Skjuta med antika vapen

Ska man skjuta med sina antika samlarvapen? Det beror på...

Ett vapen i gott skick som hanteras och sköts om på rätt sätt kommer inte att slitas nämnvärt av att användas vid enstaka tillfällen.

Men ett antikt samlarvapen är samtidigt ett historiskt föremål som vi som nu lever har att förvalta inför framtiden.

Det krävs både kunskap och erfarenhet för att avgöra om ett vapen är i gott skick och hur man ska göra med ett specifikt vapen. Denna kunskap och erfarenhet finns ute i många skytteklubbar som har aktiva utövare av svartkrutsskytte. Och ska det skjutas något så ska det göras på en skjutbana i en klubbs regi. Annars bryter man mot lagen.

Järn- och stålvapen

Antika vapen tillverkade i järn eller stål är förhållandevis enkla att bedöma skicket på och många antika vapen

används också för praktiskt skytte. Det ställe som är mest angripet är i regel längst inne i pipan där det blir kvar mest

krutrester och är svårast att komma åt vid rengöringen.

Låt alltid en erfaren svartkrytsskytt få sista ordet i frågan!

Mässingsvapen

Engholmare är gjorda i mässing som är en legering mellan koppar och zink. På nätforum avråds ibland från skytte med äldre mässingsvapen eftersom mässingen påstås kunna bli spröd.

Koppar är en mer ädel metall än zink och den senare kan komma att oxideras medan kopparen blir kvar, då porös och försvagad. En korrosiv miljö, som t.ex. kvarlämnade förbrända krutrester, kan leda till sådan selektiv korrosion. Mässingens gula färg övergår till en mer (koppar)röd färg.

Detta fenomen ska vara vanligast vid höglegerade mässingar, alltså de med förhållandevis hög halt inblandad zink.

Använde sig då Johan Engholm av en god och låglegerad mässing? Fanns denna kunskap under 1840-talet då

produktionen tros ha startas? Min gissning (!OBS! Gissning) är ja. Brons, som ett exempel, tillreddes

redan under bronsåldern 1500 f.kr. som inföll efter den lite mer okända kopparåldern. Metallurgin och kunskaperna om legeringar är alltså en mycket gammal kunskap. Och jag tror inte heller att Johan Engholm skulle kunnat bli den kanske mest kände av alla Småländska vapensmeder om han fuskade och använde sig av en för ändamålet undermålig legering. Jag har vidare inte sett några som helst tecken på rödanlupning på mässingen i min egen Engholmare där zink i så fall skulle ha urlakats.

Gott skick?

-Om nipplarna har korroderat fast har man sämre möjligheter att bedöma både metallens yta/färg inne

i loppet/tändläget samt svårare att rengöra de mest kritiska områdena efter ev. skjutning.

-Hanens och avtryckarens funktion: Fungerar upphakningsläget (säkringsläget då man sätter på tändhattarna) i mitten av hanens rörelsebana och är hanens upphäng stabilt och säkert rent allmänt?

-Låses trumman stabilt fast i rätt läge med en tändnippel rakt under där hanen träffar?

-Är det bra tryck i hanens fjäder?

-Ett tips är att provskjuta av ett antal tändhattar (alltså med en i övrigt tom och oladdad pistol).

Om inte detta fungerar säkert i tio test av tio så ska man kanske tänka om ifråga om skarpt testskytte.

Jag känner inte till så många som skjutit skjutit med någon Engholmare i modern tid. Se startsidan. Gör du?

-Hör gärna av dig till mig i frågan via mail mrliljen65@gmail.com

Mer fakta kring korrosion och äldre metaller:

Googla på t.ex. "brons", "selektiv korrosion", "selective corrosion, parting" o.s.v.

www.getty.edu/conservation/publications_resources/pdf_publications/pdf/metallography.pdf

Knivstål

Stål är benämningen på järn som har legerats med andra element för att få fram nya egenskaper på stålet. Det kan t.ex. vara grundämnet C - kol - kolstål- eller krom (rostfritt), mangan, vanadin m.fl. Efter härdning kan stål bli mycket hårda. Härdningen sker genom ett bestämt upphettningsschema, ofta upp till 850-1050 grader C. Efter härdningen görs en kontrollerad anlöpning för att stålet skall få precis rätt balans mellan hårdhet (sprödhet) och seghet. Härdat stål skall därför skyddas mot okontrollerad upphettning. Det kan både bli mjukare - anlöpt - eller hårt och sprött - anlöpningssprödhet.

Du kan läsa mer om det lite mer ovanliga fenomenet anlöpningssprödhet på Total Materia, https://www.totalmateria.com/page.aspx?ID=CheckArticle&site=kts&NM=102

Många knivslipare slarvar här med kylningen vilket gör att det tunna stålet längst ut i eggen kan få sina egenskaper förändrade. Ett sliperi som använder sig av både vattenkylning och låga varvtal är Vassaste kniven i lådan som är beläget i Färjestaden på Öland. https://vassaste.com