk de mörka tankarna till slut och skruva sedan flera varv till, rakt in i kött och själ, rakt ner i underjorden. Läs Dante, de Sade, Crowley, Rabelais, Nietzsche, och alla de vittnesmål om blodsofferriter, perversioner, ondska och grymhet du kan komma över.
Då har du känslan som infinner sig när du läser Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Texten känns sjuk, dialektal, grotesk, äcklig och ondskefull.
Just därför förvånar det dig säkert att i allt detta kosmiska mörker, finns små inslag, som skimrande stjärnor, av vacker ömhet, av frid och längtan. Det är mycket märkligt.
Det här är ingen vanlig bok. Kanske kastar du gråtande ifrån dig den, kanske ger den dig mardrömmar eller gör dig heligt förbannad, får dig att stämma in i den uppfattning som lyder "den här skiten borde aldrig ha skrivits".
Kanske upplever du den som en mörk, kaotisk, febrig dröm, som gestaltar allt det som vi människor också någonstans kan vara: monster. Men även monster har en ideologi, en egen logik, en egen agenda. Och det onda blir i den här varianten till sist så vedervärdigt att det blir absurt komiskt, bara för att det blir alldeles, alldeles för mycket.
Välkommen till helvetet. Välkommen till dig själv. Törs du skratta åt Hin Håle i spegeln?
Har du förstått varningen i mina ord om Niclas Lundkvists stilistiskt mästerliga och spränglärda utflykt till Inferno? Du ska inte läsa det här om du är känslig eller det minsta labil i ditt psyke. Den här texten kan, även om den bara är ord, knäcka känsliga läsare. Och det är väl en bedrift i sig att skapa ett sådant konstverk. Frågan är väl om det behövs, men den frågan kanske man borde ställa till allt vad texter heter?
Jan Guillou har påbörjat det som han själv säger är hans sista projekt: ett brett upplagt släktepos som skildrar 1900-talet. Han säger att det, om han orkar fullfölja, blir "något dussin" böcker. Vad som tydligen är unikt med projektet är att det kräver nästan obegripligt mycket bakgrundsarbete. Den första delen, Brobyggarna, börjar när de norska gossarna Lauritz, Oscar och Sverre Lauritzen blir faderlösa. Som så många andra fiskarfamiljer drabbas familjen skoningslöst när naturen kräver sin tribut. Mamman ställs inför ett svårt val när en välgörenhetsorganisation i Bergen upptäcker pojkarnas ovanliga tekniska begåvning. Hon bestämmer sig för att säga ja till det erbjudande familjen får: pojkarna får åka till Dresden efter sin norska skolgång och utbilda sig till diplomingenjörer. 1901 är de färdigutbildade och historien börjar på allvar. Oscar flyr, krossad av en olycklig kärleksaffär, till Tyska Östafrika. Sverre, som inte ser någon annan chans att få leva som homosexuell, drar iväg till London. Denna bror nämns efter detta bara i förbigående (men återkommer i senare delar, kan man misstänka). Lauritz blir den av bröderna som ensam axlar bördan att återvända till Norge för att vara med och bygga järnväg mellan Oslo (Kristiania på den tiden) och Bergen. Pojkarna har nämligen detta hedersuppdrag att klara av för att återgälda sina välgörares generositet. Resten av boken tilldrar sig i ett hett och våldsamt Afrika och ett krävande, iskallt Norge.
Jan Guillou kan konsten att skriva "pojkböcker", spännande historier som rullar på i god macho-stil. Hårt slit och massor av äventyr är ryggraden i boken. Vi får även en hel del politik och historia med under resans gång och dessutom något så ovanligt (för Guillous böcker) som sexskildringar. De båda straighta bröderna påverkas starkt av de kvinnor som dyker upp i deras liv. Kampen för kvinnors rättigheter i Europa flyter in i berättelsen, liksom en tänkvärd skildring av hur kärlek kunde fungera i vissa afrikanska samhällen. Brodern Oscar får också tjäna som exempel på hur tolerans och vänskap över rasgränserna inte bara är en vacker tanke, utan även ibland räddar liv.
Oscar blir rik och delar frikostigt med sig till Lauritz, men just när han tänker resa hem till Norge, bryter första världskriget ut. Oscar dras in i striderna på tyskarnas sida och blir kvar i Afrika tills kriget tar slut. Här sticker Guillou ut hakan ordentligt: han har vänt på våra invanda föreställningar om goda och onda under denna del av historien. Här är det tyskarna som står för civilisation. Vid sidan av de vedervärdigt rasistiska massmördarna från kung Leopolds Belgien, är det engelsmännen som skildras som hänsynslösa imperialister. Hur historiskt korrekt detta är har redan ifrågasatts, exempelvis i Dagens Nyheter. Vill du kunna döma i frågan, får du helt enkelt läsa på.
Är du Guillou-fan blir du inte besviken. Brobyggarna är en rik, spännande berättelse som myllrar av liv och ibland även utmanar. En av våra största författare har axlat en jätteuppgift och första delen gör mig definitivt nyfiken på fortsättningen.
Ian McEwan är min favoritförfattare bland britterna. Kunning, språkligt briljant och alltid intressant skriver han på det sätt jag skulle vilja kunna själv. Jag är lat den här gången och överlåter innehållsreferatet till en välskriven recension i SvD, som dessutom redovisar de flesta av skälen till att den här boken är så bra.
McEwan kan skriva känslofyllt, ödesmättat dramatiskt, eller förtätat och sparsmakat, eller, som i det här fallet, både angeläget, engagerat nutidssmart och roligt. Det flyter på, blir aldrig tråkigt. Intrigen innehåller trådar som knyts ihop elegant utan att det känns krystat och överkonstruerat. I stället gestaltas en figur, den genialiske svinpälsen Michael Beard, som får innehålla två paradoxala motpoler: han är en forskare som är precis av den kalibern som skulle kunna rädda oss undan klimatkrisen, och han är en egoistisk, slafsig och i de flesta avseenden hopplös gubbjävel, som borde gå i terapi, äta en femtedel av vad han gör och sluta helt med alkohol.
Romanen är även lärorik som en halv utbildning. Om det är något McEwan behärskar, är det att använda avancerad kunskap som en självklar byggsten i sina berättelser. Jag kan svårligen tänka mig en mer underhållande snabbkurs i klimatfrågan och alternativ energi. Klart läsvärd bok, precis som allt annat jag läst av den här författaren.
Christopher Hitchens är den kanske mest frispråkige av de så kallade "nya ateisterna". I det här kraftprovet till debattbok går han igenom främst de monoteistiska, abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam. Hitchens har bred erfarenhet från hela världen - han har varit på många platser där människor krigar och dödar i religionens namn. Dessutom har han en beläsenhet och en retorisk förmåga som gjort honom fruktad som debattmotståndare. Jag rekommenderar dig som är intresserad av hård men kunnig religionskritik att först titta på och lyssna till något av alla de många YouTube-klipp, där han framträder som föreläsare och debattör. Sedan kan du gärna läsa Wikipedias sammanfattning av God Is Not Great. Alla som tror på någon allvetande, dömande gud och annat som hör religionen till får en hel del att tänka på.
Cormac McCarthy framstår allt tydligare som en av USA:s mest egenartade och betydelsfulla författare. Upprepade gånger har kritiker satt upp hans böcker som några av de bästa på engelska språket de senaste decennierna. Det gäller inte minst The Road (Vägen), som jag skrivit om tidigare och den "ultimata westernromanen" Blodets meridian. Denna bok har sysselsatt och förbryllat uttolkarna sen den utkom 1985. Ännu har ingen fullföljt någon filmatisering, trots att flera har haft den ambitionen.
Boken är bland annat baserad på en självbiografi av en viss Samuel Chamberlain. Han var medlem av det beryktade Glanton-gänget, som i mitten av 1800-talet jagade och dödade apacheindiander för att inkassera 200 dollar per erövrad skalp. Gänget övergick emellertid snart till att massakrera i stort sett alla som råkade hamna i deras väg. Förutom Glanton själv och hans band av empatilösa råskinn, kretsar handlingen kring "Ynglingen" (en tonåring som lämnat sitt miserabla hem) och den närmast mytiske gestalten Domaren, en jättelik, blek, hårlös mördare och pedofil, som predikar nietzscheanska idéer, ritar av och för anteckningar om allt, håller gåtfulla tal om tillvaron, människan och kriget och behärskar språk, musik och dans.
Den här boken är mästerlig. Dess språk spänner mellan å ena sidan skoningslöst rå och rak realism, å andra sidan gåtfulla, poetiska, närmast surrealistiska inslag. När våldet skildras är det naket och utan nåd. När den vidunderliga naturen, framförallt öknen, skildras sker det med en berättarförmåga som slår det mesta. Vi tas med på en odyssé som både är helvetiskt nihilistisk och oförglömligt vacker - en blandning som jag inte sett någon annan åstadkomma.
