Byn som försvann

15 nov 2014

Foto RAÄ 1958

Inlockahult. Fotot taget från Vrångebodahållet.

Foto RAÄ 1958

Inlockahults by.

Foto RAÄ 1958

Per Perssons bostadshus. Familjen flyttade därifrån 1957. Det ursprungliga huset är troligen från slutet av 1700-talet. Huset revs i början på 1960-talet.

Per Persson var den tredje generationen i sin släkt som var bosatt i huset. Hans farfar Pehr Månsson (1830 – 1903) gifte sig 1867 med Elin Davidsdotter Rundqvist (1835 – 1895) och flyttade in på gården. Elin var dotter till David Rundqvist i granngården. Deras enda barn Johan August Persson (1869 – 1948) övertog gården.

Johan August Persson (1869 - 1948 och hans fru Anna Sofia Johansdotter (1876 – 1925) fick 11 barn varav ett dog som spädbarn. Per Persson var nr 5 i syskonskaran. Det yngsta barnet Elvi som är född 1921 lever fortfarande år 2014.

1957 var Per Persson (1906 - 1974) sedan länge den enda aktive bonden på ön i Inlockahult. Vid försäljningen till Sydkraft (EON) köpte familjen en liten gård, även den med adress Inlockahult. Gården gränsade till den gamla gårdens utmarker. Ny fastighet bildades innehållande de gamla utmarkerna och den nya gården.

Jul i Inlockahult 1921. Fotografiet föreställer Johan Persson och hans fru Anna Sofia med några av barnen. Barnen är från vänster Per, Karl, Elvi i mammas knä, Julia, Gerda och Astrid är skymda, Ture och Arvid. Barnen Elina och Lilly hade år 1921 flyttat hemifrån.

Johan Perssons hustru Anna Sofia fick lunginflammation och dog vid 49 års ålder. Begravningen ägde rum på hennes 27:e bröllopsdag. Yngsta barnet Elvi var då endast 4 år gammal.

De äldre flickorna som hade arbete och flyttat hemifrån fick nu turas om att flytta hem och sköta om hushållet. Den sista av systrarna som hade hand om hemmet var Elvi. Detta gjorde hon ända tills brodern Per gifte sig 1941, med Greta Karlsson (1918 – 1997) från Hölkemåla.

Av Johan Perssons barn var det endast Per som stannade kvar på hemorten. Två av pojkarna, Ture och Arvid emigrerade till Amerika 1927. Äldsta sonen Karl flyttade till trakterna kring Trollhättan där han en tid ägde en gård. Elina, som var äldst bodde i hela sitt liv på en gård utanför Växjö. Flickorna Lilly, Gerda och Elvi flyttade till Göteborg, där de bodde nära varandra på Hisingen. Astrid gifte sig med en handlare och bodde i Fridafors en tid, men flyttade med sin familj till Göteborg.

Dottern Julia drabbades av sjukdom i ungdomen, troligen av reumatisk eller neurologisk art. Läkarhjälp och homeopathjälp söktes bl. a i Stockholm, men någon bot fanns inte att få. Hon blev sämre och sämre och det bestämdes att hon skulle bo på ett sjukhem. Väskan var packad, men på natten innan resdagen dog hon. Hon begravdes på sin 27-årsdag.

Förr var inbjudningskort och tackkort vid begravningar ofta vackert utformade i svart och vitt.

Längst ner på inbjudan står: Ransoneringskort medtages.

Så här kunde de se ut.

Johan August Persson hade vid sidan av arbetet på gården många uppdrag som ordförande och ledamot i kommunens olika nämnder och kommittéer. Han var också aktiv inom Almundsryds brandstodsbolag och Almundsryds sparbank.

Många av uppdragen hade han kvar i hög ålder. I ett brev, daterat 18 okt 1946, till sin dotter Elvi, som skulle gifta sig, skriver han: ”Jag kan ej komma till Göteborg förrän efter nyår. Jag ska sluta i banken nyårsaftonen och sedan blir jag ledig. Ni kan taga ut lysning i december, sen kan ni vigas t.ex. vid trettontid och om du så vill på din födelsedag.” Han var nästan 78 år när han skrev detta.

Johan August Persson i arbete med ett av sina uppdrag. Bilden troligen tagen i sockenstugan.

Foto RAÄ 1958

Baksidan av Per Perssons bostadshus. Steniga åkrar i förgrunden.

Foto RAÄ 1958

Gunnar Erikssons bostadshus. Han bodde kvar i huset till början av 1970-talet. Detta är det enda bostadshus som lämnades kvar. I dag är det modernt renoverat.

Foto RAÄ 1958

Huset består av två sammanbyggda enkelstugor. Två ladugårdar hörde även till gården.

Från 1796 till 1948 bodde smedsläkten Rundqvist i detta hus.

Virkeshandlaren Bernt Svensson från Väghult köpte huset 1948 men bodde själv aldrig där.

Han hyrde ut en av bostäderna. Huset revs i början av 1960-talet.

På platsen finns idag ett annat hus.

Denna jordkällaren är den enda byggnaden som finns kvar i ursprungligt skick. I förgrunden syns lite av grunden till lagården som hörde till Bernt Svenssons gård. Eftersom det är den enda jordkällaren i byn så kanske den ursprungligen nyttjades av flera hushåll.

I min fasters kvarlåtenskap hittade jag en gulnad sönderfallande tidning av Kronobergaren. För att bevara texten har jag skrivit av texten.

Foton finns också men de är av alltför dålig kvalitet för att kopieras.

Tidningsartikeln införd i "Kronobergaren" lördagen den 30 aug 1958. Artikeln skriven av Sture Stamming.

Min pappa Per Persson , jag och min lillasyster Ingrid gjorde en promenad tillsammans med Sture Stamming i Inlockahults by.

Byn som är dömd att dränkas.

Inlockahult i Almundsryd försvinner nu från kartan.

Om någon vecka kommer Inlockahults by i Almundsryd att vara en liten kringfluten ö. Åkertegar där bönderna under århundraden sått och skördat har i sommar grönskat för sista gången. Betesängar och slåttermader, där otaliga kor och hästar genom tiderna ätit sig mätta i hägnet av timrade grå ängslador kommer inom kort att bli lekplatser för gäddor och abborrar. Vattnet som ska bli maganiserad elenergi vid Granö kraftverk, är på väg, och vattnet kommer att dränka största delen av byns jord. Framåt höstkanten, när BYN helt och hållet blivit ÖN, kommer Inlockahult att vara en i det närmaste avfolkad och utdöd plats. Där det bara för några årtionden sedan bodde över 30 personer kommer då endast en enda bofast människa att finnas kvar.

Inlockahult ligger alldeles intill Mörrumsån och ungefär mitt ute i det område som i höst ska bli omvandlat till en ny insjö efter uppdämningen vid Granö kraftverk. Denna uppdämning som kommer att höja åns vattenstånd med omkring 9 meter, liksom kraftverksbygget i övrigt, har vi beskrivit i ett tidigare reportage i Kronobergaren, och denna gång ska vi helt ägna oss åt den lilla byn, som nu genom omständigheternas spel är dömd att försvinna.

Man behöver inte gå länge på den lilla bygatan genom Inlockahult förrän man märker att här är en plats som håller på att bli öde. Utanför ladugårdsdörrarna växer långt tovigt gräs, en harv ligger och rostar på en stenmur och boningshusens fönster gapar gardinlösa och svarta. En lyckebyspann i en gammaldags brunnsving speglar sin brunprickiga botten i källvattnet och på huset intill har skorstenen plockats ned. En av ladugårdarna håller på att rivas. Taket är avskalat, ett par nakna spant ramar in ett stycke himmel i sina trianglar, och under dem på logen ligger ett halvt lass halm - från sista havreskörden.

Kring den översta gården går en flock kor och betar, en av dem har lagt sig alldeles intill den igenbommade förstudörren och lite längre bort syns resterna av ett litet blomland, som ännu håller stånd mot det anstormande gräset. En skrämd katt snor runt en uthusknut och försvinner in under några buskar där vinbären lyser röda. Allt är tyst och stilla, det enda ljud som hörs är det entoniga bruset från forsarna i Mörrumsån, Inlockahults egen signaturmelodi, som i olika tonarter varit ett med byn så länge byn funnits, men som nu om några veckor ska tona ut i intet.

Man lockade in.....