Om du är det minsta intresserad av att läsa en författare som ligger bra till för att få Nobelpriset, ska du läsa Cormac McCarthy. Vägen är en sparsmakad och lättbegriplig bok jämfört med Blodets meridian, så börja gärna med den. Den här "western"-berättelsen är mycket mer krävande. Ingen begriper den till fullo och mycket i den tolkas olika även av kunniga och erfarna kritiker. Att lämna läsaren ensam med sin egen bild av vad allt mångtydigt står för är något av författarens kännemärke. Han skyr offentligheten och ger i stort sett aldrig intervjuer. Om du vill ta del av vad olika läsare har tolkat in i den här fantastiska berättelsen, är nätet rikt på exempel. Men oavsett hur mycket du läser, kommer du inte att hitta "rätt nyckel" till romanen. En sista uppmaning i all välmening: låt bli att läsa den här boken om du har svårt för att distansera dig från våldsskildringar i litteraturen. Nu har du blivit varnad.
Richard Dawkins är biologiprofessor från Oxford. Han har vigt en stor del av sitt liv åt att argumentera mot religiös tro i alla dess former, men (naturligtvis) i synnerhet mot fundamentalism och kreationism. Om du vill ha en snabb introduktion till Dawkins och hans knivskarpa, eleganta språk, kan du titta på YouTube. Där finns massor av bra klipp - du kan börja med den uppmärksammade BBC-serien The Root of All Evil, som även gått i svensk TV.
Ingen kan ta upp den här jättediskussionen och få stå oemotsagd. Dawkins har fått mängder av vällustigt brutala hat-mail, men också många tillfällen till djupa, konstruktiva diskussioner med troende av en mer resonabel och intellektuell sort än de blådårar han går hårdast åt i sin kampanj mot oförnuft och gammal vidskepelse.
Den här boken är redan en klassiker i sitt slag och oerhört lärorik. Jag anser att vi i vår tid behöver det här. USA styrs av makthavare som tillhör eller är beroende av den kristna högern. Islamismen, med terrorism och ett groteskt kvinnoförtryck som sina största skamfläckar, är en annan företeelse som inte skulle finnas om vi kunde enas om att delta i det öppna, välvilliga samtalet, där all kunskapsutveckling bejakas och där ingen säger till någon annan: "Du måste tro på den enda sanna guden och på vår specifika tolkning av vad hans vilja är, annars förtjänar du att hamna i det helvete vi också tror på."
Dawkins kritiseras för att vara något så paradoxalt som en "ateistisk fundamentalist", men själv anser jag detta vara en grov förenkling, ett hårt slag i luften. Hans ansats och hans dröm är motsatsen till fundamentalism. Boken kryllar av goda exempel och argument. Jag ska avsluta med att ta upp två favoriter: Dawkins säger att vi alla är ateister, men att vissa av oss bara är det hela vägen, i förhållande till alla gudar och inte bara alla utom en. I och med att en muslim tror på Allah tror han eller hon inte på Jahve eller Oden (och så vidare). Att vara religiös är alltså teoretiskt sett i bästa fall ett lotteri, för om bara en religion är sann, måste de andra religionerna vara osanna. Så var kommer tvärsäkerheten ifrån? Ingen "tror fel" enligt sig själv och sina meningsfränder! Den sista favoriten är en anekdot om Dawkins största förebild och hjälte, den professor som betytt mest för hans egen kunskapsutveckling. När den professorn fick höra en yngre kollega bevisa att professorns egen teori inte stämde, blev det ingen bitter strid. Professorn tackade sin yngre kollega i stället. Har vi den synen på bevisbarhet och "sanningar", har vi en chans att fortsätta lära oss något.
I den åttonde kriminalromanen om Harry Hole lyckas Jo Nesbö med det jag trodde var omöjligt: att överträffa sig sjäv. Visserligen tycker jag att hans serie har varit lite ojämn, men de bästa böckerna i serien är så täta, spännande, intressanta och gripande att jag förstår de kritiker som säger att Nesbö hör till världseliten i sin genre.
Den här gången utspelar sig handlingen i Norge, Hong Kong och Kongo. Bara miljöskildringarna gör boken läsvärd. Mitt i den gastkramande mördarjakten finns även maktspel inom polisen och Harry Holes minst sagt komplicerade och tragiska privatliv (problem med alkohol, opium och spel, kärleksliv på ångestnivå, döende far...) Allt detta gestaltas med säker berättarröst av Nesbö, komplett med en rapp, intelligent, trovärdig och mycket snyggt skriven dialog.
OK, man kan tycka att den här författarens intriger är oerhört konstruerade. Visst, det stämmer. Men vilka snygga konstruktioner! I den här romanen får man i stort sett allting att stämma. Det blir, trots det totalt överskruvade händelseförloppet, ändå möjligt att tro på. De inblandade personernas bevekelsegrunder känns om inte alltid logiska, så i alla fall fullt begripliga. Det finns en realistisk svärta i Nesbös berättelser. Och mitt i den glimmar den lilla gnistan av hopp. Det är groteskt våld och sårbar kärlek med samma äkthet.
Om du gillar bra deckare, ska du läsa den här. Det är en av de bästa jag har läst, i alla fall. 647 sidor oavbruten spänning, utan transportsträckor. Inte illa.
Man bör inte ta del av den här typen av litteratur som ljudbok - det blir inte rättvist. För mig blev upplevelsen så obegriplig att jag blev arg. Sedan skrev jag en lång, ilsken recension här, men efteråt har jag tänkt till ordentligt och kommit fram till att ett modernistiskt formexperiment som den här romanen ska läsas som vanligt för att det ska finnas en rimlig chans att bedöma den ordentligt.
Jag får se om jag gör detta någon annan gång. William Faulkner må ha varit både mytoman och alkoholist, men hans verk förtjänar inte att sågas av någon som råkat ta del av det i fel form. Jag har lärt mig något om medier den här gången - ljudböcker fungerar för det mesta, men inte alltid, i alla fall inte för mig. Vissa böcker måste djupläsas på vanligt sätt, kanske även med omläsning (åtminstone delvis). Bra eller inte tar tid att bedöma.
Keith Richards, "Keef", har kanske mer än någon annan personifierat rock'n'roll. I denna självbiografi berättar han om hur hans del av rockhistorien ser ut. Mycket handlar om musik: ursprunget i kärleken till blues, country och tidig rock, genombrottet i det tidiga sextiotalets London och den otroliga framgångssaga Rolling Stones har varit (nästan) hela tiden sedan dess. Han beskriver inlevelsefullt hur stort det kändes att faktiskt få möta och spela tillsammans med tidiga förebilder som Muddy Waters och Chuck Berry. Vi får en förklaring till hans unikt coola sound och spelstil - den bygger på att spela på fem strängar, stämda i ett öppet G.
Men boken innehåller även en hel del mörker. Smärtsamt är att läsa om vänner som dött, exempelvis den tidiga Stones-medlemmen Brian Jones, om perioder av ovänskap inom bandet (särskilt mellan författaren själv och Mick Jagger), och, mest av allt, vad drogerna spelat för roll i Keith Richards liv. Vi får en bild av hur det gick till när så många började knarka, aningslöst och naivt, när popkulturen slog igenom med dunder och brak. Han beskriver vad han gillade med drogerna - och vilket helvete han har genomgått på grund av dem. Att vrida sig i smärtor under tre dygn av "cold turkey" (när man tvärslutar med heroin), spy och skita på sig, verkar inte speciellt trevligt. Någon kommenterade den här boken med förslaget till underrubrik: "Don't try this at home". Richards kom ur heroinets grepp, men vissa verkar inte vilja fatta det: Lite uppgivet konstaterar han att många på något sätt fortfarande verkar behöva honom som något slags ställföreträdande rebell och ständigt hög bad boy - trots att han varit ren i över 30 år.
Man får bilden (sann eller inte) av en varm, rättfram och okomplicerad människa, som har erfarenhet av hela skalan från diverse kriminella aktiviteter till kärleksfullt familjeliv. Keef var kanske den i bandet som kom från de fattigaste familjeförhållandena, något som sedan verkar ha följt med honom hela livet. Den här killen har uppenbarligen hellre festat med nya vänner i USA:s fattiga svarta kvarter än frotterat sig med höjdare. Det senare har tydligen varit det viktiga för kollegan Mick Jagger.
Sam Harris är religionskritiker. Hans bok The End of Faith vållade mycket diskussion. Han svarar på kritiken i denna briljanta uppföljare, där religiös tro av alla slag dissikeras och ifrågasätts med sällan skådad skärpa. Jag läste boken på engelska, och du kan själv se en intervju där Sam Harris pratar om sin bok här.
Författarnamnet Lars Kepler är en pseudonym för Alexandra och Alexander Ahndoril. Dessa gjorde medial megasuccé med sin första spänningsroman, Hypnotisören. I den här uppföljaren får (den naturligtvis närmast övernaturligt smarte) kriminalaren Joona Linna vara den huvudsakliga hjärnan i den dramatiska berättelse som startar i skumraskaffärer med svensk krigsmateriel. Fel personer hindras i sitt maktspel, vilket leder till en lång rad våldsamma dödsfall i en oavbrutet spännande historia. Många rafflande ingredienser ingår, inte minst skoningslös människojakt.
På ett annnat plan i berättelsen handlar det om klassisk musik på högsta nivå. På ett kunnigt och intressant sätt vävs exempelvis Paganinis violinmusik in i helheten och får till och med bidra med pusselbitar när sanningen ska hittas.