Enligt sägnen lär Inlockahult ha fått sitt namn genom att man på denna plats "lockade in" vilda djur i en återvändsgränd intill ån, där dessa infångades. De första innevånarna på platsen har sannolikt kommit söderifrån efter Mörrumsån och man gissar nog inte alltför mycket fel när man utgår ifrån att just denna plats varit en av de först bebodda i Almundsryd.

....och man lockade ut.

Den översta gården i byn ägdes tills i maj förra året av lantbrukare Per Persson. Han är född på gården som gått i arv från far till son i tre generationer.

-Och nu gick det inte att hålla stånd längre?

-Neej. Kraftbolagen har ju varit på jakt efter stället i femti års tid nu. 1906 hade min far så när sålt till ett annat bolag som kallade sig Mörrumsåns kraftbolag. Köpebrevet var skrivit och allting, men så blev det ändrat i sista minuten.

Sedan dess har bolagsherrarna återkommit med jämna mellanrum. På 1950-talet blev deras besök allt tätare och vissa tider kunde de komma ända till två gånger i veckan. Och deras ärende var alltid detsamma; de ville köpa gården för att göra sjöbotten av den.

Per Persson var den förste bonden i Inlockahult som sålde. Han flyttade frivilligt utan att krångla eller processa. Som tack för det fick han minst betalt av alla gårdsägarna i byn. De som höll igen och drog ut på tiden till kraftverksbygget kommit igång fick flerdubbelt så mycket, och det är ju lite harmligt att veta nu efteråt.

17 tunnor råg.

När jag tar en promenad med Per Persson kring den forna fädernegården kan vi inte låta bli att anmärka på hur tätt storstenen ligger på åkertegarna. Här har sannerligen inte varit lätt att komma fram med harv och plog.

- Men jorden var ovanligt bördig härute i alla fall, säger Persson. Här fick jag ända till 17 tunnor råg ett år, fortsätter han och pekar ut över en åkerlycka. Längre ned åt ån till visar han ett skifte om sex tunnland odlad mossmark, där havreskörden vissa år kunde ge riklig utdelning.

Hemkomna till den nya gården, som ligger bara några km från Inlockahult, tar Per Persson fram ett album med bilder från familjens förra boplats. Därmed vill han liksom bekräfta talet om den goda jorden. Bilderna kan intyga hur tätt det var mellan sädesskylarna på höstfälten, hur slät mosstegen var där han plöjde med två hästar och hur mycket ål, ända till 25 kg, han kunde få på en enda natt ibland.

Och 25 kg ål.

Att ålfisket i Inlockahult alltid värderats högt förstår man när byborna låtit timra en särskild fiskestuga mitt ute i forsen, där manfolken turades om att vakta om nätterna för fisketjuvar. Ålen fångades i s.k. värmane, en spång byggd över forsen varifrån näten sattes ned i det strida strömdraget.

- En 25 - 30 kg ål på en natt var inget ovanligt förr i tiden, säger Persson.

Under rundvandringen genom byn har Per Perssons 6 -åriga dotter Ingrid, också varit med. Hon var den siste som föddes i Inlockahult, och nu lär det väl dröja innan barnmorskan får något ärende åt det hållet. Flickan springer hemvant runt kring det gamla hemmet, hittar en del småsaker, som blev kvar vid flyttningen och skrattar igenkännande. men på en fråga om hon vill flytta tillbaka igen skakar hon på huvudet, det är allt roligare ändå på det nya stället. Huruvida också hennes far delar den åsikten får vi inget klart besked om.

- Man vänjer sig väl så småningom, säger han bara.

Byn blir sommarnöje.

När vattnet så småningom kommit upp till sin fulla höjd blir återstoden av Inlockahult en ö på cirka ett par hundra meter från strand till strand. På detta område ligger emellertid de flesta byggnaderna i byn, som alla numera ägs av kraftbolaget och som troligen kommer att bli sommarnöje åt bolagstjänstemännen för framtiden. På en av gårdarna är man i färd med att lyfta upp boningshuset, en stor byggnad i gammal smålandsstil. Här hade vattnet kommit att stå i höjd med fönsterkarmarna men upphöjt någon meter får det nu en vacker plats med den nya sjön alldeles in på knutarna.

Fruktträden runt huset går emellertid inte att lyfta upp. De har sparats ända tills nu, men det hade kanske varit bättre, åtminstone trevligare, om de blivit avverkade på ett tidigare stadium. Ett kringgrävt boningshus, utan skorsten, omgivet av nersågade fruktträd där halvvuxna äpplen torkar på grenarna är ingen uppbygglig syn i dessa dagar då en ström av nyfikna besöker den övergivna byn.

Berömd smedja.

På denna gård bodde den berömda smedsläkten Rundkvist från slutet av 1700-talet till 1943 (fel ska vara 1948), då den nu 67-årige Karl Rundkvist sålde gården till en virkeshandlare från Blekinge.

Dessa smeder var kända för sin uppfinningsrikedom och sina fina alster, vilka salufördes långt utanför landskapets gränser. Tillverkningen bestod huvudsakligen av yxor, liar, rödjeknivar m.m. , men mest kända var nog Rundkvistarnas plog- och årderbillar, som länge ansågs oöverträffade för sina förnämliga egenskaper.

Smedjan, med tillhörande byggnader, låg alldeles intill Mörrumsån. Och det var ingen vanlig bondsmedja, där man stod och släggade för hand och drog lite i bälgastången, medan man pustade ut. Nej Rundkvistarna förstod tidigt att utnyttja den maskinella kraften. I forsen utanför hade de byggt två vattenhjul, ett större som drog smideshammaren och ett mindre för bälgen och slipstenen. Senare tillkom också en mindre kvarn och en hyvel för tillverkning av takstickor.

Smideshammaren vägde 8 pund eller 64 kg efter nutida vikt. Städet, som hammaren arbetade mot, var fastsatt i en stor sten, som nu är det enda som finns kvar på platsen. Halvt övervuxetn av vildhallon ligger stenen där, blanksliten och nött och omgjordad med ett par kraftiga bandjärn.

Arbetsstyrkan i smedjan uppgick tidvis till 6 man, och att de var mångkunniga och tillika ansedda karlar förstår man när de en gång t.o.m. fick ta emot Almundsryds kyrkklocka för reparation och översyn.

En enda blir kvar på ön

Inlockahults by räknade för några tiotal år sedan omkring 30 personer. De flesta av dem var väl barn, som så fort de "läst fram" för prästen gav sig iväg på den smala byvägen, för att finna sin utkomst på annat håll. men byn hade i alla fall fött dem och livnärt dem ett gott stycke på deras levnadsväg.

Och nu till den kommande vintern kommer en enda innevånare att bo kvar därute på ön. Hans namn är Gunnar Eriksson och sedan också han sålt sin gård till kraftbolaget får han numera sätta f.d. framför sin hemmansägartitel.

Erikssons släkt är den som bott längst i byn. Med säkerhet vet han att sex generationer före honom brukat den gård, där han nu får bo kvar till 1970.

Gunnar Eriksson är född i byn han har bott därute i hela sitt liv, och han har svårt att tänka sig någon annan boplats. Han är 57 år gammal och hans enda sällskap därute är två grårandiga kattor.

Sommartid kommer väl ön att bli en idyll, med vatten, grönska och fågelsång, men den andra delen av året, från oktober till mars, hur blir det då? De övergivna gårdarna runt omkring, där det aldrig lyser i ett fönster så länge vintern varar. Avståndet till andra människor, och så vatten runt omkring.

Så länge han bor kvar på ön lever dock något av byandan kvar därute, något av det ursprungliga, det som fanns till långt före elektricitetens och kraftstationens tid.

EFTERTEXT

Min pappa Per Persson, som var den enda aktiva bonden på ön, var i 50-årsåldern när han sålde gården. Han gick med på försäljningen när han kunde köpa en gård alldeles i närheten. Denna gård gränsade till Inlockahultgårdens utmarker. Per Perssons gård revs i början av 1960-talet.

Gunnar Eriksson ville inte flytta. En bro byggdes och han fick lov att bo kvar en tid. När han flyttade övertogs hans hus av Kyrkan som hade scoutverksamhet där. Därefter köpte en sydkraftsdirektör huset och bodde där en tid. Huset är modernt renoverat och har sålts ytterligare 2 ggr.