Samhällskritiken i boken finns där utan att kännas alltför fräsch eller nyskapande - visst köper man att det finns hänsynslösa aktörer inom de mer ljusskygga delarna av den internationella vapenhandeln. Det känns en smula standardmässigt på det planet. Jag tycker nog ändå att författarna gör ett huvudsakligen bra hantverk. De träffar rätt med de flesta av figurerna i boken, i alla fall de som inte är nattsvarta skurkar. Lars Kepler har marknadsförts och hajpats ordentligt och står för en modern, rapp, rätt snygg och strömlinjeformad produkt. Är det spänning med relativt smart samhällskritik "light" du vill ha, kan du gott läsa det här. Trivs du dessutom med att anrättningen kryddas med en nypa finkultur, blir du säkert inte besviken.
En gång i yngre år började jag läsa Bröderna Karamazov, men gav upp. En rysk tegelsten på närmare 1000 sidor, skriven i slutet av 1800-talet, kändes för mastig. Den här gången hade jag sällskap av Fjodor Dostojevskijs sista verk i ljudboksform, på engelska. Nu var jag redo för den.
Vilken bok! Detta verk måste ha känts ultramodernt på många sätt när det kom. Det levandegör idéer och livsstilar på ett psykologiskt inträngande sätt. Allt berättas och gestaltas så ingående att man sugs med in i en tankevärld som hela tiden manar läsaren vidare, allt längre in i jakten på sanning och mening. Den yttre handlingen är relativt enkel. En cynisk, alkoholiserad egoist, Fjodor Karamazov, är den likgiltige och värdelöse fadern till tre (egentligen fyra) bröder. (Den fjärde är en "oäkting", som alla ändå "vet" är ett resultat av Karamazovs strul.) De tre legitima sönerna får symbolisera varsin livsstil och väg. Ivan är den skeptiske ateisten och realisten, som står för de för sin tid mest radikala idéerna. Han står i bjärt kontrast till Aljosja, författarens hjälte, som är nästan Jesusaktigt from i ryskortodox anda. Dmitrij är rumlaren, den passionerade kvinnokarlen och slösaren, som på sitt sätt är mest lik fadern. Skillnaden är egentligen bara att Dmitrij inte är en cyniker.
Romanen myllrar av gestalter: fromma munkar, skolpojkar, vältaliga jurister och mer eller mindre skarpsinniga kvinnor, varav två spelar en avgörande roll i dramat - Grusjenka och Katerina. Kärleksförvecklingar och bråk om pengar förvärrar de konflikter som finns, och så småningom inträffar katastrofen: Fjodor K blir mördad. En stor del av romanen handlar om hur detta går till och hur man försöker skipa rättvisa efteråt. Detta är emellertid svårt, eftersom mycket i fallet verkar ha gått till på ett annat sätt än det verkligen gjorde.
Vari består då denna romans kvalité? Mitt svar är att det handlar om en text som på ett språkligt briljant sätt gestaltar fängslande personligheter, psykologiska drivkrafter i människor, ideologi, religiositet, tradition kontra förnyelse, rättsskipning, godhet och ondska och mycket mer. Det är en bok som innehåller så mycket att den är som en liten värld. Den är en av litteraturens största och mest beundrade klassiker. Berömda, skarpsinniga människor förr och nu har höjt den till skyarna. Till beundrarskaran hör till exempel Albert Einstein, Sigmund Freud och nu på senare tid den skoningslöse amerikanske realisten Cormac McCarthy (Han som skrev Vägen och No Country For Old Men.)
Bröderna Karamazov är inte bara en rysk 1800-talsskildring som man tror på för att den är så välskriven. Den är också så fylld av eviga frågor och levande gestalter, att den blir en del av läsarens medvetande och tankevärld för alltid. Om du vill läsa ett litterärt mästerverk, ska du läsa den här. Dostojevskij var själv socialist som ung och fick sitta i sibiriskt fängelse. Med åren blev han mer och mer religiös och hans idéer avspeglar denna reaktion på ett tufft öde och ett liv av självrannsakan. Den här boken, hans sista kraftprov i livet, är ett sant mästervek. Läs när du är mogen för den.
Leif GW Persson torde inte behöva någon närmare presentation. Den här polisromanen från 2002 är väl en av hans "gubbigare" böcker, men så är det också mycket mansdominerade kretsar han skildrar: mer eller mindre inflytelserikt folk inom polisen, säkerhetspolisen och politiken.
Handlingen tilldrar sig vid tiden kring Palmemordet. Ett till synes självklart självmord visar sig vara en annan sorts död och det uppenbarar sig politiskt mygel, hemlighetsmakeri, konspirationsteorier med mera på högsta nivå. Ingen verklig person nämns med namn, så läsaren får själv i denna nyckelroman lista ut vilka som är Olof Palme, Hans Holmér och Ebbe Carlsson, för att nämna några.
Alkoholiserade snutar, en riktigt läskig psykopat med högt ämbete inom polismakten, en och annan "riktig polis" och några klart underhållande men otroligt korkade figurer gör den här boken torrt tragikomisk på ett sätt som är lätt att känna igen för GW:s fans.
Stilistiskt kan man förmodligen beteckna författaren som lite fyrkantig. Han väljer att vara allvetande övertydlig när han går in i sina figurers tankar. Ofta beskriver han rakt av hur de tänker med tillägget "men det sa han inte". Om man står ut med denna enkla teknik är den ofta både effektiv och skapar torrhumoristiska kontraster mellan det officiella som sägs och det inofficiella som inte sägs.
Den ofrånkomliga frågan när en intelligent, initierad människa skriver en bok om ett verkligt rättsfall är naturligtvis denna gång: Vet GW vem som sköt Palme? Han vet nog lika lite (eller mycket) som andra välinformerade medborgare, men den variant han diktar ihop i den här romanen är rätt elegant och tyvärr även trovärdig. Den stämmer på ett obehagligt sätt med de verkliga händelser som redovisats för oss vanliga dödliga. Det är tillräckligt obehagligt att hans scenario inte känns omöjligt, hopdiktat eller ej.
Amoz Oz är ännu en av de författare som jag skulle vilja se som Nobelpristagare. Jag är inte ensam. Den här mannen, själv israelisk krigsveteran, ligger bakom en lång rad böcker och den kompromissvilliga Fred Nu-rörelsen. Att vara jude men ändå vilja ha en fred med palestinierna är långtifrån självklart. Hur formades han till den han är? Det får vi en del av svaret på i den här boken på drygt 570 sidor.
Boken handlar om författarens uppväxt i den unga staten Israel. Miljön han vistas i är mycket intellektuell: de många lärda som finns i och omkring släkten kommer i de flesta fall från Östeuropa. En del av dem talar och skriver tio språk eller mer. I denna miljö utvecklas den unge Amos till ett brådmoget och fönumstigt barn, som dessutom omhuldas som snille av många vuxna i sin närhet. Många är de mer eller mindre dråpliga och färgstarka situationer och personer vi möter i boken.
Det stora temat är emellertid familjens stora sorg. När Amos Oz var tolv år begick hans mamma självmord. Vi får följa hela hennes mörka berättelse och hur det gick sedan för Amos och hans far. En del av boken handlar om hur författaren som femtonåring flyttade till en kibbutz, för att i patriotisk anda lära sig leva enkelt, jobba med kroppen och bli den friska och solbrända ungdom han ville vara.
Boken innehåller både humor och svärta och en nästan bedövande detaljerad beskrivning av både hans närmaste omgivning och av större händelser i det unga Israel. Den är inte lättläst utan kräver toleranta, tålmodiga läsare. För den som pallar, erbjuder den en glimt in i en kultur som de flesta svenskar vet mycket lite om. Att staten Israel befolkades av överlevare från förintelsen är bara en liten del av den komplexa väv som denna text utgör. Fascinerande.
Jonas Gardell är kändis - ståuppare, riksbög och framgångsrik författare av smärtsamt välskrivna böcker om uppväxt, övergrepp och identitet. Men många som vet vem han är känner inte till att han också är en kristen fackboksförfattare med ett osedvanligt öppet och källkritiskt sinnelag. Han började med att analysera Gamla Testamentet i sin bok Om Gud. I den här kompletterar han sin kritiska genomgång av Bibeln och den kristna lärans grunder genom att gå igenom vad vi egentligen kan säga oss veta om Jesus. Gardell har ägnat 12 år av sitt liv åt detta projekt och har mycket att säga, inte minst om Jesus själv, Judas, Maria Magdalena och vad olika uttolkare genom tiderna lagt till, dragit ifrån och förvanskat för sina egna syften. I boken nämner han den fråga han fått många gånger under sitt arbete, den självklara frågan om hur han ändå fortfarande kan tro. Hans svar är lika fascinerande som hans konsekventa söndermalande av allt som är lögn, åsikter, gissningar och bedrägeri i hela denna religiösa tradition.
Läs den här boken om du vill ha en ödmjuk men sanningssökande analys av den gestalt som påverkat fler människor än någon annan genom historien, mannen som vi räknar tiden efter. Vem var han? Vad vi kan veta och inte är en spännande historia. Gardells frågor och alternativa förslag till svar väcker många tankar hos mig, ateist som jag är. Den är redan en snackis bland troende också, tror jag mig förstå.
John Ajvide Lindqvist är Sveriges svar på Stephen King, men utan att vara epigon. Som sin amerikanske föregångare kan han blanda naturligt och övernaturligt i sina berättelser på ett mycket trovärdigt sätt. Men vår svenske skräckkung är just så oerhört svensk, inte minst i den här romanen från 2008. Handlingen utspelar sig på Domarö (påhittad plats i Stockholms skärgård) och kretsar kring något stort, svart och olycksbådande som alltid har varit denna ös förbannelse. Huvudpersonen Anders kommer tillbaka till ön, frånskild och alkoholiserad, för att försöka förstå vad som hände den sexåriga dottern Maja, som försvann på ett oförklarligt sätt, en vacker vinterdag under en skidutflykt med den då fortfarande hyggligt lyckliga familjen. Under sitt sökande tvingas han konfrontera både egna, traumatiska minnen och öns stora, mörka hemligheter.
Skildringen av skärgårdsmiljön och av Sverige (både i nutid och under åttiotalet) är vad som gör den här boken så bra, anser jag. Rätt ord används när natur, båtar och annat i miljön ska beskrivas. Framför allt får man en läsvärd skildring av det sociala spelet mellan människor i olika åldrar, exemplevis skillnaden mellan bofasta och sommargäster eller de ritualer och det språk som rangordnar medlemmarna i ett ungdomsgäng. Författaren, som själv är illusionist, låter en av huvudpersonerna, Simon, vara en sådan. Just denna person äger en fysisk länk till den magiska världen (eftersom denna självklart finns på riktigt i JAL:s universum), en länk som så småningom blir till en avgörande detalj, en "nyckel" till hemligheterna och en desperat möjlighet.
JAL kan som få andra gestalta starka känslor - det vet du som har läst eller sett hans största succé, Låt den rätte komma in. Sorg, smärta, kärlek, skräck och alla möjliga andra känslor blir både konkret jordiska, fysiska och underjordiska, om man säger så. Den här författaren älskar sagor och trolleri och hans böcker flödar generöst över av sådana inslag. Om du själv tycker att sagor för vuxna barn är något fånigt och onödigt, ska du inte läsa JAL. Om du däremot vill låta dig ryckas med av en briljant berättares slösande fantasi och positivt egensinniga idiom, är du bara att gratulera. Då har du en häftig resa framför dig, där du garanterat kommer att känna det där härliga suget att läsa färdigt, det där som bara riktigt bra berättare lyckas skapa.
Jag önskar att Haruki Murakami får Nobelpriset i litteratur. Han kan kombinera en drömlik berättarstil liknande Kafkas med en mystisk, österländsk känsla. Ändå känns hans historier märkligt nog trovärdiga, snudd på realistiska. Det är just kombinationen av dröm och verklighet, resan mellan parallella verklighetsskikt, som är Murakamis signum och egenart.
Den här boken blev hans genombrott och har inneburit att han numera räknas som en modern klassiker över hela världen. Toru Okada lever ett lugnt och normalt liv, men detta avbryts av allt mer omvälvande och mystiska händelser. Allra mest genomgripande är att hans hustru plötsligt lämnar honom. Okadas ondskefulle svåger, ett antal mer eller mindre verkliga kvinnor med olika roller i dramat, en uttorkad brunn och en gammal krigsveteran är några av beståndsdelarna i den labyrintiska historia som utspelar sig. Historien böljar fram och tillbaka i tiden och rummet på ett sätt som gör den totalt oförutsägbar - precis på det sätt som drömmar kan kännas helt självklara, oavsett hur absurda de är.
Jag törs nästan garantera att du också kommer att fascineras av den här resan som sträcker sig från Japans krig i Manchuriet via fånglägerliv i Sibirien till åttiotalets Japan, där makt, erotik och mystik driver denna fantastiska berättelse. Ingen skriver som Murakami och ju mer jag läser desto mer längtar jag efter att läsa allt.
Cormac McCarthy skrev boken som blev den mörkaste thrillern (någonsin?), No Country For Old Men. Vägen finns också som film, för övrigt. Vad ska man säga? Den här boken räknas redan som en av de bästa de senaste tio åren: en nattsvart, postapokalyptisk blivande klassiker. Det är svårt att föreställa sig något hemskare än detta. En man och hans son vandrar, genom ett öde, utbränt, USA, genom aska, regn, snö - mot havet. Avskalat in på bara skelettet, både innehållsmässigt och språkligt. Till och med berättartekniskt / ortografiskt är det totalt strippat på allt "onödigt": inga anföringstecken, ingen kapitelindelning, inte ens några namn...
De mycket få människor som lever är döende vrak eller totalt amoraliska kannibaler. Allt som räknas är mat, vatten och en skör, alltid hotad, relativ säkerhet. Den poesi som skimrar mellan de brutalt realistiska avsnitten får dina nackhår att resa sig. Finns där ändå en liten, liten, tunn strimma av hopp? Läs och döm själv. Grymt välskrivet, mycket drabbande. Läs!
Nassim Nicholas Taleb är en libanesisk-amerikansk professor, debattör, trader med mera. Han kallas bland annat "Wall Streets fiende nummer ett" och syns i många sammanhang där de nu rådande "sanningarna" om ekonomi, aktiehandel, banker, pensions- och bonussysten och liknande kritiseras. Han skrev denna bok före den senaste finansiella kraschen och har förtjänat en del av sitt stora anseende genom att som en av mycket få förutse just den krisen.
En "black swan" är något stort, oförutsett som ändrar allt. Exempel är allt från Columbus "upptäckt" av Amerika till Googles succé eller 9-11. Taleb försöker tålmodigt förklara hur människors mentala preferenser, finanssystemens stelbenta och blinda tro på vissa teoretiska modeller med mera, gör oss oerhört sårbara för allt detta som just händer oförutsett. I sin genomgång sågar han mycket av akademiska traditioner som lett fel, dogmatism, konventionella och ängsliga makthavare (han kallar dem "empty suits") som inte ser den komplexa och ständigt föränderliga helheten - och mycket, mycket mer. Han kallar sin lösning "skeptical empiricism", en blandning av nykter och fördomsfri faktaanalys och en uppriktigt, prestigelöst ödmjuk inställning som ärligt deklarerar att man faktiskt ofta inte vet.
Läs den här boken om du är redo att utmana dina föreställningar om kunskap, mod, framtid och vad som går att tro på. Svårt? Ja. Viktigt? Absolut!
Haruki Murakami är Japans kanske mest välkände författare i dag. Hans föräldrar var litteraturvetare och själv förvaltar han både ett västerländskt och ett österländskt arv när han skriver. Hans böcker säljer bra över hela världen och det är lätt att förstå varför: här har vi en författare som har hittat ett alldeles eget uttryck, en skön blandning av realism och surrealism, vardaglig humor, djupsinne, symbolik, spänning, kulturella referenser och erotisk laddning. I den här boken löper två parallella handlingar: den ena om en femtonårig pojke som rymmer hemifrån med en fruktansvärd, oidipal spådom som en hotfull skugga i sitt liv, den andra om en mycket annorlunda gammal man, som inte kan läsa, men å andra sidan tala med katter. Båda dras iväg av någon oemotståndlig kraft på varsin resa, varsitt sökande efter något som de inte i förväg kan definiera.
En djupt symbolladdad skog och en minst lika symbolladdad stad, framför allt ett bibliotek i den, spelar viktiga roller i denna skönt formulerade, lätt bisarra historia. Boken handlar om växande, kunskap, musik, det moderna livet och den tidlösa naturen, om kärlekens väsen och laddade mysterier, livsöden, genus och mycket mer. Den är överraskande, uppfriskande, lite smågalen och full av skönhet och klokhet. Den innehåller dråpliga situationer och briljanta formuleringar om livet, ja, i stort sett det mesta man kan önska sig av en personligt formad, oförutsägbar, minnesvärd, unik läsupplevelse.
Jag gillar det här.
Susanna Alakoski har följt upp augustprisvinnande debuten Svinalängorna med denna skildring av en familj, där sorgen och smärtan, hoppet och kärleken i mångt och mycket handlar om den knarkande brodern (morbrodern/ svågern.) Det är en berättelse som kallt, hett och realistiskt utmanar våra fördomar om de olämpliga och felaktiga med en vardagsdetaljrikedom och ett direkt tilltal som är klart och brutalt, skönt och friskt på en och samma gång. Boken skildrar oss alla, vårt samhälle, våra rädslor och vår skam. Den är framför allt en hyllning till uthållighet, solidaritet och kärlek och en hård uppgörelse med all slags knarkliberalism.
Michail Bulgakov, 1891-1940, var Sovjetförfattare. Eftersom han var frispråkig och gärna experimenterade, var han ofta mycket obekväm för de stelbenta byråkrater som hade makten. Den bok han är mest känd för är just Mästaren och Margarita. Han påbörjade den 1928 och fortsatte under resten av sitt liv. Den fick inte ges ut i Sovjet förrän 1966 men blev snabbt en kultklassiker i stora delar av världen. Få böcker har blivit så omdiskuterade och tolkade som den här. Vissa hävdar att den är ett exempel på så kallad magisk realism, men denna genre var inte uppfunnen när den här boken skrevs. Andra pekar på likheterna med Franz Kafkas verk: en blandning av komik och djupt allvar, en vardagsrealistisk stil som blandas med de mest halsbrytande, dröm- eller mardrömslika inslag. Boken är en kritik av egoism, feghet och byråkrati och en ingång i en vild fantasivärld, där självaste djävulen och hans hantlangare förvrider huvudet på människorna så de mest sällsamma och oväntade saker inträffar.
I ett plan av berättelsen får vi följa Pontius Pilatus och andra som har med Jesu död att göra. I ett annat plan berättas om en sinnessjuk(?) författare, Mästaren, och hans kärlekshistoria med den egendomliga Margarita, som så småningom blir häxa för att återfinna sin älskade. Boken myllrar av de mest bisarra figurer och händelser och liknar egentligen ingenting annat. En pratande katt, stor som en människa, är en av figurerna. Denna katt gillar cigarrer och är en skicklig revolverskytt.
Det känns inte konstigt alls att 60-talets hippa kulturmänniskor gillade allt detta unika och surrealistiska. Ett exempel: Mick Jagger läste boken och inspirerades till en av Rolling Stones mest kända låtar, Sympathy For The Devil. Även vår egen Joakim Thåström är ett av alla inspirerade Bulgakov-fans.
En bok som skrevs i en stenhård diktatur decennier tidigare blev som ny för många i det fria men ofta flummiga västerlandet, långt efter författarens död.
Läs den här boken om du vill uppleva något som garanterat inte är en dussinberättelse, utan något du kan återvända till och grubbla över resten av ditt liv. Fantasteri av den här kalibern är ovanligt - och befriande, i alla fall om du vågar dig på det helt egensinniga, litteratur som inte har ett givet facit.
Åsa Larsson skriver deckare som tilldrar sig i Kirunatrakten. Hennes huvudpersoner är åklagaren Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella. Dessa kvinnor presenteras på ett djupare och mer trovärdigt sätt än de andra rätt skissartade figurer som förekommer i böckerna. I den här boken får vi följa arbetet med att avslöja vem som mördat två ungdomar och varför det hände. Till en början ser dödsfallen ut som en olycka, men det går inte våra hjältinnor på särskilt länge.
Vi förstår tidigt vilka skurkarna är, men spänningen ligger i att det dröjer ett bra tag innan man har hela bilden klar för sig. På vägen mot detta inträffar även mer ond, bråd död.
Något som Åsa Larsson är bra på är att skildra Norrlands vintriga natur. Djur ligger henne också varmt om hjärtat, särskilt hundar. Även våra uråldriga och mystiska följeslagare korparna är med i historien. Hon lyckas dessutom med konststycket att låta ett av mordoffren sväva omkring och hälsa på i de efterlevandes liv utan att det känns fånigt.
Läs den här boken om du vill ha en norrländsk bakgrund till en spännande berättelse om svek, död och ett skamligt förflutet med konsekvenser i vår tid.
Den här recensionen blir kort trots att boken är omfångsrik. Den är nämligen ganska lätt att sammanfatta: en spionhistoria, med anknytning till kalla kriget och konsekvenser i nutid, kommer Wallander in på livet. Mitt i historien finns nämligen hans dotters svärföräldrar. Henning Mankell kan konsten att berätta den här sortens historier. Han gör det med stor trovärdighet och ett slags lugn, återhållsam spänning. Som vanligt väljer han att utmana en del för givet tagna "sanningar", vilket alltid är ett kvalitetskriterium enligt mig. Det riktigt stora med den här boken är att det är den sista om Wallander. Det skikt i boken som beskriver just hans egen oro inför sin egen sviktande hälsa, sin ålderdom och kommande död är det bestående intrycket av romanen. Den handlar om människor, hur vi lever, hur vi åldras och till slut inte längre finns.
Jag läste inte Jo Nesbös böcker om Harry Hole i rätt ordning. Den här är den sista för mig. Den är ungefär som de andra: en realistiskt skildrad slug polis och alkoholist löser diverse pusseldeckar-problem. Och visst är det skickligt skrivet. Har man läst en Harry Hole-roman måste man nästan läsa alla. Det är kreativt och otippat att göra som i den här: mordgåtan är kopplad till Oslos avdelning av Frälsningsarmén och till kriget i forna Jugoslavien. Den vinklingen har garanterat ingen annan tänkt på förut... Nesbö är nästan för skicklig för mig, ska jag erkänna. Jag råder den intresserade att läsa boken på kort tid och med koncentration. Intrigen är minst sagt komplicerad. Det är så att man önskar att man hade haft ork att anteckna under läsningen. Nesbö briljerar, men det är faktiskt ganska lätt hänt att man tappar tråden (eller i alla fall någon av alla trådar). Skildringen av mannen Harry Hole och hans liv är det mest intressanta, tycker jag.
I denna korta roman får vi följa ett händelseförlopp som egentligen inte handlar om renodlad ondska. Karin Fossum kan som få andra förklara vilka mekanismer som ligger bakom tragiska händelser: det blir fel, det orsakar smärta och död, men skammen och lögnen spelar större roll än "den onda viljan". I vanlig ordning finns udda och viljesvaga individer med, sådana som är tilltufsade av livet och inte riktigt passar in. Kommissarie Konrad Sejer är den tålmodige och klarsynte undersökningsledare, som till sist lyckas bidra till att sanningen kommer fram. Om du är intresserad av psykologiskt trovärdiga berättelser, kan du lugnt välja Karin Fossum. Det är ingen slump att hon säljer bra och är rikligt prisbelönad.
Kommissarie Colt och hans kollegor brottas i denna thriller med ett mycket svårlöst problem: knarklangare mördas, men de tillhör inte samma eller ens rivaliserande gäng. Vem kan den gäckande mördaren vara? Tomhylsor är länge enda spåret, men vapnet finns inte i svenska register. Buthler & Öhrlund kan verkligen skriva om brott på ett trovärdigt sätt. Både förövare, offer och poliser beskrivs på ett sätt som man "köper". Vi får följa mördarens eget perspektiv i en parallellhandling, som fungerar utmärkt som relief till det spännande polisarbetet. Colt har alla emot sig i denna mordgåta. Han får det inte att stämma och får riskera sin karriär när han ändå framhärdar. Boken håller samma klass som den förra jag läste av duon (En nästan vanlig man). Det är välskrivet och tajt. Boken avslutas dessutom med lite folkbildning om hur kriminaltekniker faktiskt arbetar. Det är en hel del som inte stämmer med Hollywood-versionen av hur sådant går till...
Dan Brown har gjort det igen: skapat en internationell megahit, fylld med spekulativa, spränglärda inslag. Robert Langdon dras här, ännu en gång, in i en spännande, gåtfull jakt på liv och död. Det handlar om urgamla, förborgade hemligheter. Beståndsdelar som frimurare, religioner, ultramodern teknik, Washingtons klassiska arkitektur och den nygamla läran "noetik" är grundstenar i denna thriller. Ovanpå detta ligger ett skikt med en blodig familjehistoria med våld och svek som drivkrafter. Genom hela boken dechiffreras allt mer komplexa koder. Den högsta makteliten och CIA är självfallet med på ett hörn. Hjältarna måste inte bara rädda liv, utan också både avslöja och skydda hemligheter med enorm sprängkraft. Det är Da Vinci-koden igen, men denna gång utan att reta gallfeber på alla kristna (?)
Så vad tycker jag då? Både/och, är det ärligaste svar jag kan ge. Thrillerdelen är sedvanligt nagelbitarspännande, en klassisk sidvändarhistoria, men samtidigt utdragen och extremt konstruerad. Den filosofiska, religiösa, historiska spekulationen är både new-age-flummig och inspirerande. Jag tänker både "typiskt Dan Brown" och "Men tänk OM!..." Man kan tycka att han är så superamerikansk så hälften kunde vara nog, men han har onekligen på ett mycket skickligt sätt pusslat i hop en berättelse, vars grundidé är mycket fantasieggande och kanske till och med hoppingivande. Han vill väl, han har fått ihop sina idétrådar. Man kan inte undgå att fascineras och man lär sig massor. Hoppas hans exempel går att lita på...
Simon Scarrow har skrivit en lång rad historiska romaner, bland annat tio om romerska krigare. Detta är del åtta i serien om prefekten Macro och centurionen Cato. I romarrikets gränstrakter i öster slåss de med sina styrkor för Palmyra, det lilla rike som i denna historia hotas av Parthien.
Romanen är berättad i ett snabbt tempo och innehåller mycket äventyr, spänning och dramatik. För den som är intresserad av romarna och deras krigsmakt, finns ett myller av fackuttryck och detaljer att njuta av.
Scarrow låter sina hjältar tampas med den heta öknen, beridna bågskyttar, en grym upprorsmakare till prins som belägrar Palmyra och mycket mer. Om du är det minsta fascinerad av forna tiders krigföring och sluga ränksmidare i olika antika länder, kommer du att gilla den här boken. Den är som gjord för att göra om till spännande film. Detta kommer för övigt att göras med de sju första böckerna om Macro och Cato. Hur det går med de tre sista får vi se.
En liten, liten kärlekshistoria får vara med på ett hörn också, men det är i första hand en macho-historia, det här. Bara så ni vet...
Tycker du att bögar är äckliga och ska bekämpas? Då ska du läsa den här boken. Den är säkert nyttig för dig. Den börjar med att matematikern Alan Turing hittas död. Tiden är tidigt 1950-tal, platsen Wilmslow, England. Den unge polisen Leonard Corell börjar intressera sig mer och mer för fallet, först i jobbet, sedan på egen hand. Självmord? Kanske. Turings liv nystas upp i kriminalromanens form.
David Lagercrantz heter författaren som ägnat åratal av research åt den minst sagt fascinerande Turing. Detta var en man som var ett matematiskt och kreativt geni. Han hjälpte till att knäcka nazisternas kodsystem under kriget och publicerade idéer som starkt bidrog till utvecklingen av datorn. Men han var öppet homosexuell och förföljdes därför i 1950-talets England. Tiden präglades av hat och misstänksamhet mot allt som var annorlunda än normen; kalla krigets och McCarthys tid. Boken är välskriven, lärorik och spännande. Den är definitivt en utmaning för den som lider av fördomar. Just så ska en bok om känsliga ämnen vara.
Roslund och Hellström heter den författarduo som numera av de flesta bedömare anses sätta standarden för svenska kriminalromaner. I Tre sekunder handlar det om infiltration - den polisiära metod som går ut på att värva kriminella till att jobba "under cover" i kampen mot den organiserade brottsligheten. Den här boken är spännande redan från början och trots det stiger spänningen hela tiden. Infiltratören Piet Hoffman ska genom sitt kunnande och minutiösa, livsfarliga förberedelser krossa en stor del av knarkmaffian inifrån landets hårdast säkerhetsklassade fängelse. Han försöker klara den till synes omöjliga uppgiften för att få sin sista, enda chans till ett anständigt liv. Frågan är vad hans överordnades löften om hjälp och skydd är värda...
Polisen Ewert Grens är omutlig, vresig och ihärdig. Under berättelsens gång kommer han en obegripligt cynisk och maktfullkomlig hantering allt närmare, en verksamhet där de ansvariga inte väjer för att gå över lik för att nå sina mål.
Berättelsen är rak och rå. Författarna har även för denna sin femte roman fått översvallande recensioner, inte minst för det som anses vara en insikt utöver det vanliga i den undre världen och en enastående förmåga att beskriva och gestalta denna. Jag har inte den kompetens som krävs för att bedöma dylikt, men kan utan vidare skriva under på att alltsammans är starkt, övertygande, medryckande, upprörande och nästan outhärdligt spännande. Ibland känns kriminalromaner krystade och svåra att ta på allvar. Den här boken är raka motsatsen. Läs!
Dan Buthler och Dag Öhrlund är ytterligare två i den numera ganska långa raden av nya svenska spänningsförfattare. I den här boken får vi möta en trio rika, dryga Stureplans-snobbar, som bara lever för två saker: ännu mer status (alltså makt och pengar) än de redan har - och spänning. Det som börjar som ett slags poängjakt leder till allt grövre brottslighet. Mot sig, på lagens sida, har dessa ett team med poliser. De har korta, tuffa namn: Colt, Vadh, Rydh och Ehn. Vi får verkligen lära känna både skurkar och poliser (plus alla sidokaraktärer) i den här historien. Den allra värsta är den ultrasmarte Christoffer Silfverbielke, som är den verkligt onda hjärnan bakom allt i historien. Just hans personlighet, hans totala, iskallt beräknande hänsynslöshet, gör honom till en yuppievariant av djävulen. Det som är riktigt skickligt genomfört i Buthlers och Öhrlunds berättelse är hur de lyckas bygga upp en stämning där man ibland kommer på sig med att vara förväntansfull: Hur ska denna galning lyckas med nästa steg? Men, som sagt, alla figurerna är vältecknade. Inte minst poliserna är riktigt trovärdigt framställda och det är en lisa för själen att de inte är ensamstående, bittra och alkoholiserade... Framför allt är familjen Colt intressant, en normal men ändå spännande kontrast till den grandiosa galenskap som framför allt Silfverbielke står för. Sammafattningsvis är det här en läsvärd thriller med en hel del att ge den kräsne läsaren - ända in i det sista: Slutet är rätt speciellt. Läs och se om du gillar det eller inte...
Orkar du läsa en bok på 760 sidor? Det tror jag att du gör, i alla fall om det är den här.
Denna episka roman börjar och slutar med episoder som sammanför baseball-legenden Babe Ruth med de två huvudpersonerna, den mörkhyade Luther Lawrence och den vite polisen Danny Coughlin.
Det mesta av handlingen äger rum i Boston under de dramatiska åren 1918-1919. Världskriget tar slut, spanska sjukan härjar och den gamla ordningen utmanas av fackföreningar, bolsjeviker och anarkister. Klass- och rasmotsättningar ställs på sin spets.
Det mesta av samhällskritik och -analys finns med i den här boken. Den handlar om manligt och kvinnligt, om familjeband, om orättvisor och kampen mot dessa, både demokratisk kamp och terroristisk. Vi får se ett USA som är på väg mot sitt fatala rusdrycksförbud, men där en stor del av kriminaliteten redan handlar om narkotika. Vi får läsa om hur den allmänna opinionen vilseleds av styrda och tendentiösa medier. (Tidningar i det här fallet, radion är just uppfunnen och TV finns inte.) Under täckmantel av "kamp mot terrorism" kan även de mest reaktionära och ljusskygga figurer ta sig fram till makten och ställa till med lika mycket skada som sina svurna fiender, om än på ett annat sätt. Känns det igen?
Lehane är en briljant berättare. Den här boken lever. Dess gestalter älskar, hatar, kämpar och blöder. De två huvudpersonerna är modiga på många sätt, inte bara genom att vara vänner trots skillnaden i hudfärg. De är också inblandade i samhällets våldsamma utveckling, in på bara skinnet och med livet som insats. Alla bifigurer (och det finns många) är också tecknade med stor skärpa och trovärdighet.
Läs den här boken. Den är så spännande och lärorik att alla borde läsa den i skolan.
Guy Sajer är pseudonym för en fransman som tjänstgjorde i Wehrmacht under de tre sista åren av nazitysklands fälttåg mot Sovjetunionen. Det ovanliga med denne man är att han överlevde och dessutom skrev om sina upplevelser.
Om du får tillfälle att läsa den här tegelstenen på nästan 600 sidor tycker jag att du ska göra det. Man brukar ju säga att det är segrarna som skriver historien. Här får vi för en gångs skull en beskrivning av hur det är att befinna sig bland retirerande förlorare. Ordet inferno är alltför tunt och blaskigt som beskrivning av det som denna bok beskriver. Hur reagerar en människa på svält, total utmattning, dödsångest, kamrater som bokstavligen sprängs i småbitar? Berättelsen är inte utdragen trots sitt omfång - tvärtom: den är närmast förtätad. Det händer så obeskrivligt mycket, allt man kan tänka sig från en spröd ungdomsförälskelse under författarens enda någorlunda normala permission till den obegripliga massflykten västerut genom ett totalt krossat Tyskland under krigets slutskede.
Flera saker slår en när man läser det här. För det första: människor lider och känner som alla andra oavsett om man befinner sig på segrarnas sida eller inte. För det andra: vi som lever här och nu, i vår del av världen, behöver i regel inte använda oss av mer än några futtiga procent av vår kapacitet. Det som "Sajer" och hans kamrater, och dessutom alla oskyldigt drabbade civila, tvingades gå igenom var så utdraget, obegripligt vedervärdigt att man inte kan förstå hur någon kan klara det med livet i behåll.
Det här är en bok som ger perspektiv och skapar ödmjukhet. Läs.
Dave Eggers kom ut med denna bok år 2000. Han var då endast 21 år gammal. Den blev en formidabel succé och gjorde honom ekonomiskt oberoende.
Boken är oerhört amerikansk: mångordig på gränsen till det outhärdliga,
men med ett driv som är få förunnat att åstadkomma. Händelser, tankar och känslor forsar fram som en vårflod.
Berättaren och hans syskon har växt upp i ett relativt tryggt hem. Denna familj förändras emellertid på ett brutalt sätt. Med fem veckors mellanrum dör nämligen båda föräldrarna. Dave blir den av syskonen som blir huvudsaklig "förälder" till den yngste i skaran, 8-årige Toph.
I den här berättelsen får vi uppleva hur det kunde vara att växa upp i 90-talets USA. Dave hankar sig fram och upplever en hel del tragikomiska situationer när han ska uppfostra Toph och när han med likasinnade kamrater arbetar med det alternativa magasinet Might. Historien innehåller många, långa och dråpliga (men även faktiskt "hjärtslitande") dialoger och inre monologer. Humor blandas med allvar. Den tidstypiska ironin är aldrig långt borta, trots att ämnen som död och missbruk finns med i helheten.
Man skrattar mycket, såväl åt skruvade situationer med allsköns typer i Daves verklighet som åt den brådmogne och fantastiskt verbale lillebrorsan Toph.
Stilen är både luftig och överlastad, både slapp och grandios. Språket är fräscht och överraskande.
Min enda invänding är att det blir lite väl surrigt emellanåt, inte minst i den rekordlånga inledningen. Men boken är klart läsvärd, ingen tvekan om den saken. Förbluffande genial? Tja, i en ironiskt skön bemärkelse.
John Ajvide Lindqvist är Sveriges mest framgångsrike skräckförfattare. I den här novellsamlingen stöter vi på en hel del av mörkrets makter och själva döden tar gestalt i vissa scener utan att det känns konstigt. Den här författaren kan nämligen konsten att få det övernaturliga att verka alldeles självklart, mitt bland höghusen i Blackeberg - höghus som i sig själva kan dölja onda krafter. Troll, "odöda" och annat smått och gott serveras med en skickligt avvägd blandning av krypande fasa och vardaglig, humoristisk lätthet.
I min föreställningsvärld är det här en lättläst men fantasirik bok som inte riktigt liknar något annat. Bra gjort att skapa en egen, tydlig stil.
I den här Harry Hole-deckaren knyts Jo Nesbös s.k. "Oslotrilogi" ihop. (Den innehåller också Rödhake och Smärtans hus.) Hole slåss mot flera demoner i denna spännande historia: Kung Alkohol, ärkerivalen och korrupte kollegan Tom Waaler och en i vanlig ordning gäckande mördare. Det är något av ett signum för Harry Hole-deckarna att alla utom hjälten (nästan, i alla fall) tror fel när "mördaren" åkt fast. Det finns mer att lista ut, och den luttrade, alkoholiserade men outtröttlige och listige HH tar verkligen ingenting för givet innan allting stämmer för honom. Det visar sig vara bra för sanningen och rättvisan.
Hole-deckarna kan läsas en och en, men läses med fördel i kronologisk ordning. De hänger ihop och läsning av alla ger ett stort mervärde.
Jag kan tycka att förklaringen till mördarens beteende i den här är mer än en aning långsökt. Å andra sidan är det så briljant berättat, så man kan överse med ett enstaka tvivel.
Mikael Niemi har här skrivit en filosofisk skröna om rymden. Sällan har jag läst något så skönt vansinnigt, roligt och ändå under ytan allvarligt. Berättarglädjen är fantastisk och tankeresorna genom galaxerna befriande. Man tokskrattar och grubblar om vartannat. Perspektiven exploderar och tvärvänder, allt är möjligt, fantasin firar en lycklig triumf. Ibland är vi i "tassarnas" värld, på resa genom kosmos, ibland tillbaka på jorden i en vardaglig men mycket sinnlig verklighet. Mycket underhållande, mycket bra. Mänskligt, humanistiskt, burleskt, knäppt och underbart.
Ytterligare en Harry Hole-thriller, signerad Jo Nesbö. Jag har läst de flesta av hans böcker och intrycket kvarstår: han vet hur man skriver spännande och intelligenta polisromaner. Det som fascinerar mig mest är hur Nesbö lyckas snirkla in historierna i sig själva tills man som läsare knappt hänger med - men det faller på plats till sist i alla fall. Den här författaren har fått hur många priser som helst och böckerna säljer som smör. Inte svårt att förstå när man läser dem.
Mohammad Fazlhashemi är professor i idéhistoria vid Umeå universitet och en av de ledande experterna på islam och dess förhållande till omvärlden. I den här boken får man ta del av hans kunskap och goda råd beträffande vår tids kanske mest brännande frågor: vad islam står för, variationerna inom den islamiska världen samt inte minst konflikter som har med denna religion att göra. Här beskrivs hela skalan av företeelser och grupper som har med frågan att göra, från islamistiska fundamentalister och deras lika fanatiska högerextrema motståndare till sekulära, moderna idéer som ändå bygger på en kärna av tro. Mellan extremerna finns en mångfald av traditioner och idéer som mycket få människor (i alla fall här i väst) känner till. Boken utmynnar i resonemang om hur framkomliga vägar för framtiden kan se ut, vägar med målet att muslimer och icke-muslimer kan samexistera i en anda av respekt och ömsesidigt utbyte.
Boken är en lärd, grundlig genomgång av en mycket komplex problematik.
Varför skriver då jag om en fackbok i min bokblogg? Jag har ju lovat att den ska handla om skönlitteratur? Anledningen är enkel: ibland läser jag en fackbok som är så bra och så viktig att jag tycker att alla borde läsa den. Den här är en sådan. Den är svår och krävande på grund av sitt ordförråd och sin akademiska stil. Icke desto mindre tror jag att vi får ett bättre och säkrare samhälle om fler medborgare försöker ta till sig kunskap av den här digniteten.
Patrick Kenzie, Angie Gennaro och Bubba Rogowski heter den omaka trio som i denna Dennis Lehane-thriller samarbetar för att lösa det tätnande mysteriet kring Karen Nichols, som naken hoppat mot sin död från en hög byggnad. Tjejen i fråga hade ett halvår tidigare varit sinnebilden av oskuld och lycka. Vid sin död var hon helt knäckt, nerknarkad och prostituerad. Kenzie ger sig den på att förstå hur det gick till, och så är historien igång.
Dennis Lehane har som vanligt gjort ett habilt hantverk med sina seriefigurer. Som så många andra läsare tycker jag fortfarande att hans fristående thriller Patient 67 (Shutter Island) är hans mästerverk. Men om du bara vill avnjuta en skickligt berättad anrättning om jakten på ondskefulla skurkar, naturligtvis kryddad med smarta vändningar och nagelbitarspänning, så kan du tryggt läsa Svart nåd. Den torde inte göra några noir-fans besvikna. Lite klyschigt, javisst, men ändå tillräckligt rappt och smart för att man ska uppskatta helheten. Min personliga favoritfigur i boken är den bindgalne jätten och vapenexperten Bubba (som självklart ändå är lojal och har ett hjärta av guld innanför stenytan). Kenzie och Gennaro har tur som har honom på sin sida.
Vad är det här? Ett reportage? En essä? En roman? Vet inte. Kanske alltihop. Roberto Saviano heter han, Italiens svar på Salman Rushdie. Camorran, den mest blodsbesudlade maffian, finns i och omkring Neapel. Omerta kallas den kod av tystnad som alltid skyddat den. Vissa poliser, domare, åklagare och en i boken porträtterad, mördad präst, har vågat protestera och peka ut mördarna med namn. Samma sak gör Saviano. Vid Pier Paolo Pasolinis grav deklamerar han sitt eget credo i den döde rebellens anda, sitt eget "Jag vet!". Mycket har han sett, upplevt och grävt fram. Camorran har sina tentakler överallt: i utpressnings- och knarkaffärer, naturligtvis, men även i så otippade branscher som transport, mode, hemelektronik och inte minst svarta affärer med giftigt avfall. Bossarnas hänsynslöshet, men även deras smak för lyx och deras vurm att leva upp till Hollywood-bilden av sig själva, allt visas upp till beskådande i denna ursinninga och ofattbart modiga text. Priset Saviano betalar är ständigt livvaktsbeskydd och ett ensamt liv. Ordet civilkurage har fått en ny definition. LÄS!
Psykologen och norrlänningen Leif Strandberg tänkte vid millennieskiftet ge ut en lärobok om sin ryske kollega Vygotsky. Skrivprojektet halkade i stället in på deckarspåret. Resultatet blev denna bok.
I 1950-talets Tierp försöker kriminalassistent Ragnar Cederwall lista ut vem som har skjutit den medelålders fabrikören Rosén. Denne figur visar sig ha många okända bottnar och hemligheter. Historien i boken, som inte får sin upplösning förrän i drygt 40 år senare, är ett strålande exempel på hur människor påverkas av historien, kulturen och sina egna individuella erfarenheter - precis vad Vygotskys teorier behandlar. När man letar efter "sanningen", är det mycket lätt att hamna snett och följa fel spår, både på grund av vad man kan och vill och på grund av rena slumpen.
Bokens språk flyter bra och den innehåller mycket dialog, vilket jag uppskattar. Sanningssökandet och de avslöjanden som så småningom kommer fram är spännande.
Låt mig säga det på en gång: Jan Guillous böcker är oerhört förutsägbara. De är grabbiga, innehåller inga kärleksscener och huvudpersonerna är supermänniskor. I den här får vi träffa allihop från Guillous tidigare romaner, och det känns som att Hamilton-säcken knyts ihop. Men vem vet? Författaren har ryckt igång den pålitliga gamla motorn förut. Den funkar ju. Vilken av kollegorna skulle kunna låta bli att skriva en given succé till? Sen har vi det där med Hamilton och hans krets. De är roliga att läsa om. Man kan se de sluge gamle journalisten och isbjörnsjägaren sitta där vid en av sina 40 gamla Halda-skrivmaskiner och le. Ingen, inte ens Guillou själv, kan ta Hamilton på allvar. Han är och förblir en seriefigur, skapad med både kunskap om spänningshantverk och en hel del ironi.
Det som intresserar mig mest som läsare, precis som förut, är frågan: "Hur mycket vet den här killen egentligen?" I den här boken, som kretsar kring fritagningen av lilla Nathalie Tanguy från en kidnappande, islamistisk, saudisk prins, antyder Guillou att Al-Quaida och resten av den islamistiska terrorn finansieras av och utgår från just Saudi-Arabien. Detta medeltida kungadöme framställs som "untouchable" på grund av oljan, trots att halshuggningar, tortyr och allt annat upptänkligt vedervärdigt är vardag. Det är här det bränner till. Guillou kan en hel del och vet en hel del. Han är en påläst, fräck och driven journalist med ett kontaktnät som torde göra kollegorna mycket avundsjuka. Han leker med världspolitiken - igen - med sina superhjältars hjälp. Det är, huvudsakligen, mycket underhållande. Dessutom väcker det frågor och antyder vinklingar till analysen av samtiden som man inte ser någon annan servera med samma klatschiga stil.
Le, du, Janne. Du är cool fast så många förnäma hatar dig. Och kanske just därför. Snälla, fortsätt retas. Annars blir Sverige bra mycket tystare och mera unisont.
Nobelpriset i litteratur 2008 gick till den franske författaren Jean Marie Gustave Le Clézio. Han debuterade redan på 1960-talet och fick sitt definitiva genombrott 1980 med Öken.
Den här romanen, prisbelönt av Franska akademien, har en handling som tilldrar sig i Nordafrika kring 1910, där nomadpojken Nour är med om hur "de kristna" underkuvar ökenfolken. En annan historia tilldrar sig i modern tid och handlar om flickan Lalla, som flyr från ett arrangerat äktenskap och hamnar i Marseille, i slummen med andra invandrare.
Båda berättelserna drar in läsaren i en känsla av samhörighet med folk och kulturer som vi i vår del av världen knappt känner till, än mindre bryr oss om. Just detta att skriva från ett annat perspektiv, att vända på världen, anses vara en av Le Clézios riktigt starka sidor. Han kallas "världsnomad" och är sedan många år gift med en kvinna från den del av världen som den här boken berättar om.
Språket är originellt och vackert utan att vara så poetiskt att det blir sentimentalt eller romantiserande. Man hamnar inne i huvudfigurernas tankevärld och följer deras mestadels hårda livsöden med sympati och nyfikenhet. Det handlar dels om fattigdom, analfabetism och utsatthet, dels om kolonialtidens krig. Ämnena är tunga, men det finns åtskilligt av ljus och styrka i berättelserna ändå. En sak som jag tänkte på i berättelsen om Lalla var hur hon värderar den rika europeiska världen. Mycket av det som är viktigt för oss är likgiltigt för henne. Vad som ger hennes liv sin mening är en av de saker du kommer att fascineras av om du läser den här boken.
En annan och mycket mörk aspekt av boken är hur den bidrar till att beskriva den herrefolksideologi som kom till uttryck i kolonialismens tidevarv och hur detta krossade människor som var "underlägsna" enligt europeiska normer. Det är offren vi får möta, de som blev etniskt utrensade i sina egna länder... Slutligen, om du inte gillar något annat i den här romanen, borde du i alla fall imponeras av de fantastiska naturskildringarna.
Håkan Nesser har en halvt frånvarande, ny hjälte. Först efter halva boken träder kriminalinspektör Gunnar Barbarotti och hans kollegor in på scenen. I denna tredje bok med honom som huvudsaklig problemlösare, får vi inledningsvis följa den färglöse och livströtte Ante Valdemar Roos. Genom en lycklig slump kan denne man skaffa sig ett hemligt ställe att dra sig undan till utan att familjen märker det. Till en början fungerar detta som en oas av lugn och ro för den bittre 59-åringen. Men sedan dyker en viss Anna Gambowska, 20, upp på scenen. Efter den dagen förändras allt för alltid.
Nesser är bra på att berätta om sympatiska människor. I den här boken, med sina lite udda gestalter, märks detta tydligt. Den här bokens kriminalgåta är mycket krass och enkel. Det är personernas relationer och inre liv som är poängen med romanen.
"Deckare" behöver inte vara så spännande för att vara bra alla gånger. Den här är i alla fall som bäst när figurerna i den bara tänker eller samtalar. Mycket sympatiskt. Den innehåller många kloka formuleringar om livet och dess eventuella mening... Läs om du vill ha något vist och eftertänksamt att njuta av.
Bengt Liljegren är adjunkt i historia. Med den här biografin om världens mest ökända diktator och massmördare vill han försöka göra något som inte gjorts tidigare: att beskriva Hitlers liv, från början till slut, utifrån ett huvudsakligen personligt perspektiv. Naturligtvis kommer historiska och politiska iakttagelser med hela tiden ändå - det går inte att undvika - men tonvikten ligger ändå på människan Adolf Hitler. Liljegren har den uttalade ambitionen att försöka se vad som gjorde honom till historiens kanske mest destruktiva person. Hur gick det till när denne intelligente men fanatiske och grandiost egocentriske korpral fick med sig större delen av tyska folket (och även många utanför Tyskland)?
Alla borde läsa den här boken, både de nynazister som gått på propagandamyterna om Hitler och den majoritet av vettigt folk som ändå säkert har tagit del av förenklingar och myter från andra hållet. Vi får veta det som finns att snoka reda på. AH var verbal, charmerande, hade lätt för att skratta, tyckte om barn, hundar, film och sötsaker. Han var noga med sitt yttre och mån om att jobba hårt. Han var begåvad, hade utmärkt minne och var mycket kunnig inom klassisk musik, konst och arkitektur. Han fick tapperhetsmedaljer för sina insatser i första världskriget.
Men sedan har vi allt det där andra: den totala, genombrutala hänsynslösheten, som gjorde att han ansåg sig ha rätt att utrota människor som enligt honom stod i Tysklands och nazismens väg. Vi får se en personlighet utvecklas, en kluven sådan. Den man som kunde vara både sentimental och trevlig i vissa sammanhang kunde också få sådana fruktansvärda vredesutbrott att han med sin blotta närvaro skrämde slag på vem som helst. Hatet mot judarna är väl det mest extrema. Det kom in i hans liv relativt sent (som ung hade han en hel del judiska vänner och bekanta), men det var ett av de många fenomen som fanns i samtiden och som han tog till sig i sin bisarra ideologi. In i det sista sa Hitler själv att "behandlingen" av judarna var det enda han hade "lyckats med".
Skildringen av Hitlers fysiska och mentala förfall när kriget började gå de allierades väg allt mer, är skrämmande i sig. Vi får följa en isolerad, trasig förlorare som inte ville veta hur den mardrömslika verkligheten såg ut. Han ville varken se eller höra något från fronten eller från dödslägren.
Frågan man ställer sig efter läsningen av denna bok är ungefär: "Hade mänskligheten den extrema oturen att just den här figuren fick makt vid precis fel tillfälle, eller skulle historien ha tagit en liknande väg även utan honom?" Hatet, motsättningarna och idéerna fanns även utan honom, men hur stor roll spelade hans begåvning, beslutsamhet, karisma och totala hänsynslöshet egentligen?
Ja, vad hade hänt om unge Adolf hade lycktas bli konstnär, som han drömde om före första världskriget?
Läs, som sagt. Det är fasansfullt men viktigt.
I den här Harry Hole-deckaren, levererad av den flitigt prisbelönte norrmannen Jo Nesbö, ligger andra världskriget som bakgrund till spännande mördarjakt i millennieskiftets Norge. De s.k. frontsoldater, som hade det dåliga omdömet att slåss för tyskarna, upplevde saker som förändrade de överlevande av dem för alltid. Särskilt en av de gamla nazi-veteranerna, en dödssjuk sådan, har ett enda mål kvar i livet, något han måste klara fast han har så kort tid kvar. Lyckas han, kommer det att gå till historien på ett mycket obehagligt sätt.
Hole och hans kollegor måste lista ut vem som har beställt ett prickskyttegevär av superklass illegalt och vad vapnet ska användas till. Spåren leder in i nynazistiska kretsar och det dröjer inte länge förrän dödsoffren börjar skördas.
I vanlig ordning har Nesbö konstruerat en intrikat handling, som travar på i rask takt och bjuder på ett stort antal smarta vändningar. Hans språk är mycket effektivt och man sugs in i bokens virvlande intrig.
Den här författaren kan detta med spänning. Läs om du gillar sådant!
När advokaten Jens Lapidus hade debuterat med Snabba cash var han kritikerkårens gunstling. Lovorden är många även för denna uppföljare.
Tre personer står i fokus: en förortsgangster som vill återfå sin heder och komma sig upp, en korrumperad polis som snor knark av småhandlare som extraknäck samt en legosoldat som börjar föra ett privat krig mot "smutsen", d.v.s. kvinnomisshandlare och torskar. Men tro nu inte att Lapidus moraliserar eller levererar endimensionella karaktärer. Alls icke. Alla de här figurerna - och de flesta bifigurerna likväl - har nyanser. Någonstans förstår man dem, man fattar hur det har blivit som det blev. Många beslut de här personerna fattar är moraliskt ruttna, men inte alla. Självfallet flätas även historierna in i varandra. Det blir till sist en ganska innehållsrik berättelse med många rafflande inslag. Ja, till och med intrigerna kring Palmemordet får vara med på ett hörn.
Det är en tät, spännande och våldsam historia som utspelas. Jämförelser har gjorts med amerikanska förebilder som James Ellroy och George Pelecanos. Lapidus har med sina två första böcker skapat en egen genre, "Stockholm Noir".
Språket är färgat av förortsjargong samt militära och polisiära idiom. Ett vanligt stilgrepp är att strunta i diverse hjälpverb, vilket bidrar till en hårdkokt, staccato-artad stil. Det är så macho att hälften kunde vara nog. Vad författaren tycker själv framgår inte, så ibland funderar man. Beundrar författaren sina tvivelaktiga figurer? Kanske inte, men inlevelsen är inte att ta miste på.
Det här är skickligt gjort. Vilka syften det tjänar får varje läsare tycka till om själv. Jag upplever i alla fall detta som angelägen samtidslitteratur.