Karl Rundkvists hus som sålts till virkeshandlaren Bernt Svensson hade Sydkraft tänkt göra semesterlägenheter i, men Bernt Svensson hade varit lite lurig och fått inskrivit i köpekontrakt att det endast var marken som hamnade under vattenytan som sålts. Sydkraft hade påbörjat semesterprojektet, men fick backa. Även detta hus revs. Min pappa Per Persson köpte eller bytte till sig marken av Bernt Svensson och byggde en sommarstuga på platsen. Min syster Ingrid bebor nu stugan året om.

Ytterligare en tidningsartikel från ca 1958-59. Vilken tidning det är eller vem som skrivit framgår inte av klippet. I denna artikel intervjuas Gunnar Eriksson, den ende som blev kvar på ön Inlockahult.

Forsarna har tystnat den gamla byn blev ö

Inlockahult! Bruset från Granö forsar har tystnat. Borta är smedjan med stolta anor från 1700-talet. Borta är också ålfiskarnas fångstplatser med ännu äldre traditioner. Trettio personer bodde i byn för några tiotal år sedan. Nu är det bara en kvar.

Mörrumsån har stigit upp ur sin fåra och samlat alla småforsarna till ett 19 meters fall ned i kraftverksturbinerna på andra sidan gränsen i Blekinge. Uppströms dammbyggnaden har det blivit en stor sjö, tre kilometer lång och halvannan bred.

Och Inlockahult, den gamla byn i allra sydligaste Småland, har gått och blivit ö! Visserligen inte helt omfluten av den nya sjön, men bra nära. Sydkraft, som byggt kraftverket vid Granö, har gjort en liten vägbro ut till ön och de tre gårdarna där. Två av dem blir semesterhem för bolagets tjänstemän. I den tredje bor den ensamme, byns siste och öns förste och än så länge ende invånare, Gunnar Eriksson.

Nu går han där och funderar om han ändå inte gjorde en dumhet när han sålde huset till bolaget. Det hade kanske räckt med att han gjorde sig av med sina tio tunnland åker, skogen, maderna och ålfisket. Han får visserligen bo kvar i huset till 1970, men han är bara 56 nu och kan ha många fler år kvar att leva.

Sex generationer.

Han ville inte flytta som de andra i byn gjorde när bolaget betalat för sig. Sex generationer har bott på platsen före honom. I över 300 år har släkten ägt gården, som gått i arv från far till son i obrutna led. Huset, inte så gammalt men smått förfallet, rymmer minnen och kanske även en och annan skatt.

Där finns den gamla respektinjagade mynningsladdaren, soldatens gevär som fanns på byns största gård. En ridsadel, konstfärdigt tillverkad av trä, har årtalet 1774 insnidat. Farfars farfar var bygdespeleman och förridare. På ett gammalt fint betsman, också av trä, står årtalet 1692.

Gunnar Eriksson ryar inte om naturförstöring. Han ser ju att kraftverksbyggarna snyggar upp riktigt bra efter sig, tar vara på det ursprungliga när så går, skapar nytt och vackert med gräs och stenmurar på dammsluttningarna.

Nog är den nya sjön minst lika vacker som de sumpiga mader, vilka nu till stor del bildar sjöbotten.

Men han saknar inte bara bruset från forsarna. Stenen som städet var fästat i, enda påminnelsen om vittbekanta smedsläkten Rundkvist, ligger på sjöns botten.

Rundkvistarna bebodde en av byns gårdar i många generationer. En av dem var med och grundade Husqvarna vapenfabrik. När järnvägen byggdes hade smedjan högkonjunktur. Sex anställda sysselsattes med tillverkning av arbetsspadar till rallarna.

Gråbrödramunkarna fiskade ål där......

Ålfisket i Mörrumsån har urgamla traditioner. Det tillgick ända in i det sista efter uråldriga metoder, enligt sägnen uppfunna av gråbrödramunkarna en gång i tiden. Säkert vet man att Gustav Vasa intresserade sig för ålfisket i Idekulla lite längre upp i ån, därom talar ett papper som finns bevarat hos landsarkivet i Vetlanda.

Här satte ortsbefolkningen på kvällarna ut sina laner, strutformade nät på ramar av trä, i ställningar i forsarna. Tidigt på morgonen vittjades redskapen. Förr i tiden blev det goda fångster, men sedan början av 30-talet har det varit sämre. Industrierna längre ned i ån förstörde fisket. Det pågick dock in i det sista, så länge forsarna brusade